hur blir ni bemötta?

[Malins mamma]

känner att alla granskar alla detaljer jag själv ser i spegeln och vägrar därför gå ut mer än nödvändigt. När någon tyvärr tittar så går jag mest runt och funderar över vilken defekt hen såg först,

Just i den här situationen som Girloutside skrev om, när man möter någon på trottoaren. Visst kan det hända ibland att man råkar möta någons blick, men jag fattar verkligen inte hur ni kan tro att någon på ett litet ögonblick ska hinna se just det som ni själva har ägnat kanske timmar till att granska och studera i närbild. Även om jag skulle nöd-stirra på en person jag möter skulle jag inte hinna se detaljer i utseendet, jag ser bara helheten.

En annan situation som många har nämnt är att man stänger persienner och drar för gardiner av rädsla för att någon ska kunna se in genom fönstret och upptäcka hur "ful" man är. Många är även rädda för att tex gå ut till postlådan eller soptunnan eftersom man tror att ev förbipasserande ska hinna se ens BDD-fokus. Lika med BDD-drabbade som kör bil och är rädda för att orsaka en krock pga att fotgängare eller mötande bilister skulle bli chockade av deras utseende.

Det jag undrar över är alltså varför många BDD-drabbade är så rädda för att någon på avstånd under ett kort ögonblick ska kunna/hinna  se nån liten detalj i deras utseende, (något som i princip är omöjligt att göra)? Jag menar att det är ju ganska lätt att ta en reality-check och kolla hur mycket man själv ser av detaljer i en annan persons utseende genom ett fönster, i en förbipasserande bil eller när man möter folk på gatan.
 
Ursäkta om frågan låter otrevlig men jag skulle verkligen vilja få en förklaring på detta.    

[Synthesized]

Just i den här situationen som Girloutside skrev om, när man möter någon på trottoaren. Visst kan det hända ibland att man råkar möta någons blick, men jag fattar verkligen inte hur ni kan tro att någon på ett litet ögonblick ska hinna se just det som ni själva har ägnat kanske timmar till att granska och studera i närbild. Även om jag skulle nöd-stirra på en person jag möter skulle jag inte hinna se detaljer i utseendet, jag ser bara helheten.

En annan situation som många har nämnt är att man stänger persienner och drar för gardiner av rädsla för att någon ska kunna se in genom fönstret och upptäcka hur "ful" man är. Många är även rädda för att tex gå ut till postlådan eller soptunnan eftersom man tror att ev förbipasserande ska hinna se ens BDD-fokus. Lika med BDD-drabbade som kör bil och är rädda för att orsaka en krock pga att fotgängare eller mötande bilister skulle bli chockade av deras utseende.

Det jag undrar över är alltså varför många BDD-drabbade är så rädda för att någon på avstånd under ett kort ögonblick ska kunna/hinna  se nån liten detalj i deras utseende, (något som i princip är omöjligt att göra)? Jag menar att det är ju ganska lätt att ta en reality-check och kolla hur mycket man själv ser av detaljer i en annan persons utseende genom ett fönster, i en förbipasserande bil eller när man möter folk på gatan.
 
Ursäkta om frågan låter otrevlig men jag skulle verkligen vilja få en förklaring på detta.    

Kan ju förstås inte svara för nån annan, men under de perioder då jag varit sådär nojig har det varit så att jag upplever att mina "defekter" är såpass iögonfallande att de liksom "tar över" helhetsintrycket. Dvs, jag upplever de inte som detaljer i mitt utseende, utan något som verkligen påverkar hela mitt utseende till den grad att de inte går att missa även om man inte granskar mitt utseende med förstoringsglas.

[Lyckofågel]

Just i den här situationen som Girloutside skrev om, när man möter någon på trottoaren. Visst kan det hända ibland att man råkar möta någons blick, men jag fattar verkligen inte hur ni kan tro att någon på ett litet ögonblick ska hinna se just det som ni själva har ägnat kanske timmar till att granska och studera i närbild. Även om jag skulle nöd-stirra på en person jag möter skulle jag inte hinna se detaljer i utseendet, jag ser bara helheten.

En annan situation som många har nämnt är att man stänger persienner och drar för gardiner av rädsla för att någon ska kunna se in genom fönstret och upptäcka hur "ful" man är. Många är även rädda för att tex gå ut till postlådan eller soptunnan eftersom man tror att ev förbipasserande ska hinna se ens BDD-fokus. Lika med BDD-drabbade som kör bil och är rädda för att orsaka en krock pga att fotgängare eller mötande bilister skulle bli chockade av deras utseende.

