Rynkor/linjer

[Anonym]

precis som mej m. exakt. det där med att se sig själv i bussfönstret, det är verkligen det värsta. då ser man verkligen tydligt hur det ser ut. men du har en linje och jag kan svära på att du inte ser ut som jag. om du hade sett mina skeva linjer hade du skattat dig själv lycklig. jag hade mycket hellre haft skrattlinjer, för det ser iaf glatt och fint ut. det är inte fint att ha som jag - streck åt fel håll som ser ut som sovränder under ögat. det är bara hemskt. 24-åringen.
Tråkigt att du känner igen dig men skönt att någon förstår. Jag har känt igen mig i mycket av det du skrivit också.
Jag skulle också mycket hellre haft skrattlinjer, det blir liksom charmigt på något sätt.


Idag har jag haft ångest över mina linjer i resten av ansiktet också, det skiftar som sagt, ena dagen känns ögonlinjen katastrofal medan jag knappt tänker på de andra linjerna, nästa dag är det tvärtom.
Jag har en massa linjer på näsryggen och lite på kinderna och rätt mycket i pannan.  Jag har inte sett någon annan som har så och ja, jag har kollat in andras hy på nära håll den senaste tiden. Det måste vara min hud som åldrats i förtid för att jag bränt mig så många gånger i solen och har en känslig hud. Jag mår illa när jag tittar i spegeln och alla linjer syns så tydligt. Hade en liten spegel med mig som jag tittade i på väg till tåget imorse när det var ljust ute och de syntes verkligen tydligt! Jag avskyr dagsljus just för att mina linjer blir så tydliga då.

Linjerna på näsan måste ha kommit under det senaste året, för jag kommer inte ihåg att jag sett dem förut,  linjen under ögat har jag haft i flera år, linjerna i pannan har jag också haft ett par år. Jag har aldrig förut varit rädd för att titta i speglar på grund av linjer, men det är jag nu. Jag är också rädd för att andra ska upptäcka hur gammal min hud ser ut, om de inte redan gjort det. Jag vill bara se normal ut!

Förlåt för att jag bara fortsätter upprepa i princip samma saker hela tiden, känns bara som att jag måste skriva av mig någonstans.

[Alameda]

Det var jag som skrev inlägget nyss, 19:51:44

[SpegelSpegel]

Det måste vara min hud som åldrats i förtid för att jag bränt mig så många gånger i solen och har en känslig hud. Jag mår illa när jag tittar i spegeln och alla linjer syns så tydligt.

Så känner jag också, har blivit mer och mer fixerad vid linjerna i pannan och min rynka mellan ögonbrynen. Får mig att se så sliten ut, speciellt när jag har så ofräsch hud i övrigt. Ser mkt äldre ut än 23 . Det värsta är när jag tänker att det troligen är jag som orsakat det med hjälp av överdrivet solande, jojo-bantning, överdrivet peelande, tvättande, skrubbande, missbruk av starka acnemedel och annat som gjort huden oelastisk och sliten.

[Malins mamma]

Det värsta är när jag tänker att det troligen är jag som orsakat det med hjälp av överdrivet solande, jojo-bantning, överdrivet peelande, tvättande, skrubbande, missbruk av starka acnemedel och annat som gjort huden oelastisk och sliten.

Eftersom du har BDD och ser din hud genom ett BDD-filter så är din hy säkert betydligt bättre än du tror själv.
Men OM det skulle vara så att din hud har blivit något oelastisk eller sliten av alla åtgärder så ska du fundera över varför du har gjort det som du gjort.
 
Är det för att du ville förstöra din hy? Troligen inte.
Är det för att du ville förbättra din hy? Troligen.
Man ska inte ha dåligt samvete för nåt man gjort med gott uppsåt.
Du gjorde det som verkade vara det bästa för din hy just då.

Sen är det en annan sak att mycket av det som hud-BDD:are gör med sin hy egentligen förstör istället för att förbättra huden, vilket resulterar i att man så småningom kan få verkliga hudproblem + ännu svårare BDD.  

Mvh Malins mamma

[Anonym]

Hej!

