"Skriva av sig"-tråd

[Tretretre]

Dags att skriva av sig igen. Jag har mått riktigt dåligt den senaste tiden och haft problem med att bara komma upp ur sängen. Men förra veckan fick jag nog - jag kan inte förvänta mig att saker och ting skall förändras om jag inte ens försöker. Det kräver arbete. Så trots min begränsade motivation krälade jag mig ur sängen och försökte göra annat än att bara stirra in i väggen. Ja, jag gick till och med ut och träffade några gamla vänner! Ångesten var självfallet hög och eskalerade gravis. Dagarna efter var ett helvete (som vanligt) och jag har problem att skaka av mig alla känslor+funderingar. Nu i helgen tänker jag försöka åka hem och möjligen träffa lite folk, problemet är att jag är rädd. Allt gör så ont efteråt och hur mycket jag än försöker kan jag inte sluta älta vad jag sagt, hur jag gjort bort mig och att jag tack vare bristande kunskap+avskyvärt yttre skrämt iväg dem.

Hur hanterar ni det? Jag försöker avfärda tankarna som kommer flygande och kan på så sätt skydda mig rätt bra från min ångest. Det största problemet är att de aldrig ger sig, återvänder regelbundet och att jag inte alltid orkar försöka motarbeta dem. Visst, det blir bättre ju mer tid som passerar men mycket sitter kvar i flera år. Det här gör att jag nästan inte vill försöka. Är rädd att jag har sumpat/kommer sumpa min chans

[Nirvana]

Jag får liknande tankar efter att jag varit social. Men jag brukar kunna släppa dessa tankarna rätt snabbt. Mycket beroende på att jag oftast lever i min egen lilla bubbla där mitt specialintresse tar upp mycket av min tanketid. Jag har allt haft ett behov av att sysselsätta mig med något och när jag gör det så stänger jag ute allt annat.

Förra veckan när jag var ute på natten så dök det upp en snubbe från ingenstans och frågade om vägen, jag förklarade hur han skulle gå. Inga problem så långt. Men direkt efteråt så kom skuldkänslorna och ångesten. Jag började analysera vad jag hade sagt och vad jag borde ha sagt. Sen blev jag väldigt arg på mig själv för att jag hade låtit mig bli exponerad. Jag brukar ha mina "fulkläder" på mig på natten och frisyren var ofixad och jag hade inte gjort mina spegelrutiner innan jag gick ut, det är ju därför jag går ut på natten, för att slippa allt det där. Men efter 30 mins ältande så släppte jag dom tankarna och fokuserade på vad jag skulle göra.

Att du har såna tankar i flera år efteråt låter väldigt påfrestande. Men bra att du har ambitioner att förändra. Du är inte ensam om dessa tankarr iaf.

För mig så är ångesten innan jag ska vara social nästan värre. Jag måste ha ett slags mentalt manus i huvudet innan jag ska träffa andra eller gå ut i nya miljöer. Dels vad jag ska säga och hur jag ska bete mig men också en visuell bild där jag försöker beräkna ljus och vilken vinkel jag är minst ful i.
Antar att det är ett slags kontrollbehov.
Någon annan som gör likadant?

[Antipod]

För mig så är ångesten innan jag ska vara social nästan värre. Jag måste ha ett slags mentalt manus i huvudet innan jag ska träffa andra eller gå ut i nya miljöer. Dels vad jag ska säga och hur jag ska bete mig men också en visuell bild där jag försöker beräkna ljus och vilken vinkel jag är minst ful i.
Antar att det är ett slags kontrollbehov.
Någon annan som gör likadant?

Gjorde under många år exakt sådär. Beräknade varenda tänkbar situation, belysning, position osv. Tog så mycket tid och energi att jag oftast inte kom iväg alls.

Idag gör jag det i mycket mindre utsträckning, och alltmer sällan.

[Wolfie]

Jo det är bra att ha ett intresse så man kan få lite tunnelseende och glömma bort tankarna ett tag, för då betyder dem mindre.
När tankarna blir för tunga för mig och dem verkligen står och kickar skiten ur än då mediterar jag, antingen genom ren meditation eller genom att tex lyssna på musik eller fördjupa mig i ett intresse. Det ända som fungerar för mig långvarigt dock är meditation, då jag får ordning på tankarna.

