"Skriva av sig"-tråd

[Tjelsi]

Tack så mycket CyanideCupcake

[disaa]

Shit så längesen jag var här inne.. jag har typ levt i dvala senaste månaderna.

[Phobic]

Fan. Jag har aldrig varit så här tjock (syftar inte på magen nu), haft så här grav akne som jag har nu eller så här stripigt hår. Jag ser, utan att överdriva, ut som om jag har slagits med en tiger (tusentals bristningar). Mina gamla kläder passar inte och jag hatar provrumsbelysning och speglar. Jag har klarat av att köpa nya kläder men de ser inte bra ut på mig eftersom jag inte kunnat spendera tillräckligt med tid i provrummet. Men det värsta är aknen... jag kan knappt ens se mina föräldrar i ögonen när jag pratar med dem ibland, det är som om jag tar mig för stora friheter när jag gör det. Som om de inte ska behöva se mitt äckliga ansikte. Jag vill bespara folk från det. Jag skäms jättemycket inför min pojkvän också, fast han inte har sagt något negativt. Jag vet att han egentligen tycker jag är ful nu men han vill ju inte såra mig.

Rent instinktivt skulle jag tycka det vore så skönt att isolera mig fram till att det här är över... för jag har inte så här mycket akne i vanliga fall och min kropp ser ju inte ut så här vanligtvis. Det är en lättnad att veta att jag kommer se ut som vanligt igen inom cirka ett år, men jag kan ju absolut inte isolera mig så länge... då går jag tio steg tillbaka och dessutom kommer jag snart inte bara ha mig själv att tänka på.

Ska försöka ta mig till bussen nu, jag hoppas att det går... jag känner mig grotesk men jag borde inte låta de hör tankarna och känslorna vinna.

[Jane Doe]

Jag är en tjej på 20 år men ser ut som en 40årig man.

[nackskott]

oj Chockad,  det är ganska allvarligt att du skär dig i mellan åt. För det verkar så.
 
Är detta en ångest hantering för dig, genom att du skär dig...
Hanterar du din ångest med rakblad.Jag frågar dig det för jag har oxå gjort så en gång i tiden.
Jag lovar dig att du kommer ångra dina ärr på armarna senare i livet, och tänka varför var jag så dum mot mig själv.

Du skriver att du har väntat i en och en halv månad. Det har inte gått så långt tid med andra ord.
Det tar tid att hitta rätt.Det gäller oss alla människor som råkar ut för en "sjudom" eller liknade.
Även om det känns som en evighet i själen. Somliga får vänta flera månader innan de kan se ett resultat.
eller längre,vilket man inte vet i förväg. Ja jag vet att det låter väldigt klyschigt , men faktiskt är det så att man ska alltid tänka optimistiskt och aldrig ge upp i förväg om att saker ska bli bättre eller att det finns en lösning.

Du skulle inte plåga någon annan om denne råkat ut för det har,så varför göra så mot dig själv. skada sig själv
Varför får andra  lov att ha "hudproblem", visa sig i det, göra saker utan att behöva gömma sig. Men inte du. Obeslutsam
Tillåt dig själv att vara snäll mot dig själv som du bara kan.  Det måste du
Ingeting blir bättre genom att straffa dig själv med att skära sig.


Jag lovar dig att du kommer  att komma igenom detta tillslut, och det du önskar kommer att ske.
Får du lust att skära dig igen, tala med människor,vad du känner istället för att ta till rakbladet.
Ring någon som du har anförtroende för på direkten.
Ge inte upp för det kommer bli bättre.

Du är inte heller ensam med att känna som du gör.
Allt kommer att fixa sig tillslut, det lovar jag dig.
jag har hållit  på med min öron nu i snart över tio år och snart är det över för mig.
ska operas igen nu på tisdag och den sista operationen förhoppningsvis.
äntligen får jag snart problem fria öron. Som man kan ligga på,



kram Bamse

Tack bamse för din omtanke & ursäkta mitt sena svar. Och visst är självskärandet en ångest/frustrationshantering, blandat med straff & någon slags stolthetskänsla som infaller ett tag efteråt. Dock är jag medveten om konsekvenserna, att jag skäms över ärren och inte längre bara måste försöka dölja mina ansiktsimperktioner utan också gömma min kropp från frågor och blickar. Men i vissa tillstånd kan jag inte & vill inte heller stå emot.
Det står mellan narkotikaklassade & beroendeframkallande preparat & fysiskt skadande men har jag tillgång till det första så är det jag väljer.

Visst har andra människor lov att ha hudproblem & andra skavanker & ändå få visa sig ute & må bra. Det är bara det att själv inte vill ha rätt att må bra. Jag vägrar acceptera, det är i stort sett min mardröm. Mest handlar det om att alla jag umgås/umgåtts med & träffar alltid är flawless, karismatiska och vackra & jag vägrar vara det fula stackars offret i sällskapet. Därför klarar jag inte av att umgås med någon & det sista jag vill är att vara snäll mot mig själv.

( lite osammanhängade texter, i know)

Hoppas operationen gick bra!?