Det är 35-åriga "rynkexperten" här... usch oj oj, jag mår inte bra pga mina linjer på halsen, men hoppas verkligen jag kommer ur det här snart. Jag inser att det inte är normalt att känna så här. Har börjat fått självmordstankar igen, och nu är de inte svarta och desperata utan lite mer lunga, ungefär "eftersom det inte blir som jag ville det skall bli skulle det vara skönt att slippa det här"-

Förvånansvärd lunga tankar, och jag är inte ens rädd för döden, men jag kommer inte att ta livet av mig pga min familj. Jag har väl ett värde för dem även om jag inte har ett värde i samhället.

Det kan tänkas att jag får dras med BDD för resten av livet, men det hoppas jag verkligen inte. Jag tror nog faktiskt min BDD har uppkommit av att jag fått så många kommentarer om mitt utseende genom åren, både positiva och negativa, plus att jag har en sådan svag roll i min egen familj så jag vet knappt om jag har ett grundläggande människovärde. Plus att jag levt ensam och isolerad i många år, så alla människor som ser mig är nya människor som bara ser mig på ytan.

Jag hävdar att jag med bestämdhet vet när folk (killar) stirrar på min mage, jag har inget som helst komplex för om jag har några kilo extra, så det är faktiskt ingen BDD fixering.

Det finns män som stirrar så där som ett maktmedel. Oftast är det osäkra människor.  Tex när jag går in i en specialaffär för en sak jag sysslar med, där det knappt finns några kvinnor, då stirrar de som har affären på min mage, (för de tror alla tjejer har komplex för extra kilon) plus att de är arroganta och otrevliga. En gång när jag utövade det som jag sysslar med (som är något mansdominerat) på en offentlig plats kom en otrevlig fyllo och frågade om jag var gravid. Meningen var naturligtvis att jag skulle bli deppig och helt knäckt och inte våga vara så framfusig att jag fortsatte syssla med det jag sysslar med. Men istället svarade jag: javisst, jag är gravid, hur visste du det? Jag vet inte om det är något särskilt provocerande med mig, men jag får ofta kommentarer om mitt utseende från killar. Till en del för att vissa  tycker jag är vacker, till en del för att de vill trycka ned mig, till endel för att jag samtidigt har endel synliga "utseendedefekter" och till en del, tror jag, för att jag vägrar spela underlägsen och sätter mina egna intressen främst, inte killar.

Jag tror att många som har BDD faktiskt har människor runt sig som inte är riktigt friska och som stirrar på dem på ett konstig sätt, så jag tror inte alls det alltid är inbillning. Det finns män, både äldre och yngre, som har låg självkänsla, och som sätter det i system att komma med små förtäckta pikar och blickar m.m. för att dra ned även sin partners självkänsla. Och det finns människor som gärna drar ned andra i sina försök att må bättre.

 I stället för att intala sig att det bara är inbillning tycker jag man skall dumpa de människorna om man känner så, och om man känt på sig när man tänker efter lungt allra innerst inne att det inte är inbillning.  

Däremot tror jag även man kan inbilla sig saker, och det vet jag också att jag har gjort. Men om det är något som jag själv inte ens har tänkt på och som jag inte har komplex över så menar jag att jag faktiskt märker om man tittar. Så vi är lite oense där.

Men jag tror många här mår bra av att höra att det är inbillning att folk tittar på dem, samt att de misstolkar, för i deras fall är det verkligen så. Till sist skulle jag vilja skriva något som jag tycker är lite hemskt: jag tror att min mamma tittade efter det jag sagt är min utseendedefekt sist vi träffades. Hon gjorde nog det för att vi bråkade och jag verkade fientlig när vi just möttes. Men hon sa att det inte alls var så. Men jag tror inte jag inbillar mig när jag skriver nu att det var så. Jag tror även att hon försöker ljuga lite för mig ibland och säga det hon tror att jag mår bra av att höra, för hon vill ju så förtvivlat gärna att jag skall må bra. Och man kan inte klandra henne.

Jag är en känslig person och det mesta av andra människors tankar och känslor går rätt in i mig. Jag är nästan på gränsen till synsk. Jag kan inte råför att det blivit så. Men jag vet att jag även inbillat mig ibland. Jag tycker jag känner skillnad på när jag tar in riktiga signaler och när jag inbillar mig. Ni får gärna kalla mig inbillningssjuk eller galen, men jag tror helt enkelt jag lider av överklarsynthet, och det är det som kan göra livet lite svårt att leva....

