jättesmal!

[smalajag]

jag försöker att inte tänka att jag är så smal som  jag tror, de som vet om min syn på mitt utseende (min kille å en kompis) säger att jag inte är så smal, men jag vet inte om jag tror det. speciellt inte med tanke på olika "siffror". tex mitt bmi ligger på 16-17 å för några veckor sedan vägde jag mej på en "fettmätningsvåg" å hade 6,5 % fett. jag är 20 å alltså borde mitt bmi vara över 18 å fettprocenten över 20. jag har vetat om mitt bmi innan, jag tror att jag har haft ännu lägre innan, när jag vara yngre, men fettprocenten kom som en chock. innan kunde jag tänka att det mest var avsaknaden av muskler som gjorde att jag vägde så lite, att jag ändå var hyfsat normalt tjock storleksmässigt (eftersom fett väger mindre än muskler). nu kan jag heller inte tror att jag skulle se bättre ut om jag tränade lite, utan nu måste jag fokusera ännu mer på att få mer fett på kroppen (vilket jag gjort innan också). förutom att känna mej ful oroar jag mej nu för att jag är döende, eller iallfall sjuk på ngt sätt, pga fettbristen. finns det några andra "smalisar" här, som vet hur det känns? är jag sjukligt smal?    

[smalajag]

många här skriver om hur de sminkar sig i timmar å fixar håret, men jag lägger inte ner särskilt mkt tid å pengar på det, är inte det ovanligt vid bdd?å andra sidan tänker jag mkt på vad jag äter mm å det "känns fel" om jag inte äter eller gör andra grejer som gör att jag/min kropp mår bra. tex sover för lite,äter för sällan, äter fel saker, får för lite motion, dricker för lite, blir stressad (tänker på hur stressen försämrar mitt utseende. huden, fettet som lägger sig på magen),gör ansträngda miner som ger mej rynkor mm.
idag tex har jag mått lite dåligt pga att en kille jag har snackat lite med i min nya klass lät irreterad över att jag inte hörde vad han sa.så då "förstod" jag att han inte tyckte om mej, utan bara tyckte jag var efterhängsen å efter det upptäckte jag att många andra var irreterade på mig också, folk i klassen å okända tex kassörskor.så efter det fick jag ångest å ville dö, straffa mej själv. ville ta ngt vasst å skära mig i armarna med. så i flera timmar nu har jag gått å "talat om" för mej själv hur ful å misslyckad jag är.men jag måste ändå försöka vara glad, eftersom man blir fulare,"kroppen mår sämre" av att må dåligt å min utstrålning blir ännu gråare.dessutom åt jag en pizza ("utan sallad"!) utan att dricka ngt till, så nu är jag "uttorkad" å min kropp "mår dåligt" av bristen på bra näringsämnen.dessutom har jag bara sovit fem timmar å ser därmed död ut, å kroppen mår inte bara av det. jag var inne hela helgen, mest framför datan, utan att få ngn motion , så nu "förfaller" kroppen. jag har även smink på mej, eftersom jag ser bättre ut med det, med det leder ju till att ansiktet "förstörs" av allt smink. jag vet inte riktigt om det har med bdd att göra, detta med att tänka på hur kroppen mår.på ngt sätt börjar jag tänka lite på nån form av ätstörning, eftersom jag ändå tänker så pass mkt på maten mm. eller jag vet inte...det känns iallfall inte riktigt normalt, men det kanske det är...?hur brukar man tänka vad det gäller mat mm? har mitt tänkande ngt med bdd att göra? någon anna som tänker på liknande sätt..?

[smalajag]

