hur blir ni bemötta?

[zelda]

Mja, fast alla människor ser ju faktiskt olika ut, inklusive alla dom som har BDD. BDD eller inte, alla ser olika ut.
Och det innebär att det faktiskt finns skillnader i utseende, och att det faktiskt finns personer i världen som anses vara fula/oattraktiva/mindre vackra etc. Det är inte som att just människor med BDD står utanför denna skala. Det är ju inte som att så fort en lider av sitt utseende så är en ABSOLUT INTE FUL.

Att tänka på andra som har BDD, och lixom se att nej, de är inte ett dugg fula, det ger åtminstone inte mig någonting eftersom "utseende-skalan" även gäller oss. Alltså vi alla ser olika ut. Möjligheten att jag är ful finns fortfarande.

Och jag tycker dessutom att det känns fel att titta på andra människor utseenden, konstatera att de är vackra och sen ba "Aa de är vackra och borde alltså inte må dåligt, de har ju BDD så det ingår ju lixom att de inbillar sig, om vi bara insåg att vi inte alls är fula så kan vi må bra"... jag tror inte att lösningen är att inse att en inte alls är ful! Ska en inte kunna vara ful o känna sig helt okej med det?

Att försöka övertyga sig själv om att en inte alls är ful förstärker bara besattheten i att det spelar någon roll om en är ful eller inte. Jag kan inte se hur det skulle vara en lösning. Även om det nu är så att en person ser bra ut, men att denne ser sig själv som ful och i sin tur mår dåligt över detta, tycker jag inte att lösningen är att inse att man inte alls är ful. Då sätter en ju bara vikt på utseendet åter igen. Istället tror jag att lösningen är att sluta sätta vikt på utseendet, alltså jag kan se ut som skit, jag kan vara rätt och slätt oattraktiv och ful men det gör inget.

Så tänker jag. Jag tror att det är vägen ur BDD.

Alltså, WORD. Så jäkla rätt och klokt!

[zelda]

Sitter bara och flummar nu och orkar inte finskriva mellan pannkaksvändningarna men funderar på det här angående defekter (eller som man läser angående BDD "inbillande eller minimala defekter") men
vad räknas egentligen som en defekt? en felaktighet? Att tex ha en tunnare överläpp, en lite större näsa än idealet, glesa ögonbryn eller tunt hår - det kan väll knappast räknas som en defekt? Människor är ju
helt enkelt skapade olika, så det kan ju inte vara något man stämplar som fel.

Jag tänker som så att jag har nån enstaka grav defekt medan resten av utseendet bara är rätt och slätt fult och att inte ett enda drag följer idealet för hur en kvinna ska se ut. Och det är väll det som är problemet för mig, att
jag är besatt av idealbilden, även om den förstås inte alltid ser likadan ut, men det finns ju ändå vissa drag som anses som attraktiva och jag är motsatsen på alla punkter.

Ätch, bortse från det här, ordbajsar bara.

[Lyckofågel]

Mja, jag tror inte att jag är "behaglig att titta på". Vi människor ger ju faktiskt komplimanger om utseende. Det betyder ju att vi faktiskt sätter någon form av vikt/värdering/betydelse vid hur människor ser ut.

"Åh vad fin du är!!" *varmt leende och kram på det*
"Åh vilken ängel till bebis, så SÖT!" *glittrande ögon*
"Han är ju så snygg!!" *drömmande blick*
"Har du gått ner i vikt?" *oj vad jag ler nu när du äntligen gått o blivit mindre tjock(läs:ful)*

Finns ju hur många exempel som helst på hur människors reaktioner och beteenden faktiskt visar starkt på att folk bryr sig MYCKET om hur omgivningen ser ut. Det som är "vackert" uppskattas! "Vilket vackert landskap", "Vilken snygg topp". "Ögongodis", brukar det "fina" kallas, det där som är behagligt för ögonen att vila på.

Det är ju bara att gå in på första bästa youtube-klipp, om en vill se bevis på detta värderande av utseende. Om det är någon som "brister" till det yttre KOMMENTARBOMBAS det om just detta.

