Jag vill bara smälla till dem! (de friska men utseendefixerade)

[SpegelSpegel]

Anonym M,

åh tack, vad snällt sagt!
Jag är 23. Vet inte om jag har så mkt talang, jag bara pladdrar rätt ut om vad jag tycker och känner
Men det känns bra om jag lyckas beskriva hur andra personers verklighet ser ut genom att berätta om min egen. Kan inte komma över hur lika vi tänker och känner ibland. Det är en ständig AHA-upplevelse.

Att höra andra BDD:ares tankar har faktiskt gjort mig lite starkare och självsäkrare. Förr brukade jag skämmas så över mitt beteende och försöka förtränga sjukdomens existens, vilket ju bara ledde till att den smög sig på mig bakifrån med upprustade trupper, men nu kan jag känna att jag kan ta livet i min takt, att jag inte MÅSTE vara som alla andra och göra samma saker på samma villkor och att jag är värdelös om jag inte klarar det. Visst måste man kämpa, men det går ju inte att bara "sluta fåna sig" och köra på, vissa saker som "normala" gör funkar helt enkelt inte för mig, vissa saker får jag ta det lite lugnare med, och jag kommer också att bli tvungen att ta till hjälpmedel som friska inte behöver. Det kan jag acceptera nu, utan att se det som ett fruktansvärt misslyckande.

[Malins mamma]

SpegelSpegel och jojoplaneten, ang era svar längst ner på första sidan:

Resonemanget,

"Jag har BDD, vilket innebär att jag har en förvrängd syn av mitt utseende. Därför vet jag att det jag ser inte stämmer överens med vad andra ser. Att jag ser mig själv som ful är en del av min sjukdom inte en bild av verkligheten."

funkar alltså inte...??

Det jag gillar mest är när det är ngn jag aldrig hade trott att jag hade likheter med, för då finns det kanske en chans att det jag tycker mig se i spegeln inte stämmer så mkt med verkligheten som jag trodde.

Som BDD-drabbad så tror man alltså på det man ser själv, även om självbilden ändras väldigt snabbt ibland och även om man tycker sig se grotesk ut ibland ...??
Är det helt omöjligt att inse att det beror på BDD:n??? Och att det inte är "på riktigt"?

runbree på BDD Central skrev såhär (i översättning):

"Ett stort steg i vårt tillfrisknande skulle vara att inse att vi INTE kan lita på det vi ser ... det är som en trasig klocka.

Om du hade en trasig klocka eller en trasig termostat eller en trasig kompass, skulle du fortsätta att tro på den då?"


Annars angående diskussionerna här på sidan två (haha ... jag ville inte skriva "här på andra sidan" med tanke på spöket Maria, väldigt intressant förrresten) så håller jag med om att du SpegelMalin borde skriva en bok eller filmmanus. Du har verkligen talang för att uttrycka dig och förmedla känslor av hur BDD:are har det.

En annan sak också; det är inte min mening att "märka ord", i det du skriver, men jag tror att du beskriver många andras uppfattningar och tankar och att det är representativt för BDD-drabbade, därför tar jag gärna dina "ord" som exempel. Hoppas det är okej och att du inte känner dig motarbetad eller nåt sånt.

Mvh Malins mamma

[vinterglas]

Malins mamma

Nej, åtminstone jag tror på vad jag ser i spegeln. Även om det förändras över 10 skeunder ch jag inte gjort något spciellt.

Jag vet såklart att det är ologisk, men jag förstår inte hur man annars ska se det.

runbree från BDD central har en poäng ;]

[Anonym]

Som BDD-drabbad så tror man alltså på det man ser själv, även om självbilden ändras väldigt snabbt ibland och även om man tycker sig se grotesk ut ibland ...??
Är det helt omöjligt att inse att det beror på BDD:n??? Och att det inte är "på riktigt"?

Jag tror på det jag ser, annars skulle jag ju inte reagera som jag gör (må dåligt, få ångest, leva begränsat osv). Men, precis som jojo säger så förstår jag med att det inte är logiskt att utseendet inte kan förändras så mycket och under en så kort tid. Tyvärr så hjälper det inte särskilt mycket, då jag inte tror på det. Jag "vet" att det är så, eftersom jag har "lärt mig" att det inte är möjligt. Men jag upplever det inte somså, och det räcker väl för att jag ska vara övertygad om att jag har rätt. Fast jag antar att det ändå är ett litet framsteg att kunna förstå att det inte är logiskt, även om man fortfarande tror på det. För det förstod jag faktiskt inte ens förut. Jag har alltid trott att just MITT utseende förändras hela tiden, vilket jag fortfarande tror, men förut kunde jag inte ens förstå att det var en omöjlighet. Jag har alltid grämt mig över att "det bara är så för mig" och tyckt att det känns jobbigt att inte kunna säga det till någon, eftersom ingen skulle förstå.

