Att verkligen vara ful

[Anonym]

Psykolog *tänker*:Mmm...ost mackor..

Haha. Eller hur, ibland verkar de faktiskt inte så engagerade när de sitter och stirrar på en och säger "mmmhmmm" och sedan är alldeles tysta i en halv minut.

[Boy_Interrupted]

min psykolog är som tur INTE på det sättet. men har verkligen mött liknande exempel. en jag hade stirrade alltid ner i golvet, såg aldrig mej i anskitet när jag snackade med henne. jag kunde avsluta ett möte med att gå ut ur dörren o säga att vi kanske inte skulle ses nästa vecka för att jag skulel hem och hänga mej. fick inte en reaktion. jag bad att få byta henne efter nån månad bara.

men min nuvarande psykolog är bäst. jag har gjort framsteg med honom som jag inte gjort på 5 år med en massa andra. han är fantastisk.

ett tips är iaf att de som går i terapi/samtal verkligen säger till sin läkare ifall samtalskontakten på något vis inte ger en något. annars kan man slösa många är utan ett enda framsteg!

kram!
//mats

[Anonym]

Det har med personkemin o göra...Vissa säger att man inte kan arbeta ihop om personkemin inte stämmer...,det sa min fd teapeut.../Shawna

[Anonym]

Jo... men så himla kräsen kan man ju inte vara om man har psykolog som yrke. De skall ju trots allt vara övade på att ta hand om, och hjälpa alla sorters människor med alla sorters problem. Tycker jag iallafall.

[Anonym]

Hej!
Intressant diskussion om psykologer, lite kräsna är vi nog alltid hittade hit till forumet för att jag skall skriva en hemtenta om BDD, tänkte läsa lite för att få en personlig vinkel och fastnade för vilka otroligt starka och fantastiska människor ni verkar vara. Det finns hjälp, bla medicin och KBT har visat sig verksamma, det finns hopp, vill jag bara säga! Jag känner er inte alls och vet inte vilka ni är, men jag vill ändå ge er alla en stor stor kram och önska er alla riktigt hjärtligt lycka till i framtiden //Blivande psykolog

[Anonym]

Alltså jag skall inte använda mig av något personligt jag läst här i min hemtenta... ville bara få lite mer förståelse för problemet och hur det kan påverka människor. Det kommer att bli en rent teoretisk uppsats!

//Blivande psykolog

[Malins mamma]

Hej blivande psykologen!  

Det gläder mig mycket att du hittade hit. Eftersom du håller på att utbilda dig till psykolog kanske du kunde svara på några frågor.

1. Ska du bli en "vanlig" psykolog eller en KBT-psykolog?
2. Vad får ni lära er om BDD? Vilken litteratur används? Har ni läst (eller ska läsa) "The Broken Mirror" av K. Phillips eller "The BDD Workbook" av J. Claiborn och S. Peddric?
3. Tror du att en "vanlig" psykolog eller kurator har någon kunskap (får någon utbildning) om BDD alls?
4. Har ni något "frågeformulär" för att screena BDD?
5. Du skrev att du ska göra en hemtenta om BDD. Är det bara du i din grupp som skriver om just BDD eller ska alla skriva om det?

Som du märker så är jag intresserad av att få veta hur det ser ut på utbildningsfronten ifråga om BDD. Jag förstår att du har mycket att göra om du ska skriva om BDD men jag vore tacksam om du hann med att besvara de frågor du kan.

Läs gärna lite grann "bakåt" här också, det finns över tjugo sidor med rubriker.

Vi är nog alla glada att det finns någon som vill lära sig mer om BDD, för som du kanske har märkt så verkar inte kunskapen vara så värst stor ens inom psykvården. Vi behöver såna som du!  

Hälsn. Malins mamma

[Anonym]

Hej igen!

Där jag läser har vi inte nån speciell inriktning mot vare sig KBT eller psykodynamik, som man kan få vid andra universitet. Däremot är jag personligen mer intresserad av KBT, och jag kommer sedan att välja den inriktningen. En annan mycket spännande form är DBT, dvs dialektisk beteende terapi, där man även för in mindfulness och såna övningar i terapin.

Tyvärr får vi inte läsa särskilt mycket om BDD på utbildningen. Hemtentan jag skriver nu är under kursen Utvecklingspsykologi, och alla väljer varsitt "problem", och jag ville fördjupa mig mer i BDD. Jag har också fått uppfattningen att det inte är många som vet vad det är, det är tex inte många av mina klasskompisar som vet vad jag skall skriva om innan jag förklarar. Sen är jag ännu bara på termin 3, så det är möjligt att vi kanske läser mer om det senare i utbildningen. Men jag håller helt med om att fler inom vården måste få upp ögonen för BDD, i de artiklar jag har läst om ämnet är det just en diskussion om hur svårdiagnostiserat det är.

Den litteratur jag har hittat är just Broken mirror, av K. Phillips, de flesta artiklar jag har är också skrivna av henne. Men det verkar inte finnas så mycket skrivet på svenska tillexempel, det har verkligen varit ett problem till denna hemtenta, att det har varit svårt att hitta källor. Jag delar hemskt gärna med mig av de artiklar som jag har hittat, om någon är intresserad!