[Anonym]

PS Jag har ju läst forumet ordentligt och vet att det ingår i "fallbeskrivningen" av BDD att folk som lider av BDD tror att deras närstående ljuger för dem och förskönar.

Ibland är det nog inbillning att de skulle göra det, men ibland kan det vara en glidande gråzon. Jag tror inte alls allting är så svartvitt, och det kan vara det som kan göra en galen ibland.

Varför skulle man vara ledsen om man inte är lika söt som man var förut om man till äventyrs skulle se äldre ut etc?

Jo, för att kvinnor nedvärderas så mycket i vårt samhälle, eller tycker ni jag inbillar mig det också?

Om jag skulle värderas helt och hållet för det jag kan prestera, samt om jag hade lika lätt att komma fram som en man eller en yngre eller snyggare person skulle jag inte oroa mig ett smack. Men nu råkar det inte vara så det är uppbyggt.

[SpegelSpegel]

det ingår i "fallbeskrivningen" av BDD att folk som lider av BDD tror att deras närstående ljuger för dem och förskönar.

Ibland är det nog inbillning att de skulle göra det, men ibland kan det vara en glidande gråzon. Jag tror inte alls allting är så svartvitt, och det kan vara det som kan göra en galen ibland.

Jag tror inte heller alltid att det är så att människor som ger komplimanger eller försäkrar att man är okej är ärliga.  De flesta är så pass taktfulla att de inte skulle säga det om de tyckte att ngn såg dålig ut. Jag skulle tycka att ngn som sa till ngn annan att hon/han såg ful ut var jävligt svinig och ouppfostrad, även om personen bara var ärlig. Har hört många killar snacka skit om sina tjejer och beklaga sig över att de gått upp i vikt eller liknande, men jag skulle ju tro att de säger "nej, älskling, du är fin som du är" när tjejen frågar om hon ser tjock ut.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: människor är inte snälla och accepterande.  Man ska inte utgå ifrån att de är onda, men inte heller att de är välmenande, ärliga och saknar baktanke. De tycker inte att man är fantastisk för att man är den unika människa man är och man får sällan ngt för att man är snäll och en bra och moralisk person. Faktum är att man inte ens får vänner för att man är snäll, där emot för att man är underhållande, glad och lättsam att ha att göra med eller för att man är intressant och har saker gemensamt med människorna man blir vän med.  Som BDD-are är det ju dock ofta svårt att vara underhållande och glad och vi har ju ofta inte ork att odla intressen utöver utseendet. Men det som är så sjukt är ju att att vara ngt så banalt som snygg där emot ofta leder till att folk förälskar sig i en, vill umgås med en, ger en förmåner, för att inte tala om hur sjukt mkt uppmärksamhet man som kvinna kan dra till sig genom att ha ett fördelaktigt yttre och hur mkt mer pengar man kan tjäna. Man kan ju bygga en hel karriär på att vara snygg, fast man helt saknar talang. Snällhet håvar inte direkt in ngn cash, utan leder snarare till  att folk utnyttjar och kör över en.

Vet inte om jag håller med dig om att kvinnor alltid nedvärderas systematiskt i vårt samhälle, tror inte män har det så kul och behandlas så bra alltid heller. Beror nog lite på situation kanske, men det är klart att det finns folk som har väldigt tråkiga och förlegade attityder. Där emot är ju skönhetspressen så enormt mkt större på kvinnor och vi värderas definitivt efter vårt utseende i högre grad än män, vilket är jävligt orättvist. Vad som är ännu mer sjukt är att de flesta ser det som ngt slags naturlig ordning, typ som om män skulle ha ett mer utvecklat estetiskt sinne bara för att de lärt sig att det är okej att se kvinnor som saker som bedöms efter ytan, och det därför är normalt och ingenting att göra ngt åt att gamla män som ej motsvarar skönhetsidealet dumpar sina fruar för unga fotomodeller och att kvinnor lägger extremt mkt mer tid på att fixa med sitt utseende.

