jättesmal!

[ESM]

Okej, vad bra att det inte är en ätstörning, är din dietist också medveten om det? Om hon tror/anser att du lider av en ätstörning kan jag förstå hennes poäng med att du inte ska hetsa upp dig vid vad som är nyttigt. Men om du inte lider av en ätstörning, bara är naturligt smal, tycker jag att det låter helt galet!

Tycker att du ska fråga dietisten ännu en gång hur hon resonerar. Du kanske går upp i vikt av onyttigt fett, men du mår absolut inte bra av det! Det finns en massa andra källor till fett, t.ex. nötter, avokado m.m. som är nyttiga för din kropp. Nämner hon inte något om sådant också?

Du skrev ju att du skulle remitteras vidare till någon annan, hoppas att du kan få bättre hjälp där istället!

[smalajag]

alltså jag har ingen ätstörning, men kuratorn (inte ngn dietist) har förstått att jag har någon fixering vid maten. fixering vid att äta så att jag går upp i vikt. så jag äter det som känns bra. ibland äter jag mer "bra" saker som du nämnde och iblnad satsar jag på fett mm, godis och sånt, onyttigt. hon sa att jag skulle äta mkt nötter också och pasta och bröd. och att jag skulle äta fast jag käände ibland att det tog emot tex för att jag mådde dåligt.
jag vet inte om hon minns att jag har berättat att jag i flera års tid när jag gick på högstadiet försökte äta så mkt som möjligt och med mycket fett i (utan spec. framgång...), eller om hon tycker att jag gjorde det på fel sätt, så att jag ska försöka igen.
kanske tänker hon att det är ett sätt för mej att sluta tänka på vad som är bra för mej att äta, genom att försöka äta "dåligt".

den där remissen är till psykiatrin, för mina tvångstankar och ev. bdd. jag uppfattar mej som äckligt smal och tror det beror på bdd. men det kasnek bara är naturligt tatt jagh känner så. eller jag kansek måste föröska bli av med den känslan men måste först och främst gå upp. kasnek tyckte kuratorn att jag var sjukligt smal. kanske var det därför hon sa att jag behövde hjälp så fort som möjligt och mediciner. för att hon är rädd att jag ska dö av näringsbrist eller ngt...men ajg har varit så här smal jättelänge, ja tom gått upp i vikt lite de senaste åren...

[ESM]

Okej, då förstår jag.

Jo, om du är så pass sjuk p.g.a. din vikt så är det nog bäst som hon säger, att du gå upp först och främst. Jag tror att jag missuppfattade lite i början.
Hoppas att du får bra hjälp inom psykiatrin också, för att jobba med den eventuella bddn. Av min egen erfarenhet (och många andras som jag förstått) så ska det vara ganska svårt att hitta dem som har riktig kunskap om hur bdd fungerar, det är riktigt dåligt
Som tur är finns det ju även dem som kan... man får bara inte ge upp sökandet!
Känner din nuvarande kurator till bdd?

Hoppas allt går bra! Jag läste ditt senaste inlägg i skriva-av-sig-tråden och det var riktigt positivt att se
Du verkar vara fast besluten att lyckas, väldigt motiverande! Det gäller bara att hålla kvar vid de tankarna även när det känns som tyngst... jag vet, lättare sagt än gjort.

Men visst klarar vi det!

[smalajag]

ja det var därför jag sökte mej dit, för att jag funderade om jag hade bdd. men jag tror inte jag har det utan det är bara min kropp som är sjuk. och det insåg kuratorn. så jag vet inte varför hon skickade en remiss till psykiatrin. hon kanske tror att jag har anorexia fast jag säger att jag försöker gå upp i vikt?
ja jag ska lyckas med att förändra mitt utseende nu. jag har varit hemma från skolan idag för att jag mådde så konstigt. men nästa gång jag kommer dit så ska jag se bättre ut så att ingen behöver äcklas. och när jag ser normal ut så kommer jag må bra, så jag behöver inga mediciner eller terapi. jag ska satsa på att gå upp i vikt till sommaren och då kommer jag må bra.
jag har faktiskt lust att hoppa av skolan och bli inlagd nånstans och bara fokusera på att äta och få bort det äckliga så att jag kan komma ut igen sen och vara bra. men jag tror att jag måste gå till en läkare och så får de konstatera att jag är helt undernärd och måste få dropp och allt möjligt. och det vill jag inte höra. men jag vill så gärna gå upp...

