"Skriva av sig"-tråd

[Lyckofågel]

Jag kan inte göra annat än att klippa, klippa, klippa mitt hår... håller på så mycket med mitt hår i ren desperation och ändå hatar jag slutresultatet, en ond cirkel och den enda lösningen jag finner är att klippa håret kort, kort, kort, jävligt ofta.
Kan aldrig få fint vackert hår i och med att jag inte kan hålla plattång o liknande borta, eller saxen för den delen.

Det känns dessutom bra på ett sätt att klippa håret, det känns som att jag klipper bort allt det som jag avskyr med mig själv, och att jag för en stund kan låtsas att "nu är jag ren", "nu är jag inte jag".

Idag ska ett gäng med antagligen gubbar, komma in i min lägenhet o laga duschen. De ska befinna sig här i min etta på 24 kvadrat i minst fyra dagar framåt, jag kommer inte ens få använda toaloetten. Som tur är ska jag få bo hos min syster under tiden, har ändå inget annat för mig. Han som jag hyr lägenheten ifrån ska också komma hit, han har en nyckel ifall jag inte är hemma.

Jag har smsat honom två gånger o frågat vilken tid, åtminstone ungefär, som de kommer, men han säger att han inte riktigt vet det. "Men du behöver inte vänta på oss". Nej han är självfallet inte medveten om det inre kaos som råder hos mig vid sådana här tillfällen. ÄR INTE DETTA EN AV DE VÄRSTA SAKERNA SOM FINNS: att veta att människor ska komma hem till en, vare sig man vill eller inte, man har inget att säga till om, de har dessutom nyckel. Och du vet inte ens NÄR.

Jag steg upp klockan 4 på morgonen för att duscha o hinna fixa håret. JAG SOV TYP HÖGST TVÅ TIMMAR INATT.
Att min hud under ögonen ser ut som på någon som närmar sig, tja... åtminstone 40, gör ju inte saken bättre. Näsan och ansiktet är dessutom alldeles uppsvullet och jag är blek som ett spöke. Det sistnämnda är jag iofs alltid.
Att fixa mitt hår ger mig alltid ångest. Jag hade tänkt att jag ska spara ut mitt hår trots att det är torrt som fnöske, men nu känns saxen faktiskt lockande. Om jag nu måste plåga mitt hår med diverse värmestyling, har jag inte mycket annat val att klippa det ofta o nöja mig med att ha kort, kort, kort hår eller att låta det växa o bli torrare o torrare efter varje tvätt.

JAG HATAR MIG SJÄLV. JAG GÖR DET VERKLIGEN. INOM MIG RÅDER ALLTID ETT KAOS. Detta har egentligen inte med bddn att göra, men bddn kommer som ett brev på posten kan man väl säga. PÅ köpet lixom. OM det ens är BDD.
JAG HAR FÖRSÖKT KOMMA TILL EN LÄKARE I typ över en och en halv månad! Jag har tid imorgon, men nu fungerar ju inte det heller. Då hade jag behövt stanna på hemmaplan men jag har fan ingen att bo hos.
Så jag har inte mycket annat val än att ringa o be om att få en ny tid IGEN.

Jag vet inte vad det är för fel på mig och kanske detta är fel forum för mig att skriva på, i och med att min problematik sträcker sig mycket större än till bdd. Jag är ett stort ångestmoln och detta ångestmoln rymmer MYCKET, bland annat BDD.

Jag tänker på självmord ofta, det ser ut som den enda utvägen. Vägen ut ur kaoset.

Men jag består inte 100 % av kaos, det är väl det enda som får mig att fortsätta, men jag är så förvirrad. KAOSET får mig att vilja dö, kaoset får mig att hata det jag ser i spegeln, kaoset ger mig ångest, får mig att brista ut i gråt o börja hyperventilera om någon "hotar med att försvinna ur min värld". Jag kanske har borderline, vem vet. Jag vill inte vara detta.

Undrar om det finns någon medicin som motverkar inre kaos? Har använt fet stil på vissa utvalda delar i texten, inte ens det kan jag göra på ett vettigt o sansat sätt. : ( Snälla, någon gör mig en tjänst och SKJUT MIG, så att jag själv slipper ta beslutet.