[Anonym]

Jo, jag är medveten om att även män bedöms ofta efter ytan. Men det sätts mer i system mot kvinnor. Det måste man onekligen säga. Jag försöker tänka mig in i tanken att jag skulle varit en kille och varit med om allt det konstiga jag varit med om, alla olika kommentarer m.m. Allt objektifierande från det att jag var en liten flicka till nu. Det blir nästan skrattretande. Man kan nästan fråga sig: Vad är dessa mäns problem egentligen? Vad får dem att tro att jag skall bry mig så himla mycket om vad de tycker?

Jag menar inte att kvinnor systematiskt nedvärderas i samhället, men att de tyvärr ofta gör det på den offentliga arenan. Eller, föresten, jo, vi nedvärderas systematiskt. Det tycker jag faktiskt. Fast kanske inte alltid privat och i privata situationer.  Därmed inte sagt att även män inte kan bli rejält nedtryckta på olika sätt.

Det finns små öar och världar där utseendet spelar mindre roll, det tycker jag faktiskt. De platser där folk verkligen intresserar sig för ett ämne eller intresse på allvar brukar vara lite mer förskonade. De platserna brukar även vara mer förskonade från sexism. Det finns även människor som varken tänker på sig själva som snygga eller fula utan bara som viktiga för att de finns, och som trivs med sig själva. Jag har själv varit en sån person som inte alls tänkt så mycket eller sysslat så mycket med mitt utseende.  Men sen undrar jag om det var för att jag då såg ovanligt bra ut, så jag kunde strunta i det på den tiden.

Ett bra sätt att sluta tänka på det här är att sysselsätta sig med något. Frenetiskt. Då mår jag bra. Ångesten kommer från stoppad energi. Det finns inget bättre än att vara verksam med något man har en passion för. Men man kan inte göra sig osynlig, och om man inte tycker man är perfekt får man stå ut med att utelämna sig själv till världen för allmän beskådan. Speciellt om man tänker sig själv i en framträdande roll på något sätt...

 35åriga rynkexperten

[Anonym]

Jo, jag är medveten om att även män bedöms ofta efter ytan. Men det sätts mer i system mot kvinnor. Det måste man onekligen säga. Jag försöker tänka mig in i tanken att jag skulle varit en kille och varit med om allt det konstiga jag varit med om, alla olika kommentarer m.m. Allt objektifierande från det att jag var en liten flicka till nu. Det blir nästan skrattretande. Man kan nästan fråga sig: Vad är dessa mäns problem egentligen? Vad får dem att tro att jag skall bry mig så himla mycket om vad de tycker?

Jag menar inte att kvinnor systematiskt nedvärderas i samhället, men att de tyvärr ofta gör det på den offentliga arenan. Eller, föresten, jo, vi nedvärderas systematiskt. Det tycker jag faktiskt. Fast kanske inte alltid privat och i privata situationer.  Därmed inte sagt att även män inte kan bli rejält nedtryckta på olika sätt.

Det finns små öar och världar där utseendet spelar mindre roll, det tycker jag faktiskt. De platser där folk verkligen intresserar sig för ett ämne eller intresse på allvar brukar vara lite mer förskonade. De platserna brukar även vara mer förskonade från sexism. Det finns även människor som varken tänker på sig själva som snygga eller fula utan bara som viktiga för att de finns, och som trivs med sig själva. Jag har själv varit en sån person som inte alls tänkt så mycket eller sysslat så mycket med mitt utseende.  Men sen undrar jag om det var för att jag då såg ovanligt bra ut, så jag kunde strunta i det på den tiden.

Ett bra sätt att sluta tänka på det här är att sysselsätta sig med något. Frenetiskt. Då mår jag bra. Ångesten kommer från stoppad energi. Det finns inget bättre än att vara verksam med något man har en passion för. Men man kan inte göra sig osynlig, och om man inte tycker man är perfekt får man stå ut med att utelämna sig själv till världen för allmän beskådan. Speciellt om man tänker sig själv i en framträdande roll på något sätt...

 35åriga rynkexperten

[Anonym]

Så en liten kommentar som kanske kan trösta de unga tjejerna här. Hade en kompis (27 år) som också drabbats av BDD och hon tyckte när det var värst när hon speglade sina rynkor i den svarta avstängda tvskärmen. jag hade även en period när jag speglade mig i tunnelbanan/bussglaset så jag vet vad ni pratar om. Vid en period utan BDD gick det plöstsligt upp för mig hur man lurar sig med det där.

