Hej Ima. Det kanske var jag som tipsade dig om denna sida? Lillamonster på Terapisnack. Eller så är du helt enkelt någon annan.
Nu har
inte jag diagnos på BDD, och jag tror inte heller att jag har det, så jag är kanske inte rätt person att säga något
men det låter onekligen som att du har BDD, om jag går utifrån det jag har hört ifrån andra människor på den här sidan som HAR diagnos. Jag känner igen mig i BDD tänket men jag är vanställd på riktigt. I och för sig känns det inte särskilt övertygande att säga det här i och med att alla här inne säger så, fastän de inte alls är vanställda.
MEN jag har faktiskt läst att om man är vanställd på riktigt, o upplever BDD symptom då är det inte BDD!!
Vilket jag i och för sig också kan tycka låter lite lustigt, för är det helt naturligt o normal att vilja dö om man har en riktig missbildning/vanställdhet?Känner igen mig en hel del i ditt tänk:
Att jag har dålig hud är ett tecken på att jag är en dålig människa. Stor näsa osv. föds man med, det är inte ens eget fel. Huden är mitt eget fel. Förstår inte hur alla andra kan ha så jävla perfekt hud förutom jag.
Jag funderar ofta på om det är mitt fel att jag är ful. Stress, dålig kost, dålig livsstil osv? Eller om jag skulle ha varit ful hur jag än hade levat.
Mitt största komplex är inte min hud även om den också är hemsk. Jag har inga acne problem eller liknande, utan jag ser bara gammal o sliten ut. MEN de flesta här inne verkar ogilla deras hud, och jag känner mig avundsjuk...
att jag har "fin" hud hjälper inte mycket när min benstruktur i ansiktet är helt vanställd.
Folk säger att det handlar om hur man tänker, att man måste börja tro själv att man är vacker, men grejen är att jag är jätterädd för detta. Tänk om jag lurar mig själv att min hud ser okej ut, och går ut osminkad, också ser alla hur den ser ut påriktigt. Nej, då är det bättre att jag tror på det värsta så att jag kan skydda mig ordentligt. Kan inte ta åt mig ifall någon säger att jag är fin, för det de berömmer är ett metertjockt lager med smink, inte mitt riktiga utseende. Om de visste hur jag egentligen ser ut skulle de aldrig säga så.
Precis så här brukar jag också känna. Även de gånger då jag tänker att jag kanske ändå inte är ful är jag rädd för att visa mig bland människor för att jag tänker:
"MEN TÄNK OM JAG BARA ÖNSKETÄNKER NU? TÄNK OM JAG FAKTISKT ÄR JÄTTEFUL?" Jag skäms över hur jag ser ut, och när jag inte gör det skäms jag istället i efterhand när jag tänker på alla människor som har blivit påtvingade min uppenbarelse.
Precis som dig tar jag inte heller åt mig av komplimanger. Jag har bilder på mig själv på facebook o msn, ALLA BILDERNA ÄR BLUFF!!! Det det berömmer är alltså bluffen. Inte jag.
Jag är rädd för att människor ska möta mig IRL och typ känna sig lurade.
Var tvungen att sluta träffa killen som jag var och fortfarande är kär i, och som jag tror att var kär i mig, för jag kunde inte visa mig för honom när jag ser ut såhär. Hur förklarar man det för någon? Fick ljuga för honom om att jag var upptagen o.s.v. varje gång han hörde av sig, tills dess att han tröttnade och inte tog kontakt mer, och det gjorde så jävla ont.
Andra pratar om att ingen skulle kunna älska dem p.g.a. deras utseende. Jag tror att jag skulle kunna bli älskad, så länge jag inte visar mig osminkad för denne, men däremot skulle jag inte kunna älska någon, för det finns ingen plats i mitt huvud som fylls av något annat än tankarna på min hud. Om det finns ett helvete på jorden så är det BDD.
Så brukar jag också göra. Träffade en kille två gånger. Han sa inget illa om mitt utseende, i alla fall inte direkt. Vi pussades till och med. Men jag har inte pallat att träffa honom fler gånger för jag är livrädd att han när som helst ska se hur jag egentligen ser ut. Han kan ju inte ha tittat ordentligt tidigare, och DET SA HAN TILL OCH MED.
Jag frågade honom om han kände igen mig ifrån bilderna han sett på mig och då sa han "Jag vet inte, har inte tittat på dig ordentligt"(Han var lite blyg o vi hade precis träffats).
En del kan säga "Att man är ful innebär inte att man aldrig kan hitta någon som älskar en och som man älskar tillbaka". Nej, det kan jag hålla med om. MEN jag skulle aldrig låta någon komma så pass nära.
Det spelar ingen roll. Andra fula människor kanske kan låta andra älska de men det kan inte jag. Det är därför det är så hemskt att känna så här, det handlar om mycket mer än att ogilla hur man ser ut. Man ogillar sig själv så pass mycket att man låter det påverka hela ens liv. Allt ifrån sysselsättning(skola/jobb) till relationer.