"Skriva av sig"-tråd

[Malins mamma]

Diademflicka,

Har nyligen bestämt mig för att börja med nopoo...

Jag läste om nopoo, en jättebra idé att man inte ska översålla sitt hår med en massa (dyra) "hårvårdsprodukter". Jag har systerdöttrar som kört med den metoden och det har funkat bra. Det som ev kan vara negativt är att det blir ännu en fokusering på hur ditt hår ser ut. Men det är absolut bättre med mindre åtgärder än med mer.

Varför klarar alla andra av att vara vän med deras utseende?

Därför att de vet att deras utseende bara är en liten del av deras person.

Det borde finnas en sida där fula människor kan stötta varann, men å andra sidan kanske inte alla fula människor har samma problem som mig, så på det viset passar den här sidan mig bättre.

Ja så är det. "Fula" personer lider inte på långa vägar så mycket av sitt utseende som BDDare gör, de har inte samma problem som BDD-drabbade. En annan intressant sak är att ju mer inbillad/upplevd en "defekt" är desto mer lider man av den.


Din och Nore Ligions beskrivningar är bra ett exempel på detta. Välkommen hit förresten, Nore Ligion!

Hela jag är en ospecificerad deffekt. Det skulle kännas bättre om jag verkligen hade en deffekt som syntes tydligt o klart, typ ett stort jävla ärr över hela mitt ansikte. Då skulle jag vara en vanlig människa med en deffekt.
Jag ser knappt mänsklig ut. Och hela jag är fel. Det är helheten som är ful. Som ett pussel som bildar ett jävligt fult motiv.

När jag ser mig i spegeln ser jag bara ett fult äckligt jävla missfoster! Min ansiktsform är helt deformerad, plufsiga kinder; som en jävla hamster, finnig å torr grådaskig hy med stora röda hål i (dem blir fler å fler), vindögd med mörka ringar under ögonen, mina ögonbryn sitter för lågt ner (och sitter helt osymmetriskt), ögonlocken är plufsiga, min näsa är spetsig som en fågelnäbb, asymmetrin å allt plufs tävlar med varann -ser heeeelt jäääävla mongo ut!!!

Detta är typiska beskrivningar på en förvrängd/förvanskad självbild. Diademflicka och Nore, ni kan vara säkra på att er upplevelse av hur ni ser ut inte stämmer med verkligheten. Och Diademflicka, du har helt rätt i att om du hade en verklig defekt så skulle du inte lida av den så mycket, för det är så det funkar. Det är de "inbillade defekterna" som ställer till de största problemen,  inte de verkliga.  

  

[Bamse]

Diademflicka,

Jag läste om nopoo, en jättebra idé att man inte ska översålla sitt hår med en massa (dyra) "hårvårdsprodukter". Jag har systerdöttrar som kört med den metoden och det har funkat bra. Det som ev kan vara negativt är att det blir ännu en fokusering på hur ditt hår ser ut. Men det är absolut bättre med mindre åtgärder än med mer.

Därför att de vet att deras utseende bara är en liten del av deras person.
 

Ja så är det. "Fula" personer lider inte på långa vägar så mycket av sitt utseende som BDDare gör, de har inte samma problem som BDD-drabbade. En annan intressant sak är att ju mer inbillad/upplevd en "defekt" är desto mer lider man av den.


Din och Nore Ligions beskrivningar är bra ett exempel på detta. Välkommen hit förresten, Nore Ligion!



Detta är typiska beskrivningar på en förvrängd/förvanskad självbild. Diademflicka och Nore, ni kan vara säkra på att er upplevelse av hur ni ser ut inte stämmer med verkligheten. Och Diademflicka, du har helt rätt i att om du hade en verklig defekt så skulle du inte lida av den så mycket, för det är så det funkar. Det är de "inbillade defekterna" som ställer till de största problemen,  inte de verkliga. 