Men har ni tänkt på att när man speglar sig i något mörkt glas blir alla linjer överdrivna? Det är ungefär som när man bearbetar en bild i photoshop programmet och trycker på effekten "emboss". Alltså vad jag vill säga är att normala linjer ser ut som djupa vallgravar i svarta glasspegelbilder. Det är inte den riktiga bilden.

[Malins mamma]

Hej 35-åriga rynkexperten!

Men om det är något som jag själv inte ens har tänkt på och som jag inte har komplex över så menar jag att jag faktiskt märker om man tittar. Så vi är lite oense där.

Okej, jag påstår inte att mina funderingar är rätt, jag ville bara ge dig lite alternativtankar. Men vi vet fortfarande inte varför han tittade isåfall.......

---------
Däremot tror jag även man kan inbilla sig saker, och det vet jag också att jag har gjort.

Det är inte det man kan förstå eller tänka sig är inbillning som håller en kvar i BDD:n.
Det är det man är helt säker på att det INTE är inbillning.

Mvh Malins mamma

[Malins mamma]

35-åringen och SpegelSpegel,
jag uppskattar verkligen era inlägg, ni har stor skrivartalang och ni är kloka och intelligenta personer som, tror jag, uttrycker de flestas upplevelse av BDD.
Men just därför jag måste tala om att den bild ni ger av er omvärld och era medmänniskor (i inläggen här ovanför) inte är "de friskas" syn. Det ni skriver är genomsyrat av BDD-uppfattningar och tänkande. Ni ser det säkert som en verklighet men när man har BDD ser man verkligheten på ett annat sätt än andra .... det är därför man lider av BDD.
 
Det var det här jag menade med att det är sånt man är helt säker på är riktigt, det är det som håller en kvar i BDD:ns grepp. Och jag tror att det är den här grundläggande bilden ni har av samhället som ni måste jobba med i KBT för att kunna bli friska.

35-åringen, du skrev på flera ställen ungefär att "det finns folk som .....", och det håller jag med om, det finns mördare, djurplågare osv också, men bara för att det finns några enstaka här och var så betyder det inte att alla eller nästan alla är det.

Jag tänkte ta upp några saker av det ni skrev:

Det finns män som stirrar så där som ett maktmedel.

Det kanske det finns, men jag har inte sett nåt sånt stirrande i mitt 55-åriga liv hittills så de kan inte vara speciellt många. Jag träffar män dagligen på mitt jobb och ALLA är hyggliga och trevliga mot mig.

då stirrar de som har affären på min mage, (för de tror alla tjejer har komplex för extra kilon)

Hur kan du veta vad de tror?
Man kan inte veta vad andra tänker.

kom en otrevlig fyllo och frågade om jag var gravid. Meningen var naturligtvis att jag skulle bli deppig och helt knäckt och inte våga vara så framfusig att jag fortsatte syssla med det jag sysslar med.

Meningen med frågan kunde ha varit många andra saker. Han hade kanske en dotter eller en flickvän som var gravid och tänkte att du var jättelycklig över det förmodade tillståndet, tex?               Varför drog du just slutsatsen att han ville du skulle bli deppig och inte vara så framfusig? Är inte det dina egna tankar?

Till en del för att vissa tycker jag är vacker, till en del för att de vill trycka ned mig, till endel för att jag samtidigt har endel synliga "utseendedefekter" och till en del, tror jag, för att jag vägrar spela underlägsen och sätter mina egna intressen främst, inte killar.

Är inte även detta dina egna tankar eller finns det något bevis för att det verkligen är så?

Jag tror att många som har BDD faktiskt har människor runt sig som inte är riktigt friska och som stirrar på dem på ett konstig sätt, så jag tror inte alls det alltid är inbillning.

Varför skulle någon stirra nåt extra på en helt normal person? Den bild som BDD-drabbade ser av sig själva kan ingen annan se. Därför är det helt orimligt att någon skulle stirra pga nån speciell "defekt" som BDD:aren upplever sig ha.

Jag tror även att hon försöker ljuga lite för mig ibland och säga det hon tror att jag mår bra av att höra, för hon vill ju så förtvivlat gärna att jag skall må bra.

