jättesmal!

[smalajag]

är det ens mitt fysiska jag det handlar om? renheten alltså? jo... jag tror det. men jag ser det framför mig. känner den rena känslan. ren själ. jag vill gå upp i harmonin. den kommer rena min kropp och omvandla det groteska.

[smalajag]

äta mkt. jag har lyckats ganska bra med det de senaste dagarna.

...kanske borde jag gå till en dietist, som du föreslår kardborre?
jag får se. just nu är det så mkt i skolan. jag borde inte tänka så mkt på mat och min kropp nu, men jag gör det ändå...
jag fixerar mig vid mått, letar i forum på nätet där andra skriver sina mått, för att se om jag är normal. hmmm...jag undrar hur vanligt det är att ha lika tjocka lår som midja, det jag strävar efter. det verkar inte så efter vad andra skrivit om sina mått. men jag tycker mina ben är så otroligt smala! 10 cm till skulle vara lagom (eller kanske ännu mer?) jag väger mig och mäter flera ggr per dag nu det senaste. min mage har varit ovanligt tjock, men nu verkar den vara plattare igen. förmodligen för att jag fått för lite motion. måste röra mej mera. min vikt ligger kvar iaf, jag väger mer än jag gjorde som max innan. inte ngn stor skillnad,men ändå en skillnad. 

[smalajag]

4 dagar kvar.
jag är otålig. vill att sommarlovet ska börja NU.
hur kommer det att gå? kommer allt bli bra? kommer jag att lyckas?

[smalajag]

hmm...tyvärr kan jag nog inte börja om 4 dar. har kvar skolarbete+från förra terminen...men efter 1 vecka, 2 veckor? kan jag fokusera helt på att förändras

[smalajag]

(egentligen borde jag döpa om denna tråden, för det har blivit min allt-i-allo tråd. känns bra att kunna följa mitt mående i en separat tråd på ngt sätt. å så känns det bättre att inte "förstöra" den gemensamma skriva av sig tråden)
hur känner jag mig?
livet känns ganska meningslöst. tomt liksom. känner inget direkt. men jag ser ändå fram emot midsommarmiddagen imorgon med en kompis och hennes kompis.
igår tappade jag matlusten igen. jag tror att det beror på att jag är orolig.
igår var min mamma hos läkaren igen. hon har haft diverse krämpor i drygt ett år nu som läkarna inte kunnat komma på vad det beror på. så igår träffade hon en läkare som bokade en tid för henne hos akuten idag på morgonen för en hjärnröntgen.

hon ringde nu. de hade inte haft tid att röntga henne, så det blir nästa vecka istället. tänk om hon har en tumör? hoppas jag kan släppa oron, så jag inte mår dåligt en vecka nu.
troligtvis har hon inte en tumör men tänk om. jag är alltid så rädd för tumörer. men det brukar mest vara mig jag är orolig för. när jag har ont i huvudet tex så tänker jag att det är en tumör. och mina "overklighetsattacker" tror jag också är en tumör.

[smalajag]

angående mitt utseende.
undviker att titta mig i spegeln. mäter kroppen (dock märker jag ingen direkt skillnad från dag till dag, magen i så fall) och väger mig, ofta flera ggr om dagen.
idag vägde jag bara lite mer än jag brukade väga som mest innan medicinen. det är ett misslyckande. för några dagar sedan vägde jag 2 kg mer.
men fortfarande väger jag mer än innan. det ger mig hopp. kanske kan jag förändras nu?
och jag är otålig, för jag orkar inte ta itu med skolarbetet. jag tänker varje dag att jag ska göra det, men sitter framför tvn hela dagen för att slippa mina tankar och känslor. ngt jag verkligen måste sluta med är att vara inne på olika debatter om utseende. vad gör jag där? letar jag efter männiksor att jämföra mig med? vill jag läsa om vad andra tycker om för slags utseende? jag vet inte...
 jag orkar inte röra mig, orkar ofta inte gå en promenad ens. men jag äter iaf. äter och äter. sover 10-13 timmar per dag. inte bra för blodcirkulationen. mina ringar under ögonen är tydliga. dålig hy. tjock mage. men allt det är bara en övergångsfas till mitt nya jag. 

idag ser jag:ännu mindre bak än innan (som jag periodvis tycker är för stor), benen tjockare , tjock mage, hängiga, mindre bröst, mer tydliga revben. 
är det så min kropp förändrats? eller är det bara jag som tror det? varför har vissa delar av kroppen blivit mindre om jag gått upp? huvudsaken är att jag ökar i vikt hoppas den nya medicinen är ännu bättre.

[CyanideCupcake]

Tråkigt att höra om din mamma...vet att det är mycket lättare sagt än gjort men försök att inte ta ut något i förskott. Även om det är hjärnröntgen hon ska på så behöver det ju inte vara en tumör som är problemet.

Angående dina overklighetskänslor är de typiska ångestsymptom. Har väldigt svårt att tro att en hjärntumör skulle visa sig på det sättet...från en hypokondriker till en annan.

[smalajag]

ja du har rätt. tack det känns bra när någon kommer in och hjälper en att hitta sitt förnuft. på egen hand är det väldigt svårt...

[smalajag]

hon har fått resultatet nu:hade ingen hjärntumör. men tydligen var det det läkarna letade efter...

