"Skriva av sig"-tråd

[CyanideCupcake]

Är bortbjuden om två veckor och har panik...har köpt klänning men måste ha nya skor och nytt smink...i princip 100 % av alla som kommer vara där är folk jag aldrig någonsin träffat förut och jag har panik. Hyn måste (måste, MÅSTE) bli slätare tills dess, jag måste köpa falska ögonfransar (har aldrig använt såna förut, måste lära mig), hitta (och träna på) en frisyr som passar...jag har fan inte råd men jag måste. Måste. Huden i mitt ansikte bara hänger, jag vill göra ett ansiktslyft, NU. Plöjer igenom make up tutorials på YouTube  för att hitta en look som passar (this is the one: http://www.youtube.com/watch?v=i_NbVMRcl5c) men det kommer ju inte se likadant ut på mig...min hy är dålig och bucklig, min hy hänger och är inte lika sträckt, jag har för mycket hängig hud på ögonlocken å får inte den där markerade globlinjen...helvete också. Helvete, helvete, helvete. Jag måste köpa nytt smink och vill träna på hela looken (hår och allt) innan det är dags men samtidigt känns det som att nåt blir fel om jag använt det nya sminket innan själva kvällen, det är nåt med splitter nytt, helt oanvänt smink som gör mig exalterad...en skinande, ny förpackning full av löften och hopp, på nåt sätt. Så ny klänning och nya skor...samtidigt vet jag inte hur nån annan kommer se ut, tänk om jag är överklädd, vad fan gör jag då? Tänk om det inte finns någon toalett i anslutning till lokalen som jag kan fly in på om det blir för jobbigt, eller som jag kan bättra på/kontrollera sminket på? Tänk om jag gör allt det här; kläder, smink och hår, och jag ändå ser för jävlig ut? Mina drag är ju som de är, tänk om allt det här bara gör det ännu mer uppenbart vilket misslyckat försök jag gjort att se representabel ut? Alla de här extrema ansträngningarna och jag lyckas ÄNDÅ inte bli attraktiv, liksom. Jag går runt som en luffare på jobbet och de ytterst få ärenden jag gör numera för att jag inte orkar bry mig, är så deprimerad över hur jag ser ut och det hjälper ju ändå inte vad jag gör. Har gått totalt osminkad med fullständigt miserabel och svullen och äcklig hy, oplockade ögonbryn och fett hår. Inget hjälper ju ändå. Därför blir det här en sån enorm kraftansträngning nästa vecka för att jag måste lyckas gå från sunkig och under normalhygien till Hollywoodfixad i ett svep. Helvete. Helvete, helvete, helvete.

[Malins mamma]

Bamse,

Det här med självförtroende o dyl är ett stort ämne men såhär ungefär ser jag på saken:

Om man känner sig underlägsen andra människor har man dålig självkänsla/självbild. Likaså om man känner sig överlägsen andra.

Den som har en bra självkänsla/självbild behöver inte slåss, vara elak eller bete sig som en skitstövel, därför att personen ser sig själv och alla andra som likvärdiga personer vare sig de är rika eller fattiga, vackra eller fula, smarta eller dumma, unga eller gamla, svarta eller vita, kvinnor eller män.
 
Den som har bra självkänsla/självbild jämför sig inte med andra och känner sig inte hotad, påhoppad eller provocerad av vad andra säger eller gör därför att ens egen uppfattning om sig själv, att man är likvärdig andra människor väger tyngre än det som andra säger.

För att ha bra självkänsla/självbild behöver man egentligen inte var duktig eller bra på nånting alls. Man vet att man duger precis som den person man är, man är optimistisk till livet och ser positivt både på sig själv och andra.

Att ha ett bra självförtroende betyder att man tror att man klarar av att göra saker. Man kan ha både bra och dåligt självförtroende på samma gång. Tex man vet att man är bra på eller har lätt för språk men att man är urdålig på att virka eller meka med bilar. Man kan också ha generellt bra självförtroende och då tror man sig om att klara av de mest skilda saker. Eller generellt dåligt självförtroende då man inte tror att man klarar av nästan nånting alls.

Jag tror inte att varken bra självkänsla/självbild eller bra självförtroende i sig kan vara till nån skada för andra människor.
Och jag tror inte Hitler och andra diktatorer var som de var pga bra självförtroende utan pga andra egenskaper som tex psykopati, narcissism, maktgalenskap, översitteri, rasism, sadism eller vad det nu kan vara.

