"Skriva av sig"-tråd

[Jimmys mamma]

Hej svejs!
I helgen var jag bjuden på fest, inte en vanlig fest utan en så kallad fulfest. Man ska klä sig i de absolut fulaste kläderna man har, och vara så ful det bara går. Det låter som en fest för mig, men icke. Utan att klä ut mig så gick jag på förfesten, sen gick jag hem, fast jag var klädd i vanliga kläder bland superudda utstyrslar så kändes det bara jobbigt. Tänk va sjukt när man inte ens känner sig hemma på en fulfest, det borde ju vara en fest för mig. Alla tankar som snurrade i mitt huvud orkar jag inte skriva om, men jag tror ni redan vet. Nästa år ska jag iallafall förbereda mig bättre, då ska jag klä ut mig så ingen, absolut ingen, känner igen mig, sen ska jag dansa, sjunga, festa och ha kul hela natten. Jag tycker att det är min tur då. Jag längtar redan dit.

[Anonym]

Idag känner jag mig helt tom inombords.. Lite ledsen... /Shawna

[vinterglas]

Har just skinpickat.
hatar mig själv och huden svider.

Har varit iväg fre-mån nu på ett av våra landställen där vi inte har vatten...
DEt var läskigt men jag har klarat mig hyffsat faktiskt, förutom att jag sjkinpickade hysteriskt en gång och min hud har ramlat sönder helt i övrigt.

urk. död åt mig.
vill bara krossa speglar men helst lägga mig under kniven och vakna bättre.

död åt mig.

[SpegelSpegel]

Synthesized, har inte msn men jag bör nog försöka ordna om jag fattar hur man gör, verkar som om alla har det utom jag, jag är alltid trög med sånt. Annars finns ju chatten iofs, om man bestämmer en speciell tid så man är säker på att inte "gå om" varandra.

Jimmys mamma, fulfest väcker minnen för mig! När jag var i yngre tonåren hade jag och mina kompisar också fulfester. Det var inte så jättestor betoning på just "ful", mer smaklöst faktiskt. Så smaklösa, missklädsamma och märkligt kombinerade outfits som möjligt, liksom smycken, frysyrer och sminkningar. Det var plyschoveraller, lederhosen med kråsblus och pråliga broscher med udda motiv, noppiga skidställ, hårdsprejade åttiotalsfrisyrer och orangea läppstift , tubsockor i bh:n mm. Idag förstår jag inte att jag vågade, hade inte kunnit ta så lätt på det. Men då tyckte jag nog det var kul. Kommer t om ihåg att vi tryckte upp en t-shirt med texten "Fulast", och den som blev framröstad som innehavaren av bäst stass fick t-shirten, andra pris var ett par sockar med texten "Äkta fulhet kommer inifrån", som ngt slags tröst.

Måste ha varit en helt annan sorts människa på den tiden. Jag brydde mig inte om vad folk tyckte, klädde mig jämt som jag kände för, stack ofta ut och fick spydiga kommentarer, men tog aldrig åt mig. Jag bara skrattade åt folk som störde sig, hade faktiskt kunnat gå ut på stan i den där  "fulast"-tröjan för skojs skull.
Min kompis brukar jämt påminna mig om en gång i ettan på gymnasiet när vi diskuterade utseende och jag bara ryckte på axlarna och sa: "Jag vill nog helst inte att folk tycker att jag är fin, för då känns det som om jag måste vara det sen".
Och det var väl kanske just det som satte igång det hela. Att folk helt plötsligt, när jag gick från att vara den tjocka, udda tjejen med egen stil till en smal, sminkad tjej som hade modekläder , började uppmärksamma mig, prata om mig, ha koll på mig, ge mig komplimanger. Kom jag till skolan klädd eller sminkad si eller så var det plötsligt en grej.

Jag fattade plötsligt att jag hade ett utseende, och att folk kunde bedöma och ha åsikter om det, att jag kunde omtalas i egenskap av mitt utseende och inget mer än så. Jag som alltid hade varit lite av klassens maskot, ngn som var känd för att vara nästan könlös och rolig och lite galen, ingen man sätter betyg på, ett udda fenomen som bara existerar helt på egna villkor.
"Hon den ljusa som hänger med M", "hon som är så blek", " hon gör konstiga miner","hon som har strulat med J,"är det hon som har så fina läppar?", "hon sminkar sig som en hora", "hon är en hora", "hon har snygg häck", "hon håller faan på att försvinna helt, hon är så smal", "hon brukade vara fet, hon har gått ner jättemkt".

Allt det där bara surrade runt mig hela tiden och jag blev samtidigt mer och mer medveten om alla mina fel, allt de skulle kunna tänkas angripa och definiera mig med hjälp av. Alla ögon överallt som ser allt som jag aldrig förr hade tänkt på att de ser. Till slut visste jag inte vad som var verklighet och inbillning längre, kunde det vara möjligt att alla i matkön viskade elaka saker om mig? Tystnade alla när jag gick förbi, var det mig de skrattade åt? Och min hy blev bara sämre.

[Anonym]

Jag är på!
Den här skiten ska inte förstöra mitt liv elelr framtid.


Keanu

[SpegelSpegel]

Jojoplaneten, liv åt dig istället för det där eländet. Duktigt av dig att klara perioden på lantstället! Själv vågar jag inte titta mig i spegeln alls just nu, men imorgon måste jag för då ska jag till frisören. Urk. Frisörspeglar.