Det jag undrar över är alltså varför många BDD-drabbade är så rädda för att någon på avstånd under ett kort ögonblick ska kunna/hinna  se nån liten detalj i deras utseende, (något som i princip är omöjligt att göra)? Jag menar att det är ju ganska lätt att ta en reality-check och kolla hur mycket man själv ser av detaljer i en annan persons utseende genom ett fönster, i en förbipasserande bil eller när man möter folk på gatan.
 
Ursäkta om frågan låter otrevlig men jag skulle verkligen vilja få en förklaring på detta.    

Jag tror att förklaringen till detta är ganska enkel. Kan endast tala för mig själv dock.
Jag håller absolut med om att t ex jag inte ser detaljer på folk som går förbi, det hinner en ju inte!! Men nu är det så att jag tycker att jag tillhör en av de få människorna som är EXTREMT avvikande, alltså mina "defekter" är inte "små detaljer" som en måste titta på i förstoringsglas för att se.

Jag menar att det är ju ganska lätt att ta en reality-check och kolla hur mycket man själv ser av detaljer i en annan persons utseende genom ett fönster, i en förbipasserande bil eller när man möter folk på gatan.

Sen är det ju så att en person med bdd förmodligen har väldigt svårt med att jämföra sig själv med random folk ute på stan typ.
När man har bdd tycker man ju att man är en av de få personer som verkligen ser extremt avvikande ut.

Det är klart att jag har gått ute på gatan bland och tittat runt för att se vilka detaljer jag hinner se hos dom jag möter osv, men det är ju bara det att dessa personer är ju inte jag. Om du ser en människa med "downssyndrom" till exempel så lär du väl lägga märke till det om du inte är totalt i din egen värld? Personer med downssyndrom har nämligen ett avvikande utseende, och har du BDD tycker du att du tillhör gruppen med mycket avvikande utseenden.

[Synthesized]

Haha, vad lustigt lika vi uttryckte oss precis samtidigt, Lyckofågel!

[Lyckofågel]

Haha, vad lustigt lika vi uttryckte oss precis samtidigt, Lyckofågel!

Haha, jo jag såg det.

[Nirvana]

Agree. Jag vet att min personlighet ligger åt det introverta hållet och ensamheten i själva isoleringen är faktiskt inget som tynger mig särskilt mycket, det är mer ett...andrum.
För mycket socialt umgänge och folk runt omkring mig gör mig psykiskt utmattad som bäst och helt ångestskälvande och suicidal som värst så det är något som måste ske på mina villkor.
Dock så önskar jag väll att jag kunde kombinera mitt behov av avskildhet med att, när andan faller på, ta en öl på krogen med trevligt folk och kunna njuta av det utan att bara kunna
fokusera på hur jag ser ut och hur andra ser på mig och alla andra hundratals bdd-tankar som förstör.

Håller med i det du skriver även om jag inte blir suicidal av för mycket social kontakt. Visst skulle det kunna vara trevligt att kunna gå ut och ta en öl någon gång men det största hindret för mig är vardagliga ärenden såsom att åka och handla tex. Då hindrar min BDD och sociala fobi mig.
Annars är väl kontakten med det motsatta könet något som blir lidande, jag menar ifall jag mot förmodan skulle få för mig att ragga på någon.
Där sätter min obefintliga självkänsla käppar i hjulet för mig.

Har du alltid varit en ensamvarg eller är det något som har växt fram iom BDDn?

[Malins mamma]

Jo, och ni gav nästan samma svar också, tack!!  

Men okej, vid såna tillfällen så upplever ni alltså att "defekten" är så synlig och framträdande att den tar över hela ert övriga utseende, jag förstår. Men.. reality-check igen.. hur övertygade är ni om att andra som ser er ser detsamma som ni gör? Med tanke på att ni är medvetna om att ni lider av BDD, hur möjligt eller omöjligt är det att vid dessa tillfällen tänka att det endast är i era egna ögon som "defekten" är så synlig?

[zelda]

Jag menar, jag blir förvånad över hur många många människor som näst intill får ångest av att bara umgås med sig själv, som alltså måste befinna sig i ett sällskap/folkvimmel alltid.

