Total isolation

[Anonym]

Jag inbillar mig att dom inte vill vara kompis med mig för att dom tycker att jag är tråkig eller att dom skäms för mig.

Precis så tänker jag om de få kompisar jag har kvar. Jag orkar inte heller alltid vara glad och positiv hela tiden. Jag tycker synd om mina kompisar eller alla människor som över huvudtaget behöver träffa och se hur motbjudande jag är. Jag har tappat många kompisar men jag orkar inte vara social och skaffa nya eftersom, jag är för ful för att någon skulle vilja vara kompis med mig.

[Anonym]

För om jag ändå blev tillsammans med honom skulle jag vara osäker hela tiden och säkert tjata en del, typ att "tycker du verkligen att jag är fin" och "du skulle kunna få nån bättre" osv.

Det är precis det som jag alltid gör. Jag har varit tillsammans med killar som inte alls sett speciellt bra ut eller varit populära bland andra tjejer, men jag blir ändå fruktansvärt osäker och tror att jag är den fulaste dom har varit med. Jag mår faktiskt bättre med mig själv när jag är singel, problemet är bara att jag helst skulle vilja ha ett förhållande. Ett vanligt, normalt förhållande som alla andra verkar ha, men hur ska det egentligen gå till. Jag kommer nog alltid vara så här.

[Kara]

Det var jag som skrev inlägget ovan, glömde visst att logga in...

[Insatiable]

Kara:

Det är precis det som jag alltid gör. Jag har varit tillsammans med killar som inte alls sett speciellt bra ut eller varit populära bland andra tjejer,

Min kille ser fruktansvärt bra ut och jag är inte ensam om att tycka det... därför är det så jobbigt att tänka att det säkert finns massor av andra tjejer som är intresserade av honom, så han skulle kunna få så många som är bättre än jag.

En annan sak är att jag skulle bli jobbig att leva med inte bara för tjatet.. utan i perioder skulle jag ju inte vilja göra någonting alls förutom att ligga hemma under täcket och hur kul vore det för honom? Vissa dagar vill jag ju inte ens gå utanför dörren och de dagar jag ändå vill det är det en jävla procedur innan.

Jag skulle heller inte klara av att duscha tillsammans med honom och så skulle jag vara tvungen att gå upp typ två timmar före honom för att hinna duscha mig och sminka ansiktet.

Att umgås med hans kompisar och deras respektive skulle bli jobbigt, eftersom de flickvännerna är mycket snyggare än mig.

Likadant för dig?

Snacka om konstig relation jag skulle få med honom...

[Anonym]

Jag känner en tjej som jag misstänker lider av BDD.
Vi har haft kontakt i 1,5 år, mest via SMS. Jag försökte få till träffar med henne, föreslog fika, promenader osv men hon drog sig alltid ur i sista stund. Hon har isolerat sig från det mesta, är sjukskriven.
Därför blev jag paff när hon berättade att hon varit på krogen med en kille hon kände lite. Senare kom det fram att hon blev utnyttjad på fyllan, så antagligen var det samma där, hon vågade bara ge sig ut när hon druckit innan. Tyvärr så slutade det på ett tråkigt sätt.
Jag är mycket attraherad av henne och har känslor för henne men pressar henne inte på nåt sätt, försöker vara ett stöd för henne, nån som lyssnar. Det verkar som hon tycker det är skönt, hon säger hon uppskattar mig. Jag har alltid undrat varför hon aldrig vill ses, nu kanske jag fått förklaringen. Ni tjejer som lider av BDD, hur vill ni att en kille ska vara mot er?

[Kara]

Insatiable

Vissa dagar vill jag ju inte ens gå utanför dörren och de dagar jag ändå vill det är det en jävla procedur innan.

Att umgås med hans kompisar och deras respektive skulle bli jobbigt, eftersom de flickvännerna är mycket snyggare än mig.

Jag har exakt samma problem. Vad jag har förstått så har mina pojkvänner tyckt att det har varit jobbigt, men det jobbigaste för dom har varit osäkerheten och svartsjukan som följer med den. Dom har tyckt att det jobbigaste har varit att jag inte har litat på det som dom säger. Om nån jag är tillsammans med säger att jag är snygg svarar jag ju bara "nej, det är jag inte, så säger du bara". Jag frågar alltid om andra tjejer är snyggare eller sötare än mig, och vägrar tro på att nån kan tycka att jag är finast. Mina pojkvänner har i alla fall sagt att det är det som har varit jobbigast för dom.