!!!!!

Varför är världen så grå, när de säger att solen lyser?

[nikkoh]

Jag har en hel del erfarenhet av detta.... Känner precis som dig men om du vill så får du gärna utveckla dig mer, finns inte direkt medicin mot kaos, kaos kan innebära mycket! Men det låter som om du mår väldigt dåligt, hur länge har det pågått? Om du vill snack med en som känner exakt likadant så kan du adda mig på msn, fejan eller liknande, vore skönt att dessutom prata med någon med liknande problem för jag är precis lika förvirrad själv.

[Lyckofågel]

Skickar ett privat meddelande till dig.

[nikkoh]

Har addat dig nu

[girloutside]

näsan, ögonen, håret, kroppen, det är nånting av det.....och jag är rädd att nån ska tycka att något annat är fult så får jag en chock..åh gud jag missade nånting


tänk om jag var vacker

men idag tänkte jag, man ska vara glad så länge man inte är missbildad, jag försöker verkligen skärpa mig men
jag vill dö

[Lyckofågel]

Fixade ett pass idag o fick beviset om att jag verkligen är asful. Varför försöka övertyga mig om något annat?
: /

[ensambarn]

känner mig så äcklig och vidrig, hur ska man stå ut med sig själv??

[Wolfie]

känner mig så äcklig och vidrig, hur ska man stå ut med sig själv??

Du *känner* dig äcklig och vidrig, du *är* det inte.
Står någon ut med sig själv, igentligen?

[Wolfie]

Fixade ett pass idag o fick beviset om att jag verkligen är asful. Varför försöka övertyga mig om något annat?
: /

Bevisat? Att be en person med bdd att avgöra om personen är ful eller inte är som att be en blind ställa in contrasten på tvn.

[Lyckofågel]

Wolfie: Mm men enda anledningen till att jag är medlem här är för att jag inte hittat ett forum för människor som är förjävligt fula o vill dö på grund av det. Det här forumet är det enda jag hittat.

[Wolfie]

Wolfie: Mm men enda anledningen till att jag är medlem här är för att jag inte hittat ett forum för människor som är förjävligt fula o vill dö på grund av det. Det här forumet är det enda jag hittat.

 

[Lyckofågel]

Jag vet att jag är ful på riktigt(o börja inte nu med "nej det är du säkert inte" o liknande fraser, gör mig bara förbannad o dessutom tycker jag att det är respektlöst)... ja jag vet att detta antagligen är fel forum för mig, men precis som jag nämnde här innan så har jag aldrig hittat ett forum på internet för människor som faktiskt är vanställda o mår dåligt för det. Därför är jag medlem här eftersom det är det närmaste jag hittat.

Jag kan dock skämmas över att jag mår så dåligt över min vanställdhet. Det känns som att människor tror att jag borde ha vant mig vid mitt utseende vid det här laget o typ känna acceptans gentemot mig själv, men nej jag vet att jag är ful o mår piss över det, har inte "vant" mig o känner ingen självacceptans. Typ som att jag som ful borde ha hittat någon sorts inre frid, lära mig att se det fina i inre kvaliteer. Typ som när en människa får cancer eller liknande, då kan man läsa om hur de hittat någon sorts "inre frid" osv, men något sånt har inte skett för mig.

Känner mig ensam, då jag aldrig har stött på någon som ens nästan har ett utseende som liknar mitt. Jag skulle kalla mig själv för vanställd/missbildad.

[Lyckofågel]

Jag har tandställning just nu o försäkringskassan gick med på att betala halva kostnaden för den, varför?
Jo för att de håller med om att det inte ser ut som det ska göra, alltså har jag ett officiellt bevis på att jag faktiskt är missbildad.

[ima]

Hej! Är ny på forumet här. Jag har ingen BDD-diagnos men efter att ha läst tankar och funderingar från folk som faktiskt har det och kännt igen mig så otroligt mycket är jag ganska säker på att jag skulle kunna falla in under den kategorin.