[Anonym]

Ehm, styckeindelning hade nog varit något... ^^

[SpegelSpegel]

Malins mamma,

det anonym skriver är nästan precis vad jag också känner.

Jag tror på det jag ser i spegeln, jag är ganska medveten om mitt utseende och kan kontrollera mitt minspel ganska väl, vet vilka miner jag ser dum ut i och vilka jag ser bättre ut i mm. Mitt utseende förändras många ggr om dagen som jag upplever det, men jag är ganska säker på att detta är verkligt i mitt fall , eftersom det främst är ansiktsfärgen och hudens torrhet/fethet och struktur det handlar om.

Mitt ansikte ändrar färg, det är ett faktum. När det är blekt ser man också röda fläckar, plitor och ojämnheter på ett helt annat sätt, när det har lite färg och rosiga kinder ser huden jämnare ut och kindbenen accentueras vilket ger intrycket av en skarpare ansiktsform, på samma sätt som rouge kan användas för att fuska fram kindben. När huden är torr på vissa ställen blir den skrovlig och ojämn, när pannan blänker  tycker jag jag ser ofräschare ut.

Grejen är alltså att mitt ansikte ändrar utseende under dagen. Men HUR mkt är jag nog inte rätt person att avgöra där emot. Jag tror inte jag inbillar mig saker, men där emot kanske jag överbetonar och stirrar mig blind på vissa saker, överskattar vikten av dem och fokuserar på skavanker som andra människor möjligen inte märker på samma sätt.

Jag har över huvud taget ingen bild av hur jag kan se ut på normalt samtalsavstånd, eftersom jag oftast ser mig själv i extremt tydligt ljus och lägger ansiktet väldigt nära spegeln. Jag ser alltså porer, döda hudceller, rynkor, hårstrån, små bucklor under huden, finnar, röda fläckar osv, och jag är helt oförmögen att uppskatta hur pass framträdande dessa saker är från olika avstånd. Eftersom jag själv fokuserar på detaljer hos mig själv, och äcklas av dem, är jag rädd att andra gör det samma. Det stora problemet är alltså att jag vet ytterst väl, kanske alltför väl, hur jag ser ut. Jag är bekant med varenda por. Men hur folk UPPFATTAR mig som helhet har jag ingen aning om, och det kan jag ju heller aldrig få veta eftersom olika människor fokuserar på olika saker och tycker olika saker är fult och snyggt. Just detta att jag inte KAN veta är det som skrämmer mig mest. Min skräck är alltså att det jag fokuserar på är så tydligt att det tar över mitt utseende helt och att detta är det enda folk ser när de ser på mig.

"A photo almost always convinces a BDDer that their image of themselves, in their own mind, is correct, if not worse than they thought. In my opinion, this shows that BDDers do see themselves just as everybody else does. They've just come to despise what they see, and have become extremely perfectionistic, zooming in on even the tiniest details of their appearance. They do not hold these same standards towards others.
The interesting thing is, BDDers opinions of themselves in photographs can change from time to time. Sometimes, they will even see a photograph of themselves that they actually like. I have found that I've hated certain photos in the past, to realize that they actually looked decent, to find that I hated them all over again when they were presented to me at a further date! Perhaps this has something to do with what we are focusing on in the picture, as our body part that we are obsessing over changes from day to day. If a certain photo doesn't emphasize this hated feature, then we can view it as a decent photo. If the feature is entirely minimized by having the picture shot at a unique angle, then we might even like the picture."

skriver Brit på BDD-central. Och jag håller med till viss del. Jag tror inte vi ser en helt annan människa i spegeln än andra ser när de ser på oss(där emot kan mina ansiktskonturer bli förvirrade när jag haft långa sessioner vid olika speglar, i olika ljus och vinklar där jag blindstirrat mig på olika skavanker). Jag tror möjligen vi tittar på andra saker i vårt utseende än andra tittar på, överdriver dem och ser oss själva med mkt mer hatiska och fördömande och obarmhärtiga ögon än andra. Känner också igen det hon skriver om att ens åsikter om ett foto kan ändras, inte för att mina fokuseringar varierar så mkt från dag till dag, men jag kan samla på mig nya BDD- komplex under en tidsperiod och då och då släppa ett för att sedan ta upp det igen.