 

Jag mår dåligt!!!!! Nu kommer ni  tänka nej att jag ibillar migcmen faktiskt så växer mitt backhuvud jag har alltid haft ett stort huvud., en såndär  ill vattenmeon likt en vattenskalle. Nu på sissta 3 åren har huvudet blivit ännumerastort viket är konstigt och ser bäng ut i det. Jag våhar inte heller gå till någon dock för att kolla för de kommer tycka att jag är knäpp som på står att mitt huvud växer. Jag är 30 år så skalleb borde ha slutat växa. Men det värker och det somliga personer har konstaterat även mitt stora huvud. Jag kollar på bilder från  förr och så stort var det inte då bara stort. Jag har även adhd såå jag undrar om vi är på något sätt specilla i  vårt utseende med ? Hört att folk med adhd ser normala ut men jag ser faktisk lite konstig ut. Min pojvän håller med om att jag ser lite monngo ut!  Vad är det som händer med min kropp ingen annan jag känner hsr en kropp som förändrar sig  som mtt. Visst åldras man det är normalt men får man en vattenskalle då¿ nyligen bar jag tandreglering för jag inte fick pkats med tungan i min myn ..  Min tunga har blivit alktså störe med. Vad är det som händer ?blir ganska frustetad över detta!!!när jag var yngre såg jag vanlig ut kanske inte vacker men normal. Nu händer det att jsg set mongi ut. Kom ihåg att en kirug sa till mig att detcär tur att du ska bli kinstnär flr dy kommer inte gå det lätt med ditt utseende.det ka.ske var detta hsn menade¿  Jag måste operera mitt öga flr jag kan inte se heller.. Jag mår så dåligt lver operatonerna med men det måste göras.. Egentligen ärxdet ingen big deal skällva ingreopet.. Men jsg blir ju alldrig ifrån operatonerna tyvker att det är orärtvist att jag måste hå egenom aklt detta ....

[Bamse]

Stav felen berop på min  smartohone som rättar som den vill åt mig !!! Hatar den med!!!

[girloutside]

JAG HADE EN BRA DAG IGÅR, EN JÄTTEBRA DAG

jag kÄNDE MIG JÄTTEFIN OSV fick bra bemötande

vill inte få nån som har en dålig dag/oförändrad dag att må dåligt nu,

men ja jag hade en bra dag

[Lyckofågel]

Jag har också en bättre period nu. Plötsligt är monstret i spegeln borta.

[Synthesized]

Det är de "inbillade defekterna" som ställer till de största problemen,  inte de verkliga.  

Måste det vara så? Jag har lite svårt att greppa hur det här definieras i så fall. Jag har nog tänkt att BDD handlar om att man lägger för stor vikt vid sitt utseende, oavsett hur man ser ut (och att man sedan ofta ser saker som inte finns, eller ser saker på ett annat sätt än hur de verkligen är, förekommer såklart mer än ofta). Mina komplex har flyttats runt mellan de flesta av mina kroppsdelar genom åren, och jag är medveten om att vissa områden som jag under perioder är fixerad vid under andra perioder kan se klart kring att de kanske inte nödvändigtvis är defekta "på riktigt" eller i den grad jag upplevt. Men som exempel så har jag sedan ca 3 år tillbaka haft ett mycket tydligt och ganska stort ärr efter en liten olycka, som blivit en av mina nya fixeringar. Detta är ju faktiskt ett riktigt ärr och ingen inbillning.. Som jag mår väldigt dåligt över att ha. Vad är det då? Andra som sett ärret har reagerat över hur illa det ser ut, så det är helt klart ingen inbillning från min sida (dock önskar jag ju att jag kunde skita i hur det ser ut...)

[nikey]

JAG HADE EN BRA DAG IGÅR, EN JÄTTEBRA DAG

jag kÄNDE MIG JÄTTEFIN OSV fick bra bemötande

vill inte få nån som har en dålig dag/oförändrad dag att må dåligt nu,

men ja jag hade en bra dag

Jag har också en bättre period nu. Plötsligt är monstret i spegeln borta

härligt, hoppas det håller i sig fler dagar!

