Outsiders imorgon (måndag) 20.00, kanal 5

[twinkle]

Malin och Twinkle, ville bara tacka och berömma er för er insats! Såg bara slutet på programmet tyvärr. Dock med min mamma, som verkar ha fått lite större förståelse för mitt liv, så jag är er tacksam!

Jojoplaneten: Åh Johanna, tusen tack <3 Hela progammet finns [tyvärr] att se på kanal 5. se :S
Usch jag får en extrem ångest över att veta att tusentals sett mina skavanker, helt oredigerade. Men, jag får se det som något av det modigaste jag vågat göra.

[vinterglas]

twinkle!

Jag får kika någon dag när jag har tid, men av det jag såg så är jag väldigt stolt över er båda. Ni var väldigt duktiga och modiga! <3

[Hannah]

Tycker det är onödigt att du drar dig undan, förklara istället hur du menar. Att du inte ser bdd som en sjukdom gör att jag blir helt perplex. Förstår inte alls vad du menar med att psykvården 'skapar' sjukdomar. Att malin haft det som hon haft det sen hon var tretton är självklart fruktansvärt, det tror jag ingen ens skulle drömma om att ifrågasätta. Visst kan en sjukdom bli ens identitet, men det beror väl snarare på att den fått sånt grepp om en än att psykvården sätter en etikett på en. Att psykvården ser dig som en diagnos är inte särskilt konstigt då den sjuka delen av ditt liv är den enda de får se. Undrar bara hur något måste vara för att klappas som en psykisk sjukdom av dig?

Jag har redan förklarat hur jag menar med flera inlägg men visst kan jag stanna och förklara lite mer vad jag menar. Det jag menar är inte att just BDD inte är en sjukdom, jag menar att "sjukdom" bara är ett ord, ett synsätt som skulle kunna varit ett annat. Psykisk sjukdom är psykiatrins förklaring på mentalt lidande, inte något faktiskt. Alla som mår riktigt dåligt kan gå till en psykolog och få en förklaring på sitt lidande i form av en diagnos, och dom kan gå någon annanstans och få en annan förklaring. Eller så kan man strunta i förklaringen. Antingen är psykiatrin inte så bra på att hantera sina egna diagnoser eftersom det ofta tar så lång tid att bli bättre med hjälp av en psykolog, och alla blir inte bättre, vissa blir värre trots att de haft psykologihjälp under många år, eller så är det något som inte stämmer med psykiatrins perspektiv på mentalt lidande, eller så stämmer det till punkt och pricka, psykologihjälp är den ultimata hjälpen och det är helt enkelt så att människans förmåga att ta sig ur sitt eget lidande är väldigt bristande.
Varför är det så viktigt att säga att det är en allvarlig psykisk sjukdom? Om man inte har den förklaringen så är det ju bara vad det är, och då är överdriven utseendefixering ganska träffande. Är det på något vis fulare att vara överdrivet utseendefixerad än att vara psykiskt sjuk? När jag säger utseendefixerad menar jag inte det på ett hånfullt vis, jag tycker inte att det finns någon anledning till att det skulle vara fult. Jag menar inte det som "fåfänga" som vissa verkar tro. Med fåfänga brukar man mena någon som är överdrivet förtjust i sitt eget utseende . Och det är inte för att förringa det mentala lidande som en kamp mot sitt eget utseende skapar. Jag menar bara att utseendet har fått en överdriven roll, liv eller död, ångest eller ångestfri, att det skulle hänga på utseendet.

[Lina]

Jag tycker ditt resonemang är jätteklokt! ville bara säga det

[CyanideCupcake]

Fel. 'psykisk sjukdmom' är inte alls psykiatrins term på psykiskt lidande. De diagnoser man kan få är alla kemiska reaktioner eller 'fel' i hjärnan, alltså ytterst verkliga och fysiskt förekommande. Depression, t.ex, är som de flesta säkert vet brist på ämnen i hjärnan som man behöver få upp till normal nivå -det är där antidepressiv medicin kommer in. Jag har aldrig stött på någon som är gravt deprimerad (apatisk, äter eller dricker inte) som skulle kunna komma ur sitt tillstånd genom att ändra sitt tänkande och den enkla anledningen till det är, som jag redan sagt, att problemet är fysiologiskt. Även vid bdd visar forskning (dock ej fastställd) att det blir fel i vår hjärnas signalsubstans när den ska 'läsa av' en bild, såsom vår spegelbild eller ett foto av oss själva och det är anledningen till att det vi ser ser missbildat ut. Vårt tänkesätt bidrar självklart till att förvärra situationen (det är därför kbt brukar rekommenderas) men är alltså inte orsaken i grund och botten. Anlagen för bdd är dessutom ärftliga, precis på samma sätt som man kan vara fysiologiskt i riskzonen för att senare i livet bli schizofren. Eller det kanske inte heller är en sjukdom? Rösterna kanske bara är feltänk...Anledningen till att det 'blir bättre' av att kalla det sjukdom är att det hjälper till att öka folks förståelse. Det är dock inget jag anser är en undanflykt eller en offerkofta, för det ÄR en sjukdom. Sen undrar jag vad du baserar din tes på om att psykologsamtal sällan hjälper. Personlig erfarenhet? Sånt här är högst individuellt men MIN personliga erfarenhet är att det räddade mitt liv. Men allt är ju subjektivt.