[Anonym]

Du har gjort det IGEN spegelspegel, skrivit på ett sådant skrämmande likt sätt som stämmer in på hur jag känner och tänker själv.
Så rädd för hur man verkligen ser ut på normalt samtalsavstånd, det tänker jag på varje gång det händer

/M

[vinterglas]

SpegelSpegel

De fyra första styckena kunde jag ha skrivit :]
tack och lov att jga inte är ensam om det.
(inte för att jag önskar er likadan olycka som min egen, verkligen inte, men jag är glad att jag inte är ensam om att leva såhär)

[Malins mamma]

Tack för era svar!  
Det gemensamma i era svar är alltså att ni tror på det ni ser fast ni är medvetna om att ni har BDD (= man har en förvrängd självbild).
 
Fast jag antar att det ändå är ett litet framsteg att kunna förstå att det inte är logiskt

Javisst, det är ett framsteg att kunna inse att det man ser (när man har BDD) kan bero på att hjärnan har tolkat bilden fel och att inse att ett utseende INTE KAN förändras på det sätt man upplever det.

Jag vet inte om du har tänkt på det SpegelSpegel, men i en vissa fall så är du övertygad om att dina iakttagelser och uppfattningar inte har något att göra med BDD:n utan är riktiga. Du skrev tex:

"en fördom jag har som är mer baserad på verklig erfarenhet än BDD, vill jag hävda."
"Skulle inte direkt säga att det är det BDD handlar om."
"jag tror en anledning till att jag tar såna uttalanden på allvar är att de ÄR allvarliga i vissa kretsar,"
"men jag är ganska säker på att detta är verkligt i mitt fall,"

Jag förstår att du ser de olika sakerna som fakta och sanning men det är ändå filtrerat genom en BDD-drabbad hjärna (....usch, det låter hemskt att skriva så men hoppas ni förstår hur jag menar). Det är alltså inte säkert att en icke-BDDare hade tolkat de olika situationerna på samma sätt som du.

Å andra sidan så har du väldigt bra insikt i hur det kan gå till att man ser sitt utseende på ett annat sätt än andra gör.

Jag tror möjligen vi tittar på andra saker i vårt utseende än andra tittar på, överdriver dem och ser oss själva med mkt mer hatiska och fördömande och obarmhärtiga ögon än andra.
------

Det stora problemet är alltså att jag vet ytterst väl, kanske alltför väl, hur jag ser ut.

Det håller jag med om, ni vet precis hur er hy ser ut ända ner till mikroskopisk nivå. Jag har ofta blivit förvånad över hur precist Malin har kunnat peka ut små "osynliga" (i mina ögon) märken på huden, utan att titta i spegeln.

Men hur folk UPPFATTAR mig som helhet har jag ingen aning om,

Det är just helheten som andra ser, de små "skavankerna" är inget som folk lägger märke till. Och det är den helheten som jag tror att ni har svårt att se, pga att ni fokuserar på alla små detaljer.

Så rädd för hur man verkligen ser ut på normalt samtalsavstånd, det tänker jag på varje gång det händer  

Pröva att kolla på armlängds avstånd från spegeln i tre sekunder UTAN att fokusera på nåt speciellt. Försök att se helheten.

Mvh Malins mamma

[SpegelSpegel]

Jag förstår att du ser de olika sakerna som fakta och sanning men det är ändå filtrerat genom en BDD-drabbad hjärna (....usch, det låter hemskt att skriva så men hoppas ni förstår hur jag menar). Det är alltså inte säkert att en icke-BDDare hade tolkat de olika situationerna på samma sätt som du.

Jag vet inte om du har tänkt på det SpegelSpegel, men i en vissa fall så är du övertygad om att dina iakttagelser och uppfattningar inte har något att göra med BDD:n utan är riktiga. Du skrev tex:

"en fördom jag har som är mer baserad på verklig erfarenhet än BDD, vill jag hävda."
"Skulle inte direkt säga att det är det BDD handlar om."
"jag tror en anledning till att jag tar såna uttalanden på allvar är att de ÄR allvarliga i vissa kretsar,"
"men jag är ganska säker på att detta är verkligt i mitt fall,"

Malins mamma, visst har du rätt i att mina erfarenheter är filtrerade genom en BDD-hjärna. T ex kanske jag tar åt mig när ngn säger ngt som ej är riktat till mig, skämtar etc. Jag överanalyserar saker och ting och tror ofta det värsta. Men samtidigt har jag, som du också skrivit, en ganska god självinsikt. Jag är varken dum eller galen (det vet jag också att du aldrig påstått) och min hjärna består inte enbart av BDD-tankar.

