hur blir ni bemötta?

[Lyckofågel]

Girloutside: Jag läste ett av dina gamla inlägg där du skriver att du har diagnosen "schizotyp personlighetsstörning".

Detta kan man läsa om din diagnos:
"De har en tendens att få hänsyftningsidéer och att hänge sig åt magiskt tänkande (i form av vidskeplighet och tro på klärvoajans eller telepati). De kan få särpräglade sinnesupplevelser (t ex känsla av närvaro av en kraft eller en person som egentligen inte finns i rummet).
 
Deras beteende, framtoning och sätt att tala beskrivs som besynnerligt eller excentriskt. De kan t ex prata för sig själva eller uttrycka sig onaturligt abstrakt, tillkrånglat eller vagt. Det är också vanligt med inadekvata eller återhållna känsloreaktioner och med misstänksamhet eller paranoida tankar."

Så med detta sagt, du tror inte att din personlighetsstörning kommer in o spökar i ditt hjärnkontor, och således förvärrar dina bddsymptom?

http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?Lookup=schizotyp%20personlighetsst%F6rning

[Birgitta Gustafsson]

Får erkänna att jag fattar inte riktigt alla inlägg.

Ville bara säga att om man möter människor med ilska är det stor risk att man får ilska tillbaka. Möter man med vänlighet är det på samma sätt. Som jag berättade har jag mött mycket förståelse och vänlighet sen jag blev sämre i min MS. Det tyder på att det finns empati hos många människor. Sen finns det förstås människor som ger sig på de som är svagare och mobbar (djur gör tyvärr också så). Men det är absolut inte majoriteten.

Jag tror precis som Malins mamma och Lyckofågel att om man har BDD-tendenser så behöver man träna på att INTE tänka på utseende och hur andra människor eventuellt reagerar. Och jag är övertygad om att de flesta människor inte vill illa. Ni kan göra ett litet experiment. Om ni mötte någon med sjukdom (som jag). Hur skulle ni då reagera? Skulle ni vilja mobba? Jag tror inte det. Om människor lever sig in i någons situation så är det sällan de är elaka.

Eller för att ta någon där det mer gäller utseendet eftersom BDD-tankar handlar mycket om det. Om ni träffade en brandskadad person - tror ni att folk vill mobba den? För att den ser annorlunda ut?

Sen vill jag också säga det att psykos är i princip samma sak som att vara schizofren bara att man då har "fastnat" i psykosen. Så att vi inte börjar mobba girloutside, menar jag.

[Lyckofågel]

Sen vill jag också säga det att psykos är i princip samma sak som att vara schizofren bara att man då har "fastnat" i psykosen. Så att vi inte börjar mobba girloutside, menar jag.

Varför skulle någon få för sig att mobba en annan för sin psykiska ohälsa? Vi alla här på forumet har ju psykiska problem, och många har säkert befunnit sig i psykoser och liknande också. Så nej, det tycker jag givetvis inte att man ska göra.

Att däremot påpeka psykosens effekt på ens tankesätt tycker inte jag är mobbning. Det är bara informativt och upplysande. 

[Birgitta Gustafsson]

Det har du rätt i Lyckofågel - tänkte inte på det! Är väl för att jag är van vid att psykisk ohälsa inte alltid tas emot så väl

[Nokia]

Om vi ska ta allt från början och bara svara på frågan som girloutside ställer så är jag inne på Antipods tankebana, försöker att inte fokusera på det. Jag har ett undvikande beteende, och känner att alla granskar alla detaljer jag själv ser i spegeln och vägrar därför gå ut mer än nödvändigt. När någon tyvärr tittar så går jag mest runt och funderar över vilken defekt hen såg först, sedan försöker jag slå bort den tanken.

[Wolfie]

Ska bara tillägga att alla människor är inte dumma i huvudet och vill illa. Det är en generalisering och det är en svart och vit problematik som människor med psykiska men oftast lider av. Hitler var en dumming och moder Teresa en goding och sen finns all kind of shit in between.