[smalajag]

jag känner mej splittrad...på ett sätt vill jag gå upp för att jag är så jävla äcklig, på ett sätt vill jag bara vara nöjd som jag är. och gå upp som en "kul grej", alltså som det antagligen känns för en del som tränar eller bantar lite grann (dock inte alla, men EN DEL, de som gillar hälsa så att säga...) jag får se över mina tankar och styra dem åt rätt håll. hålla ångesten borta och fokusera på att ta hand om min kropp. TA HAND om, inte förändra för att den är äcklig. för om jag gör det med ångest så blir det nog plågsamt och kanske inte så effektivt?
jag tycker inte om att kuratorn var så hård och nästan föraktfull mot mig. och att vi avslutade timmen när jag fortfarande grät. jag känner mig så misslyckad för att jag inte ens kan tänka rätt vad det gäller att gå upp i vikt, fast jag verkligen borde veta det...och jag borde verkligen kunna gå upp i vikt. jag känner mig så ledsen när jag tänker på det sista samtalet. jag kände på mig att det skulle hända ngt dåligt...innan var jag så glad en nu har jag all denna ångest. och mitt i den har jag en konstruktiv plan, ngt att sträva mot. jag måste fokusera på det och inte tänka på mina misslyckanden.     

jag måste försöka att inte tänka negativt utan positivt. men gränsen däremellan kan var tunn...jag funderar lite över om kuratorns agernade var rätt i detta fall, men jag funderar alltid så mkt och hon borde veta vad hon gör i sin yrkesroll. jag antar att jag måste acceptera det faktum att jag behöver gå upp men samtidigt inte låsa mig vid det, låsa mig vid tanken på att jag är äcklig utan tänka konstruktivt. när tom kuratorn fokuserar på min vikt istället för att jag mår dåligt för att jag är så ful, så känns det som att jag verkligen är äcklig. jag låser mig för mkt vid det och hatar min kropp när ngn säger att jag är för smal. men att jag är underviktig är dett faktum men det betyder inte att jag är groteskt ful. kanske blir jag verkligen lycklig om jag går upp? och tvångstankarna kanske jag behöver hjälp med, men mitt utseende kanske jag skulle bli nöjd över om jag gick upp. kanske försvinner tvångstankarna och det andra när jag kan känna mig nöjd. och när min hjärna får alla nödvändiga fetter för att sprida endorfinerna, kanske är det därför jag mår dåligt? för att jag har för lite bra fetter, så att hjärnan inte funkar som den ska...     

[ESM]

Jag blir ledsen av att läsa hur tufft du har det

Det är jättejobbigt när man känner att ens kurator/psykolog inte verkar lyssnar på en eller inte riktigt förstår. Har själv upplevt det flera gånger så jag förstår hur du känner.
Själv sökte jag mig till bup p.g.a. min oro kring BDD men fick absolut inga svar av dem. Det var som att de bara såg förbi det, de ville inte ens diskutera själva ämnet. Blev jättebesviken! Det kändes verkligen som att de föraktade mig, precis som även du skriver. Tänkte också att jag kanske hade fel ändå, jag menar, meningen är ju att de ska ha kunskap om sådana här sorters problem... men nej! När det kommer till BDD så har de flesta inte kunskapen som krävs, sjukdomen har varit så pass okänd länge.

Jag menar, bara att nämna BDD (om man tror att man lider av det) är ju riktigt svårt i sig (man tvivlar ju ofta på att det stämmer in på en själv, vi tror ju verkligen att vi är groteska på riktigt!) Att då inte ens tas på allvar förstärker ju verkligen tankarna på att man bara är FUL, inte SJUK. Tycker att det är hemskt att vissa terapeuter nästan står i vägen för en i bland. De förnekar en rätt vård genom att inte förstå BDD.
När jag hade dagar då jag inte kunde visa mig för någon, och inte klarade av att ta mig till samtalen, kunde hon säga saker som - ”du måste komma om du vill bli frisk, det spelar ingen roll hur du ser ut" - Bara den kommentaren visar ju att hon inte förstår hur BDD fungerar.
 
