Gå ner i vikt linjen här!! Skriva av sig om hur svårt det är

[Malin]

Tack för att du skrev Insatiable! Jag känner mig som sagt inte tillräckligt insatt i ätstörningar för att veta vad som är bäst i en sån här situation. Jag själv har nog ett så sunt förhållande till min vikt man kan ha i dagens läge, tack vare att jag växt upp med en mamma helt utan viktnojjor, så det är inte alltid så lätt att relatera för mig. De enda gångerna jag känner att jag har gått upp oönskat i vikt är de få gångerna jag har fått för mig att äta för sällan, så för mig känns det som det bästa sättet att hålla vikten att inte börja krångla med den.

Hur känns det att läsa sånt här om man nojjor om vikten? Kan det verka triggande? Borde jag sätta stopp för tråden? Jag kan ha fel men det känns lite som ett självskadebeteende som önskas visas upp, skulle någon skära sig själv och lägga upp bilder på det här skulle jag givetvis sätta stopp. Möjligheten att "visa upp" kanske ger mer motivation till beteendet..? Jag är ute och snurrar i okända trakter nu så jag skulle uppskatta andras synpunkter på hur jag ska agera. När jag säger till om saker jag inte vill ska förekomma på forumet brukar jag bli kritiserad för det, så det tar emot lite att säga stopp också 

Mvh
Malin

[Bobbski]

Jag kanske också är ute och cyklar men...
Jag tror inte att denna tråden kan verka triggande för andra läsare på annat vis än att folk blir upprörda på grund av att det på ett så positivt vis skyltas med ett skadligt beteende, men jag tror också att det är just det trådskaparen vill - att få reaktioner av en eller annan anledning.
Jag tycker inte att tråden bör låsas på den grunden att den kan verka peppande för andra läsare, däremot tycker jag att den bör låsas då trådskaparen sagt vad denne ville ha sagt, och andra användare har på ett bra sätt upplyst TS om riskerna denne utsätter sig för, därmed är allt sagt och fortsatta inlägg av trådskaparen kommer enbart leda till osämja då TS inte tycks ha för avsikt att diskutera detta, utan enbart att visa upp sitt skadliga beteende.

[Insatiable]

Det är ju lite svårt att svara på om man skall ta bort tråden eller inte. Jag tror absolut att det kan verka triggande för personer med ätstörningar. Säkerligen inte för alla, men det beror förmodligen på vilken ätstörning man lider av & hur långt gången den är, om man får hjälp osv. Men på tidigare forum jag hängt på samt på pro ana-forum blir ju sådana här trådar en slags trigger & man peppar varandra till att gå ner mer. Om det skulle bli så kanske det är dags att låsa tråden... annars beror det väl på hur andra medlemmar här uppfattar det. Jag kan ju inte svara för någon annan än mig själv. Men jag vet att det finns personer här med ätstörningar & jag hoppas att såna här trådar inte påverkar dem negativt.

Bobbski: Såklart kan det trigga på det sättet också. Men om trådskaparen vill ha reaktioner eller provocera kan jag inte svara på. Dock är det ett faktum att en sån här tråd kan göra människor upprörda, men jag vet att det sällan brukar vara för att prpovocera som man startar en sån tråd om man är ätstörd. Kanske mer för att hitta stöd eller ropa på hjälp eller nåt i den stilen. Känns dock som fel forum att starta sådana trådar i, plus att det finns personer här med ätstörningar här som jag tror det kan trigga mer än att tråden är irriterande eller vad man nu kan tänka om den. Det kan vara jobbigt att läsa om hur andra med ätstörningar gör för att gå ner i vikt & det föder så lätt känslor av värdelöshet, typ: 'vad gör jag för fel?' eller pepping: 'kan hon så kan jag' & det känns inte helt bra. =/

[Living_in_the_past]

