Rynkor/linjer

[Synthesized]

Jag kom på en sak på tal om det här med vilka "kriterier" som måste uppfyllas för att man ska anses ha en fin hud. Det sjuka är ju att i alla reklamer som uppmanar till att man på ett eller annat vis bör förbättra sin yta, så är det ALLTID någon med manipulerad perfekt och slät hud som smörjer in PR-tricket/krämen i ansiktet. Eller i t.ex reklam för dieter och liknande, är det varje gång smala kvinnor som ser alldeles överlyckliga ut där de står och dricker sin magiska dryck som ska få dem att rasa i vikt.

[Anonym]

måste bara säga en sak. jag är den 24-åriga tjejen som skrev. och det är inte så att de alla är i princip rynkfria tills man blir 33. jag har äldre systrar som är 34 och 36 och dom är verkligen inte rynkfria. jag vet också att det verkligen ÄR skillnad på olika människor, vissa är rynkigare än andra, beroende på gener och sol o.dyl. och jag är en av dom som har dåliga gener. och det gör att jag får panik. och jag vet att jag inte orkar. ska jag behöva börja fixa mej redan nu, vid 24 års ålder..

[Anonym]

Hej!

35-åriga rynkexperten igen: jag sa inga under 33 har rynkor, men dina syrror är ju strax över den åldern, och då kan man få lite rynkor - men du är ju 10 år yngre!! tio år är verkligen en lång tid.

Kan du inte i stället njuta av att du ännu är så ung att du helt enkelt är för ung för att ha några riktiga rynkor? Skjuta upp den oron lite? Som jag upplevde det så var det inte så att jag rynkades sakta från 24 till 35, utan hade inga rynkor fram till jag var typ 33, och då märkte jag att det började lite. (både min mormor och min mamma är väldigt rynkiga, så tyvärr har jag nog anlag för det) Men hade jag tittat med mikroskop på mig själv i 20-års åldern hade jag säkert kunnat se ett eller annat veck eller linje redan innan, sånt som alla har, även bebisar.


Ditt problem är kanske att du jämför dig med dina 10 år äldre syrror och glömmer att du är i 20-års åldern...inte alls i samma ålder som dem, plus har gått på reklamen att tjejer 20-30 skulle ha något som helst problem med det....

Som en fotnot skulle jag vilja nämna att mina mamma sa (när jag började noja mig för rynkor) att hon inte hade märkt en enda rynka hos sig själv förrän hon var 42. Hon kände sig "som en pingla" fram till dess och dom visslade efter henne på gatan fram tills dess hävdar hon. (därmed inte heller sagt att man inte kan se medelålders ut och samtidigt vara snygg men de kanske inte vågar vissla då). Vad vet jag, med ditt sätt att se eller dagens sätt att se så var min mamma kanske ganska rynkig redan mellan 33-42 men hon var lyckligt ovetande. På den tiden  (80-talet) spanade man visst inte lika intensivt efter rynkor och då syntes de inte lika mycket.

Allt är en fråga om perspektiv, men när tjejer i 20-års åldern (ja, du är i den åldern, med tjugåårsåldern menar jag 20-30) börjar spana efter rynkor då måste man börja dra i nödbromsen.

[Alameda]

Hej! Det är jag som var Anonym som skrev det första inlägget i den här tråden och sen några till inlägg signerade med "Anonym som skrev första inlägget" (logiskt va). Blev lite rörigt med alla anonyma så jag använder mitt användarnamn nu istället (vilket kanske gör det hela ännu rörigare, vad vet jag).

 Det har iaf gått upp och ner som vanligt, just nu har jag en "BDD-attack" men inte så allvarlig som den skulle ha varit om det varit dagsljus.
Jag uppskattar alla kommentarer på vad jag skrivit, jag blir glad av att folk bryr sig och det finns saker jag skulle vilja svara på/kommentera men jag har inte orkat. Jag ska försöka svara på en del inlägg lite senare.

Funderar på att ta kort på mina linjer så att ni får se själva hur det ser ut..får se.