Kram
Nackskott

 

[myo]

Förra helgen gjorde jag något (för mig) otroligt stort: jag gick ut med en bok för att njuta av solen (för första gången i år), osminkad (för första gången på många, många år).
Det var väldigt läskigt, det tog lång tid att masa sig ut, men ut kom jag. Jag satt på min filt och exponerade mina sår och ärr, och var lycklig. Det var en så otrolig frihet att inte behöva bekymra sig över huruvida jag behövde förbättra sminket. Att känna solen mot mina kinder och bara må bra.
Jag tog dock med mig min katt, som fick sitta och nosa på naturen, då folk kollade i min riktning så sade jag mig att de kollade på honom och styrde bort de negativa tankarna.
En underbar upplevelse, som jag hoppas att jag kommer att våga göra igen. Förhoppningsvis så kommer det inte att ta lika många år till nästa gång.
De bra dagarna är få, men jag försöker att ta tillvara på dem. Det är dem jag motiverar mig med då det kliar i fingrarna efter att pilla sönder mitt ansikte. Jag vill ha fler bra dagar, och jag vill kunna gå ut utan smink och känna mig fri. Fick ett återfall igår, men innan dess flera dagar utan pillande. Det känns som om jag är på rätt väg 

[nikey]

låter underbart härligt myo =). att lämna bekymmerna hemma och bara gå ut och njuta och sitta i solen. det är mitt mål också den här sommaren, hur nu det ska gå :S. det blir en challenge!

hursomhelst, verkligen bra jobbat! du verkar helt klart vara på rätt väg. jag tycker du hanterade de negativa automatiska tankarna utmärkt när du kände av blickar i din riktning. om jag såg en katt nosa och leka i gräset så skulle iaf det fånga min uppmärksamhet

önskar dig fler härliga dagar ute i solen!

[girloutside]

hjärtat bankar tusen slag när jag ska gå utanför dörren,utan att jag ens tänker.
 när jag är ute tänker jag att jag ser grotesk ut, jag kanske inte är klädd så fint heller men jag orkar inte klä mig snyggt och ha en fin frisyr, då känner jag mig bara arg på folk som kollar på mig, utsatt, och misslyckad,

sen brukar jag få panikångest nästan när jag tänker "tänk om det jag såg i spegeln inte är så i verkligheten och jag ser vanställd ut. jag har "missat" att dölja nånting så tänker jag hela tiden ute,

min pappa behandlade mig som skit som barn, skällde hela tiden men,alltid när familjen skulle hälsa på bekanta eller hans brors familj,gick han in i ett konstigt tillstånd och jag skulle i vanlig ordning komma upp till sovrummet han la en filt över mitt ansikte och sa att jag inte skulle prata när jag var där. .jag är ganska säker på vad han gjorde.. så när vi var där så stod jag som ett missfoster som inte visste vad jag skulle göra,självkänslan, han hade makten, och då kollade han på mig där han satt med sin bror och dem andra vuxna ,ogillande. över mitt tafatta beteende.jag tänkte jag är så värdelös.förstod inte. its over a long time ago, och det var inte våldsamt, men satan vad det förstörde min sociala förmåga.

[Jane Doe]

jag har klippt mig. & jag har så tjockt hår och det är bara helt avklippt, så det ser ut som en kvast längst ner. föröker stå ut och hoppas på att det blir bättre när det växt ut lite.

[In Shreds]

Om ca en timma måste jag iväg, ut. Det känns så jävla hopplöst allting. Jag KAN inte visa mig ute. Seriöst, jag KAN INTE. Jag får panik om jag möter nån, kan inte andas, knappt röra mig. Varför kan jag inte bara få sitta i min lägenhet resten av livet? Varför måste de tvinga mig ut? Varför vill de plåga mig så? Och så har de jävlarna mage att fråga "varför går du inte ut". Har då lust att svara "det skulle du inte undra om du visste hur det är att se ut som jag"

[girloutside]

mitt utseende ändrar sig hit och dit, jag tänker jag är verkligen snygg, ja det är jag, sen ser jag i en annan vinkel eller i annat sken, och jag måste vara den fulaste personen som finns. hur hänger det ihop. blir helt galen av det. och så var man  peppad och så blir man helt deprimerad ,jag har två utseenden det fula och det snygga , det snygga är jag stolt över"ja faktist så ser jag ut på ett bra sätt. sen kommer den där chocken, öh nej du är den fulaste personen i världen remember?  "har du glömt det. sen går jag ner mig i svartare och svartare tankar, tänker att jag besvärar folk, tänker mig själv göra saker bland folk, och hur tror du det går utseendet kommer att  golva alla, sen kan jag sminka mig och tycka att jag är väldigt fin igen, sen kommer det igen. jag blir lite lagom tooookig .kollar man på kort så blir man helt tokig.  där ser man helt annorlunda ut, så jävla tjock i ansiktet ser jag ut, jag är ju SMAAAL i ansiktet, jag har kommit på, förut tänkte jag " jag har ett rektangel ansikte, avlångt ansikte, inte alls långt men själva formen, sen ser jag.. det är ju runt, det är runt som en boll men det var det inte förut. mitt utseende ändrar sig. jag går upp och ner i vikt  ibland är jag jävligt kurvig sen är jag så smal att min midja kan knipsas av hur lätt som helst jag blir GAAAAAAAAAALEN
 