Om man är orolig över en viss sjukdom, i detta fall BDD, så har terapeuten/kuratorn en skyldighet att utreda om sjukdomen existerar eller inte. Och om hon/han inte har tillräcklig kunskap om sjukdomen i fråga ska de remittera en vidare till dem som kan!
Tyvärr är det inte många som gör det

Du skriver att du nu ska satsa på att gå upp i vikt, och sen kommer att må bra. Det går ju att jämföra lite med hur vissa bdd-drabbade tänker att de ska operera om "defekten" i utseendet och sen bli fria från ångesten. Det fungerar ju inte på det sättet. "Felen" sätter sig bara någon annanstans istället, om personen nu lider av BDD det vill säga. Jag tror att om man i vissa stunder verkligen känner igen sig i sjukdomen, så finns den nog där... mer eller mindre. Påstår inte att det är så, det är bara en tanke.

Oavsett om du lider av BDD eller inte så tycker jag verkligen att du ska se till att få komma till någon som KAN sjukdomen och kan "undersöka" dig. Det är så viktigt att kunna känna förtroende och lita på terapeuten...

Hoppas att allt löser sig! Och att du får reda på hur det ligger till hos dig...

Jag har addat dig på msn. Om du någon gång vill prata så finns jag där

[ESM]

Det här inlägget innehöll privata uppgifter av misstag. Visste inte hur man raderar, så jag ändrade texten istället.
Ignorera det här alltså 

[smalajag]

ja jag vet inte om jga togs på allvar...men hon verkade förstå att jag mådde dåligt iallfall...och hon skickade en remiss också...hon visste vad bdd var men kunde inte ställa den diagnosen eftersom hon inte har den kompetensen.jag v inte hur all det där funkar, men om remissen blir "godkänd" eller vad man ska säga så får jag träffa nån där och sen kasnke det blir en bddexpert? om jag har bdd...men hon förstod att jag hade tvångstankar iallfall. kanske sa hon det med vikten, det med hur jag skulle äta för att jag skulle komma bort lite från mina tankar om vad som är bra och dåligt?eller så var det bara för att jag är underviktig men behöver psykisk hjälp också. jag vet inte...men jag har börjat att fokusera på att äta mkt nu och min aptit har nog ökat lite. och jag försöker att inte tänka på att jag är äcklig på riktigt utan att jag är underviktig bara och att jag har bdd. och jag försöker att inte leta efter bekräftelse (bla över en del saker kuratorn sa) över att jag inte är ful, utan jag ska strunta i att tänka på det. det spelar ju ingen roll hur jag ser ut, huvudsaken är hur jag mår.bekräftelse gör inte att jag mår bättre, bara sämre...jag skulle önska att ingen brydde sig om hur andra såg ut. (på bup där min pojkvän är ibland pratar personalen där om utseende, och kommenterar att folk är tjocka. jag undrar om de gör det också när de går på stan med anorektikerna? ) 

[ESM]

Okej, vad bra att din kurator skickar dig vidare i alla fall, och hoppas att du då får komma till en BDD-expert, andra verkar ju inte kunna bedöma sjukdomen rätt.

Jag förstår din önskan om att få bort all bedömning och fixering av det yttre. Det är ju inte så konstigt för oss BDD-drabbade att känna oss förtvivlade över allt fokus som läggs på utseendet i samhället. Vi som ständigt går runt med våra "defekter" i tankarna.
Jag tror också att vi på något sätt tänker och lägger större vikt vid prat om "hur man ska se ut" och "hur smal eller tjock någon är/bör vara".
Hur vi ser ut, eller rättare sagt, hur vi anser att vi ser ut, avgör vi ofta ALLT utifrån. Huruvida vi ska orka träffa vännerna på en fika, ha kraft nog att gå till frisören eller tandläkaren, gå och handla i närbutiken, eller i värsta fall, bara kunna gå ut! Tankarna vilar ALDRIG.
Men när vi väl har blivit friska så kommer vi ju inte vara fixerade vid vårt utseende längre. Då tror jag inte heller att vi kommer att lägga samma energi och fokus på andras syn på skönhet eftersom vi, när den dagen kommit, inte längre påverkas dåligt av hur vi ser ut.

Eftersom vi tycker att vi ser fula/inte tillräckligt perfekta ut, så i den graden att vi lider av det och ständigt tänker på det, är det ju inte så märkligt att det nästan är det enda vi hör omkring oss. Jag är övertygad om att du inte alls kommer att märka av en lika stor fixering av "hur man ska se ut" sen när du har blivit fri från din EGEN fixering.

Jag postar nog det här i din nya tråd också; "utseendefixering".