Jag var nyligen hos en hudterapeut för en ansiktsbehandling under vilken terapeuten kryssade för vilka produkter jag "behövde", en av dessa var en ögonkräm för just tidigt åldrad/solskadad hud. Och nu kommer säkert någon säga att hon bara vill tjäna pengar på att jag köper produkter (vilket inte är helt omöjligt) och yada yada och att det inte alls var på grund av att jag har tydliga linjer under ögat som hon rekommenderade den. MEN det fanns andra ögonkrämer hon kunde kryssat för som inte var till för just det hudtillståndet. Så, tänkte bara skriva det för att göra klart att jag inte hittar på mina ögonrynkor/linjer, de finns där TROTS att jag inte fyllt 20.

Just nu är det inte det som bekymrar mig dock, utan linjerna
i pannan, på näsan och kinderna. Jag vet inte om man kan kalla det rynkor för de är fortfarande väldigt små och inte särskilt djupa, men de ger min hud ett läskigt utseende, lite som en tomat eller någon annan grönsak/frukt som blivit gammal så det blivit små linjer i skalet, liksom lite smårynkigt, förstår ni vad jag menar? (Bästa förklaringen jag jag kunde ge iaf)

Jag har hoppats att det skulle kunna vara på grund av att huden är torr, s.k. torrhetslinjer, men eftersom de inte tycks gå bort hur mycket fukt jag än tillför så verkar det inte vara så.. Sen har jag trott att datorn gett mig de här linjerna, jag vet inte om man får linjer av datorn men jag har iaf haft ångest över det, jag har suttit väldigt mycket framför datorn i flera års tid.
Just nu är jag inne på att det är solens fel, solen sägs ju vara hudens värsta fiende och jag är blond och har väldigt ljus hy som aldrig blir brun men som lätt blir rödbränd. Jag har bränt mig och blivit riktigt röd ett flertal gånger och inte varit så noga med solskydd som jag borde ha varit (även om jag absolut inte är typen som ligger och pressar på stranden osv). Och jag tror att det är det som jag ser resultatet av nu. Känns som jag knappt vågar gå ut när det är soligt utan skyhög solskyddsfaktor nu. Det här året har jag iaf inte bränt mig, jag har varit inomhus nästan hela sommaren. Om jag ser till att inte bränna mig mer, och använder hög solkyddsfaktor varje gång jag går ut, så kanske det iaf inte blir värre?

Hursomhelst så är det väldigt jobbigt. I vissa ljus måste man gå nära för att se linjerna, i andra (tex dagsljus) syns de på ganska långt håll och när de syns ser jag verkligen ut som om jag är 10-20 år äldre än vad jag är. Det är möjligt att andra inte tänker på det lika mycket som jag gör, för de kommer inte lika nära osv, men jag tänker på det mycket ändå och mår väldigt dåligt över det.

[Anonym]

Hej!

Du får så hemskt mycket förlåta mig, men jag har verkligen svårt att tänka mig en 19 åring med rynkor. Jag blir bara riktigt upprörd när jag hör om den där hudterapeuten. Alla har olika hud men skulle man ha skadat sin hud förevigt bara för att man bränt den ett par ggr, när man bara är 19...? Nej, skulle tippa att det skall mera till. Folk har olika hud, men linjer i huden behöver faktiskt inte tyda på åldrande eller skadad hud. Huden har veck och linjer! Endel kanske har annan struktur på huden. Endel har mer andra mindre. Men det är inte RYNKOR. Håller med den där här ovan som skrev något om photoshop. Man har använt photshop så mycket att folk nuförtiden förväntar sig av varandra och sig själva att vi skall se ut som photoshoppade bilder eller seriefigurer.

Ja ja.... vet inte vad jag skall säga...blir helt matt...Du bestämmer själv vad du skall tro.

35-åriga "rynkexperten"

[Anonym]

PS om du varit tonåring på 80-talet hade du inte haft en aning om det du bekymrar dig över. Du hade antagligen överhuvudtaget inte kommit på tanken att gå till en hudterapeut. Om du hade gjort det hade de frågat dig: har du akne? - nej. - Varför är du då här?

Att gå till en hudterapeut är som att be dem "snälla säg att det är nått fel på mig". Och det gör de så gärna...

[Malins mamma]

35-åriga rynkexperten,
jag blir också alldeles matt när jag läser om ungdomar som är bekymrade över rynkor, använder rynkkrämer osv. För att inte tala om all reklam och fokusering på rynkor från media, riktad till UNGA.
Jag är 55 år nu och har aldrig använt en enda rynkkräm, ögonkräm eller nåt sånt. Det har inte behövts därför att jag inte har några nämnvärda rynkor än.

