"Skriva av sig"-tråd

[Antipod]

Nu tar även jag mig friheten att svara på frågorna...

Skäms du för att du ser ut som du gör? Ja

Tror du att andra tycker att ditt utseende är viktigt? - Nej, inte viktigt, men motbjudande om jag inte skulle jobba för att maskera de värsta delarna.

Tror du att ditt värde bestäms av hur du ser ut? - Nej, det tror jag inte. Även om jag ofta känner mig ovärdig både det ena och det andra på grund av mitt utseende... ett liv, till exempel. Som att jag inte förtjänar att leva för att jag är så ful.

Tror du att ditt utseende avgör hur du blir behandlad och bemött av andra? - Ibland. Jag kan få för mig att folk är trevliga mot mig för att det inte ska märkas hur äcklade de är av mitt utseende.

Upplever du att andra konstant uppmärksammar din "defekt"? - Inte konstant, men då jag känner mig extra ''utsatt'' på grund av för lite smink, ofördelaktig belysning, osmickrande vinklar etc. Vad som är konstant är dock rädslan för att andra människor KANSKE KOMMER uppmärksamma mina fel.

Tänker du på ditt utseende flera timmar per dag? - Ja. Nästan all min vakna tid går åt till de tankarna.

Känner du ibland att du inte orkar längre med att se ut som du gör? - Alldeles för ofta

Har ditt utseende påverkat ditt sociala liv, tex att du pga ditt utseende ibland inte har kunnat göra sånt du egentligen hade velat göra? - Ja




Tycker du att det är jobbigt med din hy och helst hade velat ha ''fin'' hy? - Ja. Men allra helst hade jag nog bara velat strunta i hur jag ser ut.

Blir du ledsen om nån hånar dig för nånting? - Ja, vad fan. Det är ju elakt.

Tror du att andras kommentarer och frågor om ditt utseende är ställda av omtanke om dig och ditt välmående, alternativt nyfikenhet (inte av illvilja eller för att döma dig)? - Mjo, ja. Oftast. Folk brukar inte kommentera mitt utseende, de frågor jag har fått om min hy har jag upplevt som oskyldig nyfikenhet. Men det har ju varit väldigt jobbigt ändå, att veta att det syntes så mycket att det lockade fram frågor.

Vet du att ditt utseende bara är en liten del av din person och att vad andra tycker om dig beror på andra egenskaper än hur du ser ut? - Ja, det är jag medveten om. Men jag är trots det rädd att folk ska hinna döma min utsida INNAN jag har en chans att visa upp några andra egenskaper. Stundtals kan jag även bli livrädd för att folk ska börja tycka illa om mig ifall de ser hur jag ser ut ''på riktigt'', men jag har jobbat hårt för att bli av med dessa tankar och de dyker upp alltmer sällan. Skönt.

Vet du att det inte beror på din hy (eller ditt utseende) hur människor bemöter dig? Ibland, ibland inte. Det beror helt på situation och person. Och hur jag själv mår vid tillfället.

Upplever du att folk stirrar på dig ibland men du kopplar inte ihop det med hur du ser ut? - Nej, om jag upplever att folk stirrar så drar jag genast slutsatsen att de kollar på mig för att jag är ful.

Tänker du på ditt utseende bara som hastigast ibland tex när du gör dig iordning på morgonen och när du går till badrummet. - Hah, knappast. Det finns med dygnet runt.

Lever du ditt liv som vanligt, gör allt det du vill oberoende av hur du ser ut? - Nej.

[Malins mamma]

CyanideCupcake, jag hinner inte kommentera så mycket nu ikväll men jag kan ta så mycket jag hinner.

Först vill jag förtydliga den här frågan:

Blir du ledsen om nån hånar dig för nånting? - Eh, duh?

Som du antyder så är det rätt så naturligt för vem som helst att bli ledsen om den blir utsatt för hån, mobbning eller andra elakheter. Jag ville visa att även BDD-fria har känslor och reagerar på om någon är otrevlig eller elak.
 
Svaret på den här frågan är alltså vanligen "ja" både för dem som har BDD och de som är BDD-fria. Visst kan det finnas människor som inte tar åt sig eller bryr sig ett dugg om andras hån eller elakheter men jag tror att de flesta gör det, mer eller mindre.

