Jag vill bara smälla till dem! (de friska men utseendefixerade)

[vinterglas]

SpegelSpegel

Oj, ditt senaste inlägg var SÅ jag.

Jag kan t ex se en person som objektivt sett har svårare acne än jag, men jag uppfattar det ändå som om personen har bättre hy än jag och troligen känner sig äcklad av och kritiserar min hudstruktur och hudfärg, mina stora porer på kinden samt min ansiktsform och vikt , mitt hår och hur jag sminkat mig mm. Hos andra spelar några finnar eller extrakilon ingen roll eftersom de är normala och vackra människor och inte behöver kämpa för acceptans. Alla har "rätt" att kritisera och ha åsikter om mig jämt, och jag måste alltid räkna med att inte hålla måttet eller bli hånad eller utfryst eftersom jag är ett missfoster.


Varenda ord kunde ha varit mitt.


Det är så läskigt egentligen, att man ser sig själv som något ufo från en annan planet, fast andra personer egentligne tycker vi är precis som alla andra och inte bryr sig särskilt mycket.

[SpegelSpegel]

jojoplaneten,

tråkigt att höra att du känner igen dig. Det är en vidrig känsla att alltid känna sig mindre värd.

Ja, jag menar man är ju ändå en homo sapiens som alla andra, men ändå känner man sig som en helt annan art och över huvud taget inte jämförbar med "riktiga" människor.
När jag läser tidningar och ser bilder på riktiga människor känns det som att de bilderna är ett facit på hur jag borde se ut, likadant när jag ser folk på stan. Det är som om jag är en misslyckad ekvation som aldrig går att lösa, hur jag än försöker. Det är alltid ngt väldigt märkligt med mig. Enda gången det känns okej är när jag liknar ngn annan än mig, då känner jag mig mänsklig.

[SpegelSpegel]

Kom på en sak till, en sak jag tycker om är att få höra att jag liknar andra personer, spelar ingen roll om de är kända eller okända eller om de är fotomodeller eller min mamma, för det får mig att känna mig mindre alien. Det jag gillar mest är när det är ngn jag aldrig hade trott att jag hade likheter med, för då finns det kanske en chans att det jag tycker mig se i spegeln inte stämmer så mkt med verkligheten som jag trodde. Sjukt egentligen, för jag hatar verkligen när folk säger att JAG är söt, men jag blir lättad och glad när de säger att jag liknar någon annan person.

[Anonym]

a, jag menar man är ju ändå en homo sapiens som alla andra, men ändå känner man sig som en helt annan art och över huvud taget inte jämförbar med "riktiga" människor.
När jag läser tidningar och ser bilder på riktiga människor känns det som att de bilderna är ett facit på hur jag borde se ut, likadant när jag ser folk på stan. Det är som om jag är en misslyckad ekvation som aldrig går att lösa, hur jag än försöker. Det är alltid ngt väldigt märkligt med mig. Enda gången det känns okej är när jag liknar ngn annan än mig, då känner jag mig mänsklig.

Jag känner preis likadant. Har alltid gjort det, och alltid känt mig ensam om mitt utanförskap...

[vinterglas]

SpegelSpegel

Du kanske skulle ge dig på att skriva en bok om BDD-ares tankar och känslor?
Du är verkligen otoritg duktig på att uttrycka vad vi känner och tänker.
Dénna liksom alla andra bgånger är dina ord mina.

[SpegelSpegel]

Anonym,

Ja, visst är det ironiskt. Att alla vi hundratals människor på BDD-sverige har gått omkring och trott att vi varit de enda som känt såhär. Otroligt skönt att ha det här forumet och äntligen slippa känna att man ska behöva skämmas över själva BDD-beteendena ovanpå den skam man redan känner över sitt utseende.

Jojoplaneten,

Ja, det drömmar jag om att göra! Inte en faktabok, för då måste man vara så himla korrekt och kunnig, men en skönlitterär bok eller ett film/TV-seriemanus som handlar om BDD på ett eller annat sätt är verkligen min dröm att ngn gång i livet lyckas skriva. Det är ett så totalt nytt ämne, vet inte en enda film som ens berör ämnet och den énda roman som man skulle kunna säga handlar om BDD är väl "Kamalas bok".

Vore coolt om ngn(som är kunnigare i psykologi än jag givetvis) skrev en svensk fackbok om BDD som handlade både om teorier om sjukdomen, historik, diagnos osv och innehöll anonyma berättelser från oss drabbade om på vilka olika sätt BDD kan yttra sig i praktiken, hur anhöriga kan lära sig bemöta BDD-drabbade på ett konstruktivt sätt osv.

