"Skriva av sig"-tråd

[Wolfie]

Man kan väl föna håret i omklädningsrummet om man vill. Men ja, att ställa sig och göra sig i ordning a la BDD kanske inte är det ultimata.. Jag gick därifrån med blött hår och det var skitjobbigt, gick dessutom och handlade efteråt. Men det var ändå uthärdligt för jag kände mig samtidigt ganska pepp av att just ha klarat av att simma bland folk. Och sen åkte jag raka vägen hem. Hade inte klarat av att göra något mer direkt efter utan att få göra mig i ordning ordentligt dock.

Skoj att höra när det går bra, kom ihåg hur lätt det gick nästa gång du får ett *bdd moment*

[Tretretre]

Efter många veckors påfrestning började jag i söndags att falla, och i måndags träffade jag slutligen botten. Jag är duktig på att hålla mig själv samman nog att temporärt skjuta bort tvång och ångest, så att jag kan fungera, men förr eller senare brister det. Nu har jag varit instängd sedan söndags, minsta tanke på att lämna lägenheten försätter mig i brutala ångestattacker. Jag har inte kunnat duscha eller byta kläder, så fort jag försökt har jag fått panikartade äckelkänslor.

Jag förbannar den här jävla sjukdomen som efter flera års aktivt motstånd från min sida fortfarande har förmågan att slå mig i bojor. Kanske borde jag skylla mig själv som överansträngde mig med dagsljus och sociala aktiviteter, men jag kan ju inte gå runt och undvika saker av rädsla för att springa in i väggen? Herregud, hur fan ska det gå om en månad? Den 19:e augusti börjar jag plugga. Hela skoldagar, fem dagar i veckan. Klassrum, skarp belysning, främmande människor.

Möööööööh. Måtte det värsta blåsa över snart. Jag vet ju att min tillvaro varit så mycket värre förr, att det hörde till vanligheten att jag stängde in mig månader i taget, men ändå... Jag vill bara orka. Som en normal människa. Inte sitta hemma som en grönsak.

Hur mår du nu? Känns det något bättre? Försök att tänka rationella tankar och upprepa dessa ständigt, inte bara då ångestattackerna sätter igång utan då du har mer "kontroll" över ditt psyke. Lossas att du talar till någon annan och påminn dig själv hur fantastisk du är som klarat av allt detta och hur allt sitter i ditt huvud. Jag vet att allt detta i stunden sällan hjälper och att orden är tomma, svåra att ta till sig. Fullständig förståelse tar inte bort de "intränade känslorna", iallafall inte till en början. Men i längden hjälper det. Fortsätt att kämpa och att öva in dessa nya "mantran" och upprepa dem även i dina ljusare perioder.

Jag vet hur frustrerande det är och jag har då och då bra perioder, problemet är att jag går ut för fort och sedan gör en total krasch och hamnar i en håla som många gånger känns nästintill omöjlig att ta sig ur. Det låter riktigt skrämmande men du är duktig så det kommer nog gå bra! Ett bakslag är inget misslyckande, glöm aldrig det.

Hoppas allt känns bättre! Önskar jag kunde vara till mer hjälp. 

[Antipod]

Hur mår du nu? Känns det något bättre? Försök att tänka rationella tankar och upprepa dessa ständigt, inte bara då ångestattackerna sätter igång utan då du har mer "kontroll" över ditt psyke. Lossas att du talar till någon annan och påminn dig själv hur fantastisk du är som klarat av allt detta och hur allt sitter i ditt huvud. Jag vet att allt detta i stunden sällan hjälper och att orden är tomma, svåra att ta till sig. Fullständig förståelse tar inte bort de "intränade känslorna", iallafall inte till en början. Men i längden hjälper det. Fortsätt att kämpa och att öva in dessa nya "mantran" och upprepa dem även i dina ljusare perioder.

Jag vet hur frustrerande det är och jag har då och då bra perioder, problemet är att jag går ut för fort och sedan gör en total krasch och hamnar i en håla som många gånger känns nästintill omöjlig att ta sig ur. Det låter riktigt skrämmande men du är duktig så det kommer nog gå bra! Ett bakslag är inget misslyckande, glöm aldrig det.

Hoppas allt känns bättre! Önskar jag kunde vara till mer hjälp. 