Detta betyder givetvis inte att det är RÄTT att det i sin tur finns människor som hatar sig själva, mår skit, inte vill visa sig för omvärlden etc. Vi som har BDD är ju EMOT detta, alltså: PRECIS RAKA MOTSATSEN TILL vad många tror om personer med BDD; att vi skulle vara mer ytliga än andra. Vi tillhör ju för fan gruppen som hatar ytligheten i samhället!!

[zelda]

Läste någonstans:
" Det finns också personlighetsdrag som är återkommande hos vissa personer med BDD, exempelvis att man är estetiskt lagd och har en förkärlek till det som är vackert. Att man har ett öga för detaljer och symmetri,
förklarar Jesper. Han fortsätter:– Perfektionism är också ett mer allmänt personlighetsdrag. Personer med BDD har jämfört med andra fler tankar och idéer om att saker och ting måste vara perfekta, som
“om jag inte är perfekt eller ser perfekt ut så kan jag inte uppnå det jag vill”."

Jag föraktar, munkräks och vill slita av mig skinnet och krypa ut när det kommer till hur vi värderar människor efter utseende och hur stor vikt det har i dagens samhälle. Jag står fan inte ut med denna ständiga rangordning
av snyggaste brudarna/killarna i klassen, hur ett enda foto/klipp på ett enda känt ansikte kan få ett följe av hundratals kommentarer om hur sliten/fet/förstörd/äcklig hon ser ut, eller att höra om folk som försökt ta livet sig
och får höra "Men varför då? Du som är så söt!", eller som faktiskt lyckats och folk tycker att det är en sådan himla synd, just för att hen var så vacker. Som om att det skulle vara mindre tragiskt och mer förståeligt om en
mindre attraktiv människa väljer att avsluta sitt liv. Jag står inte ut med det, att vårt värde verkar ligga i våra anletsdrag.
Men så är jag ju också en av dem som har en fäbless för det som är vackert. Vackra ting, ögongodis, vackra ansikten som jag kan stirra i timmar på och bli nästintill förtrollad av. Därför finner jag det så fruktansvärt förkrossande
att jag inte är en av dem som är "behagliga att titta på" och som man fascineras av. Det är som att jag är en perfektionist i en helt fel kropp. 

[Lyckofågel]

Det är som att jag är en perfektionist i en helt fel kropp. 

Om jag fått ett mynt för alla gånger jag tänkt så... jag är också perfektionist, fast jag är totala motsatsen till vad som skulle kunna betraktas som perfekt. Dels utseendemässigt, jag springer runt med den här patetiska ursäkten till kropp. Utöver det är jag typ totalt inkapabel till att utföra sysslor som varenda kotte här i världen inte har några som helst problem med. Incomplete, är en underdrift! 

[Malins mamma]

Lyckofågel, jag tycker det är jättebra att du ifrågasätter och funderar över detta, men jag tror att du missförstod det jag skrev senast lite. Det var nog jag som var lite otydlig också.
 
Rådet att se på andra BDDare hur de ser ut och att jämföra med hur de själva beskriver sitt utseende är inte menat som nån lösning på att bli fri från BDD. (Som jag skrev i den andra tråden så är det inte utseendet som orsakar problem.) Däremot är det en del av  sjukdomsutbildningen (illness education) som jag anser är mycket viktig. Ju mer man vet om sin sjukdom desto större möjligheter har man att motverka den.

Mja, fast alla människor ser ju faktiskt olika ut, inklusive alla dom som har BDD. BDD eller inte, alla ser olika ut.
Och det innebär att det faktiskt finns skillnader i utseende, och att det faktiskt finns personer i världen som anses vara fula/oattraktiva/mindre vackra etc. Det är inte som att just människor med BDD står utanför denna skala. Det är ju inte som att så fort en lider av sitt utseende så är en ABSOLUT INTE FUL.