Jag håller med dig i allt det du skriver, du föklarar väldigt bra!  
Jag var tonåring på 60-talet och inte skulle nån ha kommit på att ens tänka tanken att man kunde ha rynkor i 20-årsåldern på den tiden heller.


Dessvärre tror jag inte att det hjälper att diskutera med en BDD-drabbad huruvida "defekten" är verklig eller inte.

I "10 steps to treatment" skrivs det så här i steg 3, där det handlar om att man ska "utbilda sig", lära sig hur sjukdomen fungerar:

 "Explain that the person's concern about appearance is not about how they look, but rather a product of a brain disorder which creates faulty, inaccurate thoughts."  och

"BDD is a psychiatric illness. Their appearance concerns are a result of this."

Alameda, jag vet inte hur pass mycket sjukdomsinsikt du har eller om du kan ta till dig att BDD är en tankesjukdom, inte ett utseendeproblem.
Jag antar att det är lite svårt att se problemet på det viset eftersom man själv bara upplever att det är något i utseendet som är fel. Men genom att läsa om andra och ta reda på allt du kan om BDD så borde det gå att iaf teoretiskt inse att problemet sitter i tankarna och inte i utseendet...?

Jag är rätt så övertygad om att du har BDD.
Om du inte hade BDD så skulle du inte bry dig om ifall du faktiskt hade de rynkor du beskriver. Troligen skulle du inte ens ha sett dom eller lagt märke till dom.

Alla funderingar du har om vad som har orsakat "linjerna och rynkorna" och vad du ska göra för att de inte ska bli värre är sånt som förstärker BDD:n. Desto mer man gör för att förbättra utseendet desto sjukare blir man.

För att bli frisk ska man göra tvärtemot det som känns rätt. Det är därför BDD:n är så svårbotad.

Ps. Jag är inte så insatt i vad det innebär att vara "hudterapeut", jag skulle kanske ha rekommenderat hudläkare istället.

Mvh Malins mamma

[Anonym]

hej, jag har skrivit tidigare. 24-åringen..jag måste bara få säga att faktum är att man har olika gener. att du malins mamma inte har några rynkor och är 55, det är ngt du kan skatta dej lycklig för. två av mina systrar är 34 respektive 36 och de är väldigt rynkiga under ögonen båda två. jag vet mao att mina gener är skit. jag tror iofs att du Alamaeda verkligen inte har några rynkor överhuvudtaget. lite streck kanske. de förstorar du upp. jag är helt övertygad om att man inte kan se dem. fast mina linjer finns. det är verkligt. och dessutom är de åt fel håll, så jag ser ut som om jag precis har sovit hela tiden. och sen att rynkorna plötsligt skulle poppa upp vid 34 års ålder, det är tyvärr inte något jag kan se fram emot.
jag funderar på att "råka" skada mej där. för då måste det väl bara komma ny hud. den kan väl inte vara rynkad på exakt samma sätt?

[Synthesized]

jag funderar på att "råka" skada mej där. för då måste det väl bara komma ny hud. den kan väl inte vara rynkad på exakt samma sätt?

Jag avråder dig verkligen från att göra det. För några år sedan hände det att jag skar bort leverfläckar och liknande små hudförändringar, och när såret läkte kom samma märke alltid tillbaka. Försök inte att "förbättra" ditt utseende på såna sätt, det kan gå illa. Vi med BDD verkar ha en tendens att inte kunna tänka konsekvent när det gäller sånt här och kan därmed göra rätt dumma saker...

[Malins mamma]

24-åringen,

att du malins mamma inte har några rynkor och är 55, det är ngt du kan skatta dej lycklig för.

Jag förstår hur du menar men jag skattar mig inte speciellt lycklig för det, jag hade varit lika lycklig även om jag hade rynkor, mitt utseende har inte nån större betydelse för mig i mitt liv.
Däremot skattar jag mig lycklig för att jag inte lider av BDD.

fast mina linjer finns. det är verkligt.

Jag har säkert också linjer som är verkliga om jag tittar tillräckligt noga men varför skulle jag göra det?? Det är ingen som tittar så nära och ingående på mig ändå. Och om de skulle göra det, vad spelar det för roll? Jag ser ut som jag gör och om det är någon som inte gillar det så är det deras problem, inte mitt. Jag har lika stor rätt som alla andra att se ut som jag gör.
 