[Hallonet]

Jag är en tjej på 14 år, snart 15. Och jag misstänker att jag lider av BDD, eller iallafall börjar utveckla det. Jag minns att jag alltid tyckt att utseendet spelat ganska stor roll, när jag var 6 år och skulle börja sexårs kommer jag ihåg att jag gick runt hela dagen och funderade på vem som skulle bli populär i framtiden, vilken av dom andra flickorna som var finast. På den tiden tyckte jag dock inte illa om mig själv. Men grunden till att bry sig om utseende fanns ju där, i tidiga år.

När jag var 12 år så hamnade jag i det umgänget där utseende spelade mycket roll. Min kompis hade väldigt stora bröst och kvinnlig figur för sin ålder. Det var då som jag började tveka på mig själv, dög jag verkligen? Fast det var inte ett större problem då, bara att jag började inse hur ful jag var. Åren gick, och för varje dag har det blivit värre. Jag har alltid varit väldigt smal och underviktig, i 11-12 års åldern fick jag t.o.m. medicin av läkaren, för att gå upp i vikt. Och dendär synen på mig själv sitter fortfarande kvar, som anorexia fast tvärtom, när jag kollar mig i spegeln ser jag bara benknotor sticka ut överallt, jag har INGEN rumpa eller bröst. Min rygg är konstigt formad och jag ser mycket yngre ut än jag är, eftersom jag inte har några kvinnliga former. Min mamma och kompisar säger att det inte alls är så, men jag vet att dom bara säger så, jag menar, vilken människa som helst kan ju se hur äckligt smal jag är? Jag äter så mycket jag kan och tränar aldrig, men jag går inte upp ett enda kilo. Jag skäms så ut i helvete för mina smala ben som saknar lår och höfter. Jag har ALLTID 3 par tights under jeansen (som jag dessutom köper några storlekar större för att tightsen ska få plats under), för att mina ben ska se tjockare ut. Det kan ta timmar att välja kläder bara för att jag ska kunna gå ut och åka tunnelbana. Jag hatar att gå ut i allmänheten, det är bättre om jag bara sitter här inne och ruttnar, för då slipper jag iallafall dom där plågsamma timmarna framför spegeln. Detta har gjort att jag nästan inte har några vänner kvar, och jag och min familj bråkar JÄMT. Dom förstår ingenting, dom vill att jag ska gå ut, men dom förstår ju inte ett skit. Samtidigt så får jag panik för att min ungdom rinner iväg, alla andra är ju ute och festar och lever sitt vilda tonårs liv. Jag vill också kunna det.. men det funkar bara inte. När jag väl blivit lite nöjd över mitt utseende och går ut, så dör jag varje gång som jag råkar hamna framför en spegel/bilfönster eller whatever. Då tänker jag "Hur kunde jag ens inbilla mig att jag såg bra ut!? Jag vill bara hem". Mitt ansikte är ett helvete, jag finner nya fel varje dag. Min hy är fettig och äcklig. Skolan går åt helvete, jag kommer ALLTID försent på morgonen, en hel lektion försent, för att jag måste ha mina timmar att fixa mig på, och ändå blir jag aldrig nöjd, alltid lika ful. Men ingen vet om att allt beror på mitt utseende, jag vågar inte säga nått om orsakerna. Idrotten är jag aldrig med på. Jag är jämt sur och grinig, folk tycker jag är tråkig. Allt beror på att jag känner mig ful.