Anonym

Ni tjejer som lider av BDD, hur vill ni att en kille ska vara mot er?

Jag vill helst att folk ska behandla mig precis som dom behandlar alla andra dom känner. Visst är det bra om ens närmaste förstår och att dom lyssnar när man behöver prata, men jag vill inte att dom ska särbehandla mig. Jag vill ju helst vara som alla andra, men om folk börjar behandla mig annorlunda så kommer jag också känna mig annorlunda. Jag vet ju inte hur det är för andra tjejer, så du måste nog fråga hur just hon känner. Jag tycker också att du ska fråga vad hon skulle vilja göra när ni träffas. Hon kanske inte vill gå ut bland andra människor men kan fika hemma hos sig eller träffas sent på kvällen när det inte är ljust ute eller mycket folk runt omkring. Lycka till och hoppas det går bra!

[amav]

Jag är mer lik de första inläggen och har väldigt svårt för att sätta mig in i hur man ens kan tänka som Kara och Insatiable. Jag tycker det är jätteinkonsekvent - dvs. jag tänker "dom tycker inte att dom är fula på riktigt" typ. För, "om dom gjorde det skulle dom inte klara av att ens gå med på att någon rent fysiskt närmar sig dem, de skulle avstyra det hela". Så fungerar iaf jag. Fast, jag tycker heller inte att någon någonsin närmar sig mig.

Men, jag håller öppet för att jag har ett ganska snedvridet bevisningsförfarande. Jag kan tänka mig att det är möjligt att folk närmar sig lite till och från. Jag kanske bara inte kan uppfatta det.

Har också haft längre perioder (år) av total isolation. Dock har jag alltid sett till att klara försörjningen utan försäkringskassan eller liknande, av rädsla för att prata med dem.

[Kara]

amav

Jag tror det beror på hur svår BDD man har. Jag har haft ganska lätt för att träffa killar och bli tillsammans med någon fast jag hela tiden tänker att "han tycker nog att jag är ful egentligen, så han gör nog slut snart". Jag tycker att det är jobbigast när min pojkvän tittar på mig en längre stund eller när han tar på speciella kroppsdelar jag tycker illa om hos mig själv. När jag har ett förhållande är det svårt för mig att vara bland andra människor när min pojkvän är med, för då tror jag att han kommer att se att jag är fulare än alla andra och göra slut med mig. Jag kan ha dagar då jag mår ganska bra (iaf om jag lyckas undvika speglar), men jag har även dagar då jag inte ens kan klä på mig på morgonen utan att bryta ihop helt.

Jag har nog inte så svår BDD i jämförelse med många andra, men jag har haft svåra depressioner sen i tidiga tonåren och har samma tankemönster som de som lider av BDD. Mina tankar stannar inte vid bara utseende, utan gäller allt i mitt liv. Just nu så är jag i alla fall singel och får kognitiv beteendeterapi, eftersom jag inte klarar av att ha ett förhållande eller överhuvudtaget ha ett normail liv.

[pinklady]

Så många som isolerar sig.. Jag tycker det är jävligt jobbigt att gå ut vissa dagar o ibland ligger jag bara inne och gråter. Men att festa och träffa vänner klarar jag, oftast.
Vi alla här borde ha en stor fest och bara..vara oss själva! Alla känner, tycker och tänker likadant om sig själv, ingen dömmer någon!..

[Kara]

Men att festa och träffa vänner klarar jag, oftast.

Jag kan träffa mina kompisar om jag går och hälsar på dom eller så, men jag har svårt för att t.ex. gå och fika på stan där det är mycket folk och jag inte vet vem jag kommer träffa. Att festa går bra just för att allt känns mycket lättare när jag är full. Däremot så har jag alltid ångest dagarna efter jag har varit ute.

[pinklady]

Jaa, jag kan också ha svårt för att gå och fika. Dock inte om jag åker in till en större stad, där jag vet att jag inte kommer stöta på någon!

[Anonym]

Skyr uteställen som pesten eftersom allt där handlar om att se så bra ut som möjligt, få bekräftelse och fånga det motsatta könets intresse... = det skapar sådan ångest och press att det blir alldeles för outhärdligt smärtsamt.

Sedan vill jag inte utsätta mej för ons ngt mer, även fast jag varit med väldigt snygga fina killar/män som jag tyckt respekterat mej... men ... man vet ändå inte i slutändan om det bara var falskt spel (misstänksam som man är och BDD störd)... vet många killar som sätter på vilka tjejer som helst...resonerar typ: f*tta som f*tta... vilket är så vidrigt att jag spyra av bara tanken! Tyvärr finns det också många svaga tjejer med noll självrespekt som låter sig utnyttjas... önskar att det inte var så.