Ibland när ni skriver om olika saker så brukar jag gå till spegeln och titta hur jag ser ut men jag orkar aldrig titta längre än några sekunder, det är så helt ointressant, meningslöst och oviktigt. Jag är ju den jag är ändå, med eller utan rynkor.

Syntesized, bra råd!  

//Malins mamma

[Anonym]

Hej!

35åriga "rynkexperten" här. Till  24-åringen:.. Sa inte alls att du skulle "se fram emot" att rynkorna skulle poppa upp när du blev 34" (BDDare har verkligen en tendens att vända allt man säger negativt). Det jag försökte säga och förklara för dig är att du just nu är i en ålder då man inte ens kan ha rynkor, så varför tänka på det nu? 10 år är en så pass lång tid så det är ju nästan en evighet dit. Med tanke på att vi tillslut skall dö så skulle man ju kunna lägga sig ned och deppa över det direkt , och ta ut sorgen i förtid. Smart?

Om det nu är så viktigt för dig att inte ha några rynkor så borde du väl passa på att njuta av åldern då du inte har dem. Och Vem vet, du kanske är en helt annan människa med andra prioriteringar om 10 år så det kanske är helt onödigt att sörja i förväg?  

En allmän uppfattning bland vanliga människor som jag fick lära mig på detta forum verkar vara att rynkor varken gör från eller till, utan att grundutseendet är viktigare. Jag hade läst så mycket damtidningar så jag hade felaktigt fått för mig att rynkor automatisk gjorde att alla tyckte man blev fulare om man fick dem, men så var det visst inte. Sedan är det en annan sak att äldre kvinnor i vårt samhälle har låg status. Det är väl därför alla är så rädda för rynkor.

Vissa får mera ögonrynkor. Jag tycker inte det är ett dugg fult, utan ser charmigt ut. Det är din egen värdering att "dina gener är skit" bara för att det ligger i släkten att få det. Eller vems värdering är det? Tycker DU att det är fult med ögonlinjer? (inget fel med att tycka vad man tycker, men det är kanske viktigt att reda ut vad DU själv verkligen tycker).

Det är intressant 24 åringen, för din fixering är väldigt lik min som jag hade för ca ett år sedan. Jag hade precis samma tankar, att bara det ena ögat hade ett jättekonstigt streck, att det såg totalt bakvänt ut, att vilja skada det eller göra vad som helst för att få bort det m.m. Nu har jag fattat att det här strecket är så minimalt så det knappt överhuvudtaget kan sägas existera. Men i ett och ett halvt år ungefär var jag övertygad om att det var helt verkligt att det var så där tydligt och stort som jag trodde och ville i princip begå självmord, och kunde inte göra någonting alls utan att stirra på det och må sämre och sämre. Att jag knappt sov alls gjorde ju inte saken bättre vad beträffande linjerna.

Och innan du tänker att jag är en läskig rynkig 35åring som ger dig råd så skall du veta att en smink och hudterapeut för något år sen (på svar från en orolig fråga från mig) sa till mig att hon skulle tippa på från hur min hud såg ut att jag var 23. Så jag är troligen inte så rynkig heller, (om jag nu inte blivit det på ett år) utan har BDD precis som du. Men jag gick så klart inte till en hudterapeut, det skulle jag aldrig ha gjort, jag är för snål som tur är, utan jag frågade bara en som stod i sminkavdelningen.

Malins mamma: jag undrar om det verkligen fungerar att säga till unga kvinnor att utseendet inte spelar någon roll, eller för den delen till BDDare i allmänhet. BDDare i allmänhet bryr sig om sina utseenden, och jag tycker inte att det är en sjukdom att göra det. Det är först när det blir handikappande som det blir ett problem. Problemet är kanske att de är så överkänsliga beträffande sitt utseende och oroliga så de överdriver minsta grej i det. Det är som en slags ångest.

Jag är fortfarande inte säker på om 24åringen verkligen tycker att hon har rynkor,  eller om det snarare är en slags oro att I FRAMTIDEN bli på ett sätt som hon absolut inte tycker om och få något hon ser hos sina systrar och tycker illa om. Det skulle vara intressant att höra var den oron kom i från. Är det systrarna själva som sagt något negativt om sina rynkor? Hur trivs de med sig själva? Hur är eran relation? Hur är det för dig att vara så mycket yngre i en äldre familj? Får det dig att känna dig äldre än din ålder eller må eller känna dig på något annat speciellt sätt? Finns det någon annan anledning till att utseendet är så viktigt för dig och att du fokuserar just på rynkor?