det jag funderar lite över är detta om ifall jag har bdd.jag tror jag har ngn slags fixering vid maten iallfall. jag tror jag ahr en tanke om att jag just nu befinner mej i ett slags sämre tillstånd än vad jag kan befinna mej i. i flera år har jag varait "sjuk" på ngt sätt å genom att äta bra, å ta hand om mej på andra sätt så kan kroppen börja må bra. så att jag blir av med min fulhet. det jag ser i mej nu är ngt sjukt. mitt utseeende är sjukt. det är inte normalt. det ska inte vara så som det är. vissa dagar mår kroppen bättre. då är jag på en topp. då är jag inet så sjuk. men det är inte bestående, det vet jag.det är därför jag försöker göra utseendet friskt, så att jag kan bli normal, så att jag alltis kan se normal ut iallfall. det är ngt sjukt i mej som måste bort. det är därför det känns bra när jag duschat. känns som att jag är lite renare. som att det äckliga sjuka försvinner lite. får alltid för mej att mitt hår inte är tillräckligt rent så jag shamponerar alltid det 2-3 ggr.sen är jag alltid nogrann med att skölja bort all tvål å schampo,allt ska vara rent.använde rinte smink mm så mkt, tror att det beror mkt på en känsla av att det är "gift". har en sån känsla av vissa saker, att det förgiftar min kropp.det är så med maten mm också...
skulle vilja träna min kropp. vet bara inte hur. tar mej aldrig för att göra det. avskyr såna där stora lokaler. jag vet inet varför jag inte gör tex en massa situps å är ute å joggar. (jo joggandet är ju för att någon kan se mej...) kanske är jag för lat. kanske har det att göra med att ingen får veta om att jag gör situps mm. att jag försöker förändra min kropp. dels för att jag skäms på ngt sätt, dels för att jag inte vill att de ska få för sej att jag har ätstörningar eller ngt. det blir nog bättre när jag flyttar hemifrån.
det är svårt att hitta en balans iallt. jag vet inet var jag ska börja någonstanns. ska jag svulla så att jag går upop i vikt elelr ska jag vara hälsosam så att jag får en frisk kropp?

[Insatiable]

Jag vill råda dig att INTE svulla så att du går upp i vikt. Det är inte nyttigt för hälsan, och det är heller inte bra för din personlighet/ditt jag på sikt. För mig slutade det med ätstörningar. Tro det eller ej! Men allt mitt svullande ledde mig in i hetsätningsträsket. Till sist blev jag på gränsen till överviktig, och då började jag att banta, vilket ledde till mer hetsätning, vilket ledde till fler jobbiga tankar, osv. Så VARNING för det! Dessutom vill jag att du skall känna till att man kan vara ätstörd åt andra hållet. Det finns en motsats till anorexi, och den kallas för megarexi. Den är dock inte särskilt känd & drabbar fler killar än tjejer. Men fortfarande: den finns. Och får man inte den kan man mycket väl hamna i hetsätningsträsket som jag gjorde. Kanske tom. börja spy upp maten. För jag kan lova dig att en sjuk tanke så småningom föder en annan, och till sist är man fast.

Jag önskar att jag aldrig hade börjat lyssna på vad andra sade om min kropp (att jag var för smal, ett benrangel osv.) & frågat mig själv om jag, när jag bortsåg från andra människors kommentarer, kunde vara nöjd med min kropp. För då hade jag aldrig blivit så här rubbad som jag är nu. Det enda jag kan tänka på hela dagarna är mat, kalorier, vad jag skall hetsäta, träning, kroppsform, osv. Jag slösar oerhört mycket pengar på mat & på snacks, glass etc. som jag skall hetsäta i smyg. Jag får ångestattacker som beror på min kropp & vilka brister den har i jämförelse med andras. Jag hetsäter & sedan hatar jag mig själv för det, därför att jag är rädd för att bli överviktig igen. Min mamma har dessutom bukfetma, så den feta genen finns i släkten så att säga. Å ena sidan vill jag vara smal, för jag tror att om jag bortser från vad folk säger om min kropp kan jag vara nöjd med den, å andra sidan vill jag äta upp mig och bygga på gymmet och bli stor. Det är ett kaos. Det här med att vara fixerad vid olika dieter, sätt att äta & träna, nyttigt & onyttigt- det kan också vara farligt & leda till ortorexi.

Det första jag tycker att du bör göra, är att fråga dig själv varför du så gärna vill gå upp i vikt. Naturligtvis är vad man själv tycker om sin kropp det viktigaste- att man själv är nöjd är viktigare än att andra är det. Och jag förstår att det är svårt att ta till dig av det som människor har att säga om din kropp. Tex. din kille & din kompis. Men jag tycker ändå att du skall försöka lyssna lite mer på dem. Jag vet att jag var väldigt smal förut, men det var fortfarande ingenting extremt- tyvärr lurade jag mig själv att det var så. Det kanske du också gör.

