"Skriva av sig"-tråd

[Antipod]

Känner mig helt krossad dagligen för att jag för ett par veckor sedan fick kommentaren "oj du ser verkligen inte fräsch ut!" av en bekant (som i princip alltid är äckligt ärlig dessutom). Hon lutade sig fram bara lite och såg nästan chockad ut när hon såg min ansiktshud. Det roligaste med det hela är att detta var en dag när jag kände mig ovanligt nöjd.

Bara för att hon inte tyckte att du såg fräsch ut så är det ingen universiell sanning. DU kände ju dig faktiskt ovanligt nöjd, och det är vad som borde räknas. Men vi vet ju alla hur lättsläckta stunderna av ljus kan vara. Hur som helst: försök i alla fall att fokusera på hur du kände, framför vad någon annan sa.

Nu vet jag ju inte hur personen du träffade fungerar, men personligen så har jag märkt att de där ''äckligt ärliga'' människorna ofta inte är särskilt ärliga alls, utan mest elaka och oförstående. För mig spelar det ingen roll hur rätt de själva tycker att de har, då kommentarer i stil med ''fan vad du ser ut i håret'' eller ''ska du verkligen gå ut sådär?'' ger ett otrevligt intryck snarare än ett ärligt sådant. Genomgående mönster tycks också vara att dessa människor ytterst sällan säger vänliga och uppmuntrande saker. Något att tänka på, kanske.

[studsbollen 87]

En av mina BDD skador är att jag inte kan ha utsläppt hår, pga att jag ser ut precis som en sill i ansiktformen då... Men!!!

Lät en kompis klippa mig i helgen och satt med helt rakt utkammat hår och såg ut som en sill. Och kompisen fick göra vilda klipp!
 
Var på bio i helgen i utsläppt hår o idag joggade jag ute i dagsljus med vinden som ruffsade om och plattade till hipp som happ. Såg inte snygg ut när jag kom hem, men inte förjävlig heller.  Inte helt i alla fall  .

Har ju börjat variera mig med mitt smink också. Köpte en ljusare ögonbrynspenna förra helgen och har slutat färga håret mörkbrunt utan färgar en guldbrun ton som ser ut som min naturliga, bara att jag kan stå för den om den inte är naturlig så att säga.

Och Guuud vad less jag känner mig när jag tittar på mitt gamla tråksmink med bara bruna "naturliga" toner, för att jag skulle kunna ha massor med smink och det ändå skulle se diskret ut. Nu kör jag med mindre ögonskugga och alla möjliga toner - lila, rosa, blå, silver, grön. Roligt tycker jag. Allt utom brunt går bra nu. Det har jag haft på tok för mycket ändå, så jag kan vara utan ett tag.

Känns friare än förut.

Och till Lua:Ett av de mest kännetecknande symptomen på depression är att man tror att "så illa som det är nu, så kommer det alltid att vara" så det låter verkligen so att du dras med depp också i botten.

[In Shreds]

Ikväll har jag iaf hälsat på min bror en stund. Vägen dit och sen tillbaka hem är ganska jobbig då det enda jag tänker på är mina ben, hur de formas till geléklumpar och vägrar bära mig. Jag inbillar mig att det är fel på dem, att folk ska märka; kanske stanna till och stirra, tycka att jag går konstigt. Ibland tror jag att jag inte kan kontrollera mina ben, tänk om de inte lyder utan skulle börja gå sin egen väg? Tänk om jag kommer falla ihop, bara sådär? Och trots att jag vet att det inte händer, kan jag inte släppa de obehagliga tankarna och slappna av.

[DenSvartaÄngeln]

Usch idag har min värld rasat.. går inte ut å en vecka minst nu. Kände mig också rätt nöjd idag med utseendet men d sa en kompis som också (som en annna medlem härinne skrev) är brutalt ärlig. Fick höra att jag hade ganska dålig hållning och att mitt ögonsmink hade flutit ut samt att jag såg "helt okej" ut.... ?
Jag vill inte se helt okej ut, jag vill se skitsnygg ut ... Jaja... som sagt.... taskig hållning räcker för att inte gå ut enligt mig, som om jag inte hade nog med probs med mitt ansikte..