Det finns mycket dubbelmoral angående det här att "Utseendet inte spelar någon roll".  Jag lyckades ju få proffsbehandling för BDD för en tid sedan, men blev tvungen att sluta för att behandlaren (som var en ung kille) stirrade på min mage varje gång jag var där (jag var lite överviktig då). Sedan dess har jag bantat ned mig, främst för jag orkar inte med folk som stirrar. Det bränner hål i min integritet. Men hur omedveten måste man inte vara om man är profesionellt utbildad till att behandla BDD och stirrar så där som han gjorde? Det visar att utseendefixeringen är utbredd över hela samhället. Precis ÖVERALLT. Ingenstans får man vara ifred. Det var ju knappast så att jag brydde mig eller hade komplex för min mage för jag visste jag kunde banta, så i det fallet var det inte jag som ledde hans tankar, utan killar är väldigt fixerad vid hur man ser ut och verkar bry sig väldigt mycket om det. Ibland kan det vara jävligt jobbigt. Och det är tyvärr inte inbillning. De använder det även som ett maktmedel, och det är väl därifrån rynkfixeringen i medierna kommer. Vi skall vara så upptagna med att oroa oss för rynkor så vi inte hinner tänka på att konkurrera med männen om jobbet.

Utseendet spelar roll i det sociala spelet, allra främst bland människor som inte känner en så väl, och känsliga människor som BDDare som har förmågan att känna andras blickar mår dåligt om de känner de har något som får andra att titta eller bli kritiska. Oron och ångesten över detta kan göra att man nojjar sig så mycket så man tappar verklighetsanknytningen och det går överstyr. En människa som råkat titta på en på ett visst sätt och säga eller utstråla något elakt kan göra så stor skada så man blir helt fixerad och livrädd att det skall upprepas. Det gällar att läka den skadan sedan. Och förstå att människor ser oss olika hela tiden och har egna motiv för hur de väljer att se oss.

[SpegelSpegel]

Utseendet spelar roll i det sociala spelet, allra främst bland människor som inte känner en så väl, och känsliga människor som BDDare som har förmågan att känna andras blickar mår dåligt om de känner de har något som får andra att titta eller bli kritiska. Oron och ångesten över detta kan göra att man nojjar sig så mycket så man tappar verklighetsanknytningen och det går överstyr. En människa som råkat titta på en på ett visst sätt och säga eller utstråla något elakt kan göra så stor skada så man blir helt fixerad och livrädd att det skall upprepas. Det gällar att läka den skadan sedan. Och förstå att människor ser oss olika hela tiden och har egna motiv för hur de väljer att se oss.


   

Detta håller jag faktiskt med om...det FINNS elaka människor och att folk kommenterar andras utseende är över huvud taget inte ovanligt, det händer hela tiden. Men vi är känsligare än "friska" och förstår inte att det faktum att ngn tycker att vi ser fula/konstiga/fel ut eller kritiserar ngt i våra utseenden inte betyder att alla tycker som kritikern, att det objektivt ÄR så eller att livet är förstört pga detta.

Som du skrev, bland människor man ej känner är ju utseendet i princip det enda man har att utvärdera. Tycker det är just detta som är så obehagligt, att den yta som jag skäms så över måste vara det första jag visar upp när jag ska göra ett intryck på ngn. Skulle helst av allt slippa ha ett utseende alls, det är väl det enda sättet att undvika att folk bedömer ens yta. Och det är ju omöjligt. Med andra ord, det existerar inget sätt att slippa utöver att isolera sig, kamoflera sig eller avsluta sitt liv.
Den generation som är ung och karriärslysten och på väg att ta makten på olika plan i samhället just nu är dessutom ofattbart ytlig. Ingen jag pratar med förstår över huvud taget hur bdd kan vara en sjukdom, i princip alla tycker ju att utseende är A och O, både hos sig själva och andra. Det är klart man lider och oroar sig om man inte är snygg, liksom. Mina vänner skulle säkerligen också ha haft bdd om de sett ut som jag. De har helt perfekt hy över hela sina strömlinjeformade kroppar men nojar ändå över minsta munsår, finne eller obefintlig antydan till cellulit. Men mestadels bryr de sig inte så mkt att det hindrar dem i det dagliga livet eftersom det oftast inte finns ngt att bry sig om. Får de en finne eller liknande blir de dock upprörda och väldigt paranoida över att visa sig för folk.

