"Skriva av sig"-tråd

[CyanideCupcake]

Jag är vanligtvis en väldigt empatisk person (ibland nästan för mycket, om det nu är möjligt) och därför kände jag mig så misslyckad när jag sa något som fick folk att reagera så. Jag är kanske inte så bra på insidan som jag trodde. Lite som med utseendet...jag tror ibland att jag ser okej ut fast jag egentligen inte gör det. Jag vet inte...vet ingenting längre.

[smalajag]

jag blir så arg på mig själv. för nu, nu sitter jag här hemma igen fast jag skulle vara i skolan nu egentligen...och jag förstår inte. jag var i skolan en gång utav tre förra veckan. jag har alltså varit här hemma sedan i tisdags men jag vet inte vad jag har gjort. hjärnan är liksom tom. jag MÅSTE lyckas i skolan. jag kan inte falla tillbaka på det gamla mönstret att strunta i skolan så fort det känns jobbigt.

[Insatiable]

godessdecline: Du är välkommen här. Som jag tidigare nämnt skrev jag som jag gjorde för att jag var upprörd. Jag tycker att vi borde lägga det här bakom oss nu. Du får skriva här lika mycket som någon annan, att personer ibland blir upprörda/ledsna/arga över nåt man skriver betyder inte att man rätt igenom är en rutten person, det betyder bara att man gjorde en sak som de inte tyckte om. Vi gör alla fel ibland. Om du var en ond människa skulle du inte ens bry dig om att skriva de saker du skrivit i de senaste inläggen.

Sen tycker jag att din kompis var djävligt rutten mot dig. Det är så himla meningslöst att berätta sådana saker för sina kompisar, vad tror man liksom att personen man berättar det för skall få ut av det? Hade en "kompis" en gång som berättade för mig att en av hennes kompisar sagt att hon inte ville umgås med henne när jag var med, för att jag var så töntig & tråkig. En annan gång berättade hon för mig att hennes syster tyckte att jag var jobbig, och ännu en annan gång att hennes polare sagt att om jag skulle med på festen var min kompis inte välkommen, för de ville inte ha mig där. Varför säger man sådana saker? Det var ju inte som om jag mådde bra av det, men det kanske hon inte brydde sig om. Ett par år senare var hon så chockad över att jag inte längre ville umgås med henne. Helt sjukt.

Din kompis är en idiot, du borde dumpa henne. Snubben var en idiot & hans åsikt om ditt utseende representerar inte hela världens åsikt om ditt utseende, kom ihåg det. Jag menar... de tjejer han tycker är snygga, lär ju knappast vara tjejer som alla andra killar + lesbiska & bisexuella tjejer tycker är snygga? Skönhet är nåt subjektivt. Tyvärr är det väldigt svårt att glömma det, i synnerhet när man har BDD. Jag blir så upprörd av att läsa det där att jag fan skulle leta upp människan & ge honom en omgång han aldrig glömmer, om jag bara visste vem han var & var han bor... 

[CyanideCupcake]

godessdecline:
Sen tycker jag att din kompis var djävligt rutten mot dig. Det är så himla meningslöst att berätta sådana saker för sina kompisar, vad tror man liksom att personen man berättar det för skall få ut av det?
Din kompis är en idiot, du borde dumpa henne. Snubben var en idiot & hans åsikt om ditt utseende representerar inte hela världens åsikt om ditt utseende, kom ihåg det. Jag menar... de tjejer han tycker är snygga, lär ju knappast vara tjejer som alla andra killar + lesbiska & bisexuella tjejer tycker är snygga? Skönhet är nåt subjektivt. Tyvärr är det väldigt svårt att glömma det, i synnerhet när man har BDD. Jag blir så upprörd av att läsa det där att jag fan skulle leta upp människan & ge honom en omgång han aldrig glömmer, om jag bara visste vem han var & var han bor... 