Det känns som att ingenting spelar roll ifall jag är ful. Ingen kommer nånsin lyssna på mina åsikter om jag är ful. Jag kommer aldrig att bli något, för att jag är ful. Jag kan helt enkelt inte vara nånting, om jag är ful. Jag är hur avis som helst på alla som inte bryr sig mycket om sitt utseende, jag vill vara som dom. Men dom ser ju iallafall bra ut ändå, det gör inte jag.. hur mycket smink jag än har. Jag kommer aldrig att träffa en kille (även fast jag vet att killar vart intresserad av mig), jag känner mig helt enkelt meninglös och äcklig. Just nu är min mamma och syster på bio, dom hade köpt en biljett till mig.. fast jag backade ur och följde inte med. Nu har dom slösat pengar på mig, och jag skäms för den jag är.  

[Malins mamma]

Synthesized,

Jag har nog tänkt att BDD handlar om att man lägger för stor vikt vid sitt utseende, oavsett hur man ser ut (och att man sedan ofta ser saker som inte finns, eller ser saker på ett annat sätt än hur de verkligen är, förekommer såklart mer än ofta).

Helt riktigt, BDD handlar om att man lägger för stor vikt vid sitt utseende, oavsett hur man ser ut. Men det som sker när man lägger så stor vikt vid sitt utseende är att man fokuserar/studerar och granskar sitt utseende in absurdum, vilket i sin tur leder till att en eventuell verklig eller overklig egenskap i utseendet blir förvrängd/förstorad/förminskad i ens egna ögon.

Det är de "inbillade defekterna" som ställer till de största problemen,  inte de verkliga.  

Måste det vara så?

Av allt det jag läst och sett om/av BDD-drabbade verkar det vara så.

Detta är ju faktiskt ett riktigt ärr och ingen inbillning.. Som jag mår väldigt dåligt över att ha. Vad är det då?

Ärret behöver inte alls vara inbillat, men om du mår väldigt dåligt över det så är min gissning att du själv ser/upplever det som mycket tydligare och större än vad det verkligen är (liksom du gjort tidigare med andra kroppsdelar). Och det är det jag menar med att den "inbillade"/upplevda "defekten" eller delen av "defekten" är den som orsakar mest problem.

[Lyckofågel]

Synthesized,

Helt riktigt, BDD handlar om att man lägger för stor vikt vid sitt utseende, oavsett hur man ser ut. Men det som sker när man lägger så stor vikt vid sitt utseende är att man fokuserar/studerar och granskar sitt utseende in absurdum, vilket i sin tur leder till att en eventuell verklig eller overklig egenskap i utseendet blir förvrängd/förstorad/förminskad i ens egna ögon.

Av allt det jag läst och sett om/av BDD-drabbade verkar det vara så.

Ärret behöver inte alls vara inbillat, men om du mår väldigt dåligt över det så är min gissning att du själv ser/upplever det som mycket tydligare och större än vad det verkligen är (liksom du gjort tidigare med andra kroppsdelar). Och det är det jag menar med att den "inbillade"/upplevda "defekten" eller delen av "defekten" är den som orsakar mest problem.

Egentligen tror jag inte att det handlar om man har ett ärr eller inte, det handlar inte om hur illa det är.
Det handlar inte om utseendet överhuvudtaget. Problemet är inte om du överdriver ditt ärr eller inte. Kanske är det så att ditt ärr faktiskt är så synligt och tydligt som du tror, eller kanske överdriver du, men det spelar lixom ingen roll.
De flesta som har bdd pratar ofta om "Ja men jag ser ju ful ut på riktigt, jag inbillar mig inte, jag har ju finnar i ansiktet, mörka ringar under ögonen, min näsa är faktiskt stor, det har jag fått höra MÅNGA gånger!".
Poängen är väl att varken finnar, mörka ringar under ögonen, eller en stor näsa påverkar ens mänskliga värde, eller betyder per automatik att man är gräsligt ful.

[Synthesized]

Lika bra svar som vanligt av Malins mamma! Tack. Ibland känns det som att jag glömmer bort hur den här sjukdomen ter sig, men det är väl också ett symptom..

Och jag håller helt med Diademflicka, sjukt bra formulerat.