Det är något som också förbryllat mig. Häromdan sa tex en kompis som bor på en annan ort hur ensamt det kan kännas och avslutade med en ledsen smajly, trots att pojkvännen bor i samma trapputgång och hennes mamma och syster som hon har väldigt bra kontakt med bor tvärs över gatan. Jag nästan bah Whhaaat? Hon tillhör alltså det extremt extroverta släktet och behöver ha massor av olika folk runt omkring sig varje minut av dagen.  
Även om jag nästan alltid hatat mig själv för att jag inte är lika outgoing och hypersocial som alla andra så tycker jag nu att det kan vara rätt skönt ändå, att inte vara så beroende av andra människor konstant och att kunna "växa" och trivas i ensamhet.

[Synthesized]

Jo, och ni gav nästan samma svar också, tack!!  

Men okej, vid såna tillfällen så upplever ni alltså att "defekten" är så synlig och framträdande att den tar över hela ert övriga utseende, jag förstår. Men.. reality-check igen.. hur övertygade är ni om att andra som ser er ser detsamma som ni gör? Med tanke på att ni är medvetna om att ni lider av BDD, hur möjligt eller omöjligt är det att vid dessa tillfällen tänka att det endast är i era egna ögon som "defekten" är så synlig?

Det varierar för min del. Jag har med åren generellt fått en större distans till BDD-tankarna, förr var det ofta omöjligt att tänka "logiskt" när BDDn slog till. Det händer fortfarande, men inte lika ofta och det har inte samma hårda grepp om mig längre. Förutom att jag åtminstone ibland kan tänka att min hjärna säkert uppförstorar det jag ser, så har jag även till viss del numera ett annorlunda förhållningssätt de gånger jag är övertygad om att mina defekter är såpass synliga - jag är inte riktigt lika påverkad av det som förr, utan kan i alla fall i viss mån inse att även om "defekterna" är så tydliga som jag tror så spelar det nog inte så stor roll som BDDn vill få mig att tro.

[zelda]

Håller med i det du skriver även om jag inte blir suicidal av för mycket social kontakt. Visst skulle det kunna vara trevligt att kunna gå ut och ta en öl någon gång men det största hindret för mig är vardagliga ärenden såsom att åka och handla tex. Då hindrar min BDD och sociala fobi mig.
Annars är väl kontakten med det motsatta könet något som blir lidande, jag menar ifall jag mot förmodan skulle få för mig att ragga på någon.
Där sätter min obefintliga självkänsla käppar i hjulet för mig.

Har du alltid varit en ensamvarg eller är det något som har växt fram iom BDDn?

Ja, de vardagliga ärendena är förstås ett stort hinder för mig också. Min stora sköld där är min moder. Jag kan, beroende på dag, följa med in i en butik tex men då är det hon som måste betala i kassan.
Att åka kommunalt själv är en omöjlighet och att stå själv i kassakön och betala är extremt svårt.
Kontakten med det motsatta könet är väll också något som blir lidande...eller lidande och lidande...jag kan inte ens tänka tanken att leva i en parrelation och har på nåt sätt kommit till acceptans med att jag kommer
bli en sån där crazy catlady som har trettio överallt-bajsande katter i lägenheten och dör ensam bland...kattbajs  

Jag vet faktiskt inte. När jag var ung så var jag ju inne på hela grejen med att passa in, som så många andra, och det innebar ju att försöka ha så många vänner som möjligt och försöka vara "rolig och cool som faen".
Men eftersom jag ändå var ett fiasko så kan jag tänka mig att jag försökte tvinga mig själv till att vara utåtriktad och att det bara blev pannkaka av det hela. Dock har det väll blivit mycket värre i och med hela
Bdd-grejen och jag kan tänka att ifall jag bara varit perfekt och såg ut som jag önskar, ja då jävlar hade jag säkert varit festens mittpunkt, dragit på spontana charterresor och varit en sån där sprudlande skön
människa som folk gillar att ha omkring sig.
Vad tror du själv, angående dig själv, på den frågan?

[Malins mamma]

Synthesized:

Jag har med åren generellt fått en större distans till BDD-tankarna, förr var det ofta omöjligt att tänka "logiskt" när BDDn slog till. Det händer fortfarande, men inte lika ofta och det har inte samma hårda grepp om mig längre. Förutom att jag åtminstone ibland kan tänka att min hjärna säkert uppförstorar det jag ser, så har jag även till viss del numera ett annorlunda förhållningssätt de gånger jag är övertygad om att mina defekter är såpass synliga - jag är inte riktigt lika påverkad av det som förr, utan kan i alla fall i viss mån inse att även om "defekterna" är så tydliga som jag tror så spelar det nog inte så stor roll som BDDn vill få mig att tro.