[Malins mamma]

CC, Yvette,

Jag har också varit med om nåt liknande. Tänkte att jag skulle förklara BDDn lite mer ingående för en väninna. Jag berättade och hon lyssnade tålmodigt och jag tänkte att nu äntligen var det någon som förstod hur allvarlig och handikappande sjukdomen är. Sen när jag var klar började hon berätta om en av hennes släktingar som hade ett barn som fått cancer och fått gå igenom massa behandlingar men dött i alla fall. Det var förstås väldigt jobbigt, sorgligt och tragiskt för familjen och jag kände stort medlidande för dom men eftersom hon berättade det strax efter att jag hade talat om BDD verkade det som att hon ville påpeka att det minsann finns de som har "verkliga" problem. Jag tycker det är lite fult av folk att göra så. Att någon har det svårt gör ju inte att andras lidande försvinner.

[Malins mamma]

Bamse,

Hade inte t.ex. hitler trott i grunden at han hade kunnat klara av att leda ett land hade han inte heller gjort det.
Eller trott att han var någonting hade någonting att tillföra eller trot på sina egna tokiga idéer.

Jag tror att de flesta i en ledande ställning som regenter och statsöverhuvuden (tex Fredrik Reinfelt, Göran Persson, Olof Palme, Obama mfl) har ett bra självförtroende men det är väl inte det som är problemet?
Det som blir problem är när någon använder sina vanligen goda egenskaper som tex intelligens, kunskap, en speciell begåvning eller ett bra självförtroende till att förtrycka, manipulera, hota eller skada andra.

'Men Hur skaffar mig sig alla egenskaper..... te x  maktgalenskap, översätter serie eller blir psykopatisk osv..
Jo genom att man  tror på  att man kan  lära sig detta,att man är värd detta, eller att man är någon som ska hjälp" Frälsa andra"eller lära de som inte kan,

Jag skulle inte tro att det är fullt så enkelt men jag har inte kunskaper nog för att veta varför somliga blir psykopatiska, maktgalna osv. Fast jag kan tänka mig att det kan vara flera faktorer som spelar in.

[Bamse]

[Borttaget på begäran]

[Malins mamma]

Tack Bamse för ditt långa och innehållsrika inlägg!
 
Du verkar vara väldigt engagerad och det märks att du har tänkt mycket på såna här saker.   Är dina insikter/åsikter baserade på egna erfarenheter eller har du gått nån utbildning?
Jag orkar/hinner inte kommentera ditt inlägg men jag kan säga att jag håller med dig i en stor del av det du skrivit, dock inte riktigt allt. Vi har ju alla vår egen speciella uppfattning om saker och ting.

[Malins mamma]

CC,

Är bortbjuden om två veckor och har panik...har köpt klänning men måste ha nya skor och nytt smink...i princip 100 % av alla som kommer vara där är folk jag aldrig någonsin träffat förut och jag har panik. Hyn måste (måste, MÅSTE) bli slätare tills dess, jag måste köpa falska ögonfransar (har aldrig använt såna förut, måste lära mig), hitta (och träna på) en frisyr som passar...jag har fan inte råd men jag måste. Måste. Huden i mitt ansikte bara hänger, jag vill göra ett ansiktslyft, NU. Plöjer igenom make up tutorials på YouTube  för att hitta en look som passar (this is the one: http://www.youtube.com/watch?v=i_NbVMRcl5c) men det kommer ju inte se likadant ut på mig...min hy är dålig och bucklig, min hy hänger och är inte lika sträckt, jag har för mycket hängig hud på ögonlocken å får inte den där markerade globlinjen...helvete också. Helvete, helvete, helvete. Jag måste köpa nytt smink och vill träna på hela looken (hår och allt) innan det är dags men samtidigt känns det som att nåt blir fel om jag använt det nya sminket innan själva kvällen, det är nåt med splitter nytt, helt oanvänt smink som gör mig exalterad...en skinande, ny förpackning full av löften och hopp, på nåt sätt.

Får jag bara påminna dig igen: "Ju mer tid, energi och pengar man lägger på ditt utseende desto värre blir BDDn."
(När BDDn blir värre innebär det att man ser sig som "fulare".)

Om du vill ha några råd från mig så skulle det vara:

* Skippa lösögonfransarna.
* Köp inget nytt smink om du inte är utan.
* Om du köper något nytt smink så pröva det innan.
* Skippa hela grejen med ny make-up och frisyr. Gör bara det du är van med och brukar göra.
* Stressa inte dig själv till panik för detta, du själv och din hy mår bättre om du tar det lugnt.