  söt du är, haha. Nej, hon och jag blev rjeäla ovänner sen..jag blev sjuk i depression och panikångest och fick åka in till akutpsyk. Förklarade för henne dagen efter och sa att jag måste fokusera mycket på mgi själv nu men att hon inte skulle ta det eprsonligt om jag ville vara själv mycket. "Ingen fara", allt var okej. Tills hon inte fick den uppmärksamhet hon alltid behövt så desperat. Hon sa en massa saker som inte lämpar sig här (och som jag helst inte vill tänka på) och sedan bröt vi kontakten. Detta var 2003, förra året bad hon om ursäkt och vi är ytligt bekanta nu. Hon vill mer men jag behöver henne inte längre, är inte intresserad. Har nog ändå, utan energivampyrer. Men visst har jag också undrat över varför hon faktiskt berättade vad hennes killkompis sagt...eller det är ju inte speciellt svårt att räkna ut egentligen; hon ville framstå om räddaren i nöden och världens bästa kompis för att hon hade försvarat mig. (vilket hon ju självklart hävdade att hon hade gjort emd både näbbar och klor ). Hon blev paff härom kvällen när jag skickade ett emdelande och frågade om han sa något mer den där gången. "Tänker du fortfarande på det?" Herregud....

Angående den där killen, ja...Ibland, när jag har mina fulattacker, kan jag känna att det enda jag desperat vill är att se normal ut, att se ut som en människa och inte ett missbildat monster. Men däremellan, när jag är någorlunda "okej", drömmer jag om perfektion. (eller i alla fall min version av perfektion) och då vägrar jag acceptera att "smaken är olika". Det är inte bra nog. Jag vill vara stereotypt vacker, bländande vacker, så att min skönhet blir ett faktum och ingen smakfråga. Att det helt enkelt inte GÅR att säga att jag inte är vacker för att det vore så uppenbart osant. Snacka om Sisyfosarbete....

[CyanideCupcake]

Jag ska sluta titta på bilder av andra BDD:are. MÅSTE det. Det är sjukt triggande. Just nu vill jag bara hem och riva sönder ansiktet. Fy fan. Fyfannnnnn. 

[Insatiable]

Faaaan fan fan!! Jag hade tänkt hinna med en massa saker i dag eftersom jag är ledig, men jag har inte hunnit med nåt. Först var det bara för att jag var seg, men sedan övergick det i BDD-tankar osv. Nu har min mamma besök & eftersom jag ännu inte är fullt sminkad + fixad i håret vill jag inte lämna det här rummet förrän besöket har gått hem. Vet dock inte när det blir av, och jag känner hur jag börjar få panik. Vill äta samt hinna med de saker jag tänkt göra, men i den här takten blir inget gjort & jag känner hur paniken växer för jag vågar verkligen inte gå dit ut. Och detta gör mig arg, så nyss kastade jag telefonen i golvet.

[CyanideCupcake]

Hyn i ansiktet har kliat och varit öm hela dagen men har låtit bli att röra den då jag varit sminkad. Nu har jag pillat och klämt och det ser för jävligt ut. Men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll vad jag gör,jag blir ändå aldrig vacker.

[smalajag]

jag känner mej ganska ledsen nu...för jag hade som förslag att jag och en kompis skulle söka sommarjobb tillsammans på annan ort (hon pluggar inte i den stad där jag bor) för här finns inga sommarjobb nästan.men hon vet inte.(å jag skulle låtit bli att berätta om hur jag har mått senaste veckan. det är bara det att jag också vill berätta om hur jag mår. eftersom hon gör det.) hon är rädd för att jag ska dra ner henne i utseendefixeringen som jag gjorde innan.(jag har aldrig riktigt förstått att jag gjorde det.)för nu har hon varit borta mkt från mej i över ett halvår och hennes självkänsla har ökat.det känns som att hon aldrig kommer vilja träffa mej så mkt längre.att jag en gång för alla har förstört det fina.varför måste jag förstöra så mkt?