Dina svar i övrigt visar att du verkligen är helt övertygad och anser dig ha säkra bevis för att dina upplevelser är verkliga. Tyvärr visar det också att du lider av BDD med allt vad det innebär.

Jag fortsätter i morgon...  

[Malins mamma]

Tack Yvette för dina svar också, jag såg dom inte förut.

Jag trodde faktiskt, (eftersom jag märkt att du är väl insatt i BDD-problematiken,) att du skulle ha mer "friska" tankar och uppfattningar än du har, därför blev jag lite förvånad över dina svar, att de är så pass BDD-starka.
CC, du känner också väl till BDD, och du ger bra och riktiga råd till andra men när det kommer till dig själv så tror du inte att det gäller dig.
Om jag får gissa så kan jag tänka mig att ni visserligen känner igen er i BDD-diagnosen men att ni ändå inte tror på att det är tankarna som är problemet eftersom era upplevelser är så verkliga och eftersom ni anser att ni har verkliga "defekter". Jag förstår att det måste vara jättesvårt att tro på att verkligheten är på nåt annat sätt än som ni upplever den. En orsak till det är att det faktiskt kan förekomma situationer eller folk som är precis som ni uppfattar dom, även om det är sällsynt (men kan förekomma hos personer i tonårsåldern).

CC, du upplever att människor konstant uppmärksammar och kommenterar din hy. Kan du tänka dig att du ifrågasätta den upplevelsen genom att varje dag notera och fokusera på hur många det är som INTE kommenterar, som INTE frågar och som INTE stirrar på din hy. Ge dig själv en chans att uppleva din omvärld ur en annan synvinkel än du är van.

[Antipod]

Om jag får gissa så kan jag tänka mig att ni visserligen känner igen er i BDD-diagnosen men att ni ändå inte tror på att det är tankarna som är problemet eftersom era upplevelser är så verkliga och eftersom ni anser att ni har verkliga "defekter". Jag förstår att det måste vara jättesvårt att tro på att verkligheten är på nåt annat sätt än som ni upplever den.

Det går lite fram och tillbaka med det där, men jag har i alla fall kommit till den punkt där jag hellre vill ändra mitt sätt att tänka framför mitt yttre. Det besvärliga är ju att de negativa tankarna gärna hinner före.

Å andra sidan är det numera väldigt sällan jag misstror min diagnos. Även när jag står där mitt i kaoset med självhat upp i halsen så är det allt oftare situationen jag i första hand blir förbannad över, inte mitt utseende. Jag är mer trött på att leva såhär än att se ut såhär. Därmed inte sagt att jag inte är riktigt jävla äcklad av mitt yttre i alla fall.... för det är jag ju fortfarande.

[nackskott]

Över en & en halv månad på roaccutan & gällande nån förbättring så händer ingen.jävla.ting. Det enda som händer är att jag ser ut som en hopplöst ful & fucked up for life jävla grogghagga med en grov och gropig och gubbig hy. Läppar som flagnar sönder i stora bitar? Check. Supertorr,flagnande, och tunn hy som framhäver varenda satans ojämnhet? Check. Eksem? Check. Fortfarande ett dyrt och desperat sökande i hudvårdsproduktdjungeln? Check. Bättringsresultat? Zero.
Och så den konstanta tröttheten förstås. Och p-pillertvånget som verkar göra min hy ännu sämre & som får mig att svälla upp som en sugga pga ansamling av vätska i kroppen. Och det kletiga och äckliga solskyddet jag måste smörja in mig med konstant & det härligt somriga i att knappt få vistas i solen.
Dessutom har röda fläckar börjat dyka upp i ansiktet dagligen & jag vet i fan varför, samt att jag fortfarande inte heller fattar varför vissa små hudpartier bucklar upp sig som upphöjningar. Det är inte akneutslag, det är inte inflammaterat, det är nästintill hudfärgat och jag.vet.i.fan.inte.vad.
( kan jag få den där jävla återbesöksremissen snart tack?)

Och så la jag hela lönen på en Nelly-normal & Gina Tricot-chic garderob, sånt där shorty & kortärmat som jag nu vill kräkas över & som aldrig kommer att komma till användning på grund av jag återigen börjat skära upp armar & ben. Nu blir det back to black & fuck off, solbrillor, kepsar, sjalar, rakblad, kompresser & pillerkvällar.
Jag vill inte leva detta livet. Skjut mig för fan.