Mitt stora problem är min hud, vilken ser förjävlig ut på riktigt, det är inte inbillat. Dock vet jag inte om "förjävligheten" beror på mitt konstanta pillande, klämmande och rivande i ansiktet, eller om jag har hudproblem naturligt. Jag har inte låtit den vara på 5 år så jag vet inte hur den skulle se ut om jag inte "skinpickade". Men varför skulle det vara just huden? Det känns som att det är det absolut värsta att ha problem med. Jag kan ibland/ofta tycka att jag i övrigt är ganska fin, men det spelar 0% roll eftersom alla mina drag är övertäckta av ett jävla psoriasisliknande skynke till hud. Känns som att hela jag är ett stort, inflammerat, maskfyllt köttsår. Skulle kunna offra allt som jag är nöjd med på mig om jag bara fick fin hud. Det känns som att huden bestämmer ens personvärde. Att jag har dålig hud är ett tecken på att jag är en dålig människa. Stor näsa osv. föds man med, det är inte ens eget fel. Huden är mitt eget fel. Förstår inte hur alla andra kan ha så jävla perfekt hud förutom jag.

Folk säger att det handlar om hur man tänker, att man måste börja tro själv att man är vacker, men grejen är att jag är jätterädd för detta. Tänk om jag lurar mig själv att min hud ser okej ut, och går ut osminkad, också ser alla hur den ser ut påriktigt. Nej, då är det bättre att jag tror på det värsta så att jag kan skydda mig ordentligt. Kan inte ta åt mig ifall någon säger att jag är fin, för det de berömmer är ett metertjockt lager med smink, inte mitt riktiga utseende. Om de visste hur jag egentligen ser ut skulle de aldrig säga så.

Kan nämna att jag också har problem med att äta till och från, men det är inte alls lika jobbigt som BDD-problemen. Ifall jag inte äter så blir jag ju smalare, det syns på vågen, men det kvittar vad jag gör med huden, den blir aldrig bättre. Ifall jag känner mig tjock kan jag bara ta på mig en oversize-tröja och sedan gå ut, men om jag har en sämre huddag än vanligt kan jag inte huxflux börja använda heltäckande slöja. Visst, att inte äta kan döda mig, men min hud gör att jag inte kan leva. Vissa dagar vågar jag inte gå till skolan, jag kan inte göra någonting utan att sminka mig i flera, flera timmar innan, inte ens gå ut med soporna. Jag vill kunna bada på sommaren, visa mig i starkt ljus, kunna se folk i ögonen och kunna känna sommarregn mot huden. Var tvungen att sluta träffa killen som jag var och fortfarande är kär i, och som jag tror att var kär i mig, för jag kunde inte visa mig för honom när jag ser ut såhär. Hur förklarar man det för någon? Fick ljuga för honom om att jag var upptagen o.s.v. varje gång han hörde av sig, tills dess att han tröttnade och inte tog kontakt mer, och det gjorde så jävla ont.

Andra pratar om att ingen skulle kunna älska dem p.g.a. deras utseende. Jag tror att jag skulle kunna bli älskad, så länge jag inte visar mig osminkad för denne, men däremot skulle jag inte kunna älska någon, för det finns ingen plats i mitt huvud som fylls av något annat än tankarna på min hud. Om det finns ett helvete på jorden så är det BDD.

[Lyckofågel]

Hej Ima. Det kanske var jag som tipsade dig om denna sida? Lillamonster på Terapisnack. Eller så är du helt enkelt någon annan.

Nu har inte jag diagnos på BDD, och jag tror inte heller att jag har det, så jag är kanske inte rätt person att säga något men det låter onekligen som att du har BDD, om jag går utifrån det jag har hört ifrån andra människor på den här sidan som HAR diagnos. Jag känner igen mig i BDD tänket men jag är vanställd på riktigt. I och för sig känns det inte särskilt övertygande att säga det här i och med att alla här inne säger så, fastän de inte alls är vanställda. MEN jag har faktiskt läst att om man är vanställd på riktigt, o upplever BDD symptom då är det inte BDD!!
Vilket jag i och för sig också kan tycka låter lite lustigt, för är det helt naturligt o normal att vilja dö om man har en riktig missbildning/vanställdhet?