[Insatiable]

det är som att jag aldrig kan känna mej riktigt fri utan hela tiden känner mitt smutsiga utseende. jag vet inte om det är bdd jag har. men det skulle vara skönt att inte behöva känna äckel inför sitt utseende.

Känner igen de tankarna alltför väl, och jag hoppas att du kan bli fri från dem eller få hjälp att hantera dem.

jag HAR faktiskt en fettprocent på ca 6,5, tyvärr...jag har mätt flera ggr å fått samma svar 6,5-7%

Det låter smått otroligt för mig eftersom jag aldrig hört om någon som har det tidigare, men om du säker på att du mätt rätt [vad har du för midjemått & hur lång är du?] har du säkert den procenten. Men det betyder ju inte att du är mindre vacker, eller att det aldrig kommer att förändras. Ens vikt är ju inte konstant genom hela livet. När jag gick i högstadiet vägde jag 40 kilo, men det gör jag inte i dag. Min mamma var alltid mycket smal i sin ungdom, men nu har hon fetma. En kollega till mig har alltid varit smal & är det fortfarande, men hon är inte alls lika smal som hon var då hon var i vår ålder. [Hur gammal är du förresten?] Du ser?! Kroppen förändras.

jag VILL ha en riktig aktivitet på fritiden, vill ju ta hand om min fysiska/psykiska hälsa, men samtidigt...hur vet man vad som leder till gott å vad som snärjer in en i en nedåtgående spiral? sedan etta med korten känns ju inte bra 

Jag tror absolut att man blir mycket friare & får bättre självkänsla av att flytta hemifrån & ta hand om sig själv. Så det är inget konstigt med det. Men när det gäller de andra sakerna får jag en känsla av att det är kontroll du vill ha. Tex. kontroll över din hälsa, över din träning, över din vikt, utseendet & dina 'metoder' för att kontrollera vill du kunna hålla för dig själv? Du får rätta mig om jag har fel, men det känns som att vi tänker i liknande banor & därför utgår jag lite från mig själv nu.

Vad gäller träning så är träning i sig inte negativt, så länge man unnar sig vila, inte övertränar & håller sig till en bra kost. Dina känslor inför träningen, efter träningen & din träningsdos lär ju visa för dig om du har en bra eller dålig relation till träning. Det märker du alltså senare. Vill du ha tips & råd om hur du skall träna är det som sagt en instruktör eller liknande du skall vända dig till... de brukar finnas på gymmen.

på ett sätt är det som att jag tänker "nej men jag har väl ingen fixering. jag bryr mej ju inte SÅ mkt." men ifall ngn skulle komma å TVINGA mej att låta bli, skulle det inte gå. jag blir frusterad bara av att gå i skolan å inte kunna äta "bra" mat den måltiden varje dag. om någon då skullle komma å bestämma hur jag skulle äta, att jag skulle äta som den personen tex, utan att ha något som helst att säga till om vad jag åt, ja då skulle jag känna mej fångad. jag skulle bli väldigt frustrerad å riktigt känna hur min kropp förstördes. så jag kanske är mer fixerad än vad jag tror?

Ja, det tror jag att du är. Det du skrev är liksom det ultimata beviset på att du är fixerad. Såklart är det jobbigt om människor lägger sig i, ifall man har en sån personlighet att man vill ta hand om sig själv, men om man känner sig fångad etc. är det kanske inte helt okej...

I alla fall förstår jag att du lider psykiskt [lider du även fysiskt av det?] av din undervikt, så om du känner att du verkligen vill bör du satsa på att gå upp, men var försiktig så att det inte blir en fixering & försök att hålla dig till nyttiga saker. Det är okej att unna sig godis någon gång då & då, men använd det inte som ett medel för att gå upp i vikt dvs. godis som efterrätt efter varje mål mat. Det är inte hälsosamt någonstans. Jag tycker att det var ett lite konstigt resonemang att du skall fortsätta trycka i dig mat även om det tar emot. Men jag kanske bara missuppfattat hur hon menade det. I början skall man ju äta även när man känner att det börjar ta emot, för då tänjer man ut magsäcken & vänjer sig vid att äta mer- om nu liten aptit är orsaken till ens låga vikt. Dock skall man ju inte äta så det känns att man snart kräks, och det var lite så jag uppfattade det hon rekommenderade, så jag hoppas du inte tänker att det är så du skall göra för det är hemskt & jag grät hysteriskt medan jag gjorde det. =(

Jag hoppas det går bra för dig. Det är lättare sagt än gjort, men försök att inte ta det så allvarligt alltid. Ha tex. en dag i veckan då det inte gör nåt om du äter onyttigt eller slarvar lite med maten. Då blir det inte lika fixerat. Fast har du tvångstankar kring mat, hälsa, utseende osv. känns det som att du kanske får en del ångest av det sen? Är dock värt ett försök. Om du reagerar väldigt negativt psykiskt på det är det ju ett tecken på att allt inte 'står rätt till'.