Helt riktigt. Vi har alla olika utseenden (och vi har alla olika tycke och smak). Fast nu är det ju inte den synen som BDD-drabbade vanligen har på sig själva eftersom man talar om att man ser ut som monster, alien, freak, omänsklig, fulast i hela världen, picassotavla, ett hop-plock av detaljer som inte passar ihop osv. Det är något helt annat än tex det som Zelda skrev:

Att tex ha en tunnare överläpp, en lite större näsa än idealet, glesa ögonbryn eller tunt hår - det kan väll knappast räknas som en defekt? Människor är ju helt enkelt skapade olika, så det kan ju inte vara något man stämplar som fel.

Nej, just det. 

Att försöka övertyga sig själv om att en inte alls är ful förstärker bara besattheten i att det spelar någon roll om en är ful eller inte. Jag kan inte se hur det skulle vara en lösning. Även om det nu är så att en person ser bra ut, men att denne ser sig själv som ful och i sin tur mår dåligt över detta, tycker jag inte att lösningen är att inse att man inte alls är ful. Då sätter en ju bara vikt på utseendet åter igen. Istället tror jag att lösningen är att sluta sätta vikt på utseendet, alltså jag kan se ut som skit, jag kan vara rätt och slätt oattraktiv och ful men det gör inget.

Så tänker jag. Jag tror att det är vägen ur BDD.

Håller med!! 

[Nirvana]

Att försöka övertyga sig själv om att en inte alls är ful förstärker bara besattheten i att det spelar någon roll om en är ful eller inte. Jag kan inte se hur det skulle vara en lösning. Även om det nu är så att en person ser bra ut, men att denne ser sig själv som ful och i sin tur mår dåligt över detta, tycker jag inte att lösningen är att inse att man inte alls är ful. Då sätter en ju bara vikt på utseendet åter igen. Istället tror jag att lösningen är att sluta sätta vikt på utseendet, alltså jag kan se ut som skit, jag kan vara rätt och slätt oattraktiv och ful men det gör inget.

Så tänker jag. Jag tror att det är vägen ur BDD.

Amen to that sister!

Håller fullständigt med dig här, att kunna konstatera att ja jag är ful men vet ni vad, det skiter jag i!
Frågan är bara hur kommer jag till den insikten när jag spenderat så många år med att fixera vid mitt utseende.
Tror ni ens att det går eller är det bara en avlägsen fantasi för oss?

[Synthesized]

Amen to that sister!

Håller fullständigt med dig här, att kunna konstatera att ja jag är ful men vet ni vad, det skiter jag i!
Frågan är bara hur kommer jag till den insikten när jag spenderat så många år med att fixera vid mitt utseende.
Tror ni ens att det går eller är det bara en avlägsen fantasi för oss?

Det går!

[Lyckofågel]

eller att höra om folk som försökt ta livet sig
och får höra "Men varför då? Du som är så söt!", eller som faktiskt lyckats och folk tycker att det är en sådan himla synd, just för att hen var så vacker. Som om att det skulle vara mindre tragiskt och mer förståeligt om en
mindre attraktiv människa väljer att avsluta sitt liv.

Kom att tänka på en sak när jag läste detta. Brottsplats USA, det brukar visas på teve ibland. I programmet berättas det om verkliga mord som har begåtts, och bilder på offret ifråga brukar visas + berättarrösten ger tittarna en kortare beskrivning av personen ifråga. Alltid, för fan alltid beskrivs offret med ungefär dessa ord: "Anne var en väldigt vacker ung kvinna. Se själv! *bild på vacker människa* Hon hade många vänner, var duktig i skolan, omtyckt av allt och alla, blabla helt jävla perfekt. "

När jag ser detta program brukar jag emellanåt tänka hur de skulle presentera till exempel mig, om det skulle ha råkat vara jag som blivit mördad.
"Karin hade inte utseendet med sig. Här är en blurrig(för allas bästa) bild på henne. Hon hade inga vänner, var sjukt asocial, spenderade största delen av sitt liv åt att stirra på tapeterna, när hon inte sov förstås. Nu är hon död, det var ju... tråkigt." :S

Varför är det så viktigt att poängtera att personen ifråga såg bra ut? Och att personen ifråga var duktig, omtyckt och så vidare?