Nu ska jag gråta i 18 timmar sen sova.

[HonMalin]

Jag vet varken ut eller in. Hur vet man att ens utseendefixering ärr en sjukdom? Jag mår nog inte så dåligt som jag tror att jag gör, jag kanske inbillar mig. Med det kan också vara så att jag bara försöker förneka det. Jag kan få ångest och jag kan må riktigt psykiskt dåligt, men jag klarar av allt normalt. Alla i min omgivning tror jag är tjejen som alltid är glad och inte tar åt sig, och det är den jag vill vara.

Som tex, för några veckor sedan sa någon ordet "man" till mig och min vän frågade varför dem sa det. Jag svarade att jag inte vet och att jag ändå inte bryr mig eller tar åt mig. Nu har jag gått, veckor efter det och tänkt ut alla möjliga orsaker. Jag har då kommit fram till at det är för att jag har mustach, att jag är bredaxlad, att jag inte har former, att jag har manligt ansikte osv. Så visst, mitt yttre säger att jag inte tar åt mig, men det är klart som fan jag gör. Men kan jag inte bara vara lite överdrivet utseendefixerad?

[CyanideCupcake]

Jag klarar inte av att se ut såhär längre, jag står inte ut. Fick nyligen veta att folk med min hudsjukdom måste använda speciell solskyddsfaktor 365 dagar om året, oavsett väder, eftersom vi är så känsliga mot UV-strålning vilket ökar risken för hudcancer. (Toppen, jag har ju bara haft det här i åtta år utan att nån jävel har berättat det för mig). Det är mycket möjligt eftersom jag själv märkt att min hy alltid är bättre och mindre svullen direkt när jag vaknar på morgonen, för att sedan bli värre under dagen; alltså när jag gått ut i dagsljus. Jag känner mig helt knäckt, jag orkar inte med det här mer, jag orkar inte!!  Tydligen finns hudvårdsprodukter och kylkrämer speciellt framtagna för Rosacea, men jag vet inte om de finns i Sverige och även om de gorde det finns det inte en chans att jag skulle ha råd med dem, jag vet inte vad jag ska ta mig till.  Hyn är svillen, röd och med "bucklor" (som finnar, men utan något i) 100 procent av tiden, för att emellanåt svullna upp ännu mer och bli ännu svullnare och rödare och göra ont, klia, och bränna, och såhär måste jag ha det resten av livet. Förstår ni innebörden av det? Resten av livet, varje dag, i kanske sextio år till. Om jag till och med måste ha solskyddsfaktor (med faktor minst 30) när det är mulet ute, hur ska jag då kunna vistas i ordentligt solljus? Hur blir det på somrarna, kan jag aldrig mer sola eller sitta på en uteservering eller gå längsmed en gata utan skydd som ger mig skugga? Fy fan vad jag hatar, hatar HATAR det här, jag vill bara kräkas. På grund av den konstanta svullnaden på kinderna har jag fått "påskinder"(och nej, jag inbillar mig inte, jag har själv tyckt det länge och läste nyligen på rosacea.org att man faktiskt kan få det, så det stämmer) så att huden hänger och har blivit tjockare, plus att jag även fått "rynkor" (fåror) från näsvingarna och ner till munnen för att det varit svullet just där i så många år. Jag orkar inte leva med det här resten av livet, fy fan...varför ska just JAG få den här jävla skiten, vad fan har jag gkort för att förtjäna det? Fy fan vad jag är åt helvetes jävla pisstrött på det här!!! Inte nog med att folk stirrar, kommenterar och frågar konstant (min sjukdom är ju kronisk, är det tänkt att jag bara ska vänja mig vid att ha det så resten av livet? Folk lär ju knappast lära sig nån hyfs), jag måste nu dessutom genomgå en extrem morgonrutin med krämer, ansiktsvatten och solskydd varje dag (som dessutom ska appliceras på nytt var fjärde timme om det är mulet och varannan om det är sol) PLUS att det gör ont, bränner och kliar också. JAHA, INGET MER??? Åt helvete med allt, fy FAN.