[Synthesized]

Hitler var en dumming och moder Teresa en goding och sen finns all kind of shit in between.

Jag fnissade högt.

[Malins mamma]

Jag kan också svara på din fråga Girloutside.
När jag går på stan så upplever jag inte att jag blir bemött på något sätt alls. Jag tittar inte på folk hur de ser ut och jag bryr mig inte ett dugg om det heller och ingen verkar bry sig om hur jag ser ut. Jag är på väg åt mitt håll och andra är på väg åt sitt håll. Det jag har i tankarna är vad jag ska göra och vart jag ska, andra verkar också vara upptagna med sitt.

[zelda]

jag menar när ni går på t.ex trottoaren och möter någon hur reagerar den personen? alltså hur reagerar de FLESTA på er?

jag själv får mycket skratt av tjejer eller att killar har blicken....*inget speciellt med den tjejen..ful...tråkig*.typ. eller så sträcker tjejer på huvudet och ser stolta och högfärdiga ut..för att dem tycker de är snyggare/ser bättre ut/ än jag. vi kan väl skippa snacket om huruvida tolkningen är rätt eller inte, utan jag frågar bara -hur blir ni bemötta av andra?

Jag blir oftast bemött med en hastig blick (typ uppspärrade ögon och ett "åh fan") och att hen snabbt kollar bort, för det är ju det dom flesta utav oss har lärt oss och är uppfostrade med. Att !!INTE TITTA!! på folk
med fysiska handikapp, deformerade utseende och dylikt. Barn som inte lärt sig något vett än kan däremot stirra ohämmat.
Och jag har märkt att ifall jag är med någon, typ min mamma eller någon vän, och vi stöter på någon tredje part, typ en bekant, butiksbiträde eller whatever, så tittar helst denne på den jag är med istället för
på mig. Som ett exempel, när jag för många år sedan såg ut som värst och huden och allting var en total katastrof så behandlade en kompis kompis mig luft när vi mötte henne på stan. Hon och min kompis
hade ett långt samtal mitt i stan och denne person var noga med att knappt ägna mig en blick. Något år senare när jag gjort en "helrenovering" och såg bättre ut, då kunde hon plötsligt titta mig i ögonen och säga
"Men nu är du ju söt!" som hälsningsreplik.

Men rent generellt så verkar tjejer, enligt mina upplevelser, vara mer bitchiga i sitt bemötande än killar. Det kan vara kupade händer, fniss och vända sig om-köret. Som när jag hamnade på någon hemmafest
för ett antal år sedan, också under en extremt ful-period, och en grupp perfekta, falska brudar med sånt där blont blänkande hår och gnistrande tänder som undrade "vem som egentligen bjudit mig"  bestämde sig
för att göra mig till kvällens narr genom att vara överdrivet artiga och bah "åhhh gud vilket fint armband" och "ahmen du måste berätta vart du köpt dom där skorna!".
Frågade mina vänner sen om brudarna varit sarkastiska och dom suckade och sa ja.
Killar verkar vara mer för tänka "Ok. Det där var en ful fan. Då raggar jag på någon annan istället." medan tjejer kan gotta sig i det faktum att dom inte ser ut som jag, förfäras över "hur jag går
runt och ser ut" eller är tydliga med att jag inte passar in, att dom inte vill vara min vän eller ha något med mig att göra.  

[Synthesized]

Det finns människor som är elaka av olika anledningar, men de är inte så representativa som man kan få för sig när man mår dåligt och upplever världen som svartvit. De där personerna som gör narr, hånar, pikar, förolämpar osv har svåra problem med sig själva. Jag menar inte att det ursäktar ett sånt beteende, men man måste försöka komma ihåg att det finns bakomliggande orsaker också för att lättare kunna låta bli att ta det så personligt.