Angående BMI är det väldigt individuellt. Jag har ett BMI på 17 & jag tycker inte att jag ser så farligt smal ut [förutom när jag får en släng av att jag är äcklig], faktum är att jag hade 17 i BMI innan jag började att hetsäta osv. Alltså torde det vara normalt för mig just nu i denna period av livet. Ditt BMI lär också vara fullt normalt om du sett ut så hela livet. Med tiden kommer det säkert att stiga. Man ser inte likadan ut i kroppen hela livet. Vad gäller din fettprocent tror jag faktiskt att vågen kan ha visat fel, för med ett BMI på 15-16 låter 6.5% i kroppsfett som en felberäkning från vågens sida. Kanske skulle det egentligen ha stått 16.5? Oavsett vilket så är det bara du själv & eventuellt en läkare som kan avgöra om din undervikt har negativa konsekvenser för din fysiska hälsa. Det är mycket möjligt att allt bara sitter i ditt huvud, precis som det gjorde för dig. Om du ändå är orolig bör du gå till en läkare & kolla värden, hjärtat osv. Ser de ingenting negativt kan du sluta oroa dig för det. Dessutom är några kilos övervikt farligare än några kilos undervikt.

Frågan är alltså varför du vill gå upp i vikt. När du kommit fram till svaret på den frågan, kan du börja fokusera på att öka i vikt. Denna procedur för att undvika att hamna var jag hamnat. Och skall du då gå upp i vikt, är det så klart bäst att göra det på ett hälsosamt sätt. Gå till en dietist, till att börja med. Dietister är grymt underskattade & får oförtjänt mycket skit- om alla människor lyssnat på dietisterna istället för självutnämnda kostexperter i media, hade vi inte haft så många problem med tex. övervikt. Dietister kan ge bra råd om både viktnedgång & viktuppgång. Sen tycker jag att du bör köpa boken "Upp i vikt" av Camilla Porsman. Där finns en del intressanta tips samt saker hon skrivit om undervikt & samhällets syn på underviktiga. Det finns även recept osv. Kanske skall du även köpa en bok om styrketräning, och gå till ett gym & träna med en instruktör några gånger. Sen kan du träna på egen hand & bygga upp din kropp. Det går inte att punktförbränna, men det finns ingenting som säger att det inte går att punktbygga. Vill du tex. ha muskligare lår, biffigare armar eller större rumpa kan du påverka resultatet till viss del genom upplägget på din träning. Fast då är det viktigt att äta rätt sorts kost. Det kan du lära dig av din instruktör, dietist & genom böckerna om näringslära.

Vad gäller din eventuella BDD, så har jag inte läst så mycket som du skrivit än, men någonting har du helt klart en fixering kring. Om det "bara" rör sig om maten & vikten, om det rör sig om en ätstörning eller BDD eller kanske både och... det kan jag inte riktigt svara på än. Men du skrev någonting som jag reagerade på & det var detta med att du kan ta bilder av dig som du vill & redigera dem på datorn om du får en egen bostad. Det känns som ett typiskt BDD-tänkande. Liksom bulimikern tänker att det skall bli skönt med en egen bostad så att hon kan hetsäta & spy upp maten ifred. Jag tycker att du borde söka upp din psykiatriska mottagning alternativt en läkare som kan remittera dig till psyk, om du inte redan gjort det. Det kan ta tid, men om du säger att du mår riktigt djävla dåligt kan du få komma direkt till den psykiatriska akutmottagningen (vilket låter mer skrämmande än det är- så länge du inte yttrar en önskan om att dö blir du inte inlagd, utan får bara träffa en jourläkare) & då går det snabbare.

Angående dina tankar om att du sovit för lite, ätit fel, stressat, gör grimaser som ger rynkor osv... det låter helt klart tvångsmässigt. Det är precis sådana tankar jag har [tillsammans med många andra] & jag har bedömts lida av tvångssyndrom hos psykolog. Jag tror att de tankarna kan vara väldigt vanliga hos personer med BDD, tvångssyndrom/OCD & ätstörningar. Det är väldigt jobbiga tankar & just därför tycker jag att du skall söka hjälp. Jag hatar paniken som infinner sig när jag börjar tänka på allt jag gjort fel & hur det kommer att straffa sig om ett, fem eller tio år. Inte blir det bättre av att tidningarna skriker ut hur man skall äta & leva rätt... =/

Sist men inte minst hoppas jag att du oavsett vad du gör, kan lära dig att tycka om din kropp & må bra med den du är & hur du ser ut.