Brukar gå igenom vad jag ska säga vid ett möte så att det går så fort som möjligt. Jag lägger i regel säkert ner minst 5 gånger så mycket tid på att tänka på det, som det tar att egentligen ha mötet. Sen behöver jag inte tänka på hur jag ska stå, för jag står reflexmässigt alltid med min vänstra sida vänd mot personen jag talar med.

*Vi* har en uppfattning om att folk ser oss som fula, men det är också en del av vår hjärna som säger är jag verkligen så ful? Det leder till en överanalysering efter möten med speciellt nya människor. Sanningen är ju att dem skiter fullständigt i oss och går vidare 1 sek efter dem träffat *oss* Brukade analysera skiten ur allt förr, var till och med stolt över att jag kunde *läsa* människor så bra. Sanningen är att jag överanalyserade precis allt så det gick till min nackdel istället. För min bdd hjärna funkar så helt enkelt. När tankarna kommer och ni börjar analysera och försöker kontrollera er själva och omgivningen. Hey det är bara tankar, dem är varken sanna eller falska, dem bara är, låt dem ha sin gång och släpp dem sen. TEFLONSINNE FTW! Eller rök på, fast kan ju vara jobbigt att vara en knarkare.

[Lyckofågel]

Gjorde under många år exakt sådär. Beräknade varenda tänkbar situation, belysning, position osv. Tog så mycket tid och energi att jag oftast inte kom iväg alls.

Idag gör jag det i mycket mindre utsträckning, och alltmer sällan.

Igenkänning! När jag pluggade försökte jag räkna ut vilken position i klassrummet som skulle ge mig minst uppmärksamhet/minst uppmärksamma de värsta deffekterna. Jag hade en period då jag absolut ville undvika att bli sedd ifrån vänster, då jag ansåg att min vänster sida var sämre. Jag anser fortfarande att min vänstra sida är sämre. Jag brukar försöka dölja/korrigera mitt ansikte med hjälp av mitt hår. Förut hade jag en lugg som täckte en stor del av ansiktet, men hur jag än gjorde lyckades vänstra eller högra sidan av min profil se förfärlig ut, då håret inte täckte på rätt sätt.

Nu tänker jag inte lika mycket på det där med höger/vänster sida, jag orkar inte. Egentligen är alla mina sidor hemska men emellanåt lyckas jag manipulera någon av mina vinklar till att bli mindre synligt defekta.

Om någon har stått på min vänstra sida och tittat på mig blir jag lite cepe i huvet. Särskilt om jag inte hunnit se mig i spegeln(kolla hur illa min vänstra sida är), eller om jag inte hunnit sminka mig/fixa håret(sånt som tillfälligt kan dölja/dra bort uppmärksamheten ifrån deffekterna). Senast igår kan jag minnas två tillfällen då jag tänkte på detta.

Jag gillar inte heller att visa mig rakt framifrån utan vill alltid synas lite snett ifrån sidan(vilken man kan se på alla kort som finns på mig(typ alla har jag själv tagit) då jag aldrig syns rakt framifrån eller i profil), vilket innebär att när jag pratar med människor särskilt om personer sitter rakt framför mig och tittar på mig(typ kurator, läkare etc), vänder bort huvudet lite grann. När jag pratar med en läkare till exempel är jag hela tiden medveten om vilken position mitt huvud är i. Jag försöker också kontrollera mitt leende och mitt ansiktsutryck.

[Wolfie]

Ska in till skolan på introduktion i morgon bland 100 tals elever i ca 7 timmar....yay

[Hallonet]