Visst är det så att alla föräldrar vill att ens barn ska må bra, men varför skulle man ljuga??? Det behövs verkligen INTE när man har barn som lider av BDD.

Ni får gärna kalla mig inbillningssjuk eller galen, men jag tror helt enkelt jag lider av överklarsynthet, och det är det som kan göra livet lite svårt att leva....

Jag kallar dig inte för nåt av det, men du har tydligen BDD. Överklarsyntheten, som du upplever det, kommer förmodligen från att du som andra BDD-drabbade tycker dig kunna veta vad andra tänker. Men det kan ingen.

Jag tror inte heller alltid att det är så att människor som ger komplimanger eller försäkrar att man är okej är ärliga.

Varför skulle man ge en komplimang om man inte menade det man sa? Då kan man ju lika gärna låta bli att säga nåt. Försäkringar om att man är okej, betyder att man är okej.

men jag skulle ju tro att de säger "nej, älskling, du är fin som du är" när tjejen frågar om hon ser tjock ut.

Detta svar innebär också att även om tjejen hade lagt på sig några kilon så var hon ändå fin i killens ögon, därför att UTSEENDET ÄR INTE ALLT.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: människor är inte snälla och accepterande. Man ska inte utgå ifrån att de är onda, men inte heller att de är välmenande, ärliga och saknar baktanke.
Jo, jag vet, du har flera gånger försökt förklara att din syn på andra människor är riktig. Men de allra, allra flesta människor ÄR faktiskt välmenande, ärliga och saknar baktanke.

Man kan ju bygga en hel karriär på att vara snygg, fast man helt saknar talang.

Hur många har gjort det? (Jag känner inte till nån.)
Finns det 10 st  i Sverige? Isåfall är det en på miljonen. Alltså inte nåt som var och varannan kan ägna sig åt.

Det finns små öar och världar där utseendet spelar mindre roll, det tycker jag faktiskt.

Det finns små öar och världar där utseendet spelar större roll men inte i en vanlig BDD-fri verklighet, den som de flesta människor lever i.

Mvh Malins mamma

[Alameda]

Åh herregud, har ångest över min hud nu. Jag klarar inte av dagsljus, jag måste stå minst 1,5 meter från alla speglar för att inte få panik över mina linjer.
Önskar att jag vore äldre så det vore normalt att huden ser så åldrad ut.
Vad har jag gjort med min hy

[Anonym]

Hej Malins mamma!

Jag håller inte heller med om att verkligheten skulle vara så nattsvart som spegelspegel och jag målade upp i inäggen ovan. Det är liksom både och. Om du undrar hur jag kan veta vad män tänker när de stirrar ingående på mig så är det för att jag också får kommentarer som:

- Du är vacker. (får höra det en hel del faktiskt). Därför vet jag att vissa som stirrar med en viss sannolikhet kan tycka jag är vacker.

Det där med att fråga om någon är gravid är en klassisk grej. Jag tror de flesta personer är extremt försiktiga med att fråga en helt okänd kvinna om hon är gravid. Dels för att de inte har med det att göra, dels för att man kan mista sig, och det vore enormt pinsamt. Ändå har det vid 2 tillfällen kommit just 2  femtioåriga män, som jag i övrigt inte haft särskilt bra kontakt med, faktum är att jag inte ens pratade med dem, och de kände mig inte. Så kommer de fram och frågar på ett väldigt bufffligt provokativt sätt om jag är gravid. I båda situationerna befann jag mig i en situation som var professionell där jag tog ett ovanligt och eget initiativ att göra något. Något som många andra människor runt omkring frågade mig gång på gång hur jag vågade, samt flera ffrågade mig om det var min man som hade ordnat det praktiska runt situationen( jag har ingen man). De trodde helt enkelt inte jag hade fixat det själv.