[smalajag]

jag förstår inte. min syster och min  mamma säger att jag inte kommer att kunna gå upp i vikt. att det är mina gener som är så. och att allt fett kommer att lägga sig på magen. jaha. acceptera läget då?
nej det går inte.
jag förstår inte.
nu försöker mamma att få mig att inte se det som så negativt att vara smal. när jag klagar på mina kläder tex säger hon att om man är smal kan man ha vad som helst på sig. (vilket inte stämmer å definitivt inte på mig)  men samtidigt sitter hon vid tvn å säger: den å den är för smal. den å den är för fet. hon är ful hon är snygg.
jag VET ju att hon tycker jag är för smal. bara för att hon slutar säga det när hon vet vad jag känner så glömmer jag inte vad hon tycker.
å så min söta, lyckade syster. som mamma pratar om hur snygg hon är. å att jag å min bror var fula som bebisar och min syster så söt. att jag (redan då som jag ser det) var tråkig, bara sov hela tiden å verkade bortkommen.   
redan som barn misslyckad...

kanske är det medicinen, kanske att jag tänkt på det så mkt innan, men jag känner inget direkt av det. det är som att jag har accepterat att jag är sådan. antagligen kommer det inte ändras. men jag kan göra det bästa av det hela. nöja mig med det. att inte få ta del av allt här i livet, utan det som blir över när sådana som min syster har tagit det de vill ha.
acceptera att inte så många människor kommer att tycka om mig för att jag är som jag är. inte må dåligt över det. inte tänka på hur misslyckad jag är. utan att acceptera att sån är jag. jag har en sån personlighet att jag aldrig kommer att få så mkt vänner, medan sådana som min syster alltid kommer att få det.
jag måste sluta med min fåfängliga strävan att försöka förändra mig, att tro att jag kan förändras till ngt "bättre". någon som får ut mer av livet än jag får nu. då slipper jag bli besviken.
sluta just nu.
men efter att jag försökt förändra mitt utseende kanske jag kan försöka. om jag lyckas. jag vet inte varför. men jag måste förändra mitt utseende först. för att annars kan jag inte utvecklas som person. kanske kan jag slippa bli påmind om den jag är och alltid varit om jag förändrar mitt utseende? slippa minnas alla känslor och min underlägsenhet.   

[CyanideCupcake]

åh vad skönt! ska dd göra några fler tester?

[smalajag]

om läkarna kommer att göra det vet jag inte. men det måste nog ske på mammas eget initiativ. hon har gjort alla möjliga tester. en tarmbiopsi tex. men läkarna vet inte vad felet är och symptomen och värdena skiftar över tiden

[smalajag]

urrk
är hos min pappa nu, beror det på det? alla "fulspeglar"? min syster?
min halvsyster övertalade mig att följa med henne till stan igår. kändes som att alla stirrade och äcklades av mig.
hemma passade inga kläder. kroppen såg förjävlig ut. speciellt brösten. små och väldigt ful form   har börjat fokusera på dem på sista tiden (senaste veckorna?). och mitt ansikte sedan... jag ser så hemsk ut. måste undvika att titta i spegeln för att slippa få ångest. när vi cyklade in till stan kändes det nästan som att jag skulle svimma. en slags krypande känsla som växte i mig, men jag motade bort den.
min syster har perfekt kropp och fint ansikte. fastän hon klagar på sitt utseende. säger att hon är för tjock tex. många verkar klaga på att de har tjocka ben. jag förstår inte det. även de som har vältränade ben, inte "fläskiga".

för tillfället tycker jag att mina ben ser bättre ut än vanligt  ja eller tyckte innan jag såg min systers ben i spegeln tillsammans med mina egna, och insåg att mina ben inte alls såg så feta ut som jag tyckt innan, utan att de är lika, ja ännu mer spinkiga än jag brukar tycka.

jag hoppas det är medicinskiftet, tror det började ungefär då. har känt mej ganska nedstämd det senaste, vilket de tabletterna jag hade innan hade hjälpt mot ganska mkt. känns som att det inte finns ngn mening att leva. allt känns liksom tomt. och jag känner ingen direkt glädje för ngt. inte ens tanken på att träffa min pojkvän...men sedna lyckades jag "manipulera" tanken till att minnas när jag var hos honom i helgen och på hur glad jag var då och då kändes det bättre. min hjärna har svårt att tänka och minnas. tiden flyter liksom ihop. och det känns svårt att ngn glädje i saker, kanske för att hjärnan har svårt att hitta alla bra minnen. jag vet ju att det brukar kännas så bra att träffa min kille. att jag är som i en lycklig bubbla och sedan när jag åker hem så kommer allt det jobbiga tillbaka...det är som att jag glömmer hur ful jag är. kanske för att han visar så mkt hur mkt han tycker om mig och mitt utseende.







 

[smalajag]

lyckas inte äta så mkt jag borde.
kan ju inte springa runt och äta för jämnan. är bara sugen på godis. tankar på nyttighet finns kvar där ngnstanns, men jag vill inte ha fram dem i ljuset igen. bättre att kväva dem så att jag inte ska börja tänka så mkt på mat igen.
jag blir besviken på mig själv. jag MÅSTE äta mer. jag måste gå upp. jag tkr att jag känner hur kroppen bryts ner. hur jag blir smalare och smalare...