Ibland har jag en sån jävla lust att bara slita bort mitt ansikte. Jag har sedan jag var 12 (är 16 nu) lidit av akne, som till en början bara fanns i pannan som knotter men som sedan spred sig ner till kinderna i en större variant. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har prövat ALLT som finns att köpa recept fritt, och även ca. 4 krämer som hudläkare har skrivit ut till mig och 2 olika mediciner i piller form (äter fortfarande en av dom). Men INGET verkar funka på mig. Det känns som att min hud är emot mig, att mitt utseende VILL reta upp mig. Finnarna har gjort så att det tar tiiiiimmar att sminka mig för jag är verkligen perfektionist när det gäller mitt smink, inte en blemma får synas (vilket kräver många lager av foundation och puder). Jag brukar tänka att om jag bara hade fin hy så hade allt varit mycket bättre (även fast jag hatar min näsa och andra delar i ansiktet). Jag kan bli så frustrerad över aknen att jag börjar gråta och skrika, finnarna liksom avlöser varandra och försvinner aldrig hur mycket jag än kämpat med att få bort dom. Jag är besatt av att kolla på min hy, sitter alltid med en spegel nära till hands för att se ifall det har bättrat sig trotts att jag vet att de inte har det. Pga. min hy så har jag utvecklat en fobi mot starka ljus eftersom att man ser alla detaljer bäst där. HATAR dagsljus, ljuset på tunnelbanor, starka lampor som strålkastare, ljus i hissar osv.

En annan sak jag är förtvivlad över är min kropp. Har alltid varit underviktig och slank. Men jag har alltid velat ha kurvor. Men problemet är att jag mår illa av mat, så jag äter knappt någonting. Det blir värre i vissa perioder, som nu i somras åt jag ingenting på 4 dagar. Folk kan tro att jag har anorexia eller någon annan sådan ätstörning, men jag vill verkligen INTE bli smalare, jag vill bli fetare! Men jag mår så illa av mat att när jag stoppar det i munnan känner jag kräksreflexerna och jag har också en väääldig skräck för att spy. Detta ger mig sjuk ångest. Och om 1 vecka börjar jag gymnasiet... en helt ny skola med helt nya människor..

[Synthesized]

Påbörjade i veckan behandlingen på Ångestenheten på Karolinska. Det ser lovande och skrämmande ut. De verkar engagerade och vettiga där, vilket är väldigt skönt. Äntligen folk som kan BDD.

Min första hemuppgift var att dokumentera alla tvångstankar och tvångshandlingar under en begränsad tid (en dag förslagsvis). Herregud säger jag bara... Jag var heelt slut i huvudet efter 4 timmar och jag vet inte hur jävla mycket jag hunnit skriva ner under den tiden. Kan tillägga att det dessutom var en relativt "bra" dag BDD-mässigt, definitivt inte en av de värsta i alla fall. Ska testa idag också och se om det blir nån skillnad.

[Lyckofågel]

Jag och S hade planerat att gå ut igår. Jag tänkte "göra mig fin" för en gångs skull, trotsa bbd'n. Oftast orkar jag inte försöka då det känns lönlöst. Typ som att sminka och sätta klänning på ringaren i notre dame. Hur gick det då? Eee åt helvete. S däckade i min säng medan jag "höll på", och jag var smått livrädd att han plötsligt skulle vakna för att upptäcka hur ful jag är(som att han inte redan hunnit se det). Jag sminkade mig mer än vad jag brukar men detta tycktes bara förstora upp hela min missbildning, allt det där som inte passar ihop för fem öre. Allt det där som jag inte vill ska synas.
Jag släckte lite lampor och i det svaga ljuset tycktes det faktumet att min kropp och mitt ansikte är så jävla fel som det någonsin kan bli inte vara alltför framträdande. Vad ska jag göra? Börja om ifrån början, tvätta bort allt smink, slå sönder mitt ansikte med en hammare? Nae... jag har fan inte tid med att börja om ifrån början. Klockan tickar. Kläder då? Tog på mig en kjol och en topp, såg ännu mer grotesk om det nu ens är möjligt. Bytte topp. Lite bättre, men eee nej? Prövade ytterligare ett par toppar. Vill hoppa ut genom fönstret. Kom fram till att jag är för ful för att bära upp kjolen utan att se löjlig ut, elefantmannen med kjol, jag är en sån underbar nöjesattraktion *inte*. Aha... så vad fan ska jag då ha på mig? Mina säkra kläder(sweatpants a la uteliggare med XXL t-shirt ifrån herravdelningen)? Bytte till ett par byxor. Prövade några toppar, sen en tröja.

*Kväver ett skrik*

S sover, han har längtat så efter det här. Jag får fan nöja mig nu. Visst, jag är ful, men drar jag mig ut nu är jag uppepådet även en dålig människa, och det är ju givetvis värre! De här byxorna och den här tröjan är så där lagom neutrala för att jag inte ska dra allt för mycket uppmärksamhet till mig. Det är ju dessutom mörkt ute nu, och vem fan är ute vid denna tid? Folk måste ju vara lite berusade iaf.