[girloutside]

bakslag igen

jag var på en affär och där var en som jobbade och sa -vi har make up artister som kan plocka ögonbryn och så där
ALLa pratar med mig om mina ögonbryn, herregud dra åt helvete så blir världen kanske lite finare

jag äcklas av människor , dem är så vidriga .deras personligheter

 dem är helt jävla slöa i huvudet.   jo jag får ligga,men jag är arg ändå, nej jag har inte pms, jag är arg av en riktig orsak
-att människor är IDIOTER!!!!!!!!!!!!!

[Malins mamma]

Hallonet,

Jag är en tjej på 14 år, snart 15. Och jag misstänker att jag lider av BDD, eller iallafall börjar utveckla det. Jag minns att jag alltid tyckt att utseendet spelat ganska stor roll, när jag var 6 år och skulle börja sexårs kommer jag ihåg att jag gick runt hela dagen och funderade på vem som skulle bli populär i framtiden, vilken av dom andra flickorna som var finast. På den tiden tyckte jag dock inte illa om mig själv. Men grunden till att bry sig om utseende fanns ju där, i tidiga år.

När jag var 12 år så hamnade jag i det umgänget där utseende spelade mycket roll. Min kompis hade väldigt stora bröst och kvinnlig figur för sin ålder. Det var då som jag började tveka på mig själv, dög jag verkligen? Fast det var inte ett större problem då, bara att jag började inse hur ful jag var. Åren gick, och för varje dag har det blivit värre. Jag har alltid varit väldigt smal och underviktig, i 11-12 års åldern fick jag t.o.m. medicin av läkaren, för att gå upp i vikt. Och dendär synen på mig själv sitter fortfarande kvar, som anorexia fast tvärtom, när jag kollar mig i spegeln ser jag bara benknotor sticka ut överallt, jag har INGEN rumpa eller bröst. Min rygg är konstigt formad och jag ser mycket yngre ut än jag är, eftersom jag inte har några kvinnliga former. Min mamma och kompisar säger att det inte alls är så, men jag vet att dom bara säger så, jag menar, vilken människa som helst kan ju se hur äckligt smal jag är? Jag äter så mycket jag kan och tränar aldrig, men jag går inte upp ett enda kilo. Jag skäms så ut i helvete för mina smala ben som saknar lår och höfter. Jag har ALLTID 3 par tights under jeansen (som jag dessutom köper några storlekar större för att tightsen ska få plats under), för att mina ben ska se tjockare ut. Det kan ta timmar att välja kläder bara för att jag ska kunna gå ut och åka tunnelbana. Jag hatar att gå ut i allmänheten, det är bättre om jag bara sitter här inne och ruttnar, för då slipper jag iallafall dom där plågsamma timmarna framför spegeln. Detta har gjort att jag nästan inte har några vänner kvar, och jag och min familj bråkar JÄMT. Dom förstår ingenting, dom vill att jag ska gå ut, men dom förstår ju inte ett skit. Samtidigt så får jag panik för att min ungdom rinner iväg, alla andra är ju ute och festar och lever sitt vilda tonårs liv. Jag vill också kunna det.. men det funkar bara inte. När jag väl blivit lite nöjd över mitt utseende och går ut, så dör jag varje gång som jag råkar hamna framför en spegel/bilfönster eller whatever. Då tänker jag "Hur kunde jag ens inbilla mig att jag såg bra ut!? Jag vill bara hem". Mitt ansikte är ett helvete, jag finner nya fel varje dag. Min hy är fettig och äcklig. Skolan går åt helvete, jag kommer ALLTID försent på morgonen, en hel lektion försent, för att jag måste ha mina timmar att fixa mig på, och ändå blir jag aldrig nöjd, alltid lika ful. Men ingen vet om att allt beror på mitt utseende, jag vågar inte säga nått om orsakerna. Idrotten är jag aldrig med på. Jag är jämt sur och grinig, folk tycker jag är tråkig. Allt beror på att jag känner mig ful.