[Malins mamma]

Lyckofågel,

Vi människor ger ju faktiskt komplimanger om utseende. Det betyder ju att vi faktiskt sätter någon form av vikt/värdering/betydelse vid hur människor ser ut.

"Åh vad fin du är!!" *varmt leende och kram på det*
"Åh vilken ängel till bebis, så SÖT!" *glittrande ögon*
"Han är ju så snygg!!" *drömmande blick*
"Har du gått ner i vikt?" *oj vad jag ler nu när du äntligen gått o blivit mindre tjock(läs:ful)*

Finns ju hur många exempel som helst på hur människors reaktioner och beteenden faktiskt visar starkt på att folk bryr sig MYCKET om hur omgivningen ser ut. Det som är "vackert" uppskattas! "Vilket vackert landskap", "Vilken snygg topp". "Ögongodis", brukar det "fina" kallas, det där som är behagligt för ögonen att vila på.

Det är ju bara att gå in på första bästa youtube-klipp, om en vill se bevis på detta värderande av utseende. Om det är någon som "brister" till det yttre KOMMENTARBOMBAS det om just detta.

Jo visst är det så men tänk efter vad detta betyder. VAD är det som uppskattas? Just det, det som man tycker är vackert, alltså hur något/någon ser ut. Säger det nånting överhuvudtaget om hur personen är i övrigt? Nej, inte ett dugg.

"Åh, vad fin du är!!"
 
är en vanlig hälsningsfras som ger uttryck för att man ser personen, ser att den gjort sig fin, klätt upp sig och man tycker det är roligt att träffas. I många amerikanska talkshows börjar programledaren ofta med ett "You look great!!" till publiken.
 
Denna fras betyder inte: Nu har jag granskat ditt utseende i detalj och hittar inget att anmärka på så du måste vara en helt perfekt person att umgås med.

"Åh vilken ängel till bebis, så SÖT!"
 
I ärlighetens namn, hur mycket kan man säga om en bebis som inte ännu har utvecklat några andra egenskaper? Det finns inte så mycket annat man kan kommentera. Att säga till föräldrar att deras bebis är ful gör man vanligen inte.

"Han är ju så snygg!!"
 
Ja det kan man ju tycka. Men om man sen blir misshandlad, utnyttjad och bedragen av personen, hur mycket är då "snyggheten" värd?

"Har du gått ner i vikt?"
 
Denna fras är ett uttryck för uppskattning om man vet att personen varit överviktig eller kämpat med att gå ner i vikt. Eller ett uttryck för oro om man är bekymrad för att personen äter för dåligt eller är sjuk.

"Vi människor ger ju faktiskt komplimanger om utseende."
 
Javisst ger vi komplimanger, bla om utseende. Det är naturligt, speciellt för personer som bryr sig om andra och vill att de ska må bra. "Ge någon ett leende idag, säg ett vänligt ord till någon, ge någon en komplimang, det kan betyda mer än du tror!" är uppmaningar man ser då och då.

"Det betyder ju att vi faktiskt sätter någon form av vikt/värdering/betydelse vid hur människor ser ut."

Nej, det gör det inte. Synd att man som BDD-drabbad tolkar komplimanger så. Då får de ju helt motsatt verkan.   


Vi människor är funtade så att om vi gjort något som vi tycker är bra och som vi är stolta över så vill vi gärna att andra i vår närhet ska uppmärksamma och ev berömma oss lite. Tex:

Har du städat hela lägenheten, va snällt av dig!
Fick du MVG på provet, vad duktig du är!
Vilka snygga gardiner, du har verkligen bra smak!
Va bra du sjunger, du är en riktig talang!
Har du löst hela korsordet, du är ju riktigt allmänutbildad!