Tack för alla fina ord och tips! Du är en pärla <3 Tyvärr är det så att när jag kraschar så brutalt så finns det inte mycket jag kan göra, bortsett från att låta bli att ta livet av mig. Jag får vänta ut den värsta stormen, regelbundet kolla av min "generella ångestnivå" (alltså inte under pågående attacker) och när jag märker att den mattats av, börjar jag försöka igen. Igår kände jag mig bättre, så tog jag tag i att duscha och byta kläder, jag kontaktade ett par vänner och gjorde upp planer. Idag ska jag gå ut! Jag är påklädd och iordninggjord. Nu kan det bara gå uppåt.

[Lyckofågel]

Tack för alla fina ord och tips! Du är en pärla <3 Tyvärr är det så att när jag kraschar så brutalt så finns det inte mycket jag kan göra, bortsett från att låta bli att ta livet av mig. Jag får vänta ut den värsta stormen, regelbundet kolla av min "generella ångestnivå" (alltså inte under pågående attacker) och när jag märker att den mattats av, börjar jag försöka igen. Igår kände jag mig bättre, så tog jag tag i att duscha och byta kläder, jag kontaktade ett par vänner och gjorde upp planer. Idag ska jag gå ut! Jag är påklädd och iordninggjord. Nu kan det bara gå uppåt.

Vet hur det är, och det är väl synd iofs(att människor överhuvudtaget ska må dåligt), men vetskapen att man inte kämpar ensam kanske kan skänka lite tröst.
----

Min ångestnivå nuförtiden har varit relativt låg, det kanske man till exempel kan se genom att jämföra de inlägg jag skrev i början av mitt medlemskap och de inlägg jag skrivit de senaste månaderna. Jag lever dock under vetskapen att jag har "känsligheten" i mig. Jag har, förmodligen bipolär eller åtminstone "kronisk depression" eller något liknande, social fobi(kommer och går) PLUS bdd. Det ena förvärrar det andra, och alla delar smälter in i varandra. I mitt fall tror jag att jag helt enkelt har en "allmän psykisk skörhet". Jag blir deprimerad, jag får ångest, jag oroar mig, jag känner mig ful, blir ledsen, blir arg, drar mig undan, självförtroende/självkänsla vacklar, jag svänger massor på flera olika sätt.

Ett av mina stora problem är ångesten/depressionen som jämt lurar, depressionen brukar i sin tur utlösa den sociala fobin, och den triggar även BDD'n.

Igår fick jag besök av en vän som sov över hos mig, hon åkte hem för två timmar sedan. Vet inte om hon känner till min BDD. Minns inte om jag berättat och om hon i sådana fall kommer ihåg. Hon hade tagit med sin massa kläder som hon inte ville ha som jag kunde ta av om jag ville. Jag prövade några plagg men pallade inte pröva alla. I morse steg jag upp innan hon vaknade och sminkade mig och gjorde i ordning mig.
Jag sprang in o fixade håret många gånger, speglade mig många gånger och bytte kläder 4 gånger. Vände bort en spegel vilket hon kommenterade, "aha du har vänt på spegeln". Hon vände tillbaka den o speglade sig. Och jag typ gick o vände bort den igen. Lol. Vi sprang runt i massa butiker som hade en massa speglar.

Det var allt som allt jobbigt men det gick förhållandevis bra ändå. Jag ser hemsk ut men lyckades hålla min ångest under kontroll. Jag gick till o med in i en provhytt. Jag brukar aldrig pröva kläder i provhytter. Jag kan väl inte säga att jag gillade det, men det var ändå bra för hade jag inte gått in i provhytten hade jag bara gissat vilken storlek som passar på mig, och då hade jag tagit fel storlek, var ingen bytesrätt så... på så vis är det bra att kunna pröva kläder i själva butiken. Köpte en kjol som jag tyckte var fin, och som jag kände mig någorlunda trygg i.
Jag har inte många plagg som jag kan bära och att köpa kläder är överhuvudtaget ångestfyllt då det alltid brukar sluta med att plagget förblir oanvänt eftersom den brutala insikten att jag inte kan försköna/dölja min "förskräcklighet" slår mig som ett brutalt knytslag i magen förr eller senare.

Kort och gott: Jag avskyr och förbannar mitt fruktansvärda yttre MEN jag känner ändå relativt låg ångest.

