hur blir ni bemötta?

[Wolfie]

Fast...känner inte riktigt att det här handlar varken om rädsla för det okända eller ren okunskap. Bara att dom allra flesta utav oss lärt oss sedan barnsben att inte stirra på folk som på ett eller annat sätt är avvikande
(Den där typiska situationen när en mamma rycker sin unge i armen och säger "Inte stirra! Inte stirra har jag sagt!)
Och själv hamnar jag inte direkt i situationer där jag måste bemöta människor som människor eftersom jag överhuvudtaget knappt pratar med någon och lever isolerad. Visserligen skulle jag behöva gå i en kurs i
social kompetens eftersom jag är en social, stammande mess som inte vet inte hur jag bete mig runt folk överhuvudet,
men däremot är jag betydligt mer rädd för människor som jag uppfattar som perfekta och välanpassade än för människor med tex funktionsnedsättning eller brännskador.    

Jo du har rätt också, men ett inlärt beteende som inte är bra går väl att bryta? Skulle min dotter stirra på någon skulle jag inte säga så, för jag har lärt mig att ett sådant beteende är puckat.
Vad är avvikande? Samhällsnormen bestäms av oss och jag tycker alla är normala. Alla är människor. Om jag t.ex. som barn skulle vara uppväxt i hammarkullen skulle mitt barn inte säga nått, men om jag var uppvuxen på södermalm skulle mitt barn troligen säga, titta pappa han är svart. Det är samma med alla avvikande grupper i samhället genom tiderna, men människor har blivit mer accepterande idag det finns mer nyanser mellan svart och vitt, ingen är perfekt. Ställ dig och asblega på en människa och säg att denne är perfekt. Jag kollade aldrig på människor förut och trodde alla såg perfekta ut, nu kollar jag på dem hela tiden och de ser fan ut som missfoster hela bunten. Alla har något *fel* man kan hitta, kör fem fel på kassörskan nästa gång ni handlar, det hjälper när ångesten sätter in. Jag svamlar yihhaaaa party.

[zelda]

Jo du har rätt också, men ett inlärt beteende som inte är bra går väl att bryta? Skulle min dotter stirra på någon skulle jag inte säga så, för jag har lärt mig att ett sådant beteende är puckat.
Vad är avvikande? Samhällsnormen bestäms av oss och jag tycker alla är normala. Alla är människor. Om jag t.ex. som barn skulle vara uppväxt i hammarkullen skulle mitt barn inte säga nått, men om jag var uppvuxen på södermalm skulle mitt barn troligen säga, titta pappa han är svart. Det är samma med alla avvikande grupper i samhället genom tiderna, men människor har blivit mer accepterande idag det finns mer nyanser mellan svart och vitt, ingen är perfekt. Ställ dig och asblega på en människa och säg att denne är perfekt. Jag kollade aldrig på människor förut och trodde alla såg perfekta ut, nu kollar jag på dem hela tiden och de ser fan ut som missfoster hela bunten. Alla har något *fel* man kan hitta, kör fem fel på kassörskan nästa gång ni handlar, det hjälper när ångesten sätter in. Jag svamlar yihhaaaa party.

Du har ju rätt på ett sätt också  Och visst skulle det vara fint om vi kunde skapa ett samhälle där ingen varken råstirrade eller tittade bort och ingen blev sedd som avvikande. Men dessa mammor som säger åt
sina barn att inte titta på någon som har en väldigt synlig defekt gör det ju ändå av välmening, för att hon inte vill att personen ska känna sig besvärad och ta illa upp. Och jag själv har utvecklat en grov fobi för
barn och blir verkligen helt kallsvettig när jag ser att ett barn dröjer sig kvar med blicken, är helt livrädd för att ungen ska komma fram och påpeka mina defekter eller peka på mig och fråga sina mamma " Vad har
den där tjejen gjort i ansiktet?"   

