Diademflicka,
Mm men enda anledningen till att jag är medlem här är för att jag inte hittat ett forum för människor som är förjävligt fula o vill dö på grund av det. Det här forumet är det enda jag hittat.
Det verkar som att ni som lider av BDD inte vet vad som är själva problemet. Det är ju inte utseendet eller det upplevda utseendet som är problemet utan den starka övertygelsen om att utseendet är extremt viktigt för hela ens liv som gör att man lider så otroligt mycket. Personer som är missbildade/vanställda eller "förjävligt fula" lider inte alls av sitt utseende på samma sätt som ni gör. Därför finns det knappast nåt forum för dom. Jag kan tänka mig att det är hundra gånger värre att lida av BDD än att "vara ful".
BDDn utvecklas i flera steg och det kan vara väldigt olika för olika personer men det gemensamma för alla är i stort sätt detta:
1.
Nångång under barndomen eller ungdomstiden har man dragit slutsatsen att ens utseende är väldigt viktigt för hur man blir behandlad och bemött av sin omgivning.* Det vanligaste verkar vara att man var ett mycket sött litet barn. Alla i ens närhet, familjen, släkten och okända personer talade jämt om hur söt man var, man fick uppskattning och presenter, man blev fotograferad och filmad. Sen när man växte upp och kom i puberteten med allt som det innebär, att man växer/utvecklas ojämt, får ungdomsfinnar, blir lite osäker och inte längre är den lilla spontana ungen som alla är vana vid avtar den massiva uppmärksamheten på hur söt man är. Folk börjar istället fråga om hur det går i skolan, hur det går på fotbollen/ishockeyn/dansen/ridningen/whatever, om hur duktig man är på att hjälpa till och städa sitt rum och vad man ska bli när man blir stor. (Samma fenomen som när det gäller en liten kattunge eller hundvalp, när de är små är de bara så himla söta och gulliga men när de växt upp så är det andra egenskaper man talar om, vad de gör och hur de beter sig.)
Man drar slutsatsen att det enbart var pga sitt vackra utseende man blev uppskattad och omtyckt och eftersom folk inte längre bedåras av ens utseende så måste det betyda att man har blivit ful.* Att ha en förälder eller annan närstående som lägger väldigt stor vikt vid utseendet. Man måste alltid vara nyduschad, välkammad, rena och hela kläder, inte smutsa ner sig och uppträda fint och ordentligt.
Eller en förälder som själv lägger extremt mycket tid på sitt eget utseende. "Passar det här? Ser jag bra ut? Ånej, nu har jag fått en stor finne! Ser jag tjock ut i dethär? Mitt hår ser ut som ett kråkbo!"
Eller en förälder som själv lägger extremt mycket pengar och tid på frisörbesök, manikyr, nya kläder, ansiktsbehandlingar, ev botoxbehandlingar eller skönhetsoperationer.
Eller en förälder som uppmuntrar utseenderelaterade aktiviteter för sitt barn, modelljobb, skönhetstävlingar för barn och dylikt.
Man drar slutsatsen att ett bra utseende är det viktigaste i livet, det är bara det som gäller för att man ska bli accepterad, uppmärksammad och uppskattad.* Att ha en förälder med egna psykiska problem (tex psykopati eller narcissism) som ideligen nedvärderar/hånar eller misshandlar en och talar om för en hur dum och ful man är.
Man drar slutsatsen att det är pga sitt utseende som man blir illa behandlad. "Skulle jag ha varit vacker hade han/hon behandlat mig bättre."* Att bli retad för något i sitt utseende under skoltiden. Man vet inte om/tänker inte på att mobbning är ett uttryck för mobbarens självhävdelsebehov/osäkerhet och kamp för att känna sig överlägsen, bli "en i gänget", att inte bli mobbad själv och att det man oftast mobbar andra för är sånt som man har egna komplex för.
Man drar slutsatsen att något i ens utseende är så avskyvärt att man förtjänar att bli illa behandlad och utstött av andra.* Att vara blyg, osäker och tillbakadragen, att vara ensam och utanför.
Man drar slutsatsen att om man hade varit vacker så skulle man ha haft många kompisar och alla hade velat umgås med en.* Att ha en förälder eller närstående med BDD-by-proxy.
