Total isolation

[Anonym]

Det var väl för ca tre år sedan (i samband med studenten) som jag helt och hållet gav upp mina vänner/relationer och började isolera mej på heltid. Det var alltså min brytpunkt med det "verkliga" livet. (Innan detta skede så hade jag haft denna sjukdom i ca 2 års tid, men då var den inte lika stark och jag kunde klara av att vara bland folk.)

Sedan brytpunkten har jag inte haft ngt jobb eller gått ngn utbildning, jag har heller aldrig varit ute på krogar, klubbar, festivaler eller andra festligheter, jag har inte haft någon partner eller någon som helst kärleksrelation, jag har knappt umgåtts med folk överhuvudtaget. Man kan säga att jag gått under jorden, totalt. Allt pga av denna förjävliga sjukdom som vägrar släppa taget om mej ens för en sekund.

Blir lite förvånad när jag läser att så många har partner och lever sociala liv, är det bara jag som lever så här avskärmat?

[Anonym]

Blir lite förvånad när jag läser att så många har partner och lever sociala liv, är det bara jag som lever så här avskärmat?

Jag håller med om att det är lite förvånande. Men jag tror att det är långt ifrån alla som faktiskt orkar med det och samtidigt vara sjuka. Mitt sociala liv är inte mycket att tala om (jag lider iofs av fler sjukdomar än BDD), jag har svårt att klara av även de enklaste grejer och känner mig oerhört utmattad. Jag har heller nästan aldrig varit ute på krogar, klubbar mm. Så du är inte ensam om det.

[Anonym]

Jag har många symptom från aspergers och jag har BDD.. Jag är nitton år och har inte heller varit ute så värst mycket, varit på krogen 3 ggr, visserligen 3 helger i rad men det var ju ochså för cirka 2 veckor sedan..  Jag är arbetslös och är ganska isolerad från ovärlden jag med... Jag skulle aldrig kunna ha en relation, inte just nu i alla fall, enkla saker som att laga mat är jobbigt för mig..

Kanske skall man jobba inom militären, total diciplin skulle nog funka bäst för mig

[Anonym]

Jag har inte livet heller istort sätt. Jag kämpar på med utbildningen på universitet, men annars träffar jag inte människor eller har något liv. All kraft går åt att klara av att plugga och samtidigt orka med alla tankar som går åt utseendet. Jag skulle aldrig klara av att vara tillsammans med någon.

[Insatiable]

Jag har alltid varit en ganska social person men nu har jag börjat avskärma mig mer och mer från omgivningen. Jag har inte gått ut ur huset på flera veckor undantaget nattliga promenader. Jag kan bara visa mig ute när alla andra ligger och sover och det är så mörkt att ingen ser mig, och även fast det är mörkt måste jag ha megastora solglasögon på mig så att de döljer halva mitt ansikte.

Jag är sjukskriven från jobbet av en allmänläkare, diagnosen ångest. Jag ska börja träffa en psykolog och utreda mer om mitt mående osv. men har hittills ingen diagnos som BDD, men jag har läst mycket om det på sista tiden och mycket verkar stämma in på mig. Så vi får se vad som händer hos psykologen. Hoppas iaf att ingen tar illa upp av att jag är registrerad här utan att ha fått någon riktig diagnos än :/ men jag är ganska säker på att det är bdd jag har, läste här innan jag registrerade mig och känner igen mig i nästan allt ni skrivit om.

Allt jag vet nu är att jag inte går ut. Jag vill knappt visa mig för min egen familj! Sitter mest på rummet framför datorn, eller ligger och sover för att slippa visa mig. Jag brukade träna förut men nu gör jag inte ens det, orkar helt enkelt inte med folks blickar. Jag vet att de tänker att jag är ful och jag känner mig så jävla äcklig. Men det blir knappast bättre när jag inte tränar...

Träffar inga kompisar, ingenting. Och jag vet inte vad jag hatar mest, mitt ansikte eller min kropp? Vet bara att jag är fuktansvärt ful, ibland vill jag bara krossa mitt ansikte.