BDD-tankarna gäller främst MIG, hur jag ser ut och vad människor tycker om mig och hur de bemöter mig. Jag tänker inte att allt alla andra gör, tycker och tänker har att göra med hur de ser ut och hur andra ser ut. Om en person skämtsamt och kärleksfullt kallar sin partner "tjockis" förstår jag att det är ett skämt och inte betyder att han/hon tänker lämna partnern för en smalare person. Jag är väldigt bra på att rationalisera bort glåpord och taskigheter ANDRA blivit utsatta för. Därför anser jag inte att det är en BDD-tanke att konstatera att det finns människor som lägger vikt vid andras utseende. De är troligen färre än vi BDD:are misstänker, men de finns givetvis. Liksom det finns de som lägger stor vikt vid sex, kärlek, familj, jobb, pengar, kläder, bilar, natur, god mat eller ngt annat, och människor som är helt ointresserade av de här olika grejerna  eller lägger vikt vid dem i olika hög grad.

Det är också så att mitt ansikte ändrar färg, blir jag varm blir jag rödmosig, i kallt klimat blir jag röd runt näsa och mun, ofta är jag vitgrå i ansiktet med röda fläckar, blir jag kall blir jag blekare. Är jag generad, upprörd eller stressad rodnar jag ofta. Har jag varit inne hela dagen får jag en mindre frisk ansiktsfärg än om jag är ute hela dagen. Detta är inte inbillning, men hur stor skillnad det gör i mitt utseende och om jag ser grotesk ut eller ej kan jag nog inte avgöra själv. Men jag hallucinerar inte. Det var därför jag sa att det i mitt fall är sant att utseendet förändras under kort tid.

Jag tror inte det hjälper alla med BDD att intala sig att det man ser inte är verkligt eller att hela världen är god och människor bara dömer varandra efter det som finns på insidan. Förr eller senare blir man väckt ur illusionen genom att ngn påpekar ens defekter eller beter sig som om utseende är viktigt. Man kan inte bli frisk om man förnekar verkligheten.

Verkligheten i mitt fall kanske är att jag inte är grotesk eller monstruös, men att min hy är ganska, periodvis mkt, dålig. Att det FINNS de som värdesätter en slät hy och en smal kropp utan celluliter osv, och att jag därför inte kan jobba som t ex modell, värdinna eller liknande, kanske inte heller på en mer "hipp" bar eller krog, klädaffär etc. Vissa killar kommer troligen att rata mig pga mitt utseende, kanske till och med sådana som kunnat tänka sig att dejta mig om jag ej haft "defekterna".

Vad jag behöver lära mig är att inte alltid tro det värsta om allt, att förstå att folk inte alltid kommer att behandla mig illa pga mitt yttre, men lära mig att om de gör det kunna "ta" det utan att bryta ihop. Jag behöver lära mig att inte ta utseende på så blodigt allvar och ta åt mig så av allting. Jag behöver hjälp att acceptera att jag inte är speciellt vacker, men ändå kan leva ett rikt liv.

Där emot är det ju inte så att bara för att uppfattningen:
"Jag är grotesk och alla kommer att äcklas av mig och vända mig ryggen och särbehandla mig" inte är sann utan ett sjukdomssymptom automatiskt är så att det motsatta är sanningen, att:
"Jag är vacker och folk bryr sig inte om utseende alls och kommer alltid att älska mig och behandla mig bra"
skulle vara en realistisk verklighetsuppfattning.
Jag tror det är en ganska farlig uppfattning att ha om man är psykiskt skör.
Livet är hårt för många människor oavsett om de har BDD eller ej, och det måste man ha med i beräkningarna tror jag.

[vinterglas]

SpegelSpegel

Bra inlägg. Fanns mycket för mig att ta åt mig och lära av.
tack.
du är verkligen en framträdande person här på froumet, både i att ebskriva hur vi mår och lever, men också att visa att du är stark.
du kommer klara dig ur det här.

[Malins mamma]

Som sagt, SpegelSpegel, du har väldigt bra insikt.  

Några kommentarer:

Liksom det finns de som lägger stor vikt vid sex, kärlek, familj, jobb, pengar, kläder, bilar, natur, god mat eller ngt annat, och människor som är helt ointresserade av de här olika grejerna eller lägger vikt vid dem i olika hög grad.