En sådan där populärvetenskaplig psykologibok som man kan hitta på pressbyrån eller pocket shop, med pedagogiska och lättillgängliga fakta och berättelser ur verkliga livet, typ "Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom", "Tänk positivt och förändra ditt liv", "Att leva med ätstörningar", "Lär känna psykopaten" och allt vad de där light-psykologiböckerna brukar heta. Tror definitivt det skulle finnas intresse för en sån bok.

[vinterglas]

SpegelSpegel

Jag delar din dröm

Ja, det vore en riktig toppenidé. JAg har faktiskt tänkt samma sak själv änr jag sett titlarna som "DEt är aldrig för sent för att få en lycklig barndom" och "Lär känna psykopaten" men aldrig utvecklat dem helt.
Men det skulle ju ge sjukdomen en helt ny värld och vi skulle kanske inte leva i skam...

[SpegelSpegel]

Då kan vi skriva en bok ihop
Eller en skräckfilm om BDD, den kan vara baserad på en verklig historia och skildra mitt liv t ex. Mitt liv=horror. Apropå skräck, på BDD-central läste jag ett inlägg från en tjej som hävdade att hon förföljs av ett spöke med BDD. Det är en artonhundratalstjej som heter Maria och säger att hennes liv förstördes av hennes utseende. Hon brukade isolera sig och lägga mjöl på ansiktet för att dölja sig osv. Spöket alltså. Jag vet inte riktigt vad jag tror om saken, men det vore ju onekligen en intressant krydda i en film. Ett BDD-spöke som uppsöker andra BDD-drabbade.

Det hade varit så bra med en sån bok! Och jag är säker på att så många fler skulle våga bidra med en anonym berättelse till en seriös faktabok än ställa upp och berätta i TV eller tidningar. Jag skulle t ex inte ha några problem med det.
Han Sergej.... nånting, minns tyvärr inte hans fullständiga namn, men han är läkare tror jag och verkar väldigt kunnig och påläst, brukar ofta vara på radio och i tidningar och svara på frågor om BDD. Han borde skriva en bok av den typen, definitivt. Om han inte redan håller på med en.

[Anonym]

Huvaligen! Blir svårt att somna efter den spökhistorien

Bra idé me en sån bok

[vinterglas]

SpegelSpegel

Ja, fett bra fast jag är dålig på att samarbeta ;]
Omg, det låter läskigt. Låter läskigtr att ens se en film med ett sådant sppöke, eller läsa en bok. tänk då att leva med det :/

Ah, Sergej andréewitch. Har pratat med honom i tfn, han är väldigt trevlig och kunnig. Ja, det vore toppen om han skrev en sådan bok-.

[SpegelSpegel]

Anonym:

Haha, tänk då på hur den tjejen har det. Hon frågade om det var ngn annan som brukade hemsökas av Maria. men det var det ju Gud ske lov ingen som brukade. Vågade knappt sova efter att jag läste det heller, tänkte att det säkert skulle ligga en liten hög med mjöl eller nåt på min kudde när jag vaknade
När jag dör tänker jag i alla fall tassa runt med en grön djuprengörande lermask i ansiktet, det är ett ganska personligt och ändå äckligt trademark. Alla spöken måste ju ha en egen grej, typ huvudet under armen, ett blodigt nattlinne eller att de grinar hela tiden.

jojoplaneten:

Jag med, jag har så himla konstiga idéer som ingen förstår sig på, så det blir aldrig bra när jag ska samarbeta. Plus att jag är konflikträdd pga BDD:n.

Just det ja. Så heter han. Du känner ju praktiskt taget honom då, så då kan du droppa förslaget för honom liksom i förbifarten Undrar om han läser här på forumet ibland förresten. Det är väl inte helt otroligt.

[vinterglas]

SpegelSpegel

Jag är väldigt konflikträdd jag också. Ibland kan jag gå in och bestämma, men sen så blir jag skiträdd och drar mig tillbaks och tar tillbaks alla ideer och förslag

Hah nja, det är nog att överdriva, men jag vet vem han är.

[SpegelSpegel]

Precis så gör jag med. Först kan jag ha en massa åsikter och förslag och vara mest aktiv i diskussionen av alla( om man t ex ska göra ett grupparbete), men om ngn ger mig en irriterad eller ogillande blick blir jag livrädd och helt "nä, jag vet inte, bestäm ni, det jag tyckte var nog bara dumt" ungefär.  Om jag är i en okej period vill säga, är det en dålig period vågar jag inte prata alls och sitter bara och nickar inställsamt och ser ner i marken och håller på att börja grina.

[vinterglas]

SpegelSpegel

Ja, ungefär så funkar jag också

[Anonym]

Spegelspegel

Hur gammal är du? Du har en jädrans skrivtalang, borde satsa på det. Jag känner igen mig jättemycket av det du beskriver, kan tyvärr själv inte formulera mig  lika duktigt som du men när jag läser dina inlägg så känns det som det handlar om mig själv.

/M