De flesta beter sig inte sådär. Tror man det så har man vanföreställningar. Vanföreställningen innefattar dels att man upplever att betydligt fler beter sig såhär än vad som egentligen stämmer, samt att beteendet är av något sorts värde och något man bör ta till sig av. Det finns inget att hämta eller "lära sig" av kränkningarna, för som sagt så har personen som beter sig så bara egna problem att ta tag i. Och det är absolut inte konstigt att utveckla vanföreställningar när man mår skit psykiskt, det är väl liksom på sätt och vis det psykisk ohälsa utgörs av. Men till slut måste man komma fram till att det är så det ligger till - och inte bli rädd för den informationen. Det finns i själva verket inget hotfullt i den sanningen, tvärtom är det snarare en befrielse i sammanhanget, eftersom det helt enkelt innebär att det går att förändra.

För det går att ändra sina egna tankemönster, reaktioner och sätt att uppleva sig själv och omvärlden. Det går att skapa sig ett fungerande och behagligt förhållningssätt till sig själv och omvärlden. Det innebär inte att man ska tolerera eller ignorera felaktigheter och orättvisor, men däremot att man inte låter sig förgöras av att de existerar på vissa plan. Visst krävs det stora ansträngningar för att nå dit och säkert många bakslag på vägen, men det är helt och fullt genomförbart.

Däremot är det inte rimligt att fortsätta gå runt och låta sig tyngas ner av den där befintliga skaran människor som trycker ner andra. De kommer fortsätta existera, men de utgör som tur är ingen majoritet. De är förstås fler än man hade önskat, men även det får man försöka förhålla sig till och inte låta det stå i vägen. Till viss del kan man finna strategier att undvika dessa personer så mycket som möjligt här i livet, men ibland kommer man inte undan. Då gäller det istället att man ser det för vad det är och inte låter sig förgöras av det.

[Lyckofågel]

Men rent generellt så verkar tjejer, enligt mina upplevelser, vara mer bitchiga i sitt bemötande än killar. Det kan vara kupade händer, fniss och vända sig om-köret. Som när jag hamnade på någon hemmafest
för ett antal år sedan, också under en extremt ful-period, och en grupp perfekta, falska brudar med sånt där blont blänkande hår och gnistrande tänder som undrade "vem som egentligen bjudit mig"  bestämde sig
för att göra mig till kvällens narr genom att vara överdrivet artiga och bah "åhhh gud vilket fint armband" och "ahmen du måste berätta vart du köpt dom där skorna!".
Frågade mina vänner sen om brudarna varit sarkastiska och dom suckade och sa ja.
Killar verkar vara mer för tänka "Ok. Det där var en ful fan. Då raggar jag på någon annan istället." medan tjejer kan gotta sig i det faktum att dom inte ser ut som jag, förfäras över "hur jag går
runt och ser ut" eller är tydliga med att jag inte passar in, att dom inte vill vara min vän eller ha något med mig att göra.  

Ursh hemskt!!
Jag blev mobbad för hur jag ser ut halva grundskolan, därefter "bara" utstött.

Jag blir oftast bemött med en hastig blick (typ uppspärrade ögon och ett "åh fan") och att hen snabbt kollar bort, för det är ju det dom flesta utav oss har lärt oss och är uppfostrade med. Att !!INTE TITTA!! på folk
med fysiska handikapp, deformerade utseende och dylikt. Barn som inte lärt sig något vett än kan däremot stirra ohämmat.

Jag tänker samma. Det vet jag ju själv. Om du ser någon tex med en cepeskada så lägger du märke till personen men du stirrar ju inte, du vet att det ska en inte göra. Nu tycker jag iofs inte att en människa med cepeskada är något att stirra på(så konstigt är det ju inte), men ja ni fattar.