[CyanideCupcake]

Gumman...jag förstår att det känns som att det är dig det är fel på men det är det inte. Det är ditt bdd-tänk hon vill undvika, inte dig. Vet inte hur du känner (eller ni andra) men jag kan ibland känna att när man har en så kraftfull sjukdom -bdd, depression, ocd etc- och man är mitt i den, så blir den ens identitet. Det är inte bra och det är tragiskt, men på nåt sätt blir det ändå så. Den definierar hur du reageras i olika situationer, hur du tänker, hur du känner och beter dig. Den definierar ditt liv. Men det är viktigt att komma ihåg att du är mer än din sjukdom. Du har egenskaper i dig själv som du har för att du är du, som fanns där innan du blev sjuk och som kommer att finnas där efter att du blev frisk. Det är din sjukdom hon inte vill vara runt, inte dig.

[smalajag]

tack 
det känns bättre att läsa det du skrivit.
 

...det är lätt att anklaga sig själv...och speciellt när jag börjar tänka på det som varit. med min kompis. hatet mot mej från henne. och att känna sig ensam. att hon inte ville höra om hur jag mådde. det vill hon inte nu heller, självbevarelsedrift. men jag ska inte tänka på det.
jag ska vara stark och ändra mitt beteende, mina tankar. så att jag kan hjälpa henne att hjälpa mej utan att må dåligt själv. för jag måste få ngn form av respons, att hon bryr sig. men hon är inte stabil nog för den form av uttryck jag använder eller använde förut iallafall. så jag får ändra mitt sätt att visa mina känslor, så att hon kan hantera dem.   
jag känner mej dels ledsen över min person så att säga, den jag blir pga bddn, men också för att jag hade lagt in så mkt hopp om att träffa henne igen.
jag fick ett mail från henne nyss.
hon sa att hon behövde tid för sig själv men hon ville gärna bo med mej i ngn stad över sommaren men att jag inte skulle lägga in för mkt hopp i det...
jag tror faktiskt att det skulle kunna bli bra. för nu är jag bättre på att få undan mina dåliga tankar. båda vi är oroliga för att vi ska bli "en person" igen. men jag tror faktiskt att denna gång behöver det inte bli så. men jag tror det är hon som är mest rädd. åh jag är så ledsen över att hon har den rädslan. om den bara kunde försvinna. jag är rädd för att hon inte kommer våga bo med mej. att hon kommer flytta iväg för att fly från det gamla. hennes bror som mår så dåligt, hennes föräldrar som inte mår bra, alla minnen och mej. men båda är mer mogna nu och trygga i sig själva. mitt huvud är inte i en ständig dimma utan jag orkar faktiskt tänka mer på konsekvenserna av det jag gör numera.
om hon bara vågar ge mej stöd. jag tror hon är rädd för att det ska bli som det var innan om hon inte håller distans till mej. men åh om hon bara öppnade ögonen så skulle hon förstå att det inte var så. jag ska hjälpa henne att förstå det. jag ska vara stark så att jag kan vara svag utan att förstöra ngt   
jag ska inte låta bddn styra mej. jag tror att jag kan vara stark när det gäller andra. jag kan hata människor som behandlar andra illa (men när det gäller mej är det en annan femma...eftersom jag känner mej så värdelös tar jag åt mej, bryter ner, stället för att hata och försvara, stärka). och just nu är det bddn som förstör, som gör att min kompis är så rädd. därför ska jag börja hata bddn och ta fram min starka energi som jag har i mig, energin som gör att jag använder för att hata för de jag älskar.

[CyanideCupcake]

Vad bra att det hjälpte lite.  du får verkligen inte ta det här på fel sätt nu, men umgås du med henne för att det får dig att må bra eller umgås du med henne av ren vana? Jag hade en kompis jag stod väldigt nära när jag var deprimerad första gången 2003 men vi var verkligen inte bra för varandra. Eftersom vi båda egentligen mådde dåligt (skillnaden var att jag börjat ta tag i mitt mående) var vi dåliga för varandra utan att egentligen vilja -eller inse- det. Hon hade dessutom bara mig och hade svårt att både få och behålla tjejkompisar. Har funderat lite på det här jag hört många bdd-drabbade säga; att man bör bryta kontakten med andra bdd-vänner för att inte få ett återfall...lite som att vara drogmissbrukare på väg att bli ren och vara tvungen att lämna sitt gamla umgänge. Vet inte hur man ska förhålla sig...man kan absolut stötta varandra också men det kan också bli så att man drar ner varandra. Så var det i alla fall för mig.