[Kara]

Jag är väldigt isolerad just nu. Pluggar visserligen halvtid på högskola, men i övrigt sitter jag mest hemma framför tv:n eller datorn. Jag har faktiskt haft ganska många pojkvänner, däremot har jag nästan inga kompisar. Jag kan gå ut på krogen och har en hel del bekanta, men har bara två nära vänner som jag träffar ibland under veckorna också. Jag önskar att jag hade fler kompisar och kunde gå ut och fika och sånt men det skulle jag aldrig klara av så länge jag mår som jag gör nu. Jag skulle inte klara av att ha ett vanligt jobb heller, har nog med problem att ta mig iväg till skolan en gång i veckan.

[Insatiable]

Jag har faktiskt haft ganska många pojkvänner

Jag har aldrig haft en pojkvän. Jag vet att det är för att jag är ful. Klart jag haft one night stands osv., men jag förstår ju att de hade sex med mig bara för att de var fulla och inte visste bättre.

Jag kan gå ut på krogen och har en hel del bekanta

Det är det som är så märkligt. Gå ut på krogen klarar jag av, men det beror väl på att man kan bli full och glömma bort alla jobbiga tankar då. Man dricker ju sig onykter redan hemma, innan man går dit, så. Dock brukar jag få panik när jag ser mig själv i spegeln på toaletten, jag ser alltid så hemsk ut. Så jag undviker in i det längsta att gå dit in, jag är jätterädd att se mig i spegeln och så känns det som om tejerna där inne är mycket snyggare än mig och ser ned på mig.

Men gå ut på krogen är också det enda jag klarar av... :/

Jag önskar att jag hade fler kompisar och kunde gå ut och fika och sånt men det skulle jag aldrig klara av så länge jag mår som jag gör nu

Har samma problem där... jag har precis som du två nära vänner, dock en hel del bekanta. Men jag orkar inte träffa mina bekanta. De festar jag mest med, men just nu orkar jag inte ens festa. Jag skulle också vilja ha fler vänner att tex. gå och fika med, men jag vill inte visa mig på caféer. Ja, caféer är faktiskt en av de värsta platserna för mig. Jag är livrädd att någon ska se mig ur den värsta vinkeln, det är mycket folk där och ofta ett speciellt ljus så risken är stor.

Då tänker jag att mina kompisar skulle ju kunna komma hem till mig och fika de dagar jag mår bättre, men det är ju faktiskt jättesvårt att kunna planera så. Jag vet ju inte vilken dag som kommer att kännas bättre än en annan och därmed är det svårt att kunna bestämma nåt med någon.

Det kanske skulle fungera med nån av ens kompisar att gå ut och promenera på natten, eller iaf när det är mörkt? Så ser ingen en då.. man får ju frisk luft och umgänge åtminstone.

Jag skulle inte klara av att ha ett vanligt jobb heller, har nog med problem att ta mig iväg till skolan en gång i veckan.

Jag läser Komvux på distans och skulle ha gått en gång i veckan jag med men det fungerar inte riktigt. Det är inte så att jag kommer att få sämre betyg, läraren är rätt snäll och jag vet många som haft honom och gått en gång i månaden och ändå fått MVG. Men jag behlver hämta en del uppgifter, bl.a. ska vi göra ett arbete som jag ännu inte fått veta nåt om.. men jag vågar inte gå dit :/

[Kara]

Men jag orkar inte träffa mina bekanta. De festar jag mest med

Samma som för mig då. Mina bekanta pratar jag med på msn ibland eller går på fester med, om jag känner mig så pass okej att jag klarar det. De pojkvänner jag har haft har oftast tyckt att det har varit jobbigt att jag inte har haft kompisar och att jag inte har tyckt om att träffa folk osv. Alla mina seriösa förhållanden har på ett annat annat sätt tagit slut pga att jag mår så dåligt som jag gör.

[Insatiable]

Mina bekanta pratar jag med på msn ibland eller går på fester med, om jag känner mig så pass okej att jag klarar det.

Precis, och det är ju inte alltid man gör det. Alltså känner sig tillräckligt okej för det.

Jag är så rädd att vännerna ska tröttna på mig..

[Kara]

Jag är så rädd att vännerna ska tröttna på mig..