Jag brukar inte uppleva att folk stirrar men det tror jag beror på att människor faktiskt inte brukar stirra. Jag lever under den uppfattningen som jag tycker är mest "verklig" och "realistisk", precis den som Malins mamma beskriver:

När jag går på stan så upplever jag inte att jag blir bemött på något sätt alls. Jag tittar inte på folk hur de ser ut och jag bryr mig inte ett dugg om det heller och ingen verkar bry sig om hur jag ser ut. Jag är på väg åt mitt håll och andra är på väg åt sitt håll. Det jag har i tankarna är vad jag ska göra och vart jag ska, andra verkar också vara upptagna med sitt.

ALLTSÅ, jag tror faktiskt att folk är för upptagna med sig själva för att bry sig om hiskeligt fula människor som går förbi. Jag tror inte att folk ägnar tid till att bry sig, och om de nu skulle titta på mig antar jag att personen antingen "bara råkade fästa ögonen på mig" o lixom SKITER totalt i hur jag ser ut. Så viktig är jag ju inte att alla tänker på mig! Men sen finns det kanske en del som reflekterar kring hur personer de möter ser ut, alltså omedvetet och ser att "jaha, hon är ful", men jag tror samtidigt inte att det är någon som bryr sig. Jag skulle iofs kunna tycka att de borde bry sig om det lidande jag får stå ut med, men jag tror inte att någon bryr sig. Jag går runt som en otäck varelse vars lidande ingen känner av. "Tur att jag inte är så där ful" kanske någon konstaterar innan hen fortsätter med sitt eget liv.

Jag har faktiskt ingen aning om vad folk tycker o tänker om mig, och jag försöker att inte bry mig, och att inte låta sådant röra mig i ryggen! Jag tror att det är bäst så. TROTS att jag inte kan låta bli att tänka på mitt utseende varje dag, det är något som jag tyvärr inte kan förhindra. Jag kan däremot med viljestyrka vägra att dessa tankar eskalerar genom att INTE grotta ner mig i dom. Lättare sagt än gjort! Jag vet!

När jag mått som värst känner jag mig dock mycket säker på att folk tittar på mig o blir "chockade" fastän detta bara sker inne i deras huvud. Jag tror ju lixom inte att folk ställer sig mitt ute på gatan och utbrister "WHAT THE FUCK!!?" när jag går förbi(xD det skulle ju faktiskt vara lite lustigt). Ibland när jag ska betala något och står i kassan, då blir ju personen i kassan tvungen att fokusera på mig/vara vänlig, och då har jag i vissa perioder SKÄMTS rejält. Alltså verkligen känt hur personen LER extra varmt mot mig när hen inser hur ful jag är, ungefär som när människor ska bli extra gulliga och hjälpsamma mot personer som har andra sorters synliga handikapp, typ brännskada, utvecklingsstörning etc.

Eller så känner jag bara att personen tittar på mig, och betraktar mig, och tappar fokus lite från det hen gör, för att sedan skärpa till sig(det är ju fult att stirra osv).

Ibland har jag upplevt att folk typ "skrattat" åt mig. Eller typ att en del osäkra männikor tittar på mig o gottar sig i det faktum att de iaf inte ser ut som mig.

MEN precis som många redan nämnt(inklusive mig) tror jag inte att det ger en något att spekulera kring vad folk tycker och tänker. VI har ju trots allt BDD.

[Lyckofågel]

Det finns människor som är elaka av olika anledningar, men de är inte så representativa som man kan få för sig när man mår dåligt och upplever världen som svartvit. De där personerna som gör narr, hånar, pikar, förolämpar osv har svåra problem med sig själva. Jag menar inte att det ursäktar ett sånt beteende, men man måste försöka komma ihåg att det finns bakomliggande orsaker också för att lättare kunna låta bli att ta det så personligt.