Eftersom de andra inte har sett dig förut kommer de ändå inte att veta om du ser ut som vanligt eller om du har gjort nåt extra.
 
Tänk på hur det gick bla för Disaa för ett tag sen. Hon var uppe hela natten för att hinna göra precis allt perfekt så att hon säkert skulle komma iväg på tillställningen. Men ju mer hon gjorde för att "förbättra" sitt utseende desto missnöjdare blev hon med det, i sina egna ögon alltså. Resultatet blev att hon inte kom iväg alls.

Hoppas det går bra nu och att du får roligt dit du ska! 

[CyanideCupcake]

Fy fan, har san forbannad angest...klockan ar elva pa kvallen och jag star har och provar sminkning...har inte pengar nog att kopa allt jag ville for den nya sminkningen jag ville prova sa kor nat som jag kan och som kanns sakert (just nu pin-up) men min hy har lagligt nog svullnad upp nat for javligt och allt ser for javla illa ut!! Jag ser okej ut framifran, men fran sidan...herregud, min profil! Jag ska aldrig, aldrig, aldrig lata nagon se mig i profil mer, aldrig! I want to fucking die. Min klanning som jag bestallt enbart for det har tillfallet har inte kommit heller sa nu vet jag inte vad fan jag ska ha pa mig, och hyn ar at helvete och sminket gammalt for att jag ar sa javla fattig och FAN!!! Jag orkar fan inte med mer av det har, varfor maste jag vara sa javla ful? Huden ar rod och svullen och fnasig och hanger, min nasa ar bred, lang och med tjock tipp, tanderna ar gula och ojamna (tandstallning kostar 20 000, hurra), jag har nagelsvamp pa fotterna som ar asackliga, aderbrack pa penen (jag ar for i helvete inte ens trettio!) nerbitna naglar, ringar under ogonen, frissigt har...jag ser ut som ett javla vrak och jag ar sa javla acklig, fattar inte hur nan kan ta i mig. Ska platta haret nu och kommer vara uppe halva natten nu vilket kommer ge mig pasar under ogonen och rodsprangda ogon i morgon vilket leder till att jag kommer se annu fulare ut. FAN!!!!!!

[Phobic]

CC, det låter fruktansvärt jobbigt och jag vet hur det är att stå länge och aldrig bli nöjd, eller snarare bli mindre och mindre nöjd och mer och mer desperat ju längre tiden går.

Jag måste säga att det finns väldigt få (om några) som verkligen shockar folk på grund av sitt utseende, eller som får folk att tänka "gud vad ful han/hon är". Dels för att man inte hela tiden bedömer andras utseenden när man ser/träffar nya människor, men också för att det finns väldigt få som verkligen ser så underliga ut. Om någon reagerar på en människas utseende med shock så kan jag tänka mig att personen har ett väldigt udda utseende, till exempel till följd av brännskador, och då tänker nog inte särskilt många "usch vad äckligt det ser ut" utan snarare undrar de vad som hänt personen i fråga. Om någon tänker att en människa ser äcklig ut, så handlar det kanske om att personen inte sköter sin hygien eller liknande.

Det jag menar är att om någon kallar en människa ful eller äcklig eller något sådant, så beror det med största sannolikhet på att de bara vill ha något sänkande att säga, inte att de faktiskt tycker offret för komentaren ser så illa ut egentligen. Att bli kallad ful kan ju verkligen göra ont, och det är just därför de (i min mening) väldigt svaga människor med stort självhävdelsebehov och mindervärdighetskomplex använder sig av det "knepet". Jag vet dock att det inte är lätt att ignorera kommentarer bara för det. Jag mår fortfarande dåligt av sådant jag kallades för och utsattes för som liten, men jag låter det inte hindra mig från att leva ett bra liv i så stor utsträckning längre.