Om ni visste hela min bakgrund så skulle ni nog förstå mig mer. Och jag är jätte lessen att jag stör folk här. Men jag tänker fortsätta skriva tills ni blockar tråden. Vilket jag hade blivit väldigt lessen över, men jag hade överlevt, kanske söka mig till pro ana sidor, har hört talas om dem men aldrig varit inne på  nån. Jag vet vad jag utsätter min kropp för, jag är jätte rädd varje dag att nått ska hända med mig, men jag måste bara, jag kan inte sluta nu när jag är så nära. Jag lovar om det inte känns bra när jag väger 55. DÅ ska jag söka hjälp. Idag vägde jag iallfall 57.3. Och det känndes bra. Men nu börjar jag oroa  mig hela tiden för att jag inte ska orka träna. Jag ska ta å vila nån dag.

[smalajag]

...........

[Insatiable]

Living_in_the_past: Jag kan inte säga att tråden stör mig, trots att jag har ätstötningar, men jag misstänker att den kan störa andra. Så är det alltid på alla forum som inte är pro ana. Folk stör sig på trådar av den här typen eller tar illa upp av dem. Jag rekommenderar dig inte att söka dig till en pro ana sida, som sagt, men jag vill gärna veta om du definierar dig som ätstörd? Det verkar som om du inser att det här är ett problem, men ändå vill du inte söka för det?

"Jag lovar om det inte känns bra när jag väger 55. DÅ ska jag söka hjälp. Idag vägde jag iallfall 57.3"

Det stora problemet är att du inte kommer att vara nöjd vid 55. Den onda cirkeln har redan börjat. Och även om du inser att "fan, jag är inte nöjd nu heller" kommer du inte att vilja söka hjälp då, trots att du nu säger att du kommer att göra det. Du kommer alltid att sträva efter en lägre vikt, till sist en omöjlig vikt, men det kommer inte att  avhålla dig från att utsätta din kropp för negativa påfrestningar i form av hetsätning, svältperioder, överträning eller självframkallade kräkningar. Det låter säkert väldigt hårt & dömande, men det är en sjukdom. Du kan inte ha kontroll över din sjukdom, inte ens när du tror att du har kontroll så har du det. Det är sjukdomen som har kontroll över dig, hur krasst det än låter.

Du kommer som skrivet inte att söka hjälp vid 55. Du kommer att tänka att ditt missnöje är ett bevis på att du fortfarande är fet, och så kommer du att sträva efter en ännu lägre målvikt. Kanske 53 till att börja med. Och sedan sänks den igen, igen & igen.

Egentligen behöver du inte skriva nåt om din bakgrund, i alla fall inte för min skull, men om du känner att du vill att andra skall förstå eller att du behöver skriva av dig så är det ju bara att göra det. Personligen förstår jag dig redan [även fast du kanske tror att jag inte gör det eftersom jag inte är "med dig" i din strävan efter att gå ner], och ingenting du kommer att skriva framöver kommer att förvåna mig. Jag har själv ätstörningar & jag har sett andra typer av äs än den jag har på nära håll, så jag vet hur det fungerar.

Vad är förresten ditt syfte med tråden? Vill du ha stöd? Skriva av dig? Ropa på hjälp? Hitta ana & mia-polare? vad syftet än är med tråden tror jag att du kommer att få ut mycket mer av att hitta en bra terapeut, men jag vet samtidigt att du inte riktigt kommer att ta till dig det jag skriver om att söka hjälp, och att det kommer att ta väldigt lång tid innan du får hjälp. Kan bara säga som så att det inte är så djävla glammigt att tro att man skall kvävas av sina egna spyor, att ha konstant hjärtklappning, svimningsanfall, näringsbristreaktioner & att tänka på mat dygnet runt. Att tänka på att andra människor försöker lägga krokben för en när de vill bjuda en på fika eller dylikt, och att hela tiden vara paranoid för att man tror att folk 'vet' eller vill 'förstöra' för en. Det är heller inte roligt när man börjar tappa hår eller när man inte orkar ta sig upp ur sängen på morgonen & det enda positiva man kan se med det är att man åtminstone inte behöver äta. Den ekonomiska biten är heller inte trevlig om man har bulimi som jag fått intrycket av att du har. Tänk alla pengar man slösar på hetsätningsmaterial. Vad mycket annat man skulle kunna göra för dem.