Normala människor låter väl helt enkelt bli att tänka på att de bedöms, är tillräckligt självsäkra för att kunna ta att bli kritiserade eller så tycker de själva att de ser bra ut och är övertygade om att ingen skulle kunna tänka eller säga elaka saker om dem. Vilket säkerligen ingen heller gör om ngn som har ett normalt och oklanderligt yttre. Men det finns vissa  drag i det mänskliga utseendespektrat som tenderar att dra till sig hån, så är det bara. Jag önskar verkligen att jag kunde säga att det det inte är så, men världen är grym mot vissa. T ex människor med "defekta" utseenden eller psyken, eller psykisk överkänsliga personer. Det är knappast så att folk tar på sig ullvantarna innan de spöar en bara för att man darrar med underläppen. Men sedan finns det ju lyckligtvis folk som drar sig för att göra andra illa, och icke-utseendefixerade människor, speciellt bland de lite äldre och klokare som iinsett vad som betyder ngt i längden.

[Malins mamma]

35-åriga "rynkexperten",
du skriver väldigt klokt och bra och jag håller med dig i allt ända till det du skrev:

men blev tvungen att sluta för att behandlaren (som var en ung kille) stirrade på min mage varje gång jag var där (jag var lite överviktig då).

Eftersom det var en professionell BDD-behandlare så borde ni ha gått igenom punkten, "att dra förhastade slutsatser utan bevis", som är typiskt för BDD-drabbade.

Om jag förstår dig rätt så drog du slutsatsen att han stirrade på din mage för att du var lite överviktig och att han genom sin blick kritiserade din mage...?
Är den uppfattningen verkligen riktig? Det finns en del frågor att ställa:

*Stirrade han faktiskt på din mage?
 
Jag kan tänka mig en annan förklaring. Tex Du hade BDD med fokus på nåt i ditt ansikte. För att inte du skulle känna dig uttittad eller obekväm undvek han att titta mer än nödvändigt på ditt ansikte, alltså sänkte han blicken. Att sänka blicken ner till bysten hade inte varit passande därför sänkte han blicken lite till och du fick uppfattningen att han stirrade på din mage.
 
Det finns också en möjlighet att han bara tittade ut i luften utan att fokusera på nåt särskilt, (som tex din mage). Man måste ju titta nånstans och det hade säkert varit konstigt om han hade tittat upp i taket eller ut genom fönstret när han pratade med dig.
 
*Om det nu hade varit så att han faktiskt stirrade på din mage, hur kan du veta att han stirrade för att han tyckte att du var lite överviktig och borde banta?

Är inte det dina egna tankar?
Han kunde lika gärna ha tittat för att han tyckte att det var en "säker" zon att titta på, en zon som han trodde att du inte kunde ta illa upp av att han tittade på, eller möjligen att han tittade för att han gillade din mage?

Dethär är alltså några alternativtankar till den händelsen du beskrev, jag kan ju inte veta vad BDD-behandlaren egentligen tänkte men jag tycker det är synd att du avslutade behandlingen utan att konfrontera honom med din uppfattning, speciellt eftersom du därefter drog slutsatsen att:

Det visar att utseendefixeringen är utbredd över hela samhället. Precis ÖVERALLT. Ingenstans får man vara ifred.

-------
Malins mamma: jag undrar om det verkligen fungerar att säga till unga kvinnor att utseendet inte spelar någon roll, eller för den delen till BDDare i allmänhet. BDDare i allmänhet bryr sig om sina utseenden, och jag tycker inte att det är en sjukdom att göra det.

Det stämmer, även icke-BDDare bryr sig om sina utseenden och det är inte sjukt. Det skrivs och pratas om utseenden hela tiden, överallt.
Det som skiljer BDDare från "friska" är vilken BETYDELSE man lägger in i utseendepratet.
 
Det kan låta lika från båda kategorierna, "Ånej, jag har fått en finne, vad hemskt, hur ska jag kunna visa mig nu?"
 
