Hej Wolfie, välkommen hit!
Du är helt inne på rätt spår i ditt resonemang.
Hjärnan kan va lite rolig.
Jo, det kan man säga.
BDD är ju en tankesjukdom men det är inte hjärnan det är fel på när man lider av BDD, för den gör exakt det den ska göra med den information som man ger den. Därför är det extremt viktigt vilken information den får. Fel information leder till fel reaktion, det är helt naturligt. Jag kan ta ett exempel på det:
Man vaknar på morgonen och ser en "ful" bild av sig själv, man har tex fått några finnar. Man reagerar med att bli upprörd, börja gråta, tänka på hur man ska kunna gå till skolan/jobbet som man ser ut. Man granskar hyn i timmar, man googlar på intenet, man tvättar huden med ett speciellt rengöringsmedel, man smörjer med en alldeles för dyr hudkräm, man jämför med andras hy på bilder och TV, man försöker dölja "defekten", ser till att ställa sig i "rätt" ljus och "rätt" vinkel så att den inte syns. Man undviker att titta på folk och går med nerböjt huvud men "känner" andras blickar och ogillande, man hör nån skratta och drar genast slutsatsen att det är åt ens utseende.
Vilken information kan man tänka sig att hjärnan fick av detta? Jo, att ditt utseende är superviktigt och att du måste vara otroligt ful eftersom du måste lägga ner så mycket tid, energi och pengar för att ens kunna gå ut. Att ett bra utseende är jätteviktigt och att du "är ful" gör att hjärnan uppfattar detta som en farlig situation. Hjärnan får panik förstås, den måste få dig att fly undan den här farliga situationen (som hjärnan uppfattar den), den måste skydda dig till varje pris och ger dig en panikattack för att få bort dig därifrån.
I KBT-terapi med exponeringsövningar är det i det här skedet som man ska försöka stanna kvar i situationen tills ångesten/rädslan/paniken lägger sig. (Tror jag, jag har ingen egen erfarenhet.) Men jag kan tänka mig att det inte är alldeles lätt att göra det då. Eftersom man själv kan välja hur man reagerar på något (som en "ful" självbild) så är min teori att man det vore smartare att i första hand träna sig på att
reagera på ett annat sätt. (Lära hjärnan att det är lugnt, ingen orsak till panik.)
Man vaknar på morgonen och ser en "ful" bild av sig själv, man har tex fått några finnar. Man tar det lugnt, tänker: Okej, jag har BDD, det här ser antagligen värre ut i mina ögon än vad det är. Man duschar/tvättar ansiktet snabbt, duttar ev lite concealer på finnarna, bäddar sängen, klär sig, äter frukost och borstar tänderna. När man kommit ut går man rak i ryggen, tittar som hastigast på folk man möter. Om man uppever att folk tittar, viskar eller skrattar åt en så påminner man sig själv: Det handlar inte om mig .. fortsätt bara ..det handlar inte om mig. Upprepa. Upprepa.
För den som inte lider av BDD är det här ett vanligt scenario, förutom att man inte behöver påminna sig om att andras gester, skratt eller miner
inte handlar om en själv. För det vet man redan.
För den som lider av BDD är det inte riktigt lika lätt eftersom BDDn antagligen kommer att protestera hejvilt. "Du tror väl inte att du kan visa dig sådär? Folk kommer att äcklas när de ser hur du ser ut. Gå tillbaka till spegeln! Du tror väl inte att en snabb dusch kan radera ut din fulhet? Du måste ha en starkare rengöringslotion! Tänk på tjejen i reklamen, så borde din hy se ut! Det finns ingen som vill va med dig som du ser ut! Ställ dig i skuggan! Ring återbud, du kan inte träffa någon nu! Du inbillar dig väl inte att det duger att se ut som du gör!" OSV.
Här gäller det alltså att vara ståndaktig och inte låta BDDn bestämma. Om du lider av BDD så är det antagligen det du har gjort hittills och det är därför du är fast i sjukdomen. Du har verkligen kämpat för att klara av att leva ett "normalt" liv, det har tagit nästan all din energi, du orkar inte med så mycket annat. Problemet är bara att du har kämpat för att göra BDDn till lags, och den blir (nästan) aldrig nöjd. För att bli fri från BDDn så måste man gå
emot den, inte tro på alla felaktiga tankar/självbilder och scenarion den målar upp, inte göra som den vill.
Att programmera om hjärnan så att den "förstår" att utseendet inte alls är så viktigt som du har lärt den förut, kommer förstås inte att ske på en gång. Det kommer att ta tid och BDDn kommer att kämpa för att du ska fortsätta lyda den, den kommer att ge dig ångest och det kan verka skrämmande men om du fortsätter och står på dig så blir BDDn svagare och svagare för varje gång du inte gör som den vill.