Men du gör som du vill... 

//Insatiable

[Living_in_the_past]

Igår vägde jag mig inte och skrev inte här heller, jag var ute å hade lite kul. Och idag har jag inte heller vägt mig och jag har varit ute å lite så. Men jag tror att jag ligger där runt 57, inte mindre. Jag försöker fokusera på att gå ut å gå, men idag orkade jag inte, efter att ha gått nästan 10000 steg om dan de senaste 6 dagarna. Så idag tog jag mig vila. Men jag har styrke tränat lite, ska försöka göra lite till och sen duscha och bädda rent innan jag ska sova. Jag hade vart nöjd med min kroppsvikt nu, OM jag sett fin ut. Men jag har så feta armar och hängig hud under rumpan. Och mina bröst ser för jävliga ut. Det enda jag är riktigt nöjd med är hur magen ser ut. Och även benen fram till det hängiga under rumpan. Jag måste styrketräna som fan för att få fastare röv. Har alltid haft rätt stror rumpa jämfört med allt annat. Mina armar har därimot alltid varit fina, men nu ser dom jätte muskliga och manliga ut. Särskilt mina axlar. Jag vet inte vart man kan hitta tips för att bygga upp fina kvinnliga armmuskler. Så som många hollywood tjejer har. Sånna armar vill jag ha. Och fasta tuttar och rumpa, det hade vart skit snyggt. MEn jag kommer ju inte få så fast om jag svälter mig själv, för det tror jag inte ens styrkäträningen kan förhindra. Jag hade velat ha en personlig tränare och personlig kostrådgivare, då hade det varit lättare tror jag. SYnd bara att man inte föddes rik alltså. TYp paris hilton rik.

Jag tror inte jag kommer komma ner till 55kg. Men jag ska försöka iallfall månaden ut. 
Jag skriver här bara för att få skriva av mig. Och jag kan kanske förstå om nån som läser detta stör sig, även fast jag själv är personen som inte strör sig på vad andra skriver, det är ju trots allt yttrandefrihet.

Det tycker jag var lite roligt skrivet ekonomiska biten. Men så mkt är det inte jag äter. Jag äter som jag alltid gjort så mina föräldrar märker ingen skillnad förutom att jag blivit smalare.  Det är ju hemskt att sitta å äta sådär och sen bara kräkas upp det, när det sitter andra små stackars barn världen över och svälter. Men jag vet inte vad jag ska göra. Jag hade ändå inte kunnat hjälpa dom mer om jag inte haft bulimi.
Om man ändå levde i en sagovärld där allt var perfekt. Då hade jag aldrig behövt skriva och störa några här.

[Living_in_the_past]

Jag vill inte väga mig jag orkar inte, jag orkar inte gå ut å gå heller. MEN det ska jag göra snart. Jag tvekar alltid innan. Men sen när jag väl går och efteråt känns det jättebra. Ska köpa en sån där abtronic har jag kommit på och använda på mage och armar å rumpa och lår. För det är faktist jobbigt att träna själv. Iallfall att komma igång. Så man kanske kommer se riktigt läcker ut i sommar. Har redan börjat bli lite brun tom. Just nu ser jag fram emot sommarn och kanske ett sommarjobb och mycket normalt nöje, som jag aldrig upplevt förut. Har alltid avvikit från alla roliga sommaraktiviteter, dom senaste åren. När man  var liten så åkte man ju å badade varje dag. Men sen jag började få finnar på ryggen har jag undvikit att bada in public. Men nu är ju dom borta bara en massa ärr kvar. Men om jag blir lite brunare så kanske inte dom syns så mkt. Jag tror att roaccutanen var det bästa val jag  någonsin gjort. För nu behöver jag aldrig vara rädd förr att vakna med massa stora gula finnar, och om jag får nån liten eller nåra, så försvinner dom inom bara nån dag, särskilt när jag aldrig rör dom  längre. Det behovet har försvunnit helt. Jag känner mig som en ny person. Om man jämmför för både ett år sen och två år sen. Jag hoppas så nu att jag kan få bli glad över min kroppsform oxå. Jag är helt nöjd med att jag  väger såppas mkt under 60, för det var så längesen. Och nu ska jag börja styrke träna så jag ser läcker ut i bikini i sommar. Och sola mig knallbrun. Abtronic kommer hjälpa mig stort. Och jag ska sakta nu börja åter vänja mig med att äta normalt. Jag ska börja på måndag hoppas jag. Det är väldigt svårt att sluta äta godis. Men jag har gjort det förut. Jag ska klara det igen. Och tränaträna och ut å gå å sola å duscha. Det är skojj ju. Det här ska bli bra.!!!!!!!!!

