"Skriva av sig"-tråd

[smalajag]

uh jga känner mig så konstig idag. kan det vara våren? mitt humör ändras då tror jag.
jag vill inte ha denna verklighet som är omkring mig. jag vill göra ngt impulsivt. jag vill inte tänk på konsekvenserna av det jag gör.
ibland tänker jag på att bara sticka ifrån allt detta. bara ta med mej mina pengar och lite saker och bara sticka. jag har haft så härliga drömmar om att fly. bli jagad men alltid kunna gömma sig. och fly.
ja jag måste skaffa en lägenhet, helst i en annan stad.
allt man gör är ens eget fel.
just nu är det fel att jag inte har ngt jobb. det är mitt fel att jag mår dåligt över skolarbetet. och det är mitt fel att jag har så dålig självkänlsa. och antagligen är det mitt fel ifall jag har bdd. oj oj oj. om jag nu har fått den där remissen hemskickad, vad ska jag säga? mina föräldrar kommer att se mig som ännu mer misslyckad. och jag vet att det är jag som måste ändra mitt tankemönster, men det är inte så lätt sådär bara...jag vill bara vara lyckad. så att jag kan bli accepterad. jag vill inte ha alla krav och allt missnöje på mig.
inget jag gör just nu är tillräckligt. för jag bor hemma. utan att betala ngt. så hur mkt mer jag städar lagar mat mm än mina syskon så är det ändå inte tillräckligt. om de tror att jag någonsin tänker betala så har de fel. de har aldrig någonsin fått några pengar av mig. det har alltid varit mamma som fått hela barnbidraget. jag tänker INTE betala. jag tänker aldrig betala. för mamma behöver pengar men det gör inte de. jag längtar så till jag kan flytta hemifrån och slipper vara mitt i detta missnöje.
jag orkar inte vara här där min styvmamma (psykobitch som min lillasyster brukar kalla henne) är den som bestämmer mest. om hon bara var konsekvent. men nej. ena stunden är det fel, i andra är ngt annat fel. hon glömmer bort sina egna tankar om saker. varför ngt var fel. ja eller jag fattar det inte...
det enda jag vet är att så mkt som möjligt måste vara bra, annars blir hon sur och man får höra klagande. och ibland förvandlas det också till synpunkter på ens personlighet.
om jag nu har skulden till min syn på mitt utseende, hur ska jag då kunna gottgöra för mig? om ngt är fel, och man får höra det, borde man inte få hjälp med att lösa problemet också? hur ska man annars kunna rätta till sina brister?
det är det jag inte förstår...
jag tycker inte om när barn gjort fel, utan att mena ngt illa, men sedan får höra det om och om igen. och inget konstruktivt i kritiken, bara om och om igen vad som är fel. hur ska man då kunna ändra det beteendet? jag förstår inte deras logik. vad hjälper det att höra vad man gjort fel om man redan vet om det?
stackars barn. alla kan väl begå misstag.     

[CyanideCupcake]

Jag har försovit mig. Är så trött...hinner inte sminka mig och jag pillade igår så hyn ser för jävlig ut. Allt annat också...och så dagsljus på det. Jag börjar gråta snart. Vad i helvete ska jag göra??

[CyanideCupcake]

pratade med en kompis nyss, nämnde en del om hur jag upplever mig själv och mitt tuseende. Hon menade väl, men det blev mycket av dte här "du måste börja se de små sakerna i livet, varför bry sig om vad någon annan tycker, tänk på dem som verklgien ÄR missbidlade, du kan i alla fall gå, se och höra"-pratet. Jag vet ju att hon har rätt och håller med, men...det är ju inte så enkelt.

[nikey]

mm klassiska svar.. de låter säkert löjligt för folk när man säger att man lider pga utseendet när de finns så många andra olyckligt lottade som e handikappade osv.. men de går faktiskt inte att jämföra dom här båda grejerna för vi lider ändå av en sjukdom å de inget vi valt lixom..