Har du sagt nåt ännu om att du misstänker att du har BDD?

//Insatiable

[smalajag]

ja det var det första jag sa, att jag trodde att jag hade bdd.
vi har en våg hemma som mäter fettprocenten så det är den jag har mätt mig själv på så att säga...
jag är 20 år, ca 176. finns det andra sätt att mäta? (om jag nu vill det. nu kan jag skylla på att vågen inte är helt tillförlitlig för att hålla paniken borta...)
det är ju ganska svårt att säga om jag lider fysiskt av undervikten, eftersom jag alltid varit väldigt smal...så jag har ju mått på samma sätt länge rent fysiskt.
jag är smått panikslagen nu för jag har läst på nätet att fett% under 15 är skadligt och under det så kan det vara livshotande och skadar de inre organen. under 9% så är man anorektisk. betyder det att jag kan vara döende?

kuratorn sa att jag skulle strunta i mina känslor, tex om jag mådde för dåligt för att äta egentligen så skulle jag göra det iallafall, fast jag börjar må illa. hon sa att jag skulle äta massa grädde och smör hela tiden. och chips och pizza. jag mår bara så illa av såna grejer men jag försöker... jag försöker men det är inte så lätt och gör att jag får ont i magen men om några dagar så kanske jag har vant mej...
men rent psykiskt känns det bra just nu iallfall... eftersom det var kuratorn som sa att ja skulle äta på detta sätt är det nog bra. och det är kanske bäst att jag lägger upp ett fettlager så att jag sedan kan försöka äta bra igen och träna bra så att jag får en hälsosam kropp. men just nu kanske jag riskerar att gå ner mer eller att rent av dö känns det som.

just nu känner jag mej så ledsen och rädd så jag vill bara skära sönder mej själv för att jag ändå kommer dö. men jag försöker att inte tänka på det, utan hålla mej lugn så att jag inte ska stressa upp kroppen så den tappar vikt...jag ska nog inte gå på yogan som jag tänkt med en kompis imorgon (vilket är väldigt ovanligt för mej, att göra ngn aktivitet, spec. ngt fysiskt...) för då kommer jag förbränna ännu mer fett och då kanske jag kommer dö. jag ska satsa på att gå upp först innan jag kan göra såna aktiviteter.

jag försöker att tänka på att jag länge har varit såhär smal och inte upplevt de där fysiska symptomen jag har hört om som anorektiker får som håravfall tex. för det hjälper mej inte att stressa ihjäl mej. på det sättet går jag inte upp.

[CyanideCupcake]

Att du har så låg fettprocent betyder inte att du kommer att dö, oroa dig inte.  Även om du varit såhär smal länge och inte känner till så mycket ammat så borde du kunna känna av ditt mående rent allmänt. Är du så underviktig att du får yrsel och sådana saker? Har du pratat med läkare om saken? Kan inte avgöra om din kurators idé med att tvinga i sig mat är lämplig eller ej, men om du orkar och det känns okej kan du höra med vårdcentralen eller nåt? Min mamma hade exakt samma problem som du när hon var sjutton-arton, oavsett vad hon gjorde så gick hon inte upp. Hon fick gödkurer och allt, men icke. Till slut fick hon hormonsprutor som funkade men jag har ingen aning om det görs idag.