[Synthesized]

Det är fan inte konstigt om man har BDD i vårt samhälle. Jag har sjukdomsinsikt både vad gäller mig själv och BDD som sjukdom, men det blir svårt att prata om i vilka proportioner ens uppfattningar verkligen är förvrängda när många människor inte verkar kunna se verkligheten alls. Jag hävdar inte att ens monstruösa spegelbild är sann, heller inte att det är sant att människor viskar och fnissar åt en på tunnelbanan. Däremot grundar sig i alla fall mina (och vet fleras) såkallade vanföreställningar absolut inte enbart i en förvrängd uppfattning av omvärden - det ligger jävligt mycket i t.ex ett påstående jag gjorde några sidor bakåt om hur man systematiskt matas med ideal och värderingar om utseende i tv och media. Sägs det inte rätt ut, är det istället anspelningar. Men som BDD-drabbad kan man inte säga det (knappt annars heller) utan att bemötas av "nej, din hjärna förvränger allt", "din sjukdom gör dig inkapabel att tänka nyanserat kring det här" osv. Men ärligt, ser man inte hur otroligt sinnessjukt utbredd hetsen är (detta gäller absolut inte bara utseendegrejen, den är dock väldigt central och en genialisk och mycket användbar väg för att köra kapitalismen rätt upp i röven på en så hårt att man till slut inte har något annat val än att "inse" hur mycket man älskar att bli våldtagen).

Jag blir bara trött på att man inte kan diskutera detta på något annat plan än antingen ur ett "BDD-perspektiv" a la "jag är ful och alla hatar mig för det och allt är mitt fel", alternativt "nejdå, du är inbillsk och sjuk, BDD är en hemsk och malplacerad sjukdom helt utan belägg mitt i vår fantastiska och godhjärtade miljö". Okej, jag överdriver förstås, men det är för tydlighetens skull så ta det med en nypa salt. BDD är bara en utbuktning av hela vårt klimat, att koncentrera sjukdomen till "förvrängd självbild" är missvisande, hur man ser sig själv ser jag snarare som ett resultat av något mycket mer omfattande och djupt rotat. Nånstans anser jag fan att i alla fall jag via min BDD har kunnat förstå vårt vidriga samhälle ur en på många sätt avklädd synvinkel. Mitt uppe i att tycka att man ser ut som elefantmannen och pilla sönder huden och gråta för att man inte är nån lady gaga, nej det anser jag inte vara klarhet, men kan man nysta upp det hela lite och våga leka med tanken att psykoser kanske har något att säga en om man läser mellan raderna så kanske en insikt om ett och annat kan tänkas slå en i huvudet.

Tänker mycket på detta och kände bara för att skriva av mig men pallar inte skapa ny tråd så det får ligga här. Vill gärna skapa diskussion.

[CyanideCupcake]

Hej
gillar diskussioner,'

Jag är glad att ja inte e någon lady gaga. Asså jag tycker hon är en duktig artist.
Hon Skulle även passa  in på teater och show. Gillar hennes låtar, men hennes yttre skulle jag inte velat ha.
Jag ser inte henne som en skönhet direkt.
Det blir inte bättre  av att hon spökar ut sig i masa smink som en clown, och  ser ut som en drag queen ibland. Speciellt i videon "phone".....
 Missförstår mig inte ,Jag tycker om drags,de är underhållande och snygg att se på, men då är man ju en man från början och inte en tjej.
Vem vet hon kanske har en snopp där ner någon stans.  Nä !