Jag har själv inte haft BDD, men väl bulimi och depression, och jag vet hur svårt det är att behöva kämpa mot vårdapparaten när man redan mår dåligt och inte har någon som helst energi över till att försöka förklara hur man har det. Detta blir ju speciellt svårt när psykologen/läkaren man pratar med inte ens är kunnig om problemet. Men jag skall göra mitt bästa för att "undervisa" mina kursare om BDD och få dem uppmärksamma på det, så att de sen kan ställa rätt diagnos när de stöter på det i framtiden!

Jag skall gärna kolla runt lite mer på ert forum, jag tycker att det är så positivt och glädjande att det finns! Det är så bra att få dela med sig av sina upplevelser och känslor! Och om jag på något sätt kan hjälpa till med något, med min än så länge något begränsade kunskap inom ämnet, så skall jag göra allt jag kan för att hjälpa!

MVH: Snart-psykolog-Stina

[Anonym]

Jahapp.../Shawna

[vinterglas]

Härligt med fler som intresserar sig för BDD, det behövs!

Angeånde trådens verkligen mening.
Jag är ful.
oavsett hur "bra" drag jag har
så spelar det ingen roll.
ser man ut som en dalmatin som jag gör

då kan man itne vara vacker. då hjälper inget.

usch, jag är så fylld av hat och förakt mot mig själv.
jag orkar óch vill itne hata mig själv.

men samtidigt, är det det enda som finns kvar att göra.


är bara så gråtfärdig. måste sluta med denna jävla skinpicking, den förvärrar allt ännu mer.

jag är i så dåligt skick just nu att jag bara vill slänga ur mig allt, till och med för mina föräldrar.

jag vill ha tvångströja.


förresten... träning om 10 minuter. och jag förstörde mig själv förut. jag måste, men knappt så jag vågar mig digt.
och nu rä det ljust ute....

[Anonym]

Till den blivande psykologen:

Hej!

Jag blev lite intresserad när du skrev att du har haft bulimi och depression. Är det enligt din uppfattning många som läser till psykologer som har haft egna problem och kommit över dem? Eller är det många som är "perfekta" och inte själva vet hur det är att inte må bra? Själv vet jag inte alls hur det är och det är därför jag tycker det är intressant att veta. Tror själv att det är en jättestor tillgång att själv ha erfarenhet av att ha mått dåligt och veta hur man tar sig ur det, samtidigt tror jag det inte är någon bra idé att försöka ta hand om andra ifall man fortfarande har (allvarliga) problem.
Är det väldigt likadana personer på psykologutbildningen eller är det en massa olika sorters typer?

Mvh,
Martin

[SpegelSpegel]

Tycker det var en jätteintressant fråga Martin ställde, man får ju intrycket att psykologer är väldigt stabila och trygga i sig själva, vettiga osv...men vad vet man? Mina föräldrars granne är psykolog och lever ihop med en alkoholist, dricker själv en hel del och diverse svartsjukedraman utspelar sig alltid när de är med på fester. Kanske är det så att man själv  har eller har haft "kriser" och därför brinner för ämnet? Tänkte själva studera psykologi ett tag, och jag är Sveriges största vrak med alla nervtrådar utanpå. Jag hade nog inte blivit nån bra psykolog dock, hade nog börjat gråta och prata om mina egna problem under terapisessionerna eller förälskat mig i en deprimerad patient för att jag trodde han var min själsfrände eller liknande.

[Anonym]

Psykologer e människor som oss,som gått på psykologlinjen för att dom e intresserade av psykologi o tycker om o hjälpa människor,
man kan ju inte bli stålmannen,så man väljer o bli psykolog istället...eller nåt.../Shawna

[Anonym]

Hej!

Det finns ju en liten sån klyscha att alla psykologer är knäppa själva, och jag måste väl säga att det stämmer i viss mån, i alla fall på mig   jag tror absolut att mina erfarenheter kommer att göra mig till en bättre psykolog, som ni skriver, om jag inte själv vet hur det är att må dåligt skulle det kännas svårt att försöka sätta sig in i hur nån annan mår och kunna hjälpa den personen... sen måste vi gå själva i terapi som en del av utbildningen, och det tycker jag är jättebra. Dels för att jag får häva ur mig alla jobbiga känslor och sen också för att få se hur det är att vara klient. Sen tror jag att det är omöjligt att inte ha med sig sina egna erfarenheter och känslor när man pratar med en klient, men det handlar väl om att acceptera sina egna känslor och veta att de finns där, och att de på så sätt "stör" så lite som möjligt... det är ju ändå mig själv jag skall använda mig av i terapin. Hmm... låter extremt flummigt nu...

Jag har också alltid tänkt att psykologer verkar så lugna och trygga, kanske därför jag ville bli en! Men det har nog delvis med att vi får gå i terapi och lära oss att acceptera oss själva och allt vi har med oss. Även om jag inte har bulimi i dagsläget, har jag ju ändå mycket jobbiga känslor och tankar och dåliga dagar, som jag kämpar med. Och så är det nog för de flesta inom psykologprogrammet, vi är en blandad skara, men det är en öppen och tillåtande stämning. det är ok att gråta och ha en riktigt dålig dag, det är inte som blir rädd och drar sig undan, utan det finns nån där som förstår och kramar om en!

Mvh: Stina

[Anonym]

Tja, efter Stålmannen är nog psykolog det bästa yrket