De flesta beter sig inte sådär. Tror man det så har man vanföreställningar. Vanföreställningen innefattar dels att man upplever att betydligt fler beter sig såhär än vad som egentligen stämmer, samt att beteendet är av något sorts värde och något man bör ta till sig av. Det finns inget att hämta eller "lära sig" av kränkningarna, för som sagt så har personen som beter sig så bara egna problem att ta tag i. Och det är absolut inte konstigt att utveckla vanföreställningar när man mår skit psykiskt, det är väl liksom på sätt och vis det psykisk ohälsa utgörs av. Men till slut måste man komma fram till att det är så det ligger till - och inte bli rädd för den informationen. Det finns i själva verket inget hotfullt i den sanningen, tvärtom är det snarare en befrielse i sammanhanget, eftersom det helt enkelt innebär att det går att förändra.

För det går att ändra sina egna tankemönster, reaktioner och sätt att uppleva sig själv och omvärlden. Det går att skapa sig ett fungerande och behagligt förhållningssätt till sig själv och omvärlden. Det innebär inte att man ska tolerera eller ignorera felaktigheter och orättvisor, men däremot att man inte låter sig förgöras av att de existerar på vissa plan. Visst krävs det stora ansträngningar för att nå dit och säkert många bakslag på vägen, men det är helt och fullt genomförbart.

Däremot är det inte rimligt att fortsätta gå runt och låta sig tyngas ner av den där befintliga skaran människor som trycker ner andra. De kommer fortsätta existera, men de utgör som tur är ingen majoritet. De är förstås fler än man hade önskat, men även det får man försöka förhålla sig till och inte låta det stå i vägen. Till viss del kan man finna strategier att undvika dessa personer så mycket som möjligt här i livet, men ibland kommer man inte undan. Då gäller det istället att man ser det för vad det är och inte låter sig förgöras av det.

Jättebra skrivet!

[zelda]

Det finns människor som är elaka av olika anledningar, men de är inte så representativa som man kan få för sig när man mår dåligt och upplever världen som svartvit. De där personerna som gör narr, hånar, pikar, förolämpar osv har svåra problem med sig själva. Jag menar inte att det ursäktar ett sånt beteende, men man måste försöka komma ihåg att det finns bakomliggande orsaker också för att lättare kunna låta bli att ta det så personligt.

De flesta beter sig inte sådär. Tror man det så har man vanföreställningar. Vanföreställningen innefattar dels att man upplever att betydligt fler beter sig såhär än vad som egentligen stämmer, samt att beteendet är av något sorts värde och något man bör ta till sig av. Det finns inget att hämta eller "lära sig" av kränkningarna, för som sagt så har personen som beter sig så bara egna problem att ta tag i. Och det är absolut inte konstigt att utveckla vanföreställningar när man mår skit psykiskt, det är väl liksom på sätt och vis det psykisk ohälsa utgörs av. Men till slut måste man komma fram till att det är så det ligger till - och inte bli rädd för den informationen. Det finns i själva verket inget hotfullt i den sanningen, tvärtom är det snarare en befrielse i sammanhanget, eftersom det helt enkelt innebär att det går att förändra.

För det går att ändra sina egna tankemönster, reaktioner och sätt att uppleva sig själv och omvärlden. Det går att skapa sig ett fungerande och behagligt förhållningssätt till sig själv och omvärlden. Det innebär inte att man ska tolerera eller ignorera felaktigheter och orättvisor, men däremot att man inte låter sig förgöras av att de existerar på vissa plan. Visst krävs det stora ansträngningar för att nå dit och säkert många bakslag på vägen, men det är helt och fullt genomförbart.

Däremot är det inte rimligt att fortsätta gå runt och låta sig tyngas ner av den där befintliga skaran människor som trycker ner andra. De kommer fortsätta existera, men de utgör som tur är ingen majoritet. De är förstås fler än man hade önskat, men även det får man försöka förhålla sig till och inte låta det stå i vägen. Till viss del kan man finna strategier att undvika dessa personer så mycket som möjligt här i livet, men ibland kommer man inte undan. Då gäller det istället att man ser det för vad det är och inte låter sig förgöras av det.