Naturliga tjejer är vackrast!.
Inte sönder sminkade tjejer! Så tycker jag.

Oooookej.....

För det första: det förvånar mig nåt oerhört att du, som BDD-drabbad (om du har den diagnosen, det vet inte jag) kan sitta och yttra dig så om en annan människas utseende när du VET (eller i alla fall BORDE veta) hur fruktansvärt det är att må dåligt över sitt yttre. Det är för mig fullständigt oförståeligt att du kan göra så.

För det andra. Könsroller är inget mer än socialt konstruerade koncept och idéerna om hur en man och en kvinna "bör vara" baserat på sin könstillhörighet är förlegade och skapade enbart för att tvinga in folk i mallar och socialt accepterande beteenden som håller folk i schack så att de inte blir för oregerliga. Jag blir VANSINNIG när folk fäller "sådär kan du ju inte göra, du är ju tjej/kille"-kommentarer, vad fan??

Sist av allt: Lady Gaga är en fullständigt fantastisk kvinna och människa. Hon har intelligens, talang, medkänsla och hon är en konstnär på så många sätt. Att folk som du fullständigt förminskar alla de positiva egenskaperna ("gillar hennes låtar, men hennes yttre skulle jag inte vilja ha") för att hon inte är vad som anses klassiskt vacker gör mig illamående - det är precis av sådana respektlösa tankegångar som vi som (förmodligen) lider av BDD får näring till vårt snedvridna tänknde om utseendets betydelse! Hela grejen med Lady Gaga är att man ska våga vara den man är, även om man inte "passar in" eller ser ut som en modell. Du har missat poängen totalt, gå och lyssna på hennes intervjuer så kanske du förstår att hennes utseende inte definierar den hon är. Skärpning, för helvete.

[CyanideCupcake]

Däremot grundar sig i alla fall mina (och vet fleras) såkallade vanföreställningar absolut inte enbart i en förvrängd uppfattning av omvärden - det ligger jävligt mycket i t.ex ett påstående jag gjorde några sidor bakåt om hur man systematiskt matas med ideal och värderingar om utseende i tv och media. Sägs det inte rätt ut, är det istället anspelningar. Men som BDD-drabbad kan man inte säga det (knappt annars heller) utan att bemötas av "nej, din hjärna förvränger allt", "din sjukdom gör dig inkapabel att tänka nyanserat kring det här" osv. Men ärligt, ser man inte hur otroligt sinnessjukt utbredd hetsen är (detta gäller absolut inte bara utseendegrejen, den är dock väldigt central och en genialisk och mycket användbar väg för att köra kapitalismen rätt upp i röven på en så hårt att man till slut inte har något annat val än att "inse" hur mycket man älskar att bli våldtagen).

Jag blir bara trött på att man inte kan diskutera detta på något annat plan än antingen ur ett "BDD-perspektiv" a la "jag är ful och alla hatar mig för det och allt är mitt fel", alternativt "nejdå, du är inbillsk och sjuk, BDD är en hemsk och malplacerad sjukdom helt utan belägg mitt i vår fantastiska och godhjärtade miljö".

AMEN. Håller med dig fullständigt. Jag känner lite så angående det folk brukar säga till mig när jag "klagar" (enligt dem) på min hy; (vill minnas att även du, Malins mamma, skrev nåt liknande ett apr sidor tillbaka) att det är jag som inbillar mig. I princip: "Neeeeej då, inte stirrar folk, sånt gör människor inte." Nähä. Att folk jag KÄNNER själva har märkt andras stirrande blickar när de är ute med mig eller att främlingar kommit fram till mig på gatan och frågat vad jag gjort i ansiktet är också bara i mitt huvud, eller? Varför är det så svårt att acceptera att folk faktiskt mycket väl KAN ha stirrat på mitt ansikte på grund av min hy både en och tio gånger under de åtta åren jag levt med den här skiten? Newslflash: folk mobbas till döds varje dag, människan är inte genomgod, snäll och förstående. Jag blir så trött på att folk ska få det att låta så och framförallt på att de ska få det att låta som att det är JAG som har fel! Som att det är jag som är paranoid, när det är de som är naiva och politiskt korrekta. Visst, jag kan acceptera att jag säkerligen inbillat mig folks blickar emellanåt, men anledningen till det är ju just att folk faktiskt HAR stirrat och kommenterat. Ofta. I åtta år. Prova hur det är att leva med något sådant så länge och inte kunna göra ett skit för att dölja sig eftersom det sitter mitt i ansiktet, prova hur det är att inte kunna undvika kommentarer och blickar på nåt annat sätt än att låta bli att gå ut. Prova det, och yttra er SEN, så får vi se vad ni anser då.