 

[studsbollen 87]

 Nackskott: Usch det låter väldigt jobbigt för dig nu. Men varför kan du inte sluta med p-piller i alla fall? Det finns kondom  ...
Jag åt p-piller och jag hatar det i efterhand, blä och aldrig mer blir det för mig. Hua!

[nackskott]

Studsbollen: I wish, men i samband med en roaccutankur så är dom stenhårda på att man måste proppa i sig p-piller för att det är förbjudet att bli gravid. ( liksom öh, som om jag hade några tankar på att vara sexuellt aktiv när jag ser ut såhär). Dessutom sägs det att dessa piller, yasmine, ska vara bra mot aknen också men det märker jag då verkligen inte av.

[Phobic]

Nackskott: yasmin fungerar bra mot akne för en del, men för andra hjälper inte pillrena alls eller så gör de till och med aknen värre. Jag började med yasminelle för ett par år sedan för att jag ville vara skyddad och barnmorskan sa att de även kunde göra min hy bättre, men för mig blev det helt tvärtom. Jag har aldrig haft så dålig hy som jag hade när jag tog yasminelle. Jag fick byta till yasmin men hyn förbättrades inte. Du kanske kan få byta sort?

[CyanideCupcake]

Är bortbjuden i morgon så stod i badrummet precis för att öva mig med locktången (ja, jag vet att klockan är ett på natten) och kände mig lugn angående håret och tänkte att "jomen det här kan nog bli bra. Självklart fastnade jag i spegeln och började pilla med min hy, och nu är allt förstört. Får ibland som  små "blodbubblor" under huden; de ser ut som upphöjningar men är blodfyllda, dock endast bara om jag "klämmer upp" blodet till ytan, så att säga. Har fått en sån på ena kinden och självklart kan inte den vara där med tanke på att jag ska vara runt en massa folk i morgon. Så var gör då jag, min helvetesjävlakukidiot , jo, jag börjar klämma, pilla och trycka. Kunde för fan HÖRA mitt eget huvud säga "nej, nej, låt det vara, förstör inte allt nu" men slutade jag? I helvete heller. Till slut kom den upp någorlunda till ytan, men det sitter som en liten "propp" för (antar att det är...inte vävnad, men..ja, ni fattar) och om jag pillar bort den får jag som ett hål rätt in i kinden. Har haft sådana förut och de har lämnat små hål som märken och det kommer garanterat bli ett sånt här också. Det här kommer inte gå att sminka över i morgon heller (okej att resten av hyn ändå är bucklig och ojämn, men ändå) och jag vill DÖ. Jag som till och med hade sett fram emot i morgon; hade satt in en kur antibiotika för två veckor sen för att hyn skulle gå ner i svullnad och lugna sig lite, vilket den faktiskt gjorde; och jag kände mig lugn, glad och förväntansfull. Och så händer det här. Helvetes jävla FAN också, allt är förstört. FAN!!! Skjut mig, jag orkar inte längre.

[Phobic]

Jag uppfattar min spegelbild helt olika från gång till gång. Jag har ingen uppfattning om hur mycket det syns att jag gått upp i vikt över huvud taget. Redan i vecka 10 av graviditeten kände jag mig annorlunda än tidigare och tyckte mig se skillnad i spegeln, men min kropp hade inte förändrats något alls rent utseendemässigt då, enligt andra. Jag vande mig vid att andra inte kunde se och fastän jag såklart visste att min mage skulle börja synas förr eller senare, så blev jag förvånad när en gammal klasskompis som jag mötte på stan frågade mig om jag är gravid för ett par dagar sedan (är i vecka 22 nu). Jag hade aldrig kunnat avgöra själv om det syntes för andra eller inte. Jag ser själv ingen större skillnad nu jämfört med vecka 10; eller rättare sagt, ibland gör jag det och ibland inte, vilket gör att jag tvivlar på vilken bild som är den riktiga.