[Nokia]

Hannah jag börjar minst sagt bli trött på dig.
Vad vill du komma fram till, och varför?

Prata med en forskare om du har så svårt att få in i din tröga hjärna vad psykiska sjukdommar faktiskt ÄR.

Gör du så med allting, utgår från dina egna teorier även om du har ren fakta som visar motsatsen?

Ja, bdd är en form av utseendefixering men det handlar inte bara om "tankeknutar", utan är alltså någonting i hjärnan. Där är alltså skillnaden mellan att ha bdd och att ha lite komplex pga dåligsjälvkänsla.


Allting är inte så lätt som det ser ut!

Och nej, jag bryr mig inte om jag skriver på ett kränkande sätt faktiskt, för det gör uppenbarligen inte du om bdd.

[CyanideCupcake]

Nokia: jag förstår att du är upprörd, även jag blir trött och ledsen av tanken på att psykiska sjukdomar och problem fortfarande möts av så mycket fördomar och intolerans trots att vi befinner oss i 2008. Men att vara nedlåtande hjälper inte, bättre då att upplysa istället och i alla fall försöka förklara och förtydliga vad sjukdomen verkligen är. Ibland hjälper uppenbarligen inte det men då finns det inte mycket man kan göra. Vissa människor kommer tyvärr alltid att fortsatta i sin egen linje oavsett vad någon säger.

[Nokia]

Ja du har nog kanske rätt godessceline, men jag blir så förbannad.

Känns som hon försöker få alla med bdd att framstå som svaga som inte klarar av att ändra sina tankemönster..

Jag är så medveten om hur sjuka mina tankar är, och jag vill inte leva så här, jag vill verkligen inte! Men jag SER i spegeln att jag är vanskapt, lika verkligt som någon med riktiga skador.


Att någon sen säger att "skaffar du en hobby så blir nog allt bra" eller "du har brist på perspektiv" och liknande så blir jag hysterisk. Det är ett sånt hån....

[SpegelSpegel]

Ärligt talat kan jag inte förstå hur man kan med att gå in på forum för människor som lider av sjukdomar vars problematik man själv är fullkomligt okunnig angående, och där börja predika om deras tillstånd och hur de bäst tar sig ur sjukdomen. Att man inte skäms, liksom, att man inte slås av tanken att de här människorna säkert är ganska insatta i problemet de faktiskt lider av, att de är pålästa, att de kanske kämpar stenhårt varje dag för att må bättre.

Ja, självklart är det onödigt och destruktivt och dumt att fixera sig vid sitt yttre, det är väl själva anledningen till att det här forumet finns, att det inte bara är onödigt och dumt utan faktiskt ödelägger våra liv totalt.

Man skulle nog kunna ta mig som ett exempel på en person som på egen hand försökt "skärpa sig" ur sin bdd, jag går inte på medicin och går inte i kbt, den enda hjälp jag får är samtal med en kurator en gång i veckan. Jag kan meddela att BDD inte är ngt man gör sig av med på en kafferast. Jag har kämpat med det här sedan jag var 18 år ungefär, är 25 nu. Varje dag är en kamp mot mig själv och min spegelbild. Jag biter ihop, jag försöker intala mig att det viktigaste är vem jag är som människa, att folk inte fixerar sig vid mina defekter som jag gör, jag förkortar mina spegelritualer med stark ångest och social osäkerhet som följd, jag undviker all ytlig, utseendefixerad media och försöker eliminera utseendefixerade människor ur mitt liv. Men jag är ändå inte frisk. När paniken, ångesten, vanföreställningarna och tvångstankarna kommer över mig riktigt starkt  finns det inte mkt att sätta emot.

Det är inte samma sak att vara utseendefixerad och ha BDD. Faktum är att intrycket jag fått är att de flesta här är ganska djupa, grubblande människor som starkt ogillar ytlighet och utseendefixering. Det finns ett antal människor här som lider av den här problematiken att de känner sig tvungna att alltid visa upp en perfekt fasad. Det är då ett kompulsivt beteende, man känner oerhörd ångest och kan bara lindra den genom att förbättra sitt yttre. På samma sätt som personer med OCD känner tvång att t ex tvätta händerna extremt ofta. Det är oerhört svårt att tänka sig fri från, eftersom ångesten och rädslan är så verklig för en själv verkar beteenden som det enda logiska. Man behöver hjälp utifrån för att bryta det.