Så här långt antar jag att ni också tycker att det är okej att nån uppmärksammar och ger er komplimanger. Men om någon uppmärksammar något som har med utseendet att göra, då upplever ni det som andra lägger väldigt stor vikt vid hur ni ser ut och att de värderar och dömer ert utseende när det egentligen bara är en komplimang från någon som är välvilligt inställd till er, som vill visa att den "sett" er (i motsats till att ignorera er) och vill säga nåt snällt och uppskattande.

Har du ändrat frisyr, va fint det blev!
Vilken snygg tröja, var köpte du den?
Du är verkligen snygg idag!
Jag tycker du är så himla söt!
Vilka fina ögon du har!

Det är sånt folk säger i all välmening, synd att det uppfattas som en värdering/bedömning när man lider av BDD.    Och ännu mer synd om man tolkar om det till motsatsen      , tex:

Ja, din förra frisyr var ju inte så fin.
Äntligen har du hittat en tröja som inte ser ut som lump.
Igår däremot såg du för jävlig ut.
Du är nog den enda som tycker det isåfall eller så gör du narr av mig.
Ögonen ja, men näsan, munnen och pannan är ju helt vanskapta.

[Birgitta Gustafsson]

Ja Malins mamma har helt rätt i att många komplimanger sägs för att helt enkelt uppmärksamma människor och vara vänlig. Det ligger ofta inte så mycket bakom det. Jag tror som sagt inte att människor går runt och är allmänt illvilliga. Sen finns det förstås tillgjordhet.

Men jag kan inte komma ifrån tanken: varför inte STRUNTA i allt detta prat om utseende? Vad spelar det egentligen för roll vad någon tycker om din frisyr eller vikt?

Det är sådant jag har övat ganska mycket. Jag har bla gått en hel del i terapi och jag minns när terapeuten sa att jag gjorde ett tankefel (egocentrisitet) när jag tolkade allt som människor sa som så knutet till mig. Hur JAG såg ut eller var. Trots att i själva verket är människor mer upptagna av sig själva.

Så öva på det: bry er inte så mycket om vad andra människor tycker och eventuellt tänker. Det är det bästa råd jag kan ge.

Efter att jag blivit fysiskt sjuk har jag också börjat tänka mer på (och identifiera mig med) människor som har riktiga handikapp. Typ CP-skada eller småväxthet. Hur tror ni de känner? Som har en tydlig "annorlundahet" som inte går att dölja. Hur tror ni de känner sig när de är bland andra människor? De blir ofta starka och inte så nojiga för allt. Tänk på dem som förebilder!

[Wolfie]

Jag tror att även om man ser *ful* ut så kommer ändå man bli förskönad när man är död. Därför visas det bästa fotot och det bästa från personens personlighet läggs fram.
Finns bra kort på alla, men om en bdd person kollar på sina egna foton så funkar det ju inte. Tror ju knappast de la fram att Michael Jackson misstänks vara pedofil och ett skräckfoto på honom. Snarare ett bra foto och att han var barnkär.

[Wolfie]

Ja Malins mamma har helt rätt i att många komplimanger sägs för att helt enkelt uppmärksamma människor och vara vänlig. Det ligger ofta inte så mycket bakom det. Jag tror som sagt inte att människor går runt och är allmänt illvilliga. Sen finns det förstås tillgjordhet.

Men jag kan inte komma ifrån tanken: varför inte STRUNTA i allt detta prat om utseende? Vad spelar det egentligen för roll vad någon tycker om din frisyr eller vikt?

Det är sådan jag har övat ganska mycket. Jag har bla gått en hel del i terapi och jag minns när terapeuten sa att jag gjorde ett tankefel (egocentrisitet) när jag tolkade allt som människor sa som så knutet till mig. Hur JAG såg ut eller var. Trots att i själva verket är människor mer upptagna av sig själva.

Så öva på det: bry er inte så mycket om vad andra människor tycker och eventuellt tänker. Det är det bästa råd jag kan ge.