[smalajag]

nej jag umgås med henne för att det får mej att må bra. vi förstår varandra så bra och hon kan verkligen sprida en positiv energi. men just hennes oro. hon har varit med om så mkt jobbigt att hon flyr av självbevarelsedrift. jag måste blockera min negativa energi och ta fram den postiva. för ju starkare jag är, ju starkare blir hon och då är energin så stark. hon kan vara väldigt stark. hon är det. och väldigt öppen och sprider så mkt positivt. jag tror att vi är bra för varandra. om jag bara inte är så självisk i mina egna problem. ju mer självisk och svag jag är, desto mer flyr hon nu. hon växer fast i mig eller flyr. och kanske kan ett hat väckas på nytt?

jag tror faktiskt det. eller så har jag inte insett det andra. det är bara det att hon påverkas så mkt av folk, så när jag ältar börjar hon må så dåligt. det är det som förstör. och nu har hon kvar alla minnen av när jag var instängd i en bubbla och allt det där jag inte minns. och det hindrar henne från att släppa mig nära. det känns så iallafall. jag måste vara stark. jag blir stark av att vara stark. och energin blir väldigt positiv. men jag skulle önska att hon vågade öppna sig helt mot mej. det är den där rädslan tror jag. och kanske, kanske ngt mer? men det är bara minnen. jag vet inte vad det är. vi är svaga på olika sätt, det är det som är det som är bra. för ingen ältar samma känsla. jag hoppas att det blir bra om jag ändrar mitt beteende. för jag vet att hon är stark. och hon har gjort mej stark och jag har gjort henne stark. det känns som att jag är den som ändrat min inställning mest. det var trots allt jag som ville ut ur bubblan först. men hur vet jag det? iallafall hoppas jag att hon ändrat sina tankar, för det känns det som jag har gjort, mitt beteende. annars får jag hjälpa henne.

herregud. jag fattar knappt vad jag skrivit. eller jag fattar precis men jag kan inte förstå det med mina tankar...det är min känsla på ngt sätt...

[smalajag]

det gäller bara att ta sig ur de destruktiva mönstren.
jag tror att i alla relationer mellan människor så kan det uppstå sådana mönster. men om man försöker se de mönstren så kan man ändra på dem, och få bort det som "infekterar" relationen.
men vad vet jag...
det känns iallafall som att jag får så mkt värme inom mej av henne och att jag behöver den värmen. jag har aldrig haft en så bra kompis som hon, en person som allt kan vara så bra med. men det är just dessa mönster som jag/vi måste ändra på.
det är så jag känner iallafall.


förstår du hur jag menar? och vad är din tanke om detta?
hur var det för dej och din kompis?
det är ju skitsvårt att veta vad som är bra och inte när man är mitt inne i det liksom...men jag skulle verkligen tycka att livet kändes mkt mer meningslöst utan henne. och innerst inne vet jag egentligen att vår vänskap är långt ifrån döende. min känsla säger det iallafall. hon och min pojkvän, jag känner mej så nära dem.

[CyanideCupcake]

Det låter väldigt komplext. men så länge du mår bra av det så är ju allt okej. Fast du kan nog bara vara stark för din egen skull.

[smalajag]

ja men det är lättare att vara stark för ngn annans skull 
jag vill vara stark för min skull. jag försöker det. men det är som sagt lättare för ngn annan...
jag tror faktiskt att just min styrka just nu ligger i att försöka ta tag och ändra det här mönstret nu, ja att jag börjar så att säga. för hon är för rädd för det. det blir ju iallafall för min egen skull i slutändan jag är stark.
jaja...mönster hit mönster dit
svårt att veta vad som är bar och dåligt
men jag tror jag vet
och jag ska försöka
för jag tror jag mår bra av det
det känns så iallafall