[smalajag]

ibland kan jag få svimmningsattack om jag reser mej snabbt efter att ha legat flera timmar i soffan tex, men det är mest på sommaren när det är väldigt varmt... min syster är ännu "värre". jag vet inte kanske har jag sådana fysiska symptom...är det det om man är känslig för värme? för jag blir trött och matt om det är för varmt på sommaren tex. och jag kan bli trött och matt om jag tex inte äter tilräckligt ofta, tex om jag stressar med ett skolarbete hela natten utan att sova och inte äter ordentligt.
jag vågar inte prata med ngn läkare, för om jag får besked på att jag verkligen är väldigt sjuk så kommer jag bli så rädd för att dö...men jag kanske borde göra det ändå? tanken på det ger mej bara sådan ångest, ungefär samma känsla jag får av spindlar (har ngn slags spindelfobi tror jag):helt panikslagen

[Insatiable]

Jag måste bara inflika att jag tycker inte riktigt att din kurator verkar ha koll på läget. Bara för att nåt är energirikt betyder det inte per automatik att det är bra att äta om man vill gå upp i vikt. Välj hellre avokado & naturella nötter framför chips & grädde. Välj hellre en extra portion av vanlig mat [som du kan sätta lite extra rapsolja i] än pizza eller smör. Jag är inte någon kostexpert, men jag vet rätt så mycket om näringslära ändå, och jag vet att smör innehåller härdade fetter som inte är bra för hjärtat, liksom chips innehåller mycket mättat fett. Och godis, chips etc. är sådant som din kropp inte kan göra någonting vettigt med. Bättre då att äta vanlig, nyttig mat & öka portionerna successivt. Som jag tidigare påpekat, och någon annan, är det bättre att sträva efter en hälsosam viktuppgång än att vräka i sig chips & pizza. Din kurator skall väl hjälpa dig att må bättre psykiskt & hantera de problem du har, men när det gäller undervikten tycker jag inte att hon är rätt person att komma med råd... jag kanske har missat det i all text, men har du varit till en dietist? Jag tror nog att de flesta dietister kan komma med bättre råd än en kurator som föreslår att du skall vräka i dig chips gör. Din kurator har förmodligen aldrig haft problem med undervikt... jag blir nästan arg av att läsa vad hon sagt till dig, får lust att leta upp henne & ta några sanningens ord!

Ang. fettprocenten så kan man använda två formler:

YMCA-formeln: 76.76 + (4.15 x midjemåttet) - (0.082 x vikten räknat i inch/pounds)

Resultatet blir då ens fettprocent. En annan formel att använda är den som utgår från ditt BMI:

(1.2 x BMI) + (0.23 x ålder)- 5.4

Hur som helst tror jag inte att du kommer att dö eller bli sjuk. Även om du är underviktig, betyder det ju inte att du inte kan göra nåt åt det. Det kanske bara tar lite tid. Men om du under tiden du väntar på att nå en högre vikt försöker leva relativt sunt (dvs. inte följer din kurators dumma råd om att vräka i dig chips...) bör det inte vara nån risk. Jag tror att du kommer att må ganska bra då rent fysiskt.

[smalajag]

ja jag tycker också det verkar ohälsosamt med alla onyttiga fetter...jag tycker att jag blir trött och på dåligt humör av att äta massa sånt, och framförallt av att äta massa socker. avokado och nötter känns däremot bra att äta.(hon tipsade mej om nötter också)men det kasnek var det kuratorn tänkte, att genom att äta massa dåligt så skulle jag sluta tänka på vad som var bra? jag vet inte...jag har sagt till henne att jag i flera års tid åt mkt onyttigt för att gå upp, men hon kasnke har glömt det....och när jag sa att var det verkligen bra att äta pizza och chips så blev hon lite irriterad och sa att det var bra, eftersom jag var så smal. men även om man är smal så behöver man bra mat...
jag har den här tanken också om att magen ska vara smal i förhållande till resten av kroppen för annars tänker jag min kropp är osund och sjuk. och onyttig mat är inte det bästa om man inte vill ha svullen mage....min hy har blivt sämre de senaste dagarna också...så jag har lite ångest över det...jag tror jag har ngn slags fobi som rör blodomloppet på ngt sätt.och det är så jag tänker lite med "gift" att det sätter sig i blodet och förgiftar och förstör organen. och bryter ner kroppen.
de där formlerna som du skrev, när jag gjorde dem fick jag högre fett% iallfall....den med bmi fick jag nästan normalt på. jag vet inte riktigt om jag tror på dem...men det känns bättre än att tro på vågen...(jag hoppas att det inte betyder att jag har mkt bukfett eftersom jag fick högre % på midjemåttsformeln jämfört med vågen hemma...men bättre än att ha 7 i fett% iallfall...just nu ska jag tänka på att gå upp i hälsosam vikt och inte tänka på min mage.och sedan ska jag äta bra och träna bra så att jag får en frisk och sund kropp)
jag känner mej lite lugnad nu. ja jag ska försöka äta bra men ändå mkt kalorier.