[Anonym]

Har just plockat ögonbrynen, vilken ångest! Resultatet blir alltid assymetriskt som fan, mina ögonbryn är fina i sig, men nu ser dom helt koko ut. Bläblääääääää!!

[Anonym]

Ska också till frisören = STOR ångest

[vinterglas]

SpegelSpegel

Usch nej.
isolering vore det bästa. isoleringscell...
Jag hoppas det går rba! jag brukar ha det väldigt tuff hos frisören.. speciellt eftersom hon brukar anmärka en del på mig...


anågende ögonbryn.
Mina har aldrig varit fina och kommer aldrig bli. assymetriska, "flygiga" och konstig färg. usch. fel form också.

[Anonym]

Känner mig lite uppgiven just nu. Tror jag har märkt ett mönster hos mig själv..att ha en förmåga att stöta bort människor som försöker komma mig in på livet. Att få nya kompisar till exempel känns som en omöjlighet. Ibland känns det som att folk bara kan prata med mig eller träffa mig en gång för att sen försvinna. Jag vet inte om det beror på att jag inte orkar vara tillräckligt snygg, social och rolig. Förnuftet säger väl att det inte beror på utseendet, men jag kan ändå inte låta bli att analysera även den aspekten.

[Anonym]

Forts..
Inom mig brinner också en konflikt om jag bör låta andra få ta del av min deprimerade värld eller inte. Att utåt försöka se ut som man mår bra är inte lätt och det tär på krafterna. Men kanske är det väldigt enkelt...de sanna vännerna som ställer upp i vått och torrt är de man behöver. Och kanske är det fel att anklaga sig själv för att folk inte orkar med att man mår dåligt. Vara lite egoist mitt upp i eländet.

[nikey]

jag har stött bort mina kompisar som alltid ville göra något roligt lr annorlunda.d blev så påfrestande att alltid ljuga å säga att man e sjuk lr att man inte tykker ideen e särskilt intressant å rolig,när man innerst inne ba drömmer om att göra precis dom sakerna.
istället sitter jag hemma å deppar å tykker synd om mej själv för att just jag blev så ful å har sånt uselt självförtroende att jag inte vågar visa mej bland folk.
d e fortfarande ingen i min omgivning som vet om mina problem,så när jag blir tvungen så ljuger jag igen.men nu e d färre personer att ljuga för å d blir ba färre å färre.

[Anonym]

Spyr på mej själv och på alla andra i denna utsökta värld. Det enda jag vill är att få min frihet tillbaka, GE MEJ DEN FÖR FAN!

[vinterglas]

JAg mår så jävla illa.
hatar mig själv något så otroligt att jag är kapabel till nästan vad som helst nu känns det som.
Var och handlade kläder med min mamma.

i 2 timmar så var jag beredd att gråta och spy när som helst. och jag är inte glad att jag överlevde.
jag önskar att jag låg begraven nu.



mår så uselt och undrar vad jag ska göra åt det här.


läste idag på dn.se under "insidan"
om tvångsvård.
dit skulle jag vilja.
att bli tvngad. för då kan itne jag "bestämma".

vem för at bli omhändertagen så bör man pyssla med något som vrekligen kan skada en, som typ prostituon elelr att skära sig osv.
är det vad som krävs för att man ska komma någotn vart?

[Malins mamma]

Jag fattade plötsligt att jag hade ett utseende, och att folk kunde bedöma och ha åsikter om det, att jag kunde omtalas i egenskap av mitt utseende och inget mer än så.

Jag tror att för många är det just detta som är kärnan till att BDD:n utlöses: En överdriven uppmärksamhet på utseendet, sen spelar det ingen roll om uppmärksamheten är positiv eller negativ.

Jag har funderat ett tag på det ni diskuterade förut, vad det innebär att vara frisk, Syntesized tyckte att det var att ha ett normalt utseende, och SpegelMalin att acceptera att man är ful och inte låtsas om det. Men båda uppfattningarna innehåller tankar om utseendet.
Det är svårt att förklara i ord hur det är att vara frisk men när man är frisk så har inte utseendet den djupa, allvarliga och livsavgörande betydelsen som det har för den som har BDD.

Utseendet är bara en liten del av ens person, och den lilla delen är inte ens speciellt viktig. Därför tror jag att definitionen för "frisk" är ungefär det motsatta till det som utlöste BDD. Alltså att man är så mycket mer och så mycket annat än sitt utseende.
 
Det finns förvisso många (äldre?) som uppskattar egenskaper som "hel och ren", "välvårdad", "passande klädd", "inte ring i näsan, orange tuppkam eller överdrivna tatueringar" osv, men allt detta har inget att göra med själva ens utseende. Det är bara sånt som man GÖR med sitt utseende, och det är ju något som man själv kan välja hur man vill göra.

-----

att ha en förmåga att stöta bort människor som försöker komma mig in på livet.
.men nu e d färre personer att ljuga för å d blir ba färre å färre.

Detta är mycket sorgligt men det ingår i beskrivningen av BDD, det är så det blir när BDD:n tar över ens liv.

-------

Det enda jag vill är att få min frihet tillbaka, GE MEJ DEN FÖR FAN!

Det är nog inte så enkelt, jag tror att det är du själv som måste ta tillbaka din frihet genom att vägra göra det som BDD:n vill.
BDD:n vill att du lägger all din kraft, din tid och din energi på utseendet. Så länge du gör det är du inte fri.
Att stå emot BDD:n är nog mycket lättare sagt än gjort, man behöver troligen hjälp med det.

Mvh Malins mamma