[Living_in_the_past]

Jag väger fortfarande 57 nånting.. Jag går inte ner så speciellt mkt, eftersom jag inte varit ute och gått på 3 dar nu. Jag finner ingen lust. Jag vill, men vädret gör det inte lättare, när man redan är så hängig som jag är. Jag ber till gud att det ska bli fint imorn, då ska jag börja dagen med frukt å kanske gröt, och sen ut och gå som bare den. Jätte tidigt ska jag försöka gå upp. Men jag har så svårt att somna bara. Fast jag är jätte trött nu, så hinner jag bli pigg igen när jag tvättat ansiktet, och sen får jag svårt att sova för jag har svårt att hitta rätt sätt att ligga på min kudde. Och tankarna snurrar på. Men inte på det där sköna sättet som precis innan man sjunker in i sömnen sakta men säkert. Jag mer ligger och planerar. Önske drömmer. Om man ändå hade nån att prata med. Jag menar inte här alltså. Jag menar i värkligheten. Om jag ändå haft en enda riktig vän som visste allt om mig, och som förstog och inte brydde sig om min bakgrund. Jag har ingen aning om vart jag kan hitta en sån. Det bästa stället ska ju vara på skola/jobb, eller tom krogen. Men än så länge befinner jag mig inte på nått av dessa ställen. Jag vill ha ett jobb. Och jag vill äta normalt, och jag vill orka träna och röra på mig som en normal människa bör. Jag fattar inte vart det gick snett. Jag fattar inte vad jag gjorde för fel eller när. Vad kunde jag gjort för att förhindra att hamna här jag är nu. Och vad kan jag göra för att ta mig ur detta jävliga. Helt jävla själv. Jag kan tänka mig att jag kommer nog berätta om detta för min familj i framtiden när det ligger långt bakom. Men just nu vill jag hålla det långt bort från dom. Jag har faktist ingen aning om hur dom skulle ta det. Jag är faktist inte rädd att dom ska märka, för det finns ju ingen anledning till att dom blir arga på mig, för det är väll det man är rädd för isåfall? Jag är bara rädd att dom ska ta mitt ända sätt ifrån mig. Jag vill värkligen bli vanlig igen. Men jag tror det kan bli svårt, det kan nog ta tid, kanske när jag får ett jobb, ett ritkigt jävla vanligt liv, då kan det nog inte blir så mkt sämre. Och mitt hy problem är ju inte där längre på samma vis så jag har rätt bra förutsättningar nu. Jag vill värkligen komma på egna ben. Slippa vara så här jävla själv. Bli någon.
Jag minns inte när jag fick en kram senast av nån. Eller när jag skrattade riktigt med någon. Det är väll det livet ska vara fullt av? kramar å skratt? Jag vill iallfall ha det så. Jag vill att äta ska vara något trevligt och jag vill äta tillsammans med andra. Och äta utan hets. Och sen vill jag inte behöva spy upp det. Det är inte så farligt att själva spy upp det. Men alla bivärkningar är ju inte trevliga. Jag minns faktist inte när jag var på toaletten senast. Och det kan ju inte vara bra. Och som jag sagt förut mina tänder har ju förlorat det vita längts ner, andra ser det nog inte, men jag som redan är en sån person som kollar på alla mina små detaljer jag är helt förskräckt över detta. Tanköttet känns lite obehagligt oxå, och det smakar rätt knäppt i munnen. Jag tror inte att jag har några märkbara bivärkningar. Men det är nog så mkt som inte jag kan se. Hade en läkare undersökt mig, hade nog jag lagts in. För jag minns  inte fakist när jag åt normalt senast nu. Det kan vara 2 månader tror jag men jag är inte säker. Tiden har gått så fort för jag har varit glad. Men jag har samtidigt varit lessen och rädd. Men det glada var starkare. Jag har borstat tänderna för ikväll. Men jag är ändå sugen på att hetsäta. Jag är sugen på vattniga saker. Som vattenmelon och iste och saftiga saker en ljummen sommar dag. Jag måste ha vätskebrist. Jag vill komma upp ur det kalla friska vattner ur en sjö. Det är den bästa kännslan jag vet. Och sen sola lite, dricka saft eller dricka och kanske gå å köpa en isglass. Eller en magnum. Fan vad jag skriver idag. Det är jävligt skönt att bara skriva en massa utan betydelse. Nu ska jag kolla mig i spegeln ett tag sen tvätta ansiktet. Sen sova.