//Insatiable

[smalajag]

tack för ditt svar.
det blir ännu tydligare för mej att jag har en fixering när jag läser det du skrivit...ja mitt tänkande känns tvångsmässigt, men det är ändå som att jag inte lider speciellt mkt av det, fast samtidigt känns det som att det förtär mej långsamt inifrån å tar ifrån mej livet. det är som att jag aldrig kan känna mej riktigt fri utan hela tiden känner mitt smutsiga utseende. jag vet inte om det är bdd jag har. men det skulle vara skönt att inte behöva känna äckel inför sitt utseende.
jag har funderat å tror att jag ska kontakta kuratorn på skolan så att jag kan prata med henne å eventuellt få klarhet i hur jag egentligen mår.

jag HAR faktiskt en fettprocent på ca 6,5, tyvärr...jag har mätt flera ggr å fått samma svar 6,5-7%   faktum är att jag EN gång ville bli smalare...för någon månad sedan så tappade jag aptiten i någon vecka men åt för att jag inte skulle förtvina. men det var knappt att jag orkade...å på ngt sätt slog mej en tanke en av de dagarna, att jag skulle låta bli att äta. att jag skulle sluta äta så att jag skulle bli riktigt, riktigt smal. som att mitt äckliga jag skulle försvinna då, att jag skulle bli ren. fast jag redan är ful för att jag är så smal  ???förstod inte heller då hur jag resonerade, men känslan var så stark. men tanken kändes så sjuk att jag åt iallfall å den har aldrig återkommit, inte så starkt iallafall.
jag kommer att känna mej så fri när jag kommer ifrån familjen. vissa saker som jag kommer ha frihet över är "bra" saker, tror jag. tex att jag kan släppa fram mina känslor mer. verkligen skaffa ett liv på ngt sätt,vara mej själv. men vissa saker vet jag inte om de är bra eller dåliga...tex att börja träna. jag VILL ha en riktig aktivitet på fritiden, vill ju ta hand om min fysiska/psykiska hälsa, men samtidigt...hur vet man vad som leder till gott å vad som snärjer in en i en nedåtgående spiral? sedan etta med korten känns ju inte bra 
på ett sätt är det som att jag tänker "nej men jag har väl ingen fixering. jag bryr mej ju inte SÅ mkt." men ifall ngn skulle komma å TVINGA mej att låta bli, skulle det inte gå. jag blir frusterad bara av att gå i skolan å inte kunna äta "bra" mat den måltiden varje dag. om någon då skullle komma å bestämma hur jag skulle äta, att jag skulle äta som den personen tex, utan att ha något som helst att säga till om vad jag åt, ja då skulle jag känna mej fångad. jag skulle bli väldigt frustrerad å riktigt känna hur min kropp förstördes. så jag kanske är mer fixerad än vad jag tror?
det du skriver om dej själv låter fruktansvärt å jag hoppas att du någon gång iframtiden kan ta dej ur det. ätstöroningar är ngt av det hemskaste jag kan tänka mej. mat är en sån fantastisk njutningskälla å jag har alltid älskat att äta å verkligen njutit av det. det gör jag fortfarande, men det är med blandade känslor jag äter...   

[smalajag]

usch nu är jag förkyld. inte kul    tror att det hör ihop med att jag har ätit så mkt socker mm på sista tiden...nästan varje dag i ca 2 veckor har jag ätit godis, kakor mm. i början för att jag skulle bli tjock ,sedan för att jag var sugen å i slutet för att jag helt enkelt inte kunde sluta!
men nu ska jag lägga av med det (ett tag iallfall...). ska äta massa frukt, fet ost/grädde, omättat fett (nötter, avokado) å dra ner på proteinerna. sockret är det viktigaste å även fisken, skaldjuren. har ätit så mkt av det på sistone å det känns som att kroppen förgiftas av de "döda djuren" (äter inte kött, bara fisk).
ska även börja cykla till skolan (som jag gjorde förra året) för nu börjar det bli lite varmare.
 