[CyanideCupcake]

Hittade följande information of Rosacea; det står inte ett ord om att mitt förhållningsstt till sjukdomen (att jag mår dåligt på grund av hur den får mitt ansikte att se ut, att jag stannar inomhus för att slippa visa mig för folk, etc.) skulle vara BDD. Tvärtom visar det här att det är en ytterst förståelig och logisk reaktion. Alltså överdriver och inbillar jag mig INTE. Så kan alla sluta säga det nu, tack.


I. Introduction

It is common for people with chronic inflammatory skin disorders to experience periods of depression and anxiety. (1) Depression and anxiety can be caused by any number of reasons, including cosmetic disfigurement, painful skin sensations, decreased quality of life, and avoidance of triggers. It must be stressed that depression and anxiety under these conditions is quite normal, and can occur in the healthiest, strongest-willed people. It does not mean that a person is "weak", "mentally unfit", or "emotionally unsound". It must also be emphasized that depression and anxiety are usually caused by the chronic skin disorder, and not vice versa. (2) In most cases, if the skin disorder is successfully treated or cured, the depression and anxiety disappear.


II.  Rosacea and Depression

It is common for people with chronic inflammatory skin disorders to experience periods of depression and anxiety. (1) Depression and anxiety can be caused by any number of reasons, including cosmetic disfigurement, painful skin sensations, decreased quality of life, and avoidance of triggers. It must be stressed that depression and anxiety under these conditions is quite normal, and can occur in the healthiest, strongest-willed people. It does not mean that a person is "weak", "mentally unfit", or "emotionally unsound". It must also be emphasized that depression and anxiety are usually caused by the chronic skin disorder, and not vice versa. (2) In most cases, if the skin disorder is successfully treated or cured, the depression and anxiety disappear!


VIII.  The Quality of Life of Rosacea Sufferers should not be Overlooked

In a 1999 medical report in the Journal of the American Academy of Dermatology, Dr. Rapp boldly challenges physicians and pharmaceutical companies to strive for better treatment of patients with inflammatory skin disorders. (33) He indicates that these disorders can cause reductions in physical and mental functioning comparable to that seen in cancer, arthritis, hypertension, and heart disease. (33) He stresses that physicians must take into account the 'quality of life' of their patient (i.e., the patient's ability to achieve a level of overall functioning that allows the individual to pursue valued life goals, and that is reflected in general well being). Dr. Rapp states, "The historically narrow view of health care as efforts to reduce symptom severity or reverse the disease progression has given way to a more comprehensive view that effective treatment should also improve the patient's functional level and overall well being." (33) Furthermore, he states, "Measuring the impact of a disease on a person's life quality requires measuring its impact on disease-specific parameters (symptoms), as well as such global parameters of well-being as physical, psychological, and social functioning." (33) With the above said, traditional rosacea therapy falls far short of satisfying the above criteria because this therapy only decreases some of the superficial symptoms (i.e., it does not treat the underlying disorder and certainly does not allow most patients to get their quality of life back). Rosacea interferes with daily functioning, generates psychological distress, disrupts family and social relationships, and causes physical pain sensations.