Väl talat, Synthesized.

Går själv i KBT för tillfället och förstår att det ska gå att ändra sina tankemönster och sina reaktioner, men just nu orkar jag personligen inte ta tag någon inre utveckling. Komiskt nog känns det som att det tar mer på krafterna
att försöka förändra insidan istället för utsidan och att det är bekvämare att hålla fast sina gamla inlärda, svartvita tankar än att anstränga sig för att tänka om & kunna börja urskilja nyanser. 

Jag tänker samma. Det vet jag ju själv. Om du ser någon tex med en cepeskada så lägger du märke till personen men du stirrar ju inte, du vet att den ska en inte göra. Nu tycker jag iofs inte att en människa med cepeskada är något att stirra på(så konstigt är det ju inte), men ja ni fattar.

Blir faktiskt själv nästan paniksvettig ibland när det kommer till hela Inte Stirra-grejen. Om jag ser någon med grova brännskador, amputerade ben eller något annat som är mycket utmärkande så kollar jag typ paniskt åt ett annat håll
för att inte denna ska uppfatta mig som ett råstirrande, oförskämt as och för att visa att jag inte bryr mig eller ens ser dennes "defekt". Det känns en falsk show, trots att jag ju faktiskt inte alls tycker att personen är något att stirra på
eller tycker att hen är "fel" eller mindre värd än alla andra som går förbi. Och å andra sidan så känner jag ju mig idiotisk när jag stirrar bort för jag vill inte heller vara någon som vänder bort ansiktet och behandlar någon annan som luft.
Precis som att jag inte vill att någon annan ska behandla mig luft eller inte låtsas se mig.
Ah, nu vart det här nerkluddrat i all hast och typ rent ordbajseri men hoppas det går att utläsa någon slags poäng.
 

[Wolfie]

Det handlar bara om okunskap. Om ni är så osäkra på hur ni ska bemöta människor som människor så får ni väl gå en kurs, jag rekommenderar specialpedagogik 1 på gymnasial nivå, där får ni iallafall förståelse för människor med funktionsnedsättning och det heter cp skada och står för celebral pares.
Om man inte omges av något så blir man rädd för det och vet inte hur man ska bete sig. Kolla bara på den äldre generationen de är i regellivrädda för homon och svarta Det är ju bara för att de inte växt upp med det som de betraktas som annorlunda.

[zelda]

Det handlar bara om okunskap. Om ni är så osäkra på hur ni ska bemöta människor som människor så får ni väl gå en kurs, jag rekommenderar specialpedagogik 1 på gymnasial nivå, där får ni iallafall förståelse för människor med funktionsnedsättning och det heter cp skada och står för celebral pares.
Om man inte omges av något så blir man rädd för det och vet inte hur man ska bete sig. Kolla bara på den äldre generationen de är i regellivrädda för homon och svarta Det är ju bara för att de inte växt upp med det som de betraktas som annorlunda.

Fast...känner inte riktigt att det här handlar varken om rädsla för det okända eller ren okunskap. Bara att dom allra flesta utav oss lärt oss sedan barnsben att inte stirra på folk som på ett eller annat sätt är avvikande
(Den där typiska situationen när en mamma rycker sin unge i armen och säger "Inte stirra! Inte stirra har jag sagt!)
Och själv hamnar jag inte direkt i situationer där jag måste bemöta människor som människor eftersom jag överhuvudtaget knappt pratar med någon och lever isolerad. Visserligen skulle jag behöva gå i en kurs i
social kompetens eftersom jag är en social, stammande mess som inte vet inte hur jag bete mig runt folk överhuvudet,
men däremot är jag betydligt mer rädd för människor som jag uppfattar som perfekta och välanpassade än för människor med tex funktionsnedsättning eller brännskador.