[Wolfie]

Jaha, då börjar man bli extremt tunnhårig då. När en grej börjar försvinna ersätts det av något annat i min motherfucking hjärna

[Tretretre]

Tack för alla fina ord och tips! Du är en pärla <3 Tyvärr är det så att när jag kraschar så brutalt så finns det inte mycket jag kan göra, bortsett från att låta bli att ta livet av mig. Jag får vänta ut den värsta stormen, regelbundet kolla av min "generella ångestnivå" (alltså inte under pågående attacker) och när jag märker att den mattats av, börjar jag försöka igen. Igår kände jag mig bättre, så tog jag tag i att duscha och byta kläder, jag kontaktade ett par vänner och gjorde upp planer. Idag ska jag gå ut! Jag är påklädd och iordninggjord. Nu kan det bara gå uppåt.

Åh, visste inte att det var en sådan hänsynslös krasch, finns inget värre. Riktigt bra gjort av dig att kämpa på och gå ut, hoppas dagen gick som planerat Håller tummarna för dig och hoppas att du mår lite bättre <3

[Wolfie]

Jag går på led, gillar samma musik  som alla andra, gillar samma tv-program som alla andra.
Jag får inte sticka ut!
Mitt största problem i livet, om jag ska köpa bokhyllan Asker eller bokhyllan Embla och i så fall, ska den vara i ek eller furu?
Mitt mål i livet är att ha så mycket prylar som möjligt, för desto mer prylar jag har ju bättre människa är jag.
På helgerna dricker jag för att orka med vardagens tristess, mest starköl, men på vardagarna är det inte tillåtet så då får jag nyttja folköl då det är mer accepterat.
Det här är mitt liv, jag är normal.

Tack bdd för att jag inte är det!

[Wolfie]

dem borde ha självmordshjälp i Sverige.

[Carl]

Ibland undrar jag om inte min fulhetshets egentligen är ett skydd för andra saker i livet som jag inte lyckats med.

Tänker ofta att vore jag bara inte ful så vore mitt liv perfekt. Nu vill ingen ha mig för jag är så ful men kanske finns det annat det beror på att jag är singel. Är väldigt blyg och tafatt inför tjejer.

[Tretretre]

Ibland undrar jag om inte min fulhetshets egentligen är ett skydd för andra saker i livet som jag inte lyckats med.

Tänker ofta att vore jag bara inte ful så vore mitt liv perfekt. Nu vill ingen ha mig för jag är så ful men kanske finns det annat det beror på att jag är singel. Är väldigt blyg och tafatt inför tjejer.

Så känner jag med ibland. Har svårt att acceptera allt jag inte lyckats med/ännu inte uppnått och associerar det med utseendet. "Om jag bara vore vacker skulle allt ordna upp sig", men vet ju innerst inne att det inte är sant; det handlar om mitt psykiska välmående. På samma sätt tror jag min isolering och mina ritualer är ett sätt att fly ifrån övriga problem. Det här gör det svårare att bryta gamla mönster - går jag ut kan jag inte längre smita och skydda mig från de djupare/vardagliga problemen. Min ångest ökar och jag blir överväldigad.

Skönhet garanterar inte ett perfekt liv. Jag tror du är fin precis som du är, försök att se framtiden som något positivt; din chans att uppfylla dina drömmar. Allt kan bli bra, du kan få det du önskar om du bara tror på dig själv

[Lyckofågel]

Sitter och funderar på det här med skin-picking, trichotillomani etc.

När jag var liten sög jag på tummen fram tills jag som nioåring fick en stålgrej i munnen hos tandläkaren som
hindrade mig ifrån att kunna ha tummen i munnen. Bitit på naglarna har jag gjort så länge jag kan minnas, jag kanske började när jag var 6-7 år?
Nu det senaste året har jag helt plötsligt börjat klösa sår på min hud.

Inget av detta är egentligen bdd-relaterat i mitt fall då jag inte petar på min hud för att få bort finnar eller liknande. Jag bara fick ett sår en gång och sedan började jag peta där och sen fortsatte jag bara.

Jag kan emellanåt vara helt uppslukad av att leta efter ojämnheter på huden. När jag väl hittar ett sådant område kan jag inte låta bli att klösa där.
Till sist blir det ett sår och då är jag "nöjd". Sedan fortsätter jag med att klösa upp såret så fort det är på väg att läka. Det gör ont, det blöder men det rör mig inte i ryggen. Jag kan bara inte låta bli.

Jag har läst att nagelbitning, skin-picking, trichotillomani tillhör samma kategori. Det fungerar lixom på samma sätt. Och det gör det.
För på samma sätt som jag känner tvång att bita på mina naglar på samma sätt kan jag inte sluta peta på huden.

Jag gör det utan att jag är medveten om det. Och ibland råkar jag bara nudda vid ett sår och då måste jag klösa innan jag kan slappna av igen.