[CyanideCupcake]

många här skriver om hur de sminkar sig i timmar å fixar håret, men jag lägger inte ner särskilt mkt tid å pengar på det, är inte det ovanligt vid bdd

Inte nödvändigtvis. Du KAN, som BDD-drabbad, vara fixerad vid smink och hår i allmänhet men ofta är det ju en elelr flera saker elelr drag som är problemet; sånt som så att säga sitter där det sitetr och inte går att sminka över -därav problemet. Men du behöver inet ha en inbillad defekt; du KAN ha BDD och vara besatt av ett existerande problem (eacne, etc.) Eller så är du "bara" väldigt ebsatt av något. Det är självklart inte bra det heller, men det behöve ritne vara BDD. Angående din vikt så mådde min mamma otroligt dåligt på grund av sin låga vikt när hon avr i din ålder, hon gick på gödkurer emn inget hjälpte så hon fickhormonsprutor till slut. Tror dock inte man gör så idag. Vad jag anser att du bör göra ebror lite på....har du "bara" kompelx för att du är smal råder jag dig att träffa en vanlig läkare och höra vad du kan göra för att gå upp, men känner du dig så smal att du är missbildad (BDD-tänk) bör du nog träffa en psykolog först.

[smalajag]

....har du "bara" kompelx för att du är smal råder jag dig att träffa en vanlig läkare och höra vad du kan göra för att gå upp, men känner du dig så smal att du är missbildad (BDD-tänk) bör du nog träffa en psykolog först.

tyvärr blir jag en aning illamående av att tänka på att gå till läkaren.. .kanske beror det på att jag var tvungen att gå flera ggr till läkare när jag var liten, eftersom skolsköterskan trodde jag hade ätstörningar eftersom jag var så smal...men läkarna hittade aldrig några fel (men de skyllde alltid på att jag höll på att växa mm, men det gör jag ju inte längre...) (minns inte så mkt av det där, bara att jag kände mej väldigt äcklig. förnedrande hos skolsköterskan när hon visade viktkurvan å pratde om hur mkt under det normala man låg. jag hoppades alltid att jag skulle "stigit" lite varje gång vi hade hälsokontroll...

min mamma tjatar alltid om att jag nog har olika näringsbrister, eftersom jag är vegeterian, att det är därför jag är så smal...hon säger att jag borde kolla upp det, men jag vågar inte. dels är det väl mina jobbiga förträngda minnen, dels är jag livrädd för att jag ska ha någon allvarlig sjukdom, ja tom vara döende (för 0.5-1 år sen var jag faktiskt övertygad om att jag var döende, tänkte på det nästan varje natt jag skulle sova, att jag skulle dö snart...)
har du ngt tips om hur jag ska gå upp,utan att blanda in läkare?hur mkt brukar en person i allmänhet äta?(för jag funderar ibland på om jga äter för lite...)

[CyanideCupcake]

dels är jag livrädd för att jag ska ha någon allvarlig sjukdom, ja tom vara döende (för 0.5-1 år sen var jag faktiskt övertygad om att jag var döende, tänkte på det nästan varje natt jag skulle sova, att jag skulle dö snart...)
 

Hypokondri, ja...välkommen i klubben.  Har nog "haft" allt man kan tror jag; från hjärntumör till skengraviditet. Vad som gör att man går upp i vikt är ju väldigt individuellt, har samma problem själv och går aldrig upp ett gram oavsett vad jag gör. Det är dock en del av mig som undrar om du evrklgien skulle må bättre bara för att vågen visar ett apr kilo extra?

[smalajag]

jaha du är också en sån som vill gå upp?oftast tycker jag folk villl motsatsen (vilket gör att jag känner mig ännu mer missanpassad å okvinnlig....)
ja det är verkligen jobbigt när man inbillar sig massa sjukdomar å oroar sig....
jag vet inte om jag skulle må bra av att gå upp. jag skulle kanske tro att jag inte var dödligt smal iallfall om jag hade siffror som tydde på att jag var tjockare än jag trodde...då skulle jag inte behöva förtränga hur lite jag vägde å känna mej illamående varje gång ngt handlar om vikt å behöva ljuga om det kommer på tal tex vaccination eller bara folk som pratar allmänt(eller bara vägra helt enkelt att säga ngt...) jag tycker att jag skulle behöva gå upp minst 5-10 kg.
andra männsikor har liksom ett naturligt "fettlager" runt hela kroppen, även kändisarna som av någon anledning räknas som "supersmala" (= vad är då jag...?) men det har inte jag....speciellt rygen är helt benig. min kropp har liskom inte den där naturliga kurvigheten som andra har (även de som har ganska rak kropp)
men som sagt:jag vet inte om det är vågen det hänger på eller om det är mina tankar....