Ja, folk kan vara väldigt olika och ha olika prioriteringar. Det kan vara intressant att lägga märke till vad folk tycker är viktigt, vad de lägger tid, energi och pengar på.
(Tänk efter vad era föräldrar/släktingar prioriterar och tycker är viktigt).

Det är också så att mitt ansikte ändrar färg,

Så är det för mig och alla andra också, färgtonen i huden skiftar lite beroende på vad man gör eller var man är. Det är naturligt, det skulle vara konstigt om den inte gjorde det. Men jag skulle inte beskriva det som att utseendet förändras av det, man ser ju likadan ut i alla fall.

Man kan inte bli frisk om man förnekar verkligheten.

Det är absolut inte meningen att förneka verkligheten. KBT:n handlar bla om att skaffa sig en realistisk verklighetsuppfattning.
Likväl som man har kommit fram till att:

det FINNS de som värdesätter en slät hy och en smal kropp utan celluliter osv,

så måste man inse att det också finns de som värdesätter andra egenskaper högre än utseendet.
 
Desto närmare relation man har med någon desto mindre viktigt blir utseendet. En kille som behandlar sin tjej nedvärderande, är elak mot henne och bara tänker på sig själv har inte speciellt stor nytta av sitt utseende om han så vore "världens snyggaste kille". Man blir varken omtyckt eller hatad ENBART pga utseendet, inte i en relation. Det är så mycket annat som påverkar om man gillar sin partner eller inte.
 
Jag håller med om att denna tanke;

"Jag är vacker och folk bryr sig inte om utseende alls och kommer alltid att älska mig och behandla mig bra"

inte är realistisk.
Min egen alternativa tanke (som jag har fått bekräftat under mitt liv) till detta är:
"Jag ser ut som jag gör, hur folk behandlar mig beror på hur jag ÄR mot dom och inte på mitt utseende."

Mvh Malins mamma

[SpegelSpegel]

Malins mamma,

Det är bra råd, i teorin låter de ganska logiska även för mig.

Det svåra är att få hjärnan att funka så i praktiken, när man hamnar i oförberedda och "hotfulla" situationer som den jag beskrev i början av tråden. BDD:n har sin egen logik, men jag har även en "högre" form av logisk röst som kan säga åt BDD-rösten att den har fel. BDD-rösten är stark därför att den alltid har konkreta exempel ur verkligheten att stödja sig på, därför att den kan skrika åt mig ur tidningar, TV-apparater eller andra människors munnar, därför att den är en hetsigare och mer högljudd agitator. Allt den "friska" rösten har är argumentet att den är "logisk" och vet vad den pratar om.

BDD rösten säger

"Där ser du, där hör du, de bryr sig ju verkligen om utseende, du ser ju hur du själv ser ut, du ser ju att de ger dig nedlåtande blickar. Du ser ju alla reklamaffischer och tidningsomslag!

Jag är inte bara ett monster som bor i ditt huvud, jag är den allmänna opinionen, andra människors röst. Hör på när de säger att folk är fula och att utseende är viktigt, ta åt dig när du märker att de behandlar dig illa, hör du inte att det är min röst som kommer ur deras munnar, ser du inte att det är jag som hånler på den där affischen? Jag är de normalas röst! Kämpa kämpa kämpa för att förbättra ditt useende så kanske du en dag kan bli en av oss, ger du upp kan du lika gärna dö, vi behöver inte dig!"

och den friska rösten säger
"men de kanske inte menade det så, du övertolkar allt, folk har väl annat för sig än att glo på dig, vi är alla stjärnor i våra egna små draman. Man behöver inte vara vacker för att leva. Du har andra sidor, utveckla dem istället för att bry dig om ngt så oviktigt som utseende"

Jag ser ut som jag gör

och det är det jag måste lära mig acceptera om jag ska orka. Och det kan gå okej så länga jag är hemma på tryggt avstånd från folks blickar. Men så fort jag måste iväg ngnstans blir jag medveten om hur onormal jag är i jämförelse med riktiga människor.

[Anonym]

Det är bra råd, i teorin låter de ganska logiska även för mig.
Det svåra är att få hjärnan att funka så i praktiken

De orden beskriver precis hur jag fungerar gällande sånt som är relaterat till utseende och bdd.

[Malins mamma]

SpegelMalin, jag har inte hunnit skriva nåt svar till dig än och nu är vi på väg att åka bort (troligen hela helgen) men ditt senaste inlägg var jättebra. Att urskilja vad som är BDD:ns "röst" är viktigt för att kunna gå vidare med att ta reda på om den har rätt.
Värt för alla att tänka på, att "tänka efter vad man egentligen tänker".

Mvh Malins mamma