När jag var 11 - 13 hade jag heltäckande eksem över nästan hela kroppen. Konstigt nog hade jag inte BDD då. Jag tänkte inte kring eksemen på "BDD-sättet". Jag var visserligen rädd för att någon skulle tycka det såg äckligt ut med de delar av eksemet som syntes (de på halsen) men de tankarna var inte särskilt påträngande. Jag led mer av klådan, det ständiga smörjandet med kortisonkrämer och kontrollerna på sjukhuset än vad jag led av andras reaktioner. På senare tid har jag lidit mycket av min acne och jag har inte kunnat acceptera den på samma sätt som jag accepterade mina eksem, trots att acnen finns på en avgränsad del av kroppen och inte kräver vård med salvor hela tiden. Jag tror dock att jag skulle kunna utveckla samma förhållningssätt till acnen som jag hade till eksemen (jag är på god väg redan) och att du kan utveckla ett accepterande förhållningssätt till din rosacea och ditt utseende över huvud taget. Dock är det ju förbannat svårt, speciellt när man levt med djupt sittande komplex och/eller BDD länge - men det går.

Till sist några rader från min favoritlåt med Kent, jag lyssnar ofta på den när den är nere och jag tycker den passar in på dig på något sätt:

"Brinn, pengar, brinn
Jag vet att du är värd någonting
Du är hoppet i ett IQ-fritt land
Du är drömmarna jag drömmer ibland

…

Brinn, hjärtat, brinn
Du vet du kan förändra allting
Det blåser genom staden i natt
Hör du sanningen, den lät som ett skratt

Brinn, hjärtat, brinn
Vår fiende är rädd om sitt skinn
Det räcker med en gnista ett bloss
Dom skulle vilja vara som oss"

[Phobic]

Nu har jag återhämtat mig från gårdagen... det var min mormors begravning och förutom att jag var väldigt ledsen av den anledningen så var det jobbigt att träffa vissa delar av släkten. För att ta det kort så har två av mina närmaste släktingar börjat ignorera mig för att visa sitt missnöje med att jag väntar barn i så här ung ålder. Jag kan ärligt talat inte förstå dem alls - hade jag varit 15, ja, då hade jag nog förstått dem, men jag är myndig, jag är snart 19 år och jag anser mig vara ganska mogen. Det är klart att jag inte har samma livserfarenhet som en 35-åring, men måste man ha det för att lyckas som förälder?

Innan vi åkte igår stålsatte jag mig och tänkte att eftersom de här två släktingarna ignorerar mig så ska jag ignorera dem och eventuella blickar från dem också, för att slippa bli påverkad av deras ställningstagande. Det gick dock inte så bra... när min familj gick in genom dörren till kyrkan så stod en av de nämnda släktingarna precis innanför med korslagda armar, såg måttligt tillmötesgående ut och hälsade på mina föräldrar och mina bröder. Den andra släktingen hälsade på mig när jag hälsade på henne, men tittade mig inte i ögonen. Det brast för mig då, jag försökte hålla masken uppe och hälsa på andra släktingar men efter en stund låste jag in mig på toaletten och stannade där tills att själva ceremonin skulle börja. Jag kunde inte sluta gråta och gjorde mitt bästa för att torka bort runnet smink från ansiktet innan jag gick ut.

Jag förstår inte vad jag gjort för att bli så här illa omtyckt. Det känns som jag gjort något oerhört hemskt med tanke på deras reaktioner. I min värld reagerar inte normala människor så på något sånt här... jag är inte den första 19-åringen som får barn och jag tycker att jag lever under ordnade förhållanden. De får tycka vad de vill, men varför måste de visa det så tydligt? När vi åt efteråt pratade ingen av dem med mig, men de spände ögonen i mig vid valda tillfällen - när jag pratade med en kusin om var jag och min pojkvän ska flytta och att jag ser fram emot det, till exempel. (Kan jag ana ett uns av avundsjuka? Båda är ensamstående och har i princip "bara" varandra som familj [mor och dotter]). Jag förstår inte vilka de tror att de är. Ms och ms perfekt som tar sig rättigheter att lägga sig i andras liv när de vill, och det här är inte första gången... även om man kan säga att de bara passivt lägger sig i när de undviker mig, så tycker jag de gjort ett väldigt aktivt ställningstagande, speciellt eftersom de uppenbarligen tittade på mig med avsky i blicken. Vid ett tillfälle fastnade den ena släktingens blick på min mage (som börjar synas lite nu) och stannade där i ungefär 10 sekunder. Hon verkar ju vara mer intresserad än hon vill erkänna.

Jag försöker tänka att det här är mitt liv, inte deras, och att jag inte ska ta åt mig. Det går bra så länge jag slipper träffa dem, men igår gick det ju inte att undgå. Det blev bara för mycket... varför var de tvungna att göra så här på min mormors begravning? Jag tar hellre emot ett elakt mail eller att de säger något direkt till mig om vad de tycker än att utsättas för sådant här.