IX. Facial Blushing and its Impact on the Sufferer's Quality of Life

Almost everyone has blushed from embarrassment at one time or another. Blushing normally occurs during periods of embarrassment, perhaps from saying something incorrectly, spilling a drink, or leaving a zipper unzipped. In some individuals blushing can be unusually frequent or intense, occurring several times a day. (21) Medical experts point out that blushing (which is a form of pre-rosacea flushing), can be a potentially debilitating disorder. (4, 34) Dr. Drott, a medical expert who specializes in the treatment of facial blushing, stresses, "Many doctors are unaware of the impact of severe facial blushing on the quality of life, and trivialization is common. Most patients have been addressed with expressions like 'it is cute to blush', 'you will get used to it', or 'do not bother about it', by the medical profession. (35) However, the impact of facial blushing on the patient's quality of life can be devastating." (35) In a recent medical article, Dr. Drott and colleagues published a questionnaire to help the patient and physician determine the effect of facial blushing on the sufferer's quality of life. (35)


X.  Questionnaire -- Because of Facial Blushing Do You:

Avoid meetings at work

Avoid parties

Avoid meeting someone you know on the street

Not dare go out in daylight

Have difficulties shopping

Have difficulties in keeping a clear mind

Fear being at the center of attention

Have contact difficulties with the opposite sex

Avoid studies

Take periodic sick leave

Use medication for facial blushing

Have suicidal thoughts

[Malins mamma]

CC,

AMEN. Håller med dig fullständigt. Jag känner lite så angående det folk brukar säga till mig när jag "klagar" (enligt dem) på min hy; (vill minnas att även du, Malins mamma, skrev nåt liknande ett apr sidor tillbaka) att det är jag som inbillar mig. I princip: "Neeeeej då, inte stirrar folk, sånt gör människor inte."

Jag blir bedrövad om du uppfattar det jag skrev som att jag påstår att du inbillar dig för då betyder det att du har missförstått väldigt många av mina svar till dig. Du har ju skrivit om många olika händelser som du ser som bevis för att du "är ful" och jag har skrivit förslag på hur du kan ifrågasätta det du upplevt. Jag trodde att du (och andra) förstod att det inte handlar om att jag ser dina upplevelser som inbillning utan som en hjälp för dig må bättre. Men jag har tydligen varit alltför otydlig på den punkten.
 
Alltså, om en händelse inträffar tex att några personer skrattar när du går förbi så är det helt beroende på din tolkning av händelsen hur du kommer att må. Tror du att de skrattade åt dig och ditt utseende så kommer du att må dåligt men om du tror att någon hade sagt nåt roligt som fick de andra att skratta just när du gick förbi och att deras skratt inte alls hade med dig att göra så påverkar det inte alls ditt mående. Eller hur?

Eftersom man som BDDare är så väldigt koncentrerad på sitt utseende blir det ofta så att man tolkar andras blickar, kommentarer eller miner till att det har något att göra med hur man ser ut. Men om man tar för vana att för varje gång man börjar må dåligt pga nån annans beteende ifrågasätta sin omedelbara tolkning av händelsen så tror jag att man kan sålla bort iaf en del obehagligheter. (Och det är just det jag har försökt hjälpa dig med.) Men eftersom folk kan vara både elaka, arga, otrevliga, svartsjuka, avundsjuka eller bara klumpiga (nej, jag tror inte att alla människor är genomgoda och aldrig är otrevliga) så kommer det ändå att återstå saker som man kan ta illa vid sig av även när man noga har ifrågasatt deras beteende. Och DÅ får man ta ställning till hur man ska hantera DET.

Som BDDare tror jag att man för sin egen skull har stor nytta av att inte alltför lättvindigt dra slutsatser baserade enbart på att man ”känner på sig” eller att ”man vet” vad andra tänker och tycker eftersom det inte är några tillförlitliga källor.