Efter att jag blivit fysiskt sjuk har jag också börjat tänka mer på (och identifiera mig med) människor som har riktiga handikapp. Typ CP-skada eller småväxthet. Hur tror ni de känner? Som har en tydlig "annorlundahet" som inte går att dölja. Hur tror ni de känner sig när de är bland andra människor? De blir ofta starka och inte så nojiga för allt. Tänk på dem som förebilder!

CP-skada handlar ju i regel om intellektuell nedsatt förmåga, men att vara småväxt är ett bra exempel. Jag tror de har exakt samma problem som oss bara det att de har ingen utväg ur det tänket på samma sätt. Vi kan ju luta oss mot bdd och fly bort i tankarna att livet kan bli bättre. Men en kortväxt har ju liksom inte den lyxen dock så har de ju andra kortväxta att identifiera sig med. Sen tittar ju verkligen människor på dem, det är ju inget inbillat från deras sida, det måste vara mycket jobbigare att veta att det inte går bort. Behåller nog min bdd hellre i det fallet.

[Birgitta Gustafsson]

Nej CP-skador ger sällan intellektuella handikapp Det är just det som ofta är deras problem. Att andra människor tror att de är efterblivna trots att de tänker som vem som helst. Tänkte på det när jag läste en bok av en CP-skadad kille om hur svårt det var för honom att träffa en tjej. Det var inte så lätt att ragga på krogen liksom.

Och jag tror inte alls att de flesta kortväxta funkar som människor med BDD. Tvärtom tror jag att människor med ett synligt handikapp (om man nu ska kalla det för det) blir starka och lär sig att inte bry sig så mycket om vad andra tycker. Själv har jag blivit vinglig så folk kan tro att jag är full. Och jag har lärt mig strunta i andra när jag behöver.

Och jag har också insett att även om det kan vara svårare att träffa en partner när man har något synligt "fel" så är det mycket troligare att man träffar en vettig person. Man sorterar liksom bort "dumhuvudena" på en gång.

[Wolfie]

Nej CP-skador ger sällan intellektuella handikapp Det är just det som ofta är deras problem. Att andra människor tror att de är efterblivna trots att de tänker som vem som helst. Tänkte på det när jag läste en bok av en CP-skadad kille om hur svårt det var för honom att träffa en tjej. Det var inte så lätt att ragga på krogen liksom.

Och jag tror inte alls att de flesta kortväxta funkar som människor med BDD. Tvärtom tror jag att människor med ett synligt handikapp (om man nu ska kalla det för det) blir starka och lär sig att inte bry sig så mycket om vad andra tycker. Själv har jag blivit vinglig så folk kan tro att jag är full. Och jag har lärt mig strunta i andra när jag behöver.

Och jag har också insett att även om det kan vara svårare att träffa en partner när man har något synligt "fel" så är det mycket troligare att man träffar en vettig person. Man sorterar liksom bort "dumhuvudena" på en gång.

Jo ca en tredjedel av människor med cpskada har en utvecklingstörning, dock så är en cp-skada ett rörelsehinder. Problemet är ju att folk behöver lägga in människor i fack, när du säger cp skadade och kortväxta är det ju individer, alla som har bdd reagerar och beter sig inte likadant, jag kan ju bara ge mitt individuella perspektiv och tänkande. Alla har olika form av överlevnadstrategier, jag kan ju bara prata av egen erfarenhet men att ha bdd och träffa någon tycker jag verkar svårare än att ha ett fysiskt handikapp och försöka träffa någon, men det gäller ju mig.

Har ni tänkt på när någon assistent är ute med sin brukare som sitter i rullstol, att folk pratar med assistenten och inte med människan i rullstolen? Eller människan med slöja eller burka, vad tänker folk oftast då? Okunnig, nertryckt? Eller personen med CP-skada på krogen som rör sig på ett okontrollerat sätt. Utvecklingsstörd?
Någon som har bdd och som inte kollar en i ögonen och undviker än. Avvikande, onormal? Fördommar och varför finns de, för att man lättare ska kunna bearbeta informationen i hjärnan. Hur ska man få bort dem, det går inte för människans hjärna är inte gjord för att kunna fungera utan kategorisering.