Eftersom jag hela tiden möttes av kommentarer om hur jag som ensam kvinna kunde eller vågade göra de här sakerna ligger det nära till hands att tro att när främmande män helt opåkallat i samma situation kommer fram och kommenterar MIN KROPP som är något högst privat så har det att göra med att de känner sig provocerade på något sätt(jag skulle själv aldrig stolpa fram och fråga en främmande tjej om hon var gravid, helt utan att känna henne, jag skulle tycka det var fräckt. Om det råder någon som helst tvivel om en främmande människa man inte ens pratar med är gravid eller ej så är det inte direkt läge att fråga. Inte ens om personen är uppenbart gravid tycker jag att man skall börja snacka om det, så till vida leenden och prat inte redan utväxlats och man känner att man fått en personlig relation till personen).

Vad är det som gör att främmande människor tycker att de har rätt att komma fram och kommentera min kropp och mitt utseende?

Hela den här historien med mig och BDD började med att det kom fram en helt okänd utländsk äldre kille när jag var 16 år (på en resa i utlandet) och sade att jag var jätte söt "MEN du har en väldigt ung kropp".  Jag tittade för första gången på mina bröst och insåg att jag såg ut som 13 i kroppen. Senare drabbades jag av haschpsykos och började stirra jättemycket på mina bröst, tyckte jag såg missbildad ut. Eftersom någon kom fram och PÅPEKADE hur jag såg ut så insåg jag att jag faktiskt måste vara missbildad. Jag menar, varför skulle någon annars bry sig om att påpeka? Det måste ju betyda att jag var så missbildad så det verkligen stack i ögonen på dem?(det här var förståss en missuppfattning från min sida, den där killen ville antagligen att jag skulle få komplex, eller har du någon annan förklaring?). Sedan var jag inne i karusellen. Jag fick stora blödande utslag i pannan som jag i och för sig inte speglade så mycket, men som också främmande killar kommenterade. Tex när jag jobbade på posten började en anställd som jag ej kände tala om mina utslag där. En gång skulle vi göra en övning för att bekanta oss i någon studiegrupp på universitetet. Vi skulle hälsa på varandra och säga vad vi såg. Killen jag hälsade på sade:

-En massa finnar.

Senare gick jag till doktorer och då höll de också på och pekade och petade och pratade om mina hudproblem. Min dåvarande kille stirrade och pekade:
- Vad är det där, sa han anklagande. Jag kunde inte svara. Det var ju inte mitt fel att det var så där. Han såg ju vad det var, och borde rimligen fatta att jag led, så varför göra det värre genom att peka och fråga?

En gång när jag provade en klänning hemma hos en tjej som varit flickvän till en kille som tagit många vackra foton på mig och  alltid brukade prata om att han tyckte jag var vacker sade hon till mig att "det såg ut som barnporr" när jag hade den klänningen på(förmodligen apropos mina små bröst).

En beundrare jag nyligen har träffat (en person som jag egentligen kom fram till var för galen för att umgås med mig) talade ofta om hur vacker jag är. Han skickar massa sms hela tiden (även sedan jag slutat höra av mig). Han tycker jag liknar Nina i Cardigans "MEN du är ju 5 år äldre" som det tydligen var väldigt viktigt för honom att påpeka. Första gången jag gick och fikade med honom pekade han på en blupp som står upp i min panna (ett av mina mystiska hudproblem). VAD ÄR det där?? Sa han, till en tjej han knappt kände. Är det där något som inte går bort, har du alltid haft det där??

Okej, så nu kanske du förstår att mina idéer om att människor bryr sig om hur man ser ut inte är påhittade eller inbillade. Jag har fått MASSOR av kommentarer om mitt utseende både komplimanger och rena förolämningar från personer jag inte ens känner. De kan komma fram till mig på stan till och med. Jag är väldigt trött och ledsen på det.

Armén av människor som tar sig fram mer eller mindre helt och hållet på sitt utseende är nog betydligt större än 10 st. Speciellt idag när alla är så välutbildade och kompetenta. Många kända debattörer, författare, programledare och artister bara råkar se ovanligt bra ut, som av en slump så där. Hur kommer det sig? En medelmåttig sportkvinna som är snygg, eller en medelmåttig men störtsnygg violinist kan få jobb och sponsring bara för att de är snygga, i normala fall skulle samma personer  harva på i den anonyma konkurrensen som alla andra på sin nivå. Jag läste nyligen en artikel där författaren på allvar hävdade att snygga författare skriver bättre.

Men allt beror så klart på vart man vänder sina blickar och vilken miljö som är ens omgivning.