Den "friska" tänker att finnen är borta om ett par dar, ev klämmer ut den sminkar över den så gott det går, känner sig lite obekväm om folk tittar nära men fortsätter att  leva sitt liv som vanligt.
 
Men för BDDaren är det en katastrof, man kan inte gå ut, man står i timmar framför spegeln, man tvättar och smörjer in ansiktet, man gör peeling, man letar i tidningar eller på internet efter starka  acnemedel, man oroar sig för att få flera finnar, man oroar sig för vad andra ska tänka, man kollar på bilder av andra (kändisar) om de har några finnar, man får ångestattacker och känner att man inte kan leva vidare med nåt så hemskt, om någon tittar på en så tror man att den tittar för att man har en finne, om någon tittar bort så tror man att den blev äcklad över finnen, om man hör någon skratta tror man att det är ett hånskratt för ens utseende, man lyssnar efter och lägger märke till om någon nämner något om utseenden och blir mer och mer övertygad om att utseendet är jätteviktigt, man ser framför sig en framtid utan möjlighet till att få ett normalt liv med familj, utbildning eller jobb, tom döden känns ibland som ett bättre alternativ.

En annan skillnad är att den "friska" ser sitt ansikte som en helhet. En finne är bara en liten prick som inte förändrar utseendet på nåt vis. För den BDD-drabbade tycks utseendet förändras så att finnen blir det dominerande, det första folk ser när de tittar på en.

Det är därför som en finne/rynka/linje/näsa/haka eller vad det kan vara i ens utseende blir en plåga och ett lidande för den BDD-drabbade men inte för den "friska".    

Jag håller med om att det inte fungerar att säga till BDDare att utseendet inte spelar någon roll. Att utseendet är viktigt är en av grundförutsättningarna för att BDD:n ska finnas. Men det är skillnad på vad "viktigt" innebär för friska och vad "viktigt" innebär för BDD-drabbade.  
Det som BDDare måste komma underfund med är att ens eget utseende inte spelar på långa vägar så stor roll som man tror när man lider av BDD. Och att när folk i allmänhet pratar om sitt eget eller andras utseende så lägger de inte alls den vikten eller den betydelsen vid det de säger som man tolkar det till när man har BDD.

Mvh Malins mamma

[Malins mamma]

Det var några saker till som jag vill kommentera,

och känsliga människor som BDDare som har förmågan att känna andras blickar mår dåligt om de känner de har något som får andra att titta eller bli kritiska.

Jag håller inte med om att problemet är att BDDare har nån speciell förmåga att känna andras blickar.
Problemet, som jag ser det, är att BDDare har en förmåga att TOLKA andras blickar, gester och uttalanden till en negativ kritik av deras utseende. Det är därför man mår dåligt.

Med andra ord, det existerar inget sätt att slippa utöver att isolera sig, kamoflera sig eller avsluta sitt liv.

Jo, det finns andra sätt. Genom att granska sina tolkningar och vara medveten om att man som BDD-drabbad,
 
1. Har ett "absolut-tänkande", man ser saker i svart eller vitt. Tex endera är man ful eller fin, om man inte är perfekt så är man ful. **Man ska träna sig på att se "gråskalan", att det finns "tusen" stadier mellan fin och ful.
 
2. Tycker sig veta vad andra tänker.
**Inse att man aldrig kan veta vad nån annan tänker.

3. Tar sina tankar som ett bevis för att ens uppfattning är sann.
**Inse att det man tänker eller tror inte har något sanningsvärde.
Tex många människor tror på Gud, är då tron ett bevis för att Gud finns. Många människor tror inte på Gud, är då den tron ett bevis för att Gud inte finns? Har tankar någon inverkan på verkligheten?
 
4. Tror att känslor representerar fakta.
Att man känner sig illamående av sin spegelbild eller att man får ångest tex av att vistas i en provhytt eller ute i solsken med andra människor tas som bevis för att man verkligen ser hemsk ut.
**Förstå att känslor kommer ifrån det man tänker och veta om att det går att ändra sina tankar, vilket leder till andra känslor.
 
5. Har har en högre tendens än "friska" att:
Gradera sitt eget utseende som fulare än andra gör.
Gradera andras utseende som finare än andra gör.
Misstolka andras blickar och beteenden.  
Dra felaktiga slutsatser.
**Vara medveten om att detta är en del av BDD:n. Det har forskats om detta och resultaten har visat att det är så.