[ESM]

Living_in_the_past:

Jag känner igen mina egna tankar och beteenden i mycket av det du skriver. Planering, kontroll, drömmar...
Har själv lidit av ätstörningar sedan 2 år tillbaka. Jag pendlar mellan tröst- och hetsätning, strikt "hälsotänk" och nästintill självsvält. Övertränar också ständigt.
Förstår så oerhört mycket din önskan om att kunna äta normalt igen, och att ha en sund inställning till mat och träning. Själv känner jag ju precis likadant.

Om man ändå hade nån att prata med. Jag menar inte här alltså. Jag menar i värkligheten. Om jag ändå haft en enda riktig vän som visste allt om mig, och som förstog och inte brydde sig om min bakgrund. Jag har ingen aning om vart jag kan hitta en sån.

Det här skulle kunna vara skrivet av mig. Och jag tror att många andra känner precis likadant, för ensamheten ÄR verkligen fruktansvärd att vara i. Själv har jag tyvärr inga tips på hur man hittar vänner, om man bortser från skola/jobb och liknande. Jag tror att när man mår dåligt och tycker illa om sig själv så sätter man ofta upp som en mur runt sig, för att hålla människor borta på något sätt. Man kan nog lätt uppfattas som ointresserad och kylig, och därför kommer man sällan i kontakt med andra. Man vågar helt enkelt inte släppa människor nära inpå en. Ett sådant beteende kommer dock att försvinna när man väl mår bra igen. Tyvärr är det nog den enda tröst jag kan ge dig ang. det 

Du skrev också att du tänker dig att du kommer att berätta för din familj om hur du har det. Jag hoppas verkligen att du väljer att göra det. Hade själv väldigt svårt att våga ta det steget, det är ju på sätt och vis som att släppa en del på kontrollen. Men jag lovar dig, det kommer att kännas så enormt lättande efteråt, oberoende av vilken reaktion du fick. Bara att öppna sig, och att släppa ut hemligheten kommer att vara bra för dig. Och du ska inte behöva känna dig rädd för att de ska bli arga på dig. Kom ihåg att de är din familj och de älskar dig. De vill bara att du ska må bra. De kommer antagligen först att bli ledsna och oroliga... men senare också glada över att du berättade för dem. 
Tro mig. Jag har varit där.