[Malins mamma]

Synthesized,

Du skrev en sak förut som är väldigt klarsynt:

Sen när jag "mår bra" är jag ju för fan bara i BDDn's starkaste grepp, för varför mår jag bra då? Varför låter jag mig andas? För att jag för tillfället inte tycker att jag är ful. Det är inte ett steg mot frihet, tvärtom är det DÅ jag är som mest styrd och framförallt lurad.

Ja, så är det. Ville bara lyfta fram den insikten.

[Synthesized]

Synthesized,

Du skrev en sak förut som är väldigt klarsynt:

Ja, så är det. Ville bara lyfta fram den insikten.

Men hur vet man när man är på väg åt rätt håll då?
Och sen, för att på sätt och vis återanknyta till mitt senaste inlägg (som mestadels ledde till inlägg som inte hade nåt att göra med det jag skrev möjligtvis förutom att bekräfta det jag åsyftade), hur vet man ens vad rätt väg är? Vilka ska man lita på? Allt ska ändå ske i nån riktning som är fint anpassad till vår samhällsmall. Jag vet inte hur jag ska formulera mig bättre än typ.. sett ur ett flygplansperspektiv är du frisk när du gillar att sminka dig till fest, men enbart om du är kvinna. Förstår du hur jag menar? Om du inte gör det försöker jag gärna utveckla för du med flera här på forumet verkar vara vettiga, "problemet" är bara att de enda diskussioner som sätts igång är inom ramar samt att jag själv är för "lat"/"osäker" för att dra igång sånt utan att få frågan.

[Malins mamma]

Synthesized,

Förstår du hur jag menar?

Jag är inte säker på att jag förstår vad du menar men är det nånting så här?:

Du har sjukdomsinsikt och inser att du pga BDDn troligen är extra uppmärksam och känslig när det gäller utseendet. Du är medveten om att "monstret" du ser i spegeln ibland inte är sann och du tror inte att folk viskar och fnissar åt ditt utseende.
Du vet också att BDD inte bara innebär att man har en förvrängd bild av sitt utseende utan att man även har en förvrängd syn på sin omvärld, men du kan inte förstå vad det skulle vara som du uppfattar förvrängt? Är det kanske detta som du undrar över?
Du ser all utseendehets i media, både tidningsartiklar, reklam och en massa TV-program som handlar om utseendet. Du ser hur de medverkande i TV (även när det inte handlar om utseendet), expediter i affärer och andra tjejer i din omgivning är sminkade och stylade till tusen. Du hör kanske att folk kommenterar andras utseende och att det överhuvudtaget pratas väldigt mycket om hur folk ser ut.
Du undrar kanske om inte vi BDD-fria märker allt detta, om vi inte ser verkligheten som den är?

Svaret är att vi både ser och hör (men kanske inte lika mycket som BDD-drabbade eftersom vi inte aktivt söker oss eller dras till internetsidor som handlar om utseende eller dylika TV-program). Men vi får ändå ofrivilligt en massa sk information om hur man "ska" se ut, vi ser också på TV och läser tidningar, vi är ute på krogen eller fest ibland och vi hör att folk pratar om sitt eget eller andras utseenden. Skillnaden är att vi inte tar det på nåt större allvar. Vi ser TV-program, artiklar och reklam som handlar om utseende som underhållning/skitprogram/lösnummerlockbete/försäljningstrick eller bara som irritationsmoment. Inget att bry sig om alltså.
 
Däremot kan man (jag) bli väldigt förbannad på framförallt vissa reklamer. Tex under en period i höstas så fanns det en stor reklam från Nutravendo på ungdomssajten ungdomar.se. Det första som dök upp när man gick in på sidan var orden (med stora bokstäver): PORMASKAR + FINNAR = ÄCKLIGT? Jag är kanske extra känslig iom att jag känner till BDD men jag kan inte fatta hur det företaget kan skriva sånt på en sida som besöks av ungdomar varav så gott som alla har finnar. Man har ju inte finnar pga att man är smutsig eller har "oren hy" utan för att det är helt naturligt att ha mer eller mindre acne i puberteten.
Ännu värre är det att de ansvariga/medverkande experterna/psykologerna på sajten tillät en sådan reklam!!!
Man kan ju bara föreställa sig en osäker trettonåring som börjat få lite finnar som ser de här orden och får reda på att man är äcklig om man har finnar. Hur säker kommer den att känna sig i umgänget med andra? Hur stor är risken för att det kan kan medverka till eller så ett frö till BDD eller social fobi?