Jag väckte S men efter ett kort meningsutbyte sa han att han var för trött för att gå ut och jävla vilken lättnad jag kände. Ja, tack. Stanna inne ikväll, inatt och resten av mitt liv låter som en jävligt bra idé!

Jag kunde inte somna eftersom jag tänkte så mycket på min äcklighet, den finns överallt och jag kan inte bli av med den hur mycket jag än vrider och vänder på mig. Det första jag gjorde när jag efter ett par timmar vaknade var att tassa tyst fram till spegeln(som alltid står bortvänd) för att avgöra hur illa det.

Jag har god jävla lust att säga upp mig ifrån livet idag. Har ingen lust att finnas, ingen lust att synas, ingen lust att gå på den där kräftskivan jag blivit bjuden till på lördagen, ingen lust att försöka göra något med mitt liv(med allt vad det innebär, synas, synas, synas, finnas, finnas, synas).

[Nirvana]

Jag fick en remiss till KS Solna för 2 månader sen och jag har fortfarande inte fått en kallelse. Har tänkt att det varit semestertider och så men nu börjar jag inse att den där kallelsen aldrig kommer dimpa ner i brevinkastet.
Problemet är att jag har kroniskt svårt att ta initiativ så min efterlängtade terapi för BDD kommer nog tyvärr rinna ut i sanden.
Mitt hopp står nu till att jag krockar med bilen, hamnar i koma och sedan vaknar upp som en ny människa utan psykiska problem.  

[Synthesized]

Jag fick en remiss till KS Solna för 2 månader sen och jag har fortfarande inte fått en kallelse. Har tänkt att det varit semestertider och så men nu börjar jag inse att den där kallelsen aldrig kommer dimpa ner i brevinkastet.
Problemet är att jag har kroniskt svårt att ta initiativ så min efterlängtade terapi för BDD kommer nog tyvärr rinna ut i sanden.
Mitt hopp står nu till att jag krockar med bilen, hamnar i koma och sedan vaknar upp som en ny människa utan psykiska problem.  

Det tog ganska lång tid innan jag blev kallad, vill jag minnas. Håller tummarna för att de hör av sig eller att du klarar av att kontakta dem annars.

[Nirvana]

Det tog ganska lång tid innan jag blev kallad, vill jag minnas. Håller tummarna för att de hör av sig eller att du klarar av att kontakta dem annars.

Tack. När jag fick remiss till deras systermottagning i Huddinge så tror jag att jag fick kallelsen redan inom en vecka typ.
Annars får du smyga med mig och säga att jag är din autistiske lillebror som du tar hand om.

[Synthesized]

Tack. När jag fick remiss till deras systermottagning i Huddinge så tror jag att jag fick kallelsen redan inom en vecka typ.
Annars får du smyga med mig och säga att jag är din autistiske lillebror som du tar hand om.

Visste inte att de är specialiserade i Huddinge också?
Perfekt, då har vi en lösning ifall kallelsen inte kommer

[Wolfie]

Jag fick en remiss till KS Solna för 2 månader sen och jag har fortfarande inte fått en kallelse. Har tänkt att det varit semestertider och så men nu börjar jag inse att den där kallelsen aldrig kommer dimpa ner i brevinkastet.
Problemet är att jag har kroniskt svårt att ta initiativ så min efterlängtade terapi för BDD kommer nog tyvärr rinna ut i sanden.
Mitt hopp står nu till att jag krockar med bilen, hamnar i koma och sedan vaknar upp som en ny människa utan psykiska problem. 

Samma här, har inte kommit här än, men den kommer ska du se, annars var det ju en bra idè med bilen där

[Bamse]

Kan ni inte knapra lite piller så länge? Lite nevroleptikum svag dos? Så ni får sinnesro och kanske lite lungnanden medel tex lergiganså ni blir lite borta och goa?lovar att ni inte kommer bry er om hur ni ser ut Överhuvudtaget.  Däremot kommer ni tänka på mat istället, , tja dom timmarna då ni orkar hålla er vakna om man säger så. natti natti