Man drar slutsatsen att det måste vara nåt allvarligt fel på ens utseende eftersom han/hon vidtar så mycket åtgärder för att fixa, kamouflera, dölja och rätta till "defekten". * Att få en eller flera nedsättande kommentarer om något i sitt utseende av en betydeslefull person i sin omgivning.
Man drar slutsatsen att utseendet/"defekten" är väldigt viktig och avgörande för om man kan visa sig och känna sig säker bland andra. * Man behöver inte ens ha egna erfarenheter av någonting specielllt. Endel kan utveckla BDD enbart genom att observera hur andra blir bemötta och behandlade. Tex att de "fula" blir mobbade och trakasserade och att de "vackra" är populära och uppskattade och har en massa kompisar. Man är pga sin ungdom/korta livserfarenhet inte medveten om att detta beteende inte kommer att fortsätta livet ut utan är begränsat till skoltiden/tonåren/ungdomstiden och i vissa tillfällen i kroglivet.
Man drar slutsatsen att man måste se till att se bra ut för att inte bli illa behandlad och för att bli omtyckt och gillad av andra. * Man läser i tidningar och ser på reklamen i TV hur viktigt det är med fin hy, med långa ögonfransar, med fint och glansigt hår. Man kollar på bilder och läser artiklar om hur bra den eller den produkten är och hur "vacker" man kan bli och tänker inte på att det mesta i media går ut på att (ofta med retucherade bilder) få folk att känna sig otillräckliga och fula, och därmed skapas en marknad för diverse företag att sälja tidningar, skönhetsprodukter och allehanda undergörande krämer och rengöringslotioner.
Man dras till utseenderelaterade program, Top Model, Makeoverprogram och vad de heter och man ser hur skönhet värderas, uppskattas och premieras, men tänker inte på att programmens syfte endast är till för att locka tittare/köpare.
Man drar slutsatsen att utseendet är väldigt viktigt eftersom det överallt pratas, görs produkter, tidningsartiklar och TV-program som handlar om utseendet, men tänker inte på att trots den stora fokuseringen i media på utseendet så är det bara en litenliten del av verkliga människors verkliga liv som handlar om utseendet.* Det finns säkert andra vägar också för att man ska komma fram till slutsatsen att ens utseende är väldigt viktigt men jag tror att dessa, med olika variationer, är de vanligaste.
Alla de här situationerna kan vem som helst ha varit med om utan att det har lett till BDD men det är först när man dragit slutsatsen att ens utseende har en extremt stor betydelse som BDDn kan fortsätta till nästa nivå.
2.
Man börjar granska sitt utseende. Somliga "vet" redan vad som är fel. (Om man blivit retad eller fått kommentarer eller om man har fått acne tex.) Andra börjar leta efter "felet" i sitt utseende. Man granskar sitt utseende i otaliga timmar, på nära håll, man granskar i alla möjliga vinklar och ljus. Man börjar jämföra sitt utseende med andras. Man googlar, letar efter bilder och artiklar som handlar om utseende eller sitt problemområde. Man mäter och jämför proportioner. Man börjar leta efter "botemedel", kollar upp ev möjliga operationer som kan "rätta till defekten". Man blir mer och mer upptagen av sitt utseende (och andras), man tänker på det jämt och ständigt. Man börjar tänka efter vad som hänt tidigare i ens liv, de gånger man blivit dåligt bemött, orättvist behandlad, inte fått vara med eller andra tråkiga saker som hänt och kopplar ihop det med sitt utseende.
Det är i detta skede som man får sk BDD-glasögon och ens utseende förvrängs.
3.
När man väl har fått den förvanskade synen på sig själv (som man tror är verklig) följer alla de beteenden som är typiska för BDDare. Man försöker dölja, fixa och kamouflera sin "defekt", man tolkar oskyldiga kommentarer eller gester som en kritik av ens utseende, man avvisar alla positiva kommentarer eller vänder dom emot sig, man snappar upp allt som kan vara negativt. Man reagerar med förfäran på sitt upplevda utseende, vill inte visa sig för andra och blir mer och mer isolerad.
För att bli frisk är det alltså punkt nr 1 som man måste testa och ifrågasätta, för det är där som allt började gå fel eftersom man drog felaktiga slutsatser. (Slutsatserna kan i vissa fall ha varit riktiga just då vid det tillfället men det betyder inte att de gäller alla andra människor i alla åldrar under hela livet.)