[Phobic]

Nästa gång någon tycks bete sig illa mot dig fråga dem.

Ja, det är nog det enda jag kan göra som är hållbart i längden. Det känns som det kan förvärra deras relation till mig ytterligare om jag frågar, men å andra sidan har jag verkligen ingen lust att träffa dem när de beter sig så här ändå. Om jag frågar och de blir förnärmade så kanske det är bäst att vi inte har så mycket kontakt i vilket fall som helst. De måste ändå förstå varför jag frågar, med tanke på hur uppenbart deras beteende är. Det är lätt att feltolka folks beteenden och jag gör det ofta eftersom jag är så känslig (typ tänka "hon tittade konstigt för att jag är ful", tankeläsning), men i det här fallet kan jag inte ha tagit miste.

Jag tror att de tycker jag är alldeles för ung och jag vet att min släkts förhållande till att må psykiskt dåligt inte är speciellt förstående. De vet att jag har mått väldigt dåligt och då framför allt under mina tidiga tonår. De kanske tycker att jag inte är lämplig som förälder över huvud taget av den anledningen, men om det är så så får de gärna säga det till mig så jag vet... jag får ta mod till mig och fråga varför de reagerat så här nästa gång vi ses helt enkelt.

[studsbollen 87]

Tycker du verkar klok och lämplig som förälder. Grattis till babyn! Mysigt!

Om du nu får ngn annan att sköta om kanske du inte tänker lika mkt på dina utseende problem. Man kan ju hoppas  .
Och tänk vad många knäppskallar det finns som skaffar barn, många som verkligen inte är lämpliga men som gör det ändå. Tycker inte att du ska tvivla på dig själv.

Babyluck  !

[Synthesized]

Känner mig helt krossad dagligen för att jag för ett par veckor sedan fick kommentaren "oj du ser verkligen inte fräsch ut!" av en bekant (som i princip alltid är äckligt ärlig dessutom). Hon lutade sig fram bara lite och såg nästan chockad ut när hon såg min ansiktshud. Det roligaste med det hela är att detta var en dag när jag kände mig ovanligt nöjd.

[In Shreds]

Jag kan inte sluta sitta här och känna mig ful och äcklig. Så ful och äcklig att man bara vill dö.
Det finns nog ingenting längre som jag kan vara nöjd med i mitt utseende. Tänderna är sneda, ögonen för små, näsan för stor och bucklig, axelvidden för bred, smalbenen krokiga och spinkiga i förhållande till resten av kroppen, håret strävt och hyn fet... sen börjar man lägga på sig lite hull kring midjan också. Jag känner mig så motbjudande och äcklig! Jag har sett andra mindre bildsköna människor också, men ingen vars utseende har hindrat dem från att leva det liv dom vill. De har haft vänner, utbildning, pojkvän/flickvän, körkort, hobbies och allt det där jag vill ha men inte kan få - dvs allt som jag inte tillåter mig själv att få bara pga att utseendet är prio ett i mitt liv. Varför kan jag inte vara som dem, kanske inte någon Miss Perfect men ändå ha ett lyckligt och meningsfullt liv? Varför måste utseendet spela mig en sådan viktig roll att jag inte ens kan unna mig själv den kärleken och respekten jag drömmer om att få? Jag vet att jag är en bra person, jag bryr mig om andra, är ärlig och uppriktig, försöker hjälpa den jag kan osv. Jag är modig, stark och rolig. Jag är bara inte snygg, därför minskas mitt värde.

[In Shreds]

Jag önskar jag hade en vän. En sann och trogen någon att dela mina ensamma tankar med...
Men nånstans inom mig har jag en ständigt gnagande röst som säger att jag inte förtjänar några vänner och att mitt ansikte bara skulle avskräcka folk. Sen jag var 12 år har jag levat ha en pojkvän. Nu är jag nästan 22 och har fortfarande inte haft nån. Jag är t.o.m oskuld, men det vet ingen om. Jag har "dejtat" några killar men så fort det börjar leda in på nåt seriöst blir jag livrädd för vad han egentligen ska tycka om mig och sabbar allt. Jag dumpar honom innan han hinner dumpa mig, så har det alltid varit och så ska det alltid vara. Jag är skit. Mitt hjärta skriker efter kärlek och närhet, men när det väl gäller kan jag inte nedlåta mig att någon rör vid mig, jag äcklas så av mig själv att jag mår illa.