[CyanideCupcake]

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra...en del av mig vill bara dra ner persiennerna och stänga ute världen så jag kan kura ihop mig och vara ensam med min sjukdom, den andra får panik för att jag kommer att bli helt ensam. Jag KÄNNER hur folk drar sig undan. Hur de slutar höra av sig för att jag ändå aldrig vill ses.  Fan.

[CyanideCupcake]

Min vänstra arm känns konstig. Vet att man kan få domningar i kroppsdelar vid panikångest men det här känns mer som trötthet, liksom. Jag har haft otaliga panikattacker i flera år men aldrig känt av det i kroppsdelar...känner mig smått panikslagen men ingen hjärtklappning eller så och vet inte om det beror på att jag faktiskt håller på att få en attack eller om jag är bara är rädd för att det ska våra nåt annat, typ en propp.

[Insatiable]

godessdecline: Skrev inte du någonstans att du är lite av en hypokondriker? Domningen kanske beror på nåt helt vanligt, tex. trötthet, men i ditt huvud förstorar du upp det & får det till att det kan tänkas vara en propp & så får du panikkänslor pga. det. Tror du att det kan förhålla sig så?

Själv låg jag härom natten & skakade av rädsla därför att det domnade i min arm & den inte alls ville vakna. Och så hade jag ont i vänster bröst också. Tänkte då att det säkert var en blodpropp & pga. det började jag att kallsvettas & skaka också. Försökte intala mig själv att jag överdrev & att kallsvettningarna berodde på detta, men i mitt huvud fick jag det hela tiden till att jag var dödssjuk och så var den nattsömnen förstörd. :/

[CyanideCupcake]

Jo, jag har varit otroligt mycket hypokondriker förut, har 'haft' hjärnblödning, cancer, inbillad graviditet, propp... Är inte alls lika illa längre tack och lov för det är verkligen helvetet på jorden. Min ärm är okej nu förresten så det var nog bara mina tankar som gick överstyr.

[Myggan]

Jag vet inte om jag har ritualer eller tvång. Eller jo, tvångstankar möjligen. Måste som sagt alltid gå igenom mina dagar, vad jag har sagt, vad jag har gjort, hur jag såg ut i det ljuset.. Tittar inte på mig själv när jag kommit ut ur duschen. Duschade även i mörker förr eftersom jag har enspegel bredvid mig. Kul att nåt har blivit bättre.. Tråkigt att alltid tycka att man ser hemsk ut. Jag vågar inte titta på mig själv i speglar i affärer när jag shoppar, för jag vet att det skulle förstöra hela dagen..
Men klart att ingen säger att man är ful.. sånt kan man ju inte säga..
/My

[vinterglas]

Min fotografering gick bra. Jag överlevde att åka osminkad in till stan, trots att jag höll på att kvävas för att jag var så hysterisk. Pappa tittade på mig hela tiden när jag träffade honom (han skulle följa tyckte tjejen som anordnade hela fotograferingen) och jag fick panikpanikpanik. Blev så äcklad av mig själv... Men ja. Jag överlevde uppenbarligen )

Hon som sminkade mig kommenterade ocskå att finnar och allt sånt retuscherar de bort sen ändå, så. Och hon, som själv varit modell konstaterade "att även om du inte har någonting 'fult' så märker man jättestor skillnad sedan". Det var skönt att mitt utseende på något sätt mer var ett problem, än något man la värdering i rent så Ett problem som gick att lösa.

Själva fotograferingen gick bra, det kändes naturligt. Fotografen var jättetrevlig och rolig, och de sa efteråt att jag varit jätteduktig and so on.

Jag är väldigt stolt över mig själv att jag klarade det så bra som jag gjorde. Visst överlevde jag att åka osminkad in till stan. Men det kommer inte hända igen frivilligt om man säger så. Jag ska bespara folk den upplevelsen.

Hela den här grejen med modell-fotona har fått mig lite osäker i relation till andra människor. För jag "vet" att de tänker att jag är för ful och äcklig. De vill gäran prata och fråga om det, men jag vill mest låta bli att prata om det. Jag är rädd för att de sedan pratar bakom min rygg och säger att jag är för ful och äcklig and so on helt eneklt.