Du skrev, som tidigare nämnt, att du ville ha någon att prata med, men inte här, utan i verkligheten.
Men om du ändrar dig, och ändå skulle känna för att prata någon gång (över msn, mail eller liknande) så finns jag i alla fall här Bara så att du vet.

Jag tänker på dig!

[Living_in_the_past]

Tack EMS, ja du kan adda min gammla msn i_miss_the_sunshine@hotmail.com, där kan jag ge dig min nya msn som jag använder mig av !!!
 
Idag vägde jag mig. Jag vägde prick 57kg. Vågen nästan gick under jag blev helt chockad när jag såg att den nästan stannade på 56.9. Dom siffrorna har kännts så långt borta. Idag gick jag heller inte ut och gick, trots att solen började kika fram mot efter middagen. Imorn ska jag gå iallfall. Säger jag nu. Men a vi får se. Jag tror att jag inte orkar mentalt för att jag bara är så trött på allt. Men fysiskt hade jag absolut orkat. För jag har gått i både regn snö storm tidigare och det är gött skönt. Jag hade tyckt det varit skönare om jag haft nått mål att gå till. Jag har bara samma väg hela tiden. Och jag har ingen att gå med. Mina föräldrar känns inte så lockande att gå med. Jag önskar att jag kännt nån som haft bdd i närheten av där jag bor, och bara kunnat gå ut och gå med denne å prata om alla livets mysterium. Men jag ska nog kunna gå imorn. OM jag bara inte kännde att det är fel att äta innan jag går, för det känns som man går upp i vikt om man gör det, men om jag åt så hade jag kanske orkat mig ut, det blir som en ond konstig cirkel. Jag orkar inte duscha heller, förän jag gått ut tänker jag, men jag går inte ut för jag har inte duschat och då ser mitt korta hår knäppt ut, det står rakt upp som att jag har hårspray, men jag använder aldrig hårspray. För det har jag alltid trott lägger sig på huden och man får finnar. Vad ska man göra med alla dessa I-land problem. Jag har så många. Meningslösa problem. Som jag lätt hade kunnat ta mig ur. Men huuur. Jag skulle vilja bli undersökt och få en diagnos ställd över mig. Idag har jag spytt två gånger. Och jag är ändå sugen på att hetsäta igen. Jag har börjat göra det allt oftare. Det börjar nästan bli lite läskigt. JAg tror att jag ska kunna ta mig ur det hur lätt som hälst vilken dag som hälst. Men jag ser hur det fungerar så jag kommer inte sluta göra det förän den dagen jag slutar äta onyttiga saker och alldeles på tok för mycket av allt. Jag kan inte behärska mig. Tex på kalas och allt sånnt eller när det bara finns något sött hemma, det är allt jag tänker på och det enda jag alltid sätt fram emot. Och jag äter inte lite eller lagom. Jag äter å äter å äter hälst tills allt jag gillar är slut. Det kan ju inte vara normalt. Men för mig har det alltid varit det normala för mig. Men innan var jag ändå inte så tjock. Jag blev tjock första gången första året på gymnasiet, men det gick jag ner mig igen innan sommaren. Och sen blev jag tjock igen under roaccutanen. Jag gick ner det efter i sommars den gången faktist. Men sen nu i julas gick jag upp lite igen, men nu har jag gått ner jätte mkt jämfört med alla gånger jag bantat. Och det känns som att det ska stanna. Men det är nog lite överdrivet. Jag önskar att jag hade haft sömntabletter hemma. För jag kan värkligen inte somna. Jag vet inte om det hade fungerat för mig. Men det hade vart skönt att prova. Men mamma skulle aldrig våga ge mig det. Hon tror jag skulle ta alla på en gång. Men jag vet inte jag har inte frågat direkt. Men hon vet ju att jag har svårt att sova.. Men hon värkar inte förstå hur jobbigt det har varit för mig. Kanske är det mina sömnproblem som jag haft ungefär lika länge, som är sjävla orsaken till allt. Men  jag vet inte.. Nu ska jag iallfall antingen borsta tänderna och sen lägga mig. Eller så äter jag igen, men jag har svårt att bestämma mig. ?!?!!?!?!?!?!??!?!