Men den vanligaste formen av BDD torde ändå vara den där man INTE är fixerad vid att vara perfekt eller vacker, utan helt enkelt uppfattar sitt utseende som mkt oattraktivt, förvridet, defekt, avvikande eller t o m vanskapt och groteskt. Detta är, vill jag betona, alltså ingenting vi bara säger för att förstora upp våra små problem och vara drama queens, utan det är vad vi helt ärligt ser i spegeln. Vi är alltså på allvar rädda för att inte bli accepterade, för att bli utstötta, hånade, ratade, mobbade, särbehandlade, kort sagt få våra liv förstörda av vårt yttre. Det handlar om en bottenlös skräck för att vara oduglig som social och sexuell människa, för att få bekräftat att man för alltid är socialt handikappad av sin kropp och/eller sitt ansikte. Vi kan inte logiskt tänka bort det, för vad vi ser i spegeln är för oss i princip samma sak som t ex en person som fått ansiktet sönderfrätt av syra ser i sin spegel. Alltså ngt som starkt avviker från normen och kan innebära ett handikapp. Läkare är mkt inne på att det handlar om ngn typ av perceptuellt fel, och det är ytterst reellt. Vi ser ett monster i spegeln, inte en vanlig person som vi tycker borde bli mer lik en fotomodell eller liknande.

[CyanideCupcake]

Det jag vänder mig mest emot, med varje cell i min kropp, är inte nödvändigtvis inlägg som hannahs (hur provocerande de än må våra så är hon i alla fall öppen för att diskutera saken) utan inlägg likt det isis skrev i måndags. Att skapa sig en bild av en sjukdom baserat på ett fyrtio minuter långt tv-program och sedan logga in på ett forum för de som lider av den och häva ur sig de mest vidriga saker och visa en sådan otrolig brist på respekt gör att jag får ont i själen. Att gå igenom allt krångel med att registrera sig bara för att häva ur sig en massa skit om något man inte ens vet något om och sedan inte ens stanna för att ta eventuell kritik eller bemöta folks kritik på det man skrivit är svagt.  Jag känner mig sedan grotesk fysiskt, det sista jag (och andra med mig) behöver är att känna mig som en ytlig människa också. Precis som du säger tenderas människor med bdd att inte alls hålla andra människor under samma hårda krav som de har på sig själva. Nånsin. Jag är till exempel en väldigt empatisk människa och skulle aldrig döma nån efter utseendet.

[SpegelSpegel]

godessceline:

Håller verkligen med. Det var en krönikör i Aftonbladet som för ett tag sen skrev en fullständigt oinsatt krönika om att BDD:are var bortskämda, snoriga bimbos som fått alldeles för mkt uppmärksamhet, i princip. Jag hatar när folk ser BDD:are som typ symbolen för utseendefixeringen i samhället och börjar kasta skit på oss för att västvärldens människor är så ytliga och värderingsmässigt fördärvade, som om vi inte vore den samhällsgrupp som mest av alla hatar och plågas av utseendefixeringen. Men jag blir också ganska trött när folk som inte vet vad sjukdomen handlar om uppmanar oss att rycka upp oss och sluta pjoska, som om vi inte försökte och som om vi hade suttit här om det verkligen fungerat.

[CyanideCupcake]

Ja, känner till krönikan. Läste inte hela men har sett delar. Jag förstår ärligt talat inte hur man kan vara så fruktansvärt handikappad i sin EQ att man skriver något sånt. Det faktum att hon såg bdd som något som drabbar 'ytliga, bortskämda tonårsbrudar som är så tråkiga att de inte har något annat än sitt utseende att tänka på' visar hur otroligt lite hon vet om ämnet. Jag önskar att folk kunde inse att bdd faktiskt drabbar lika många män som kvinnor och inte är vanlig fåfänga som får ytliga tjejer att hänga upp hela sin tillvaro på läppstift. Folk FÖRSTÅR inte komplexiteten och det är något som är så fruktansvärt frustrerande. Det här handlar inte om ytlighet.

[Hannah]

Jag tycker ditt resonemang är jätteklokt! ville bara säga det

Tack Lina, det värmer. Särskilt när det är så många som är av motsatt uppfattning så känns dte bra att någon inte ser mig som bara elak.

[Nokia]

Hannah, ännu en gång, VAD VILL DU?

Komma hit för att "bevisa" att bdd inte är någon sjukdom, att vi bara är svaga människor som inte har perspektiv?
Vad vinner du på det?

Inte nog med att du har helt fel i det du skriver, men du fullkomligt vägrar ta åt dig ny fakta.

[Hannah]

Vad vinner du på att vara här och uttrycka dig? Varför måste jag ha nåt särskilt uppsåt? Jag uttrycker mitt synsätt, jag fattar inte varför det är kränkande att jag har ett annat synsätt än dig. Dessutom kan du utgå från att jag kommer ifrån någon helt annanstans ifrån än vad du tror, för du läser in så mycket i det jag skriver som inte finns där. Även om jag skulle ha varit direkt kränkande, kallat dig idiotisk eller så, varför bryr du dig? Bry dig om vad du anser vara intelligent och riktigt, du kommer ändå aldrig lyckas informera hela mänskligheten om vad sanningen är, det finns för många människor och för många sanningar.