Det känns som att ingenting spelar roll ifall jag är ful. Ingen kommer nånsin lyssna på mina åsikter om jag är ful. Jag kommer aldrig att bli något, för att jag är ful. Jag kan helt enkelt inte vara nånting, om jag är ful. Jag är hur avis som helst på alla som inte bryr sig mycket om sitt utseende, jag vill vara som dom. Men dom ser ju iallafall bra ut ändå, det gör inte jag.. hur mycket smink jag än har. Jag kommer aldrig att träffa en kille (även fast jag vet att killar vart intresserad av mig), jag känner mig helt enkelt meninglös och äcklig. Just nu är min mamma och syster på bio, dom hade köpt en biljett till mig.. fast jag backade ur och följde inte med. Nu har dom slösat pengar på mig, och jag skäms för den jag är. 

Hej och välkommen hit! 

Ursäkta mitt sena svar (det beror på mig, inte på dig). Jag håller med i dina misstankar om att du håller på och utvecklar BDD, och jag skulle säga att det har gått ganska långt redan tyvärr. Dina tankar om att din mamma och kompisar inte säger som det är, att du inte kan bli nånting eller att aldrig få en kille pga ditt utseende är typiska BDD-tankar. Att komma försent, isolera sig, förlora vänner, inte kunna vara med på idrotten, fester eller andra aktiviteter är typiska följder av BDDn.
 
Att ta till säkerhetsbeteenden som att sminka sig och klä sig på ett visst sätt för att dölja sin upplevda "defekt" är också typiskt för BDD-drabbade och tyvärr är det bla dessa åtgärder som gör att man håller sig kvar i sjukdomen.
 
Man kunde ju tycka att det är helt naturligt att skydda sig själv genom att man gör allt vad man kan för att se så bra ut som möjligt, och det är nog därför som det är så svårt att ta sig ur BDDn på egen hand, för när man gör det så fastnar man bara mer och mer i sjukdomen.

Jag tycker att du ska söka hjälp så snart som möjligt, BDD går att bota om man får rätt hjälp. Det är en mycket stor fördel för dig att du ännu är så ung och att du känner till sjukdomen BDD och det verkar som att du har en rätt så bra sjukdomsinsikt. För att få dina föräldrar att förstå kan det vara bra om du skriver ut nån artikel om BDD (finns några under "Länkar" här på sidan) eller om du har nån tidningsartikel som du kan visa för dom.


Synthesized, tack!
Diademflicka, bra förklarat! 

Girloutside, jag förstår att du känner dig arg eftersom du antagligen(?) tolkade situationen som en kritik av dina ögonbryn. Vid sådana tillfällen kan det vara bra att fråga sig om man har tolkat situationen rätt.
 
Är det sannolikt att expediten upplyste om make-upartisten bara till dig pga dina ögonbryn, eller kunde det ha ingått i hennes jobb att tala om det för så många som möjligt för att make-upartisten skulle få jobba = dra in pengar till sig själv eller företaget?
Tänk på att meningen med alla affärer är att de ska tjäna pengar, och expediternas uppgift (förutom att ta betalt) är att få kunderna att köpa så mycket som möjligt. Det behöver inte ha nåt att göra med hur du eller nån annan ser ut....     

[Nokia]

Ångest är ordet.

Kan verkigen inte sova, ligger bara och grubblar på onödiga saker. Det är som att min hjärna tycker om att tortera mig. Jag vill bli lobotomerad.

[Bamse]

till er som  ni "skin pillar” och inte kan låta bli
tänk på att ha rena händer, fingrar,
om ni inte kan låta bli så köp bomulls vantar på apoteket och ha dem på händerna ifall ni pillar i ansiktet utan att rå över det,så skadar ni inte huden. Det har jag gjort och det har hjälpt mig mycket.

blir huden inflammerad av års pillande kan man få fulla ärr eller finnar” kvistor”  som är svåra att bli av med,
bomulls handskar är ett måste om man pillar mycket på sin hud!