Jag har förlorat många kompisar sen jag tog studenten. Några har flyttat ifrån stan och dom pratar jag med ibland och träffar när dom kommer hit och hälsar på sina föräldrar. Sen är det en hel del som bor kvar, men som jag bara inte umgås med längre. Jag inbillar mig att dom inte vill vara kompis med mig för att dom tycker att jag är tråkig eller att dom skäms för mig.

[Anonym]

Som jag har det just nu så skulle det vara i princip omöjligt att leva ett liv med pojkvän och vänner. Mitt liv är ca 80% på låtsas, jag tvingas ljuga om nästan allt för att kunna överleva, jag har ingen som helst ordning i mitt liv allt runtomkring mej är kaos och min insida är så splittrad och trasig att min stolthet hindrar mej från att skapa relationer, vill inte att folk ska få se hur illa det egentligen är, sen så vill jag  inte visa upp den är sidan av mej själv för det gör mej inte på långa vägar rättvisa, hoppas fortfarande på att jag skall kunna ta mej ur detta helvete och bli den människa som jag alltid velat bli.

[Insatiable]

Kara:

Jag inbillar mig att dom inte vill vara kompis med mig för att dom tycker att jag är tråkig eller att dom skäms för mig.

Precis samma här! Och om jag väl träffar dem, tycker jag bara synd om dem för att de måste visa sig på stan med fula jag. Samma sak med killen jag varit på G ett tag med. Jag tycker jättesynd om honom som måste visa sig med mig och så tänker jag att det är lika bra att vi aldrig blir tillsammans. Hans kompisars flickvänner ser väldigt bra ut så polarna skulle bara håna honom för att ha en ful tjej och det förtjänar han inte. Jag förtjänar att bli hånad.

De kompisar jag ändå träffar, jag är jätterädd att de ska tröttna på mig. Min bästa vän tex. känner mig väldigt väl och för några dagar sen när jag hade haft ångest nästan hela dagen skickade jag ett långt mejl till henne om att allt kändes värdelöst, att jag saknar henne och om hur ful jag känner mig. Jag tycker så synd om henne nu i efterhand, om jag bara tänkt klart då hade jag aldrig plågat henne med mina problem

[Insatiable]

Anonym:

trasig att min stolthet hindrar mej från att skapa relationer, vill inte att folk ska få se hur illa det egentligen ä

Så känns det här med, jag förstår dig. Jag är jätterädd att folk ska få se hur jag faktiskt mår och mitt rätta jag så att säga (egentligen är det ju inte mitt rätta jag, det är mitt sjukdomsjag) men jag antar att du förstår hur jag menar.

Om de visste hur jag mådde skulle de nog inte vilja umgås med mig och hur som helst vill jag inte att de ska veta hur jag mår, den sidan av mig håller jag helst för mig själv. De ska inte behöva känna oro för mina problem.

[Kara]

Jag tycker jättesynd om honom som måste visa sig med mig och så tänker jag att det är lika bra att vi aldrig blir tillsammans. Hans kompisars flickvänner ser väldigt bra ut så polarna skulle bara håna honom för att ha en ful tjej och det förtjänar han inte.

Känner igen mig alltför väl och vet också att det är just dom tankarna hos mig som gör att ingen orkar vara tillsammans med mig. Jag har blivit dumpad så många gånger att det känns som att jag aldrig ens vill försöka ha ett förhållande igen.

[Insatiable]

Känner igen mig alltför väl och vet också att det är just dom tankarna hos mig som gör att ingen orkar vara tillsammans med mig.

Jamen precis. För om jag ändå blev tillsammans med honom skulle jag vara osäker hela tiden och säkert tjata en del, typ att "tycker du verkligen att jag är fin" och "du skulle kunna få nån bättre" osv. Jag vet hur jag är. Och då skulle det ju ta slut iaf, även om han faktiskt tyckte att jag var finast i världen skulle han inte orka med mitt beteende.

Jag har blivit dumpad så många gånger att det känns som att jag aldrig ens vill försöka ha ett förhållande igen.

Usch vad tråkigt. Jag hoppas iaf att det blir bättre, både för dig och mig, så att vi också kan leva normalt nån dag och ha ett förhållande utan att våra psykiska problem knäcker det.