[CyanideCupcake]

Jag funderar lite på det här med roaccutanen...man föreslog att jag skulle gå på det för min hy men det är ju så fruktansvärt starkt att man måste gå på månatliga blodprov för att se till så att levern inte skadar. Dessutom avrådde min kurator mig då roaccutan kan orsaka djup depression och det finns folk som tagit livet av sig på grund av den. Mådde du psykiskt dåligt innan du gick på den, har du känt nån skillnad på det sättet?

[Living_in_the_past]

Igår vägde jag 56.5 nånting på morgonen, men det gjorde jag nog inte idag. Men jag ska väga mig imorn. Idag har jag gått 13000steg. Det var soligt å skönt. Nu undrar säkert nån varför man sitter å skriver här såhär sent. Men jag har inget liv än så länge, har ingenting att tänka på förutom att banta banta banta. Det är skönt att slippa pressen från skolan. Men jag ska börja igen endå. Och jag ska fan börja jobba så fort jag får ett jobb. Och jag har på G kan jag säga. Jag är trött men om jag nu går å tvättar ansiktet å gör mig klart då kan jag inte somna. Idag har jag spytt 3ggr. Jag vet inte hur jag ska dra ner på det. Förut var det bara en gång om dan. Men nu är det alltid 2 eller 3. Det funkar så bra. Men jag antar att jag mördar mina inre organ. Jag har fortfarande inte vart på toa tror jag. Eller jag minns fan inte. Fan vad sjukt det känndes här ett tag. Jag ska köra på månaden ut. Sen nästa månad har jag jobb tror jag faktist. Och då kommer jag inte kunna hålla på såhär. Och det kommer kännas skönt. Jag har motivation att träna och jag är glad och jag är rätt så smal. Så jag har ett bra startkapital inför denna sommaren. Inga finnbekymmer heller. Det känns så skönt. Den kännslan jag har i kroppen och i själen den har inte varit där förut. Det känns lite jobbigt men inte på samma sätt. Jätte svårt att förklara. Men ja humöret skiftar ju hela dagen lång. Men så som jag känner just nu. Så känns det bara ingenting. Jag bara chillar lixom. Men ibland får jag sånna där tankar att fan vad gött det skulle va att bara dö. Men så tänker nog många. Men man gör ju inte det för det. Jag har det inte i mig att ta livet av mig. Jag hade nog kunnat gjort det om jag haft sömntabletter liggandes när jag varit djupt nere. Men vi har inte det hemma. Och jag skulle aldrig vilja dö på nått annat sätt. Nä fan jag vill inte dö. Jag tycker det är helt okej att leva.

godessceline:Mådde du psykiskt dåligt innan du gick på den, har du känt nån skillnad på det sättet?
A jag mådde väldigt dåligt innan. På många sätt. Jag mådde jävligt dåligt till och från hela året innan jag fick roaccutanen. Sen fortsatte det under hela medicineringen. Sen även ett tag efteråt. Men nu det senaste halvåret har det släppt allt mer å mer. Men jag har samtidigt gått ner i vikt. Och jag glädjer mig väldigt åt det. Det känns även som att roaccutanen släppte en socialspärr som jag alltid haft. Jag är inte som jag var innan min personlighet och så. Och det känns faktist som nått posetivit. Men ibland får jag sånna där ögonblick när jag inte fattar vem jag är och allt bara står still. A man fick gå å ta blodprov en gång i månaden tror jag men jag minns inte riktigt. Vi fick skjuta upp på det vissa gånger eftersom jag vägrade. Dom kallade det torgskräck. Men jag ville bara inte att nån som kännde mig skulle se mig. Ja vet inte. Hade jag tyckt att jag varit snygg hade jag tyckt det var kul att gå ut. För jag älskar att prata. Och att träffa människor. Mitt ändå problem är att jag alltid känner mig så ful och mindre värld. Nu är jag så trött så jag vet inte vad jag skrivit riktigt men jag postar det endå. Ska tvätta ansiktet nu och sen sova