[Wolfie]

Jag utgår från mig själv och jag ser inte ner på någon människa inte ens rasister, jag respekterar deras åsikt som en åsikt och inser att det ligger mer bakom än bara det ytliga, kan jag så kan alla.
Dessa mammor som säger till sina barn att de inte ska titta tycker jag är egoistiska och okunniga, de tänker på hur folk ska se dem och hur det reflekteras tillbaka, tänker varken på barnet eller personen i fråga om man gör så. En koll i ögonen med ett varmt leende brukar man komma längre på, tycker jag iallafall.
Jo ungar har ju en förmåga att dröja kvar, hade jättestora problem med det till jag själv fick barn, insåg att dem stirrar på allt och inte folks fulhet. När jag går förbi ungdomar däremot då jävlar pumpar adrenalinet.
Bara för att överdriva min poäng: Hitler menade nog också väl när han gjorde sig av med alla judar, funktionshindrade och homosexuella(framför allt de manliga då kvinnorna kunde föda barn så de sågs inte lika mycket som ett hot).
Måste bara fråga är nyfiken, du behöver självklart inte svara: Hur många gånger har ett barn pekat på dig och sagt det?

[zelda]

Måste bara fråga är nyfiken, du behöver självklart inte svara: Hur många gånger har ett barn pekat på dig och sagt det?

En gång, tror jag. En liten jänta frågade vad jag hade på kinderna och jag tolkade det som att hon undrade om mina ärr, fast hon kan ha undrat om min foundation också. Annars lever jag mest på
andras skräckhistorier 

[girloutside]

Jag fnissade högt.

MEN DET var väl snällt skrivet! inte alls omoget

[Synthesized]

MEN DET var väl snällt skrivet! inte alls omoget

Eh, vad menar du? Tyckte bara det var en rolig formulering.

[Wolfie]

En gång, tror jag. En liten jänta frågade vad jag hade på kinderna och jag tolkade det som att hon undrade om mina ärr, fast hon kan ha undrat om min foundation också. Annars lever jag mest på
andras skräckhistorier 

Precis, varför är du rädd för det då? Risken är ju obefintlig om man tänker logiskt, men det är samma sak med mig och ungdomar, de säger aldrig nåt. men har ändå fått för mig det, så jävla dumt egentligen.

[zelda]

Precis, varför är du rädd för det då? Risken är ju obefintlig om man tänker logiskt, men det är samma sak med mig och ungdomar, de säger aldrig nåt. men har ändå fått för mig det, så jävla dumt egentligen.

Ah, ungdomar, det är ju också en mardröm. Ryser bara av tanken att behöva gå förbi en klick fulla högstadiekidz i en trapputgång eller dylikt. Tacka vet jag mysiga, runda och bullbakande tanter och herrar.
En syjunta skulle kännas som en trygg miljö 

[Nirvana]

Och själv hamnar jag inte direkt i situationer där jag måste bemöta människor som människor eftersom jag överhuvudtaget knappt pratar med någon och lever isolerad.    

Japp samma för mig, och helt ärligt så trivs jag rätt bra med att vara avskuren från "verkligheten". Vill jag vara social så sker det på mina villkor, inget framtvingat umgänge utan allt sker på mina villkor.
Om jag mår dåligt av att vara ute bland folk, varför ska jag utsätta mig för det egentligen?

[Wolfie]

Precis, varför ska man gå ut när man bara mår dåligt av det? Beror nog på hur man är som person. Jag har tydligen gjort ett dåligt val, för det visar sig att jag har varit deprimerad i större delen av mitt liv, så jag vet inte hur det är att ha ett *normalt* sinne, ingen har sagt att jag är deprimerad, min omgivning när jag växte upp har tydligen varit för självupptagen. Jag tror det jobbiga att utsätta sig för sociala situationer leder till att man blir gladare i slutändan, då i alla fall jag blir glad av sociala relationer. Som tex när jag går förbi barn, har inga större problem med de nu eftersom jag måste lämna liten till dagis, så jag har vant mig, alltså är en stor post minimerad i ångesten, tack vare de sociala samspelet.
Finns teorier som grundar sig på att man mår bättre runt folk eftersom de sociala samspelet gör så man kan hitta sitt jag och få mer självkänsla. Om man inte omger sig med folk så vet man inte vem man är och man får en kris, depression m.m.
Alltså de sociala samspelet berättar vem man är.
Kortsiktigt mår man dåligt, men på långsikt mår man bättre om man utsätter sig för ett socialt liv.
Frågan är om man vill typ trivas med livet eller älska livet, vägen där emellan är svår att gå.