Tycker det är jobbigt. Någon som har råd om hur fan man blir fri ifrån detta?  

Det känns som en trivial sak men det är jävligt jobbigt, att inte kunna sluta. Jag vill sluta men ändå fortsätter jag.
Jag är för fan 22 och biter ännu på naglarna. Kommer jag fortsätta livet ut? Det känns i princip omöjligt att sluta.
Som att det inte går, även fast det är en så jävla trivial grej. Varför får jag en massa kroppstvångsmässigagrejer !?

[Antipod]

Tycker det är jobbigt. Någon som har råd om hur fan man blir fri ifrån detta?  

Envishet, envishet, envishet. Det är den enda som verkligen hjälper, åtminstone enligt min erfarenhet.
För min del har det gått hyfsat att begränsa områden, exempelvis: jag får bara rycka hår från en viss kroppsdel (har trichotillomani)
Annat är att helt undvika att komma i kontakt med hårstråna, genom att bära heltäckande kläder samt låta bli att lägga fokus vid dessa när jag ser mig i spegeln.

[Lyckofågel]

Envishet, envishet, envishet. Det är den enda som verkligen hjälper, åtminstone enligt min erfarenhet.
För min del har det gått hyfsat att begränsa områden, exempelvis: jag får bara rycka hår från en viss kroppsdel (har trichotillomani)
Annat är att helt undvika att komma i kontakt med hårstråna, genom att bära heltäckande kläder samt låta bli att lägga fokus vid dessa när jag ser mig i spegeln.

Jag har inte klöst upp något av mina sår under den här kvällen. Har upptäckt mig med att vara påväg att börja pilla men har då låtit bli.
Just då betraktade jag den känsla som uppstod i min kropp. Det kändes jobbigt. Jag kände mig spänd och det kändes som att denna spänning bara släpper om jag får pilla på min hud. Jag känner precis samma när det kommer till mina naglar(kan dock låta bli att bita på de i perioder innan jag faller tillbaka).

När jag kände denna spänning försökte jag istället slappna av. Betrakta känslorna och reflektera över dom. Varför känner jag mig så spänd?
Varför måste jag pilla? Det känns som att jag försöker uppehålla min hjärna med något för att trycka undan obehagliga känslor som kan komma.
När jag håller på o pillar känner jag inte mycket förutom stark fokusering på det jag gör.

I

[Wolfie]

Jag har inte klöst upp något av mina sår under den här kvällen. Har upptäckt mig med att vara påväg att börja pilla men har då låtit bli.
Just då betraktade jag den känsla som uppstod i min kropp. Det kändes jobbigt. Jag kände mig spänd och det kändes som att denna spänning bara släpper om jag får pilla på min hud. Jag känner precis samma när det kommer till mina naglar(kan dock låta bli att bita på de i perioder innan jag faller tillbaka).

När jag kände denna spänning försökte jag istället slappna av. Betrakta känslorna och reflektera över dom. Varför känner jag mig så spänd?
Varför måste jag pilla? Det känns som att jag försöker uppehålla min hjärna med något för att trycka undan obehagliga känslor som kan komma.
När jag håller på o pillar känner jag inte mycket förutom stark fokusering på det jag gör.

I

Jag har bitit och petat på naglarna och området runt så jag konstant har sår, när det läkt biter jag upp det igen.
Började väl när jag var 7 eller nåt, men är inget allvarligt som en sjukdom, tror jag inte iallafall. Om jag inte biter eller river så uppstår det ångest på i stort samma sätt som om jag vill kolla i spegeln, men inte gör det.
Jag har testat lite olika saker och det som funkat bäst för mig, både för bitandet, petandet och ja allt som har med ångest att göra, är att köra mindfulness. Just med fingrarna brukar jag rulla tummen mot pekfingret också, för då letar sig inte pekfingers nageln in i min tumme.
Men det projektet pågår hela tiden, nu är det ju skoldags snart så mina fingrar är väldigt gnagda för tillfället.

[Nokia]

Och så blev jag tillslut så trött på att äta kortison att jag slutade för att kunna må bättre/få sömn, vilket funkade i ca 3 dagar sen var allergin igång igen och nu kan jag åter igen inte sova eftersom jag måste fortsätta med kortisonhelvetesfanskapet. Har skin-pickat något förbannat också, ser ut som ett enda köttsår. Jag måste plugga, men så fort jag går på toa på morgonen när solen lyser in och varje defekt lyser starkare än en strålkastare så fastnar jag där och börjar klämma, noppa, riva...