Har verkligen haft en vidrig helg. Tål inte att gå på uteställen längre, fattar inte varför jag fortsätter försöka. Det är ju inte kul och enbart plågsamt, varför står jag och grinar och sminkar i timmar och slösar en massa pengar på ngt som är ren förnedring och absolut inte nöje? Varför tycker jag det är så viktigt trots att jag hatar det? För att jag ska kunna se tillbaka på mitt liv och veta att jag hade en "sorglös" ungdom, att jag inte bara stod framför en spegel och fick kräkreflexer eller låg på ett dammigt golv och grät hysteriskt.? För att bevisa ngt för mitt ex? Troligen för att jag inte har några vänner att göra mer intressanta saker med, vi har egentligen inte ngt riktigt gemensamt nuförtiden då vi inte delar skolan och allt omkring den, därför kan vi bara göra ytliga och opersonliga saker som att dricka, sminka oss och gå ut tillsammans. Eller så vill de bara sitta och äta mat och prata om sina pojkvänner, men jag har tyvärr ingen pojkvän av naturliga skäl och tyvärr inte heller bra gener som medför att jag kan trycka i mig grillmat med pommes frites och bernaise, dessert plus en massa godis och chips tre-fyra ggr i veckan och ändå se ut som en finlemmad älva med porslinshy.
Fast inte vet jag vad jag skulle tycka var intressant eller kul att göra, jag är bara paranoid, ledsen, ångestriden, nervös, avundsjuk, bitter och otacksam vad jag än gör.
Träffade en kille igår, vi har träffats förr och han är kompis med min bästa väns pojkvän. Så hon var ju tvungen att para ihop oss. Han verkar väldigt intresserad och så otroligt snäll och bra och jag var full och berättade allt om hur jag mår och ser på mig själv, på bästa dödsbäddsärliga manér. Och nu är jag så rädd att han ska höra av sig igen. Det finns flera möjliga katastrofscenarion, t ex:
1. Han och jag träffas, han ser hur ful jag ser ut i fullt dagsljus eller med mindre smink osv och blir ointresserad, jag blir knäckt.
2.Jag blir kär, vi blir ihop, han dumpar mig efter en tids förhållande eftersom det tog lite tid innan han insåg den fulla vidden av min fulhet och jag hamnar på psyket.
3. Han är intresserad av mig och jag av honom men jag inser att projektet är ogenomförbart och klarar inte av att förklara för honom varför jag inte kan ha ett förhållande, han tar det personligt, blir förbannad på mig vilket triggar min bdd, min kompis och hennes pojkvän undrar vad problemet är, varför jag inte kan ge honom en chans osv, alla är griniga och min enda förklaring är att jag tycker att jag är ful.
4. Vi träffas, han blir av ngn oförklarlig anledning mer intresserad av mig men jag får inga känslor för honom och tänker bara mer på mitt ex, men vågar inte nobba honom och tänker att detta kanske är min enda chans till kärlek och att jag måste försöka, så vi blir ihop men jag får fortfarande inga riktiga känslor för honom, vilket är otroligt jobbigt för alla inblandade, jag skäms otroligt och han blir sårad och arg, vilket han har all rätt att bli. Jag hamnar på psyket.
Därför hoppas jag vid Gud att han inte ringer. Intresseklubben antecknar, antar jag, men jag var bara tvungen att skriva av mig. Det är så hemskt att tycka om ngn eller tycka att ngn är charmig och trevlig och att vi har kemi, men ändå alltid ha tanken i bakhuvudet att det inte kommer att gå, att man inte kommer att duga, att det kommer att sluta i tragedi och förnedring. Min bdd blir alltid värre när en kille precis kommit med i bilden också, så jag antar att jag borde förklara för honom att jag är ett psykfall och att han bör hålla sig borta från mig.
Suck. Så synd egentligen. Han är närsynt också, så vi är egentligen perfekta för varandra. Han säger att han ser saker som i en dimma, och det gör ju mig alldeles varm inombords såklart