Känner igen mig en hel del i ditt tänk:

Att jag har dålig hud är ett tecken på att jag är en dålig människa. Stor näsa osv. föds man med, det är inte ens eget fel. Huden är mitt eget fel. Förstår inte hur alla andra kan ha så jävla perfekt hud förutom jag.

Jag funderar ofta på om det är mitt fel att jag är ful. Stress, dålig kost, dålig livsstil osv? Eller om jag skulle ha varit ful hur jag än hade levat.
Mitt största komplex är inte min hud även om den också är hemsk. Jag har inga acne problem eller liknande, utan jag ser bara gammal o sliten ut. MEN de flesta här inne verkar ogilla deras hud, och jag känner mig avundsjuk...
att jag har "fin" hud hjälper inte mycket när min benstruktur i ansiktet är helt vanställd.

Folk säger att det handlar om hur man tänker, att man måste börja tro själv att man är vacker, men grejen är att jag är jätterädd för detta. Tänk om jag lurar mig själv att min hud ser okej ut, och går ut osminkad, också ser alla hur den ser ut påriktigt. Nej, då är det bättre att jag tror på det värsta så att jag kan skydda mig ordentligt. Kan inte ta åt mig ifall någon säger att jag är fin, för det de berömmer är ett metertjockt lager med smink, inte mitt riktiga utseende. Om de visste hur jag egentligen ser ut skulle de aldrig säga så.

Precis så här brukar jag också känna. Även de gånger då jag tänker att jag kanske ändå inte är ful är jag rädd för att visa mig bland människor för att jag tänker: "MEN TÄNK OM JAG BARA ÖNSKETÄNKER NU? TÄNK OM JAG FAKTISKT ÄR JÄTTEFUL?" Jag skäms över hur jag ser ut, och när jag inte gör det skäms jag istället i efterhand när jag tänker på alla människor som har blivit påtvingade min uppenbarelse.
Precis som dig tar jag inte heller åt mig av komplimanger. Jag har bilder på mig själv på facebook o msn, ALLA BILDERNA ÄR BLUFF!!! Det det berömmer är alltså bluffen. Inte jag.
Jag är rädd för att människor ska möta mig IRL och typ känna sig lurade.

Var tvungen att sluta träffa killen som jag var och fortfarande är kär i, och som jag tror att var kär i mig, för jag kunde inte visa mig för honom när jag ser ut såhär. Hur förklarar man det för någon? Fick ljuga för honom om att jag var upptagen o.s.v. varje gång han hörde av sig, tills dess att han tröttnade och inte tog kontakt mer, och det gjorde så jävla ont.

Andra pratar om att ingen skulle kunna älska dem p.g.a. deras utseende. Jag tror att jag skulle kunna bli älskad, så länge jag inte visar mig osminkad för denne, men däremot skulle jag inte kunna älska någon, för det finns ingen plats i mitt huvud som fylls av något annat än tankarna på min hud. Om det finns ett helvete på jorden så är det BDD.

Så brukar jag också göra. Träffade en kille två gånger. Han sa inget illa om mitt utseende, i alla fall inte direkt. Vi pussades till och med. Men jag har inte pallat att träffa honom fler gånger för jag är livrädd att han när som helst ska se hur jag egentligen ser ut. Han kan ju inte ha tittat ordentligt tidigare, och DET SA HAN TILL OCH MED.
Jag frågade honom om han kände igen mig ifrån bilderna han sett på mig och då sa han "Jag vet inte, har inte tittat på dig ordentligt"(Han var lite blyg o vi hade precis träffats).

En del kan säga "Att man är ful innebär inte att man aldrig kan hitta någon som älskar en och som man älskar tillbaka". Nej, det kan jag hålla med om. MEN jag skulle aldrig låta någon komma så pass nära.
Det spelar ingen roll. Andra fula människor kanske kan låta andra älska de men det kan inte jag. Det är därför det är så hemskt att känna så här, det handlar om mycket mer än att ogilla hur man ser ut. Man ogillar sig själv så pass mycket att man låter det påverka hela ens liv. Allt ifrån sysselsättning(skola/jobb) till relationer.