Egentligen kanske inte det här är så konstigt, man ser ju aldrig sig själv "utifrån" och speglar kan säkert vara förrädiska för de flesta. Det känns bara så konstigt att jag vissa dagar tycker jag ser gravid ut i spegeln, andra dagar inte... vissa dagar känner jag mig jätteful, andra dagar tycker jag rentav jag ser ok ut. Men insikten om att jag kan uppfatta min egen spegelbild så olika från dag till dag ger mig hopp, för jag kan ju inte vara säker på vilken bild som är rätt... eftersom jag ibland känner mig ful och ibland ok, så kanske den fula känslan är fel? När jag kände mig ful hela tiden så var jag övertygad om att jag var ful, men nu har ju den känslan börjat få konkurrens. Även fast jag inte längre är slav under mina känslor så tycker jag det är ett gott tecken.

[Antipod]

Skrev just om det här i en annan tråd, men känner ändå att jag vill upprepa de goda nyheterna:

Efter 1½ års intensivt kämpande och tjafs med psykatrin blev jag äntligen remitterad till Karolinska Ångestenheten för bedömning gällande eventuell behandling. Igår var jag där och fick träffa överläkare och psykolog och strax efter att besöket var avslutat ringde överläkaren till mig och meddelade att de snackat ihop sig och erbjuder mig plats för behandling.

Nu gäller det bara att min ordinarie mottagning inte sätter fler käppar i hjulet och faktiskt går med på att bekosta det här. Men jag har hopp om framtiden och tänker banne mig inte ge upp!

[CyanideCupcake]

Åh Yvette, det är ju helt underbart!! Vad glad jag blir, grattis! <3 Du förtjänar verkligen det här, starkt kämpat gumman min.

[Antipod]

Åh Yvette, det är ju helt underbart!! Vad glad jag blir, grattis! <3 Du förtjänar verkligen det här, starkt kämpat gumman min.

Tusen tack! <3
Det känns bra att mitt ''tjat'' äntligen har lönat sig. Nu håller jag bara tummarna för att slippa ytterligare svårigheter från min mottagning.

[Tjelsi]

Jag är ny på det här forumet, just för att vi misstänker att min pojkvän har BDD. Själv har jag inte dessa problem men jag behöver hjälp. I korta drag är har han problem med skinpicking och att han ständigt måste sminka sig och fixa håret innan han går ut, annars mår han fruktansvärt psykiskt dåligt.

Idag hade han suttit i en park med två vänner, han hade druckit 2 st 33cl öl och plötsligt fått ett extremt migränanfall. När han kom hem berättade han att han blev rädd för att det plötsligt var så mycket folk ute, något han tidigare inte upplevt på samma sätt som idag. Han låg och grät i sängen, höll sig om huvudet i fosterställning, skakade och hade extremt ont i huvudet.

-Har migrän/huvudvärk någon koppling till BDD?

Jag har själv kontakt med psykiatrin och eftersom vi bor i Stockholm finns många sätt att få hjälp, men han är rädd och vill inte erkänna att han har BDD, trots att han faller in på de flesta kriterierna.

-Vad ska jag göra?

Alla tips är välkomna.

[CyanideCupcake]

Hej Tjelsi!

Det är självklart svårt att säga om det är BDD din pojkvän lider av med så lite information, och en diagnos kan och ska bara ställas av en utbildad psykolog eller läkare. Dock brukar mansäga att när utseendet blir så viktigt att man inte kan leva som man vill (ställer in sociala åtaganden, inte klarar av att göra saker utan att ha fixat sig ordentligt, elelr håller sig inomhus för att man känner sig så ful) kan man börja misstänka BDD. (Du skriver till exempel att även om din pojkvän mår dåligt om han inte får göra sig i ordning först, så har han tiodigare aldrig haft svårt för att vara runt folk.)

Vad gäller incidenten med huvudvärken är det självklart svårt att svara säkert, och det går bara att spekulera. BDD som psykisk sjukdom ger ingen huvudvärk, men däremot ger den ju mycket ångestkänslor-och attacker; vilket huvudvärk och gråtattacker är symptom på. Sen förstärker ju alkohol emotionella tillstånd också, så det är mycket möjligt att det var det som var den utlösande faktorn.

Ni har tur som bor i Stockholm, då de har Sveriges enda specialistcenter för BDD; beläget på Karolinska Universitetssjukhuset. Dock krävs rätt mycket för att få remiss dit och väntetiderna är ganska långa, men då allmänkunskapen hos resten av psykvården är fruktansvärt låg och de flesta aldrig ens hört talas om BDD ens inom allmäna psykvården, skulle jag ändå rekommendera att ni vänder er dit för eventuell utvärdering.