Intressant med olika åsikter tycker jag. Det här är ju ett diskussionsforum trots allt.
Personligen tror jag inte på mediciner mot psykisk ohälsa(suicida och våldsamma personer undantagna).
Det är lite som med hundskit, på vintern döljs den under snön men när snön smälter så kommer skiten fram igen mer stinkande än någonsin.
Knaprar du piller så behandlar du bara symptomen och inte själva grundproblemet.
Nej jag tror mer på terapi, att få ett redskap att hantera mina negativa tankar. Dessutom tycker jag att bara att få prata med någon som lyssnar och inte dömer är otroligt befriande.
Jag var också av den åsikten tidigare... men nu tänker jag så här:
Om en inte mår bra börjar ämnena i hjärnan(vet inte vad det kallas egentligen) att strula. Och så länge de strular kan de vara svårt att ta sig framåt. Till exempel, om du bryter benet.... struntar du i att gipsa benet och struntar du i kryckor blir det svårt att lära sig gå ordentligt igen.
Medicin kan vara en krycka som får hjärnan på rätt spår och således bidrar till att du kan hantera dina problem.
Jag var tidigare jätteanti-medicin. Men till slut gick jag med på att ta medicin och efter att ha prövat mig fram en stund utan något egentligt resultat höjdes min dos rejält plus att jag fick en till medicin tillagd, och plötsligt började jag må bättre. Helt oförklarligt. Helt plötsligt tar jag inte upp precis varenda liten negativ tanke/känsla som flyger förbi och dränker mig i dem. Det är så jag känner.
När det gäller grundorsak: Jag har psykiska krämpor i släkten. Både mamma o pappa har återkommande depressioner och diverse andra problem med sig själva, så en skulle alltså kunna gissa att mina gener spelar in en stor roll i det hela... Men det kan utöver detta också vara så att en blir påverkad av att växa upp med föräldrar som mår dåligt till och från och därför själv utvecklar liknande symptom.
Jag har förutom generna, haft ett jobbigt liv. Min mor och far var som sagt långt ifrån ultimata och har gjort i princip allt en inte får göra som förälder. Hade bland annat PTSD(posttraumatiskt stress-syndrom) som barn, något en kan få efter traumatiska upplevelser.
Allt detta har sedan lett vidare till det ena, till det andra, till det ena och till det andra igen. Självförakt, destruktivitet, rädsla vilket utvecklats till depressioner, social fobi, vilket lett till att jag blivit olycklig, dragit mig undan ifrån människor, isolerat mig, hoppat av skolan osv osv.
Så visst finns det orsaker, men nu när det redan gått åt helvete fungerar medicin. Jag vill få terapi, samtal med psykolog, ja något sådant också men tyvärr får en kämpa mer än vad en bör för att få det.