[CyanideCupcake]

I så fall måste jag säga att det var OTROLIGT oansvarigt av din läkare att ändå skriva ut medicinen. (förutsatt att du inte ljög för honom/henne och sa att du mådde bra, förstås...). Min hudläkare frågade och jag sa som det var, att jag led av depression. Han tyckte vi kunde försöka ändå om jag lovade att säga till om det blev värre så att vi i så fall kunde avbryta men jag litade inte på mig själv så jag avstod.

[Insatiable]

Jag sade också i början att det inte var så farligt & jag åt ju inte så mycket än. Men sen kommer man till en punkt där mängderna bara blir större & större. Kanske flyttar man hemifrån så att man måste bekosta allt själv, eller så börjar man smyga med sin hetsätning & springer iväg till Konsum & inhandlar skiten "i hemlighet". Och då börjar det även att bli en ekonomisk fråga.

Som jag ser det är du i början av din ätstörning. Och därmed kommer du inte att inse att du är inne på nåt väldigt farligt & söka hjälp. Du har kanske också en del fördomar om ätstörningar, som jag hade. Jag vet inte. Men jag tänkte mig att ätstörningar, det hade bara personer som vägde 40 kilo & köpte sina kläder på barnavdelningen.

Jag hoppas att det inte går så långt för dig i alla fall att du är så sjuk att du inte kan bli frisk/hjälpt ens om du vill. Och jag hoppas att du slipper få dina tänder helt nedbrunna av kräkningar. Jag uppmuntrar dig verkligen inte till att spy, men om du ändå tänker göra det så skall du veta att du INTE bör borsta tänderna direkt efteråt. De personer vars tänder klarat sig bäst är de som inte borstat tänderna efter att de spytt. Det vore ju sorgligt om du ser ut som en sjuttioåring i munnen redan vid 25. 

Efter ett tag kanske dina tarmar även börjar att krångla väldigt mycket så att... ja, det är äckligt, men när du går på toaletten kan du inte göra tvåan utan det bara rinner ut nåt äckel & det gör ont som fan. Sen kan man förstås dö av hjärtstillestånd också, förutom det att man rubbar sina hungerskänslor & kräkreflexer för alltid. I början kanske du tycker att det är skitbra att du får uppstötningar av små portioner mat, för då blir det enklare att kräkas, men när du blivit äldre & kanske tillfrisknat tycker du kanske inte att det är så jättekul att du måste springa till toaletten på middagen med ditt jobb för att du inte kan behålla den helt normala mängd mat du intog...

Sen finns det väldigt många som spyr upp maten även på sina jobb & smyger med mat där. Så att du får ett jobb är ingen garanti för att du kommer att sluta med detta. Eftersom du redan är inne i en ätstörning.

Jaja. Jag antar att det är fullkomligt djävla meningslöst att jag skriver här, känns inte som om du kommer att ta till dig av någonting jag skriver ändå & det känns inte som om du kommer att tro att nåt av det jag berättar någonsin kommer att kunna gälla dig, faktum är att jag inte ens känner mig särskilt välkommen i denna del av forumet eftersom jag inte klappar dig på axeln & säger "gumman, jag förstår precis hur du känner" [vilket jag väldigt väl gör, men jag vill ändå att du skall veta hur vidrigt ditt liv kan bli av ätstörningsmonstret så att du en dag KANSKE lyckas se att du behöver söka hjälp] eller nåt i den stilen, men ja... jag skall inte skriva här mer. Jag hoppas bara att du kommer att må bättre snart. Går du överhuvudtaget hos någon terapeut eller psykolog eller så? Jag vet inte om du har BDD eller om du tror dig lida av det, men du är ju ändå medlem här så jag antar det. Och jag hoppas att du kan söka hjälp åtminstone för det!

KRAM