[Anonym]

Till Malins mamma:

Låg vaken en natt och försökte komma på 10 pers som tagit sig fram enbart på sitt utseende, och du fick faktiskt rätt när jag tänkte efter. Det var inte så många som man kunde tycka egentligen var HELT obegåvade. Även om det finns några. Men när jag tänkte efter var det flera som behandlas som om de kommit fram på sitt utseende som egentligen är ganska duktiga på det de håller på med. Så jag förstår att det inte är ENBART på sitt utseende. Men jag vill inte hymla med att det finns vissa minst lika begåvade som inte får chansen, inte för att deras utseende inte skulle duga eller så, utan bara för att det alltid är svårt att lyckas med något. Medan de här snygga får en extra liten skjuts. Jag tycker inte man gör de här andra begåvade personerna rättvisa om man inte skulle erkänna att det kan vara lite orättvist på så sätt.

Nu vill jag också erkänna att jag vet att vi talar om en liten begränsad värld av kändisar. Och jag vet att det finns en hel del andra typer av jobb som man kan söka, och många olika anledningar till att man kanske inte får dem. Rent allmänt märkte jag dock att utslagen tidigare när de var som värst kunde dra uppmärksamheten från min person. Jag tror att det kan bli ett slags störande moment som gör att man får svårare att kommunicera.

Att jag själv lagt mycket vikt vid mitt utseende kanske berodde på att jag genom mitt utseende drar till mig ytliga personer, sedan tycker de personerna själva att jag inte lever upp till deras ideal genom olika defekter. Själv tycker jag då att det är ett problem eftersom de inte är nöjda med mig. Självklart är det jobbigt när man får det påpekat att man inte duger. Sedan tror jag att sådana personer kan överdriva utseendets betydelse för att försöka få makt över mig.

Tex händer det att killar/män säger att de ger mig något eller hjälper mig med något bara för att de tycker jag är snygg, när det egentligen är frågan om vanlig hygglighet eller hjälpsamhet som vem som helst skulle kunna förvänta sig av dem, eller kanske till och med om något de är skyldiga att göra. Då är det ju lätt att få för sig att: "Om de inte tyckte jag vore snygg skulle det verkligen gå väldigt dåligt för mig".  Egentligen tror jag att jag har väldigt mycket att komma underfund med angående mitt dåliga självförtroende, det gäller inte bara utseendet. Jag vet faktiskt inte varför jag råkar ut för så konstiga situationer hela tiden. Om det verkligen kan ha med utseendet att göra. Min mamma säger att jag har DÅLIG INTEGRITET. Så att det är en massa saker jag aldrig har lärt mig. Tex har jag inte lärt mig att man inte skall säga till främmande personer att man inte har pengar.

Jag hade nyss en gammal gubbe här i min lägenhet, för skulle sälja min dator. Han ville byta med en annan sak, men då sa jag att jag sålde datorn för att jag behövde pengar. Efter ett tag frågade han mig om det inte fanns något annat i rummet som var till salu..
Jag kan ju inte helt säkert veta, men fick nästan en känsla som om han tyckte jag verkade tillräckligt desperat efter pengar för att kanske "sälja mig själv". Jag anklagade då mig själv på följande sätt:

1. Det är mitt utseende (liten, runda kinder etc)
2. Jag nämnde att jag inte hade pengar
3. Mitt sätt att klä mig (rosa klänning och djumper).
4. Att jag lät honom komma in (inte stämde träff utanför).

Kontentan är alltså att det är något med mig själv som gör att sådana situationer uppstår. Men förhoppningsvis menade han inte det, men jag hade nästan en känsla av att det var så. Jag låtsades inte om nått i alla fall...Jag har runda kinder och det innebär alltså att jag har "dålig integritet".   Jag har även fått höra att jag "ser ut som en mes" (av 50 årig man som konkurrerade med mig om något). Samt en annan person sade: "Du ser inte mycket ut för världen" vad den personen nu menade med det.. Vissa människor tror att de kan köra med mig bara pga hur jag ser ut. On top of det där har jag hudproblem, och nu har jag dessutom även linjer på halsen som kommer sig av att jag börjar bli äldre. Det är en salig röra, men jag önskar verkligen att mitt liv skall bli bättre...