Normala människor låter väl helt enkelt bli att tänka på att de bedöms, är tillräckligt självsäkra för att kunna ta att bli kritiserade eller så tycker de själva att de ser bra ut och är övertygade om att ingen skulle kunna tänka eller säga elaka saker om dem.

Jag håller inte med om detta heller.
Du menar alltså att de som inte är snygga blir bedömda och kritiserade för sitt utseende men att de inte tar åt sig av kritiken?
Att det är därför de flesta människor inte lider av BDD?
 
Nej, det är inte förklaringen.
Att de flesta människor (även de som "inte ser så värst bra ut")  inte lider av BDD beror på att de inte har dessa felaktiga uppfattningar som BDD-drabbade har.
Man upplever alltså inte att man blir bedömd för sitt utseende.

Eftersom "friska" inte misstolkar folks blickar, uttalanden och beteenden så är det ytterst sällan och bara i vissa speciella situationer som folk faktiskt är elaka med anledning av någons utseende, även om det kan hända ibland.
 
Det vanligaste är nog under skolåldern, mellan- och högstadietiden, det har nog de flesta varit med om.
Man kan även få elaka kommentarer från rivaler pga svartsjuka eller om man blir osams med någon. Men de allra flesta människor i vår omgivning bryr sig inte om hur andra ser ut, var och en har nog med sina egna liv.

Mina vänner skulle säkerligen också ha haft bdd om de sett ut som jag.

Hmmm ... menar du alltså att BDD innebär att man "är ful"?
Om det är så, hur väl stämmer det in på alla andra BDDare som du har sett bild på (här och på BDDCentral)?
Däremot innebär BDD att man ser sig själv som "ful" och känner sig "ful" men det är en helt annan sak än att "vara ful".

Jag förstår att du (som troligen alla andra) tror att just du är ett undantag och verkligen är "ful" på riktigt.  Men INGEN av er är ett undantag, ni lider inte av BDD för att ni skulle ha ett fult utseende utan för att ni har en förvrängd syn på ert eget utseende och felaktiga tankar och uppfattningar.

BDD är en tankesjukom, inte ett utseendeproblem.

Mvh Malins mamma

[Anonym]

Åh Malins mamma. Jag blev verkligen hjälpt av dina sista inlägg. Jag har nu kommit till en annan spegel och istället ser jag då mitt tydliga streck mellan ögonen, och snart snart är det värre och värre och jag kommer se helt arg ut. Och det är bara bara jag. Det fick mig lite att tänka på att, vilket jag någonstanns lite vet ibland, det kanske inte är själva felet som är det värsta. Det är där, ok, men det är kanske något som är bakom. BDD? Och när jag läste det som du skrev fick jag mej en tankeställare igen.

Men för BDDaren är det en katastrof, man kan inte gå ut, man står i timmar framför spegeln, man tvättar och smörjer in ansiktet, man gör peeling, man letar i tidningar eller på internet efter starka acnemedel, man oroar sig för att få flera finnar, man oroar sig för vad andra ska tänka, man kollar på bilder av andra (kändisar) om de har några finnar, man får ångestattacker och känner att man inte kan leva vidare med nåt så hemskt, om någon tittar på en så tror man att den tittar för att man har en finne, om någon tittar bort så tror man att den blev äcklad över finnen, om man hör någon skratta tror man att det är ett hånskratt för ens utseende, man lyssnar efter och lägger märke till om någon nämner något om utseenden och blir mer och mer övertygad om att utseendet är jätteviktigt, man ser framför sig en framtid utan möjlighet till att få ett normalt liv med familj, utbildning eller jobb, tom döden känns ibland som ett bättre alternativ

Detta skulle kunna vara en beskrivning av mej. Gud vet hur många gånger jag tittat i tidningar, på kändisar, efter den defekt jag tänker på. Tidigare var det hår, sen speciellt finnar, och sen rynkor vid ögonen och nu då mellan ögonen liksom.
Och det där med att tro att andra ser det direkt. Jag kan tänka att folk hånar mej och skrattar, egentligen inte åt det roliga jag sa eller något - utan för att liksom - titta hur hon ser ut. Hur fan kan hon vara så glad, helt patetiskt..

Jag ville iaf säga att det kändes bra att läsa det du skrev. Jag ska börja KBT snart. Och har börjat äta antidepressiva.
vh 24-åringen