Ja... Jag vet inte. Men jag är stolt över mig själv för att jag klarade det.

[CyanideCupcake]

Fan vad strongt, bra gjort! förstår precis hur du tänker, att folk ska prata efteråt, men det var fan imponerande att du vågade.

[CyanideCupcake]

Varför är jag aldrig bra nog? Jag duger aldrig, inte för någon. Jag har alltid blivit bortvald. Alltid. Bortvald på skolgympan, bortvald på klassarbetena, bortvald på rasterna, bortvald av människor som jag trodde var mina vänner, bortvald på krogen, bortvald i förhållanden...bortvald för andra som är bättre. Varför är jag aldrig bra nog?

[CyanideCupcake]

Har funderat lite...idag är en relativt okej dag, jag känner mig oattraktiv men inte missbildad. (bara värdelös). Så jag undrar....kan man ha BDD och ändå ha viss sjukdomsinsikt? Alltså...kan man ha sjukdomen och veta om och i alla fall delvis acceeptera det, men med "svackor" emellanåt? Eller måste man vara i total förnekelse av att man är sjuk hela tiden? Det går sjukt mycket upp och ner för mig; ibland känner jag mig grotesk och missbildad och visar mig inte ens för min familj; andra gånger kan jag gå ut och göra saker om jag är superstylad, ibland kan jag gå ut osminkad (för att jag är så trött och nere, men ändå), andra gånger hjälepr inte ens full sminkning för jag känner mig ändå ful...och ibland tror jag att det är BDD jag har. Hur fan ska man veta? Jag blir knäpp på mig själv, det går så stört mycket upp och ner. När jag har en fulattack och vägrar träffa nån är dte enda jag vill att se normal ut och inte som ett monster. Men idag, när jag har en mer "vanlig" dag...vill jag vara vacker. Perekt. Nån annan som också varierar såhär mycket i mående eller är det konstant för er? (bör kanske nämna att även om jag har dagar då jag inte känner mig missbildad speglar jag mig hundra gånger per dag och tänker på hur jag ser ut så jag har aldrig en helt "ledig" dag).

Och jag BORDE inte kolla snyggast.com, jag vet det. men jag kan inte hjälpa det.

[kardborre]

Jag känner igen det du skriver (godessceline, 19:38). Det går upp och ner. Under vissa perioder är det konstant jobbigt. De ggn:er jag gick in på någon toalett på skolan och såg mig i spegeln rasade mitt mående direkt. Att ta mig dit på morgonen gick ok men det accelererade under dagen och jag hade stora problem med resan hem (lokaltrafik). Fick panikångest (i princip) varje dag under resvägen (för att jag såg mig som utseendemässigt sliten och smaklös) vilket utlöstes av att någon tittade på mig. Nu har jag sviter av det ibland men jag jobbar ständigt med dessa tankar och i det stora hela har det blivit mkt bättre för mig. Kanske beror det på medicinen jag äter också (som inte hjälper mot min depression) eller så mår jag helt enkelt för dåligt för att orka lägga någon större vikt vid det? Antagligen är det en kombination av alla tre.
För mig finns inget intresse av att kolla upp snyggast.com (vad det nu är?) eller dyl. Det skulle kännas som att göra mig själv en otjänst. Att jämföra sig med andra gör att man fastnar i de negativa spiralerna. Jag försöker istället tänka på hur jag bör agera för att bli en bättre människa. Men jag skiftar där med.. Emellanåt vill jag bara rädda världen från alla orättvisor. Däremellan kan jag känna stor ilska och maktlöshet då jag tänker på all destruktivitet som människor, runt om på jorden, utövar mot varandra, djuren och miljön. Jag kan känna svår uppgivenhet; "Jag kan ändå inte göra någon skillnad och vad spelar livet då för roll?"
När jag engagerar mig i sådant som på något sätt hjälper andra individer gillar jag mig själv bättre och tankarna på hur jag ser ut förlorar kraft.

[kardborre]

...(19:14) skulle det vara