[Malins mamma]

Girloutside, försök att inte tolka allt till det värsta. Synthesizeds kommentar var en komplimang till Wolfie, inte nåt otrevligt.

Men annars tycker jag att din fråga "Hur blir ni bemötta?" är riktigt, riktigt bra! Nu är det bara jag som har svarat utifrån ett BDD-fritt perspektiv men jag skulle vilja att ni alla ställer den frågan till andra människor som inte lider av BDD. De flesta av er har säkert någon i familjen/släkten eller i bekantskapskretsen som inte lider av BDD. Ställ frågan som Girloutside gjorde: Hur blir ni bemötta av folk som ni möter på trottoaren? Lyssna på exakt vad de säger och skriv gärna här vad de svarar.

[Wolfie]

Girloutside, försök att inte tolka allt till det värsta. Synthesizeds kommentar var en komplimang till Wolfie, inte nåt otrevligt.

Men annars tycker jag att din fråga "Hur blir ni bemötta?" är riktigt, riktigt bra! Nu är det bara jag som har svarat utifrån ett BDD-fritt perspektiv men jag skulle vilja att ni alla ställer den frågan till andra människor som inte lider av BDD. De flesta av er har säkert någon i familjen/släkten eller i bekantskapskretsen som inte lider av BDD. Ställ frågan som Girloutside gjorde: Hur blir ni bemötta av folk som ni möter på trottoaren? Lyssna på exakt vad de säger och skriv gärna här vad de svarar.

Very clever , det ska jag göra.

[zelda]

Japp samma för mig, och helt ärligt så trivs jag rätt bra med att vara avskuren från "verkligheten". Vill jag vara social så sker det på mina villkor, inget framtvingat umgänge utan allt sker på mina villkor.
Om jag mår dåligt av att vara ute bland folk, varför ska jag utsätta mig för det egentligen?

Agree. Jag vet att min personlighet ligger åt det introverta hållet och ensamheten i själva isoleringen är faktiskt inget som tynger mig särskilt mycket, det är mer ett...andrum.
För mycket socialt umgänge och folk runt omkring mig gör mig psykiskt utmattad som bäst och helt ångestskälvande och suicidal som värst så det är något som måste ske på mina villkor.
Dock så önskar jag väll att jag kunde kombinera mitt behov av avskildhet med att, när andan faller på, ta en öl på krogen med trevligt folk och kunna njuta av det utan att bara kunna
fokusera på hur jag ser ut och hur andra ser på mig och alla andra hundratals bdd-tankar som förstör.

[Malins mamma]

En sak till:  Fråga även hur DE bemöter andra som de möter på trottoaren!

[Lyckofågel]

Agree. Jag vet att min personlighet ligger åt det introverta hållet och ensamheten i själva isoleringen är faktiskt inget som tynger mig särskilt mycket, det är mer ett...andrum.
För mycket socialt umgänge och folk runt omkring mig gör mig psykiskt utmattad som bäst och helt ångestskälvande och suicidal som värst så det är något som måste ske på mina villkor.
Dock så önskar jag väll att jag kunde kombinera mitt behov av avskildhet med att, när andan faller på, ta en öl på krogen med trevligt folk och kunna njuta av det utan att bara kunna
fokusera på hur jag ser ut och hur andra ser på mig och alla andra hundratals bdd-tankar som förstör.

Jag har också alltid varit mer åt det introverta hållet, och det verkar som att mitt sociala behov inte är lika stort som andras. Jag menar, jag blir förvånad över hur många många människor som näst intill får ångest av att bara umgås med sig själv, som alltså måste befinna sig i ett sällskap/folkvimmel alltid.

Jag har dock blivit väldigt socialt begränsad pga av min psykiska ohälsa. Alltså att jag helt enkelt mått så jävla dåligt i närvaron av andra människor att jag inte känt någon annan lindring än att dra mig undan och hålla mig borta. Och det har ju varit ett stort problem. Jag vill ju inte bli ett psykiskt nervvrak så fort jag befinner mig inom andras blickfång. Jag vill ju inte göra som jag gör och vara som jag är pga att min psyke ej tillåter något annat.

Men överhuvudtaget är jag lagd mer åt det introverta hållet och jag kan trivas ganska bra med tillvaron i ensamhet, och som ni nämner, med sällskap på egna villkor.