[CyanideCupcake]

Jag har inget naturligt fettlager, har en massa knölar på kroppen jag sökt läkare för, de har visat sig vara vanliga fettknölar som känns så tydligt för att jag har så lite underhudsfett. Kan också känna mig grymt okvinnlig för det mesta, man 'ska' ha kurvor.

[smalajag]

jag har nog inga såna knölar, tror jag....
ja jag vet! man "ska" liksom vara kurvig. antingen  ska man ha kändiskropp eller så ska man vara "fettig".om man har en kropp som kändisarna är man förstås snygg  men om man inte ser ut så är det ingen fara. för killar gillar ju ändå "lite extra former". men de som ser ut som jag då, de beniga? vem gillar dem...?

[smalajag]

nu ska jag försöka mer målmedvetet gå upp.
jag var hos kuratorn idag och hon frågade om aptiten igen. hon fick mej att skämmas och känna mej dum för att jag inte kollat upp ordentligt hur man går upp i vikt och varit hos dietist. hon sa att det var lätt att gå upp om man verkligen ville. och att det bara var mina tankar som gjorde att jag trodde att det var svårt. först mådde jag skit och grät i en timmer på toan efteråt men nu känns det bra. jag ska fokusera på detta nu och verkligen försöka gå upp.
 kasnke ska vi lägga upp ett matschema (jag ska antagligen inte träffa hhenne mer för hon ska skicka en remiss till psykiatrin). och hon sa att jag skulle äta massa fett. typ sånt jag brukar tänka själv. men nu ska jag vara mer målmedveten och äta fast jag mår illa. om jag gör det några månader så kasnek jag går upp   
det som känns svårast är nog detta med att trycka i sig chips och choklad fast man inte har aptit...jag är rädd att jag kommer känna mej spyfärdig...men kroppen vänjer sig nog efter ett tag...och sedan känns det inte som att det kan vara bra att äta massa onyttigt? kan man inte få näringsbrist? men det viktigaste nu är att jag förösker släppa de tankarna och fokuserar på att gå upp.
jag ska göra ett motivationshäfte till mej själv tror jag. och skriva upp hur mkt jag äter varje dag. och belöna mej själv när jag gör ngt bra.

[ESM]

Hej!

Smalajag:
Jag vet inte om jag är rätt person att ge råd angående det här med kost, men jag tycker verkligen inte att du ska satsa på att äta en massa onyttigheter. Choklad, chips och liknande innehåller så mycket tillsatser och minimal näring - de skulle bara göra dig sjuk och energilös i längden. Försök istället med nyttigare kolhydratrik mat, typ fullkornsbröd, pasta, baljväxter m.m. Supergott och ordentlig mat! Ät tills du är mätt och ofta, mellan 4-6 måltider om dagen.

Blev lite upprörd över det din dietist påstod, "att det är enkelt att gå upp, bara man vill". I alla fall stämmer inte detta. Ämnesomsättning och kroppsbyggnad avgör vilken kroppstyp man har, spelar i många fall ingen roll hur mycket man äter (eller i vissa fall, hur lite) vikten ändras ändå inte, bara hälsan. Lyssna på kroppens signaler, den vet vad den behöver!

Nu vet jag inte så mycket om hur din relation till mat har sett ut tidigare, om du har/har haft någon ätstörning eller liknande. Men om så inte är fallet, och du bara är smal till naturen, varför envisas med att trycka i sig mat? Det låter inte hälsosamt

Likadant som att de som anser sig vara lite större måste lära sig att acceptera att de inte kan "bygga om" kroppen till en mindre storlek, borde ju de som är smala också sträva efter att bli nöjd med det? Eller är jag helt ute och cyklar nu? Vet ju inte heller hur mycket av din kroppsuppfattning som är kopplad till bdd.

Blir lite orolig om det här inlägget kan vara upprörande, hoppas inte att så är fallet!

Lycka till!

Mvh, Sophia

[smalajag]

nej jag har inte haft någon ätstörning utan har alltid varit så smal (var faktiskt ännu smalare förut...). jag är underviktig. jag tyckte också det verkar ge dålig näring men då blev kuratorn nästan lite irriterad och sa at jag skulle sluta tänka på vad som var nyttigt.hon sa