Va roligt att höra, du har verkligen gjort stora framsteg. Med tanke på den mycket starka inverkan BDDn har på era känslor och tankar så är det strongt att kunna/orka gå emot dom. Fortsätt så!! 

[Synthesized]

Synthesized:

Va roligt att höra, du har verkligen gjort stora framsteg. Med tanke på den mycket starka inverkan BDDn har på era känslor och tankar så är det strongt att kunna/orka gå emot dom. Fortsätt så!! 

Tack!

[Lyckofågel]

Det varierar för min del. Jag har med åren generellt fått en större distans till BDD-tankarna, förr var det ofta omöjligt att tänka "logiskt" när BDDn slog till. Det händer fortfarande, men inte lika ofta och det har inte samma hårda grepp om mig längre. Förutom att jag åtminstone ibland kan tänka att min hjärna säkert uppförstorar det jag ser, så har jag även till viss del numera ett annorlunda förhållningssätt de gånger jag är övertygad om att mina defekter är såpass synliga - jag är inte riktigt lika påverkad av det som förr, utan kan i alla fall i viss mån inse att även om "defekterna" är så tydliga som jag tror så spelar det nog inte så stor roll som BDDn vill få mig att tro.

Mja, jag känner nog ganska lika som Synthesized. Jag kan idag i större mån se mig själv i spegeln och lixom vad jag än ser INTE bli totalt känslorubbad.
Jag kan idag ta större avstånd ifrån det jag ser. Trots att jag inte ser riktigt klok ut, och ser detta, kan jag gå utanför dörren osv. Det har inte lika stor betydelse. HUR jag ser ut kommer jag nog aldrig kunna svara på och jag tycker inte heller att det är relevant.

[zelda]

Just i den här situationen som Girloutside skrev om, när man möter någon på trottoaren. Visst kan det hända ibland att man råkar möta någons blick, men jag fattar verkligen inte hur ni kan tro att någon på ett litet ögonblick ska hinna se just det som ni själva har ägnat kanske timmar till att granska och studera i närbild. Även om jag skulle nöd-stirra på en person jag möter skulle jag inte hinna se detaljer i utseendet, jag ser bara helheten.

En annan situation som många har nämnt är att man stänger persienner och drar för gardiner av rädsla för att någon ska kunna se in genom fönstret och upptäcka hur "ful" man är. Många är även rädda för att tex gå ut till postlådan eller soptunnan eftersom man tror att ev förbipasserande ska hinna se ens BDD-fokus. Lika med BDD-drabbade som kör bil och är rädda för att orsaka en krock pga att fotgängare eller mötande bilister skulle bli chockade av deras utseende.

Det jag undrar över är alltså varför många BDD-drabbade är så rädda för att någon på avstånd under ett kort ögonblick ska kunna/hinna  se nån liten detalj i deras utseende, (något som i princip är omöjligt att göra)? Jag menar att det är ju ganska lätt att ta en reality-check och kolla hur mycket man själv ser av detaljer i en annan persons utseende genom ett fönster, i en förbipasserande bil eller när man möter folk på gatan.
 
Ursäkta om frågan låter otrevlig men jag skulle verkligen vilja få en förklaring på detta.    

Men så finns det ju folk som jag som absolut inte bara har någon liten detalj i fokus utan ser hiskelig ut från topp till tå, och den stora helheten är att jag är rätt och slätt ful. Sen har jag ju faktiskt en väldigt stor aknerelaterad detalj
som helt enkelt inte går att undgå att se, precis som jag förstås lägger märket till ifall någon annan på gatan har grövre hudproblem. Så nej, jag tror förstås inte att ingen reagerar på små detaljer i ett utseende men det är ju rätt naturligt att
man hinner finna någon attraktiv eller oattraktiv eller någon skala där mittimellan, det slår ju på liksom automatiskt. Och ingen behöver ju direkt mer än en hastig blick för att lägga märket till att jag aldrig kommer bli nån som deltar i nästa
säsong av Top Model Sverige.

[Lyckofågel]

Att åka kommunalt själv är en omöjlighet och att stå själv i kassakön och betala är extremt svårt.

Sånt kan man träna bort. Jag kunde tidigare inte åka buss, jag kunde inte gå in på en cafeteria/restaurang, jag tyckte att det var jättesvårt att stå i en kassa och betala osv. Jag har tagit små steg och utsatt mig för dessa situationer. Sen är detta något man måste "uppehålla", fortsätta träna på.