självinsikt har jag, jag tycker inte att jag är sjuk. jag har aldrig tyckt om hur jag ser ut nånsin, inte som 2 åring, inte 3 åring.  jag tänkte som barn jag får arbeta på en bra personlighet istället, för att kompensera, sen råkar man illa ut och har sociala handikapp och så vidare. så då är man ful OCH har en pinsam identitet, "hon som" "värdelös" "inte som dem andra" -"varför är du så?. -well jag är ful också kan jag säga dig., ändå var det inte många som sa nånting om mitt utseende. men när man fyllde 11 tolv tretton då handlar allt om utseende. alla hackar på en,samtidigt som "personligheten inte duger..

så vad ska jag göra åt utseendet jag vill ibland slå mig i huvudet för att slå ut eventuell störning,  men som sagt självinsikt,     ja man måste acceptera jag ser ut som jag gö
jag tänker såhär jag kan säkert vara söt. om jag har ordet söt i hjärnan hela tiden så blir det så tror jag. då försvinner min tomboy sida. men då kommer männen och kollar in en, jag känner jag klarar inte av dig din jävel. jag klarar inte av att  vara med en man jag bara ser deras stora . nej nej nej. det går inte. min kille framkallade minnen. jag förstod jag klarar inte av det här. om man är söt kommer killar fram, och man vet vad dem vill, dem som är snälla och pratar med en, man vet vad dem vill,en gång gav jag en kille en "jag är inte dum" blick jag vet att du kommer hmhm mig och sen sticka.men jag är så jävla sexuell,m jsg skulle inte kunna ha en kompisrelation eller vad man nu säger gos-relation med en kille, jag kan inte det. jag förtjänar inte det tänker jag. relationer är sexuella. men juag klara inte det heller så..................inte så mycket mer att göra

[girloutside]

det är underbart livet är fantastiskt wow allt fungerar så bra man ångrar ju inte saker i livet nej nej , man älskar sig själv, -not                              ibland känner jag för att säga till folk ute -slå mig. din jävel. jag vet inte varför. allt är ihoptrasslat i en pinsam boll som inkräktar på andras revir .jag försöker att inte nudda andra.   tidigare s¨å handlade allt om utseendet. men nu är jag arg. men DET FÖRFLUTNA GÅR INTE ATT ÄNDRA. det var nog inte meningen att livet skulle bli bra för mig

vägg där vägg där vägg där.  mycket stöd man får av sina idiooooootiska släktingar också.           svikare, mobbare,    nedlåtande så fort man visar svaghet                     

 

[Malins mamma]

Phobic,

Tog bort det jag skrev här; det hör inte hemma på det här forumet.

Jo, jag tycker att det hörde hemma här, några kommentarer:

Den här killen har förstört jättemycket för dig redan, låt honom inte förstöra ännu mer (din förberedelse inför förlossningen).
Jag hoppas du kan inse att det är DU som har övertaget nu, om han är nåt-så-när normalt funtad och kommer ihåg vad han gjort dig så är det han som skäms nu.
Försök att inte gå tillbaka till det "state of mind" som du var i när ni gick i grundskolan utan räta på ryggen, upp med hakan och spänn blicken i honom så att han förstår att du minns vad han gjort, och att du inte kommer att ta emot några mer otrevligheter från honom.
Hoppas du fortsätter att gå på de här träffarna, de är viktiga för dig och ditt barn. Lycka till! 

[disaa]

Jag tror nästan att jag börjat utveckla bulimi. Jag tänker inte blunda för det längre...

Jag kräks ofta upp maten, jag hetsäter sex av sju dagar i veckan och tänker ständigt på vikten
och rasar i vikt, sen upp (ännu mer) igen... jag har verkligen inget normalt förhållande till mat längre
och jag är så trött på att det ständigt är mat, mat, mat i mina tankar.

[disaa]

Jag tror nästan att jag börjat utveckla bulimi. Jag tänker inte blunda för det längre...

Jag kräks ofta upp maten, jag hetsäter sex av sju dagar i veckan och tänker ständigt på vikten
och rasar i vikt, sen upp (ännu mer) igen... jag har verkligen inget normalt förhållande till mat längre
och jag är så trött på att det ständigt är mat, mat, mat i mina tankar.
[/quote.

Jag kan inte låta bli att undra var dina föräldrar är i det hela,för du verkar ju ganska ung och bor hemma. Är det så.
Blundar de oxå över hela situationen inte föra att de inte vill, men  för att den är för jobbigt att sin dotter lida så mycket.
De vet inte hur de ska hjälpa dig.
Får du ingen hjälp.

mm det undrar jag också... ja jag bor hemma. men min mamma brukar blunda för allt dåligt som händer.