En annan reklam jag retar mig på är en som går på TV, det är den om hudens fem ålderstecken. Nu ska man alltså inte bara titta efter rynkor utan det finns fyra saker till att bekymra sig för. Jag har inte lyssnat så noga så jag vet inte vilka de andra sakerna är och jag vill inte veta det heller. Men varför göra en reklam som får folk att granska sitt utseende så noga? Förstår de inte hur det kan påverka folk? Jo det är ju det som är själva idén med reklamen, att få folk att att hitta "fel" så att de kan erbjuda sin produkt och tjäna pengar på den.
Jag tyckte jag såg en annan reklam också (eller var det samma?) där de zoomade in huden till mikroskopnivå för att påvisa att man kan ha "dålig hy" även fast man inte ser det själv med blotta ögat (tror jag var meningen?).
Jag tycker faktiskt att det borde finnas en gräns för hur kosmetikabranschen utformar sin reklam med tanke på vilka uppfattningar och griller de sätter i folks huvud.

En reklam som blev lite rolig är den där Pernilla Wahlgren gör reklam för ett hårfärgningsmedel (eller var det shampo?). I reklamen hade hon ett jättefint, långt, glänsande hår men sen när man ser henne i andra program så ser hennes hår inte alls likadant ut  och det tycker jag är bra att tänka på när man ser alla "perfekta" modeller som medverkar i reklamen. Reklam är inte verklighet utan fejkade, manipulerade och tom retuscherade bilder på folk som inte alls ser ut så i sina vardagliga liv.

Men iaf Synthesized, jag kanske har missförstått vad det är som du ville diskutera, utveckla gärna vad det är du funderar på.     

[studsbollen 87]

Ja... Blir galen på samhället jag, men det ska jag ändra på... samhället alltså.

Enligt normala normer har jag nog spårat ur totalt, men det bryr jag mig inte ett skvatt om. Unviker TV så mycket jag kan, skulle hoppa ur skinnet av rädsla om det fanns en i min lägenhet. Det gör det alltså inte i nuläget.

Jag har utvecklat extrema åsikter angående film, media, framställningar av könen, vad jag kan klara av förhållandemässigt och kommit in på en riktning då jag inser att jag anses som väldigt krävande. Men det är helt okej. Jag skadar ingen och mår inte dåligt av mitt beteende.

Faktiskt så har jag aldrig mått så bra med min BDD som nu, när jag lever ut mina avesioner och lägger benen på ryggen om det är någonting som jag inte gillar. Vissa saker kan det vara bra att kunna utför (ex: Gå ut i den verkliga världen och lämna bostaden för att handla, jobba m.m.) Men så normal att jag kan gå och se en random film på bio, som jag tycker fokuserar minsta lilla på utseendet - det blir jag nog aldrig.

Skulle ex: Någon försöka få mig att titta på en reklamstund på TV, skulle jag troligtvis säga nej - jag hatar de flesta filmer, reklemer, affischer... Min mamma har svårt att förstå när jag säger att jag hatar film, hon tror att det är ett skämt eftersom det är så onormalt. Men jag framhärdar och säger: Nej, tyvärr. Jag hatar film, media. Jag ryyyser i hela kroppen av det.

Dels är det politiska åsikter och dels är det avsky. Men det är skönt att kunna välja. Tack men nej tack.

Folk tycker att jag är onormal och...  I guess... de har nog rätt.