[Anonym]

Skyr uteställen som pesten eftersom allt där handlar om att se så bra ut som möjligt, få bekräftelse och fånga det motsatta könets intresse... = det skapar sådan ångest och press att det blir alldeles för outhärdligt smärtsamt.

Mina tankar precis. Ett tag gick jag ut ganska mycket, men eftersom mina kompisar är snygga och vill ha mycket uppmärksamhet ifrån killar så blev det plågsamt till slut. Jag kännde mig bara fulare och fulare, eftersom jag det känndes som om ingen junde fatta hur en så ful människa som jag kunde gå ut och festa när allt bara handlar om utseendet.

[Kara]

Jaa, jag kan också ha svårt för att gå och fika. Dock inte om jag åker in till en större stad, där jag vet att jag inte kommer stöta på någon!

Så är det för mig med.

[Insatiable]

Kara:

Om nån jag är tillsammans med säger att jag är snygg svarar jag ju bara "nej, det är jag inte, så säger du bara"

Nu har ju jag aldrig haft nåt seriöst förhållande men jag känner igen mig i det du skriver. Om någon, vem som helst, säger att jag är snygg tror jag inte på dem. Antingen tror jag att de är ironiska eller att de bara säger så. Jag menar, de borde ju rimligtvis se vad jag ser. Det finns ju andra som sett att jag är ful, så varför skulle just den personen som ger mig en komplimang tycka annorlunda?

Jag är väldigt osäker när jag dejtar killar, vet inte hur jag ska förhålla mig osv. Ofta förstör jag allt på nåt sätt eller också blir jag så rädd att jag "drar mig ur" efter ett par dejter.

När jag har ett förhållande är det svårt för mig att vara bland andra människor när min pojkvän är med, för då tror jag att han kommer att se att jag är fulare än alla andra och göra slut med mig.

Det är det där som gör att jag är så rädd för ett förhållande. Samtidigt som jag väldigt gärna vill ha ett och tycker om att dejta, är det bara jobbigt och skrämmande. Jag är övertygad om att det du beskriver kommer att inträffa.

Mina tankar stannar inte vid bara utseende, utan gäller allt i mitt liv.

Samma här, det handlar om allt som jag är och gör och allt runt omkring. I perioder tänker jag väldigt nattsvart om allt och ser ingen annan utväg än att dö. Jag känner mig misslyckad vad gäller allt: relationer, yrkesliv, skolan, mitt sätt att prata, röra mig, göra saker och jag ser ingenting som jag är bra på. Jag ser fel på allt runt omkring mig.

Amav:

"dom tycker inte att dom är fula på riktigt"

Men det gör jag och jag är säker på att Kara också tycker att hon är ful på riktigt. Annars skulle hon ju inte ha fått diagnosen, eller hur? Däremot finns det ju olika grader av BDD och sen tror jag att förhållningssättet till olika situationer varierar från person till person. Det märker man ju här på forumet och även på BddCentral. Där finns en tråd "does this decrease your BDD symtoms?" som handlar om att trådskaparen inte får lika jobbiga symtom i ett förhållande. För många är det däremot precis tvärtom.

Jag har tex. svårt att förstå hur man kan vilja visa sig på bild om man har BDD, det hade jag inte kunnat eftersom jag tycker att jag är så väldigt ful. Det hade bara förvärrat situationen. Men som sagt, ter det sig olika för alla. Det beror ju också mycket på vilken hjälp man haft, ja, om man öht haft någon hjälp med sin sjukdom.

pinklady:

Men att festa och träffa vänner klarar jag, oftast.

Festa går bra för mig, belysningen är rätt okej på krogar och klubbar (förutom inne på toaletten men jag försöker att inte gå dit så ofta) och alkoholen gör att allt känns bättre.

Men träffa vänner fixar jag nästan bara om de kommer hem till mig. Ska jag hem till dem kan det funka, om jag åker bil till dem och det sent på kvällen när ingen kan se mig.

Att fika är jobbigt, det är alltid nån som kan se en ur den värsta vinkeln. Ska jag fika vill jag sitta längst in i ett hörn med ryggen vänd mot alla andra och med dunkel belysning men hur ofta hittar man en sån plats? Sen tycker jag att det är så himla jobbigt när jag ska gå och hämta mer kaffe eller nåt, det känns som om alla stirrar på mig.