Jag har läst...

[Aurora1]

Hej Malins mamma!

Viktigt forum ni har för alla oss som är här och behöver få veta att vi inte är ensamma om det vi lider av. Tack för det!

Var har du fått tag på böckerna du läst? Vet du om de går att köpa och vet du i så fall var/hur och hur mycket de kostar?  

Hej så länge!

[Malins mamma]

Hej Aurora!

Tack! Att vi har det här forumet är helt och hållet Malins förtjänst (och Henriks), jag är bara med och försöker hjälpa till lite, men det är trevligt att du uppskattar det! 

Böckerna hade jag lånat av Malin, hon hade beställt dom på www.amazon.com. Jag vet inte vad de kostar nu men jag tror inte att de kostar mer är ca 200-300 kr/ st?

Jag har hört att åtminstone The Broken Mirror finns att få tag på i vissa bokaffärer i Sverige. Kanske de andra också, jag vet inte?

Mvh Malins mamma

 

[Aurora]

Hej igen Malins mamma!

Tack för hjälpen!

Jag såg att du svarat på mitt inlägg på det privata forumet också, det betyder mycket!

(Jag är inget vidare på datorer, och lyckas inte använda användarnamnet Aurora (som jag har på det privata forumet) här på det allmänna forumet, så här är användarnamnet Aurora1, men det är jag bakom båda användarnamnen.)

Bästa hälsningar Aurora

[Malin]

Hej Aurora!

Jag vill bara snabbt flika in en förklaring. När du loggar in skriver du under "Aurora" både på det privata och de öppna forumen. Det är när du inte är inloggad som du märker att ditt användarnamn är blockerat för användning (det är så för att ingen annan ska kunna utge sig för att vara dig). Se till att alltid vara inloggad när du skriver inlägg så blir det rätt.

Mvh
Malin Sundqvist

[Aurora]

Hej Malin!

Tack för tipset! Är inloggad nu, så nu kommer det nog att bli rätt när jag skickar iväg meddelandet..

Vänlig hälsning, Aurora

[ugly_Giana]

jag vet inte om jag har bdd el vad som jag har iaf gått med på denna sidan för att kolla andras inlägg,........jag ser hemsk ut, ser ut som en man, och i smink en transa en riktigt ful transa dessutom!.....har heller inga fina drag kan inte sluta må dåligt och stirra på min breda näsa, mina skeva läppar, min kraftiga käke, min finniga och grova hud, mitt höga hårfäste, min storvuxna och okvinnliga kropp allt är bara riktigt oattraktiv och fult,

[Malins mamma]

Hej Giana!

Om det är så att din syn på ditt eget utseende inverkar på ditt liv såtillvida att du undviker/inte klarar av vissa sociala situationer eller tycker att det är väldigt jobbigt att bli sedd/fotograferad av andra, om du tänker på ditt utseende en stor del av dagen, om du brukar granska ditt utseende länge/på nära håll så är det antagligen BDD du lider av.
BDD är en psykisk sjukdom/störning som bla innebär att man ser sitt utseende förvrängt. Och eftersom det man ser är förvrängt så ska man inte lita på det man ser därför att man ser sig själv som "fulare" än man är. Det ingår i sjukdomen.

Man ska egentligen inte diskutera utseendet med personer som lider av BDD därför att BDD är en tankesjukdom (inte en utseendedefekt) men det kan vara bra att känna till hur sjukdomen fungerar.

Mvh Malins mamma   

[Annelie]

Du är otrolig Malins mamma, du har hjälpt mig så mycket  

[CyanideCupcake]

Malins mamma: det du skrev i ditt senaste inlägg låter exakt som jag, men jag kan inte låta bli att undra....har jag verkligen bdd? Tänker då närmast på tjej nummer två på dr phil, som också såg sig själv på ett felaktigt sätt men ändå antagligen inte hade bdd. Hon hade i och för sig inga problem med att sitta i studion framför allt folk eller tala inför folk vilket jag verkligen, verkligen har. Men det kanske ju 'bara' beror på min sociala fobi och inte bdd? Jag tänker i och för sig att jag är groteskt ful, att det är ett faktum. Att folk tittar på mig och lägger märke till det så fort jag går förbi. Men jag har bättre dagar också då jag till och med kan ha osminkad (även om jag fortf. speglar mig o tänker på det hela dan) men däremellan har jag dagar då jag inte vill visa mig för nån ens med full sminkning och fick som sagt härom dagen en riktig attack då jag Fotade och Fotade och bröt ihop i ångest för att jag är så grotesk. Men jag trodde att folk med bdd ALLTID mår så dåligt och inte har några 'bättre' dagar?

[Malins mamma]

Tack så mycket Annelie, det gläder mig om du kunnat ta till dej nåt av det jag skrivit.

Godessceline, BDD är verkligen en sjukdom som går upp och ned på alla plan. Dels kan den upplevda "fulheten" vara olika från dag till dag, dels kan sjukdomsinsikten variera väldigt mycket och dels är det många som, när de efter diverse åtgärder (som sminkning eller dyl) har blivit någotsånär nöjda med sitt utseende, kan vara ute och verka vara helt BDD-fria. Dessutom kan man ha allt ifrån mild till mycket svår BDD.

Jag kommer ihåg en kvinna som för några år sen skrev väldigt mycket på bddcentral. Det var konstigt att läsa för ena veckan var hon den fulaste människan på jorden, alla blev äcklade av henne och drog sig undan henne (tyckte hon), och nästa vecka skrev hon att nu var hon frisk, nu förstod hon att allt bara fanns i hennes tankar och hon gav goda råd till andra, sen veckan efter var hon återigen ful och "förstod" att hon bara hade lurat sig själv veckan innan. Såhär gick det fram och tillbaka hela tiden man visste aldrig var man hade henne. Det som förvånade mig mest var att hon alltid var så jättebergsäker på att den "perioden" hon var i just då var den som var verklig.

Ang tjej nr 2 i Dr Phil: Jag blev mycket, mycket förvånad över att både Dr Phil och Arie Winograd tvivlade på att hon led av BDD. De menade att den som lider av BDD inte kan tänka sig att uppträda inför folk, tex som modeller eller i skönhetstävlingar. Och det stämmer nog på väldigt, väldigt många, (det ser man bla av de inlägg som ni har skrivit här på forumet) men när hon var med i skönhetstävlingar o dyl så var hon ju (i sina egna ögon) iklädd en "mask" (sminkad och stylad) som dolde hennes "riktiga" utseende. Hon var också scenvan från tidig ålder och hon led tydligen inte av social fobi heller, så jag tycker inte att det är ett dugg konstigt att hon både lider av BDD och är med i skönhetstävlingar.

Mvh Malins mamma

 

 

[smalajag]

angående tjejen i dr phil: det är så jag tänkte om henne.för jag tror att jag känner lite så själv. att jag på ngt sätt skulle vilja ha den bekräftelsen, men naturligtvis "förklädd" och i en annan roll än mig själv, så att den ev. förnedringen inte behöver träffa mej. men jag tror samtidigt att den uppmärksamheten är skadlig...ibland tror jag att jag tänker så en helt vanlig dag, att jag liksom förtränger mitt utseende, låtsas att jag är någon annan på ngt sätt, att jag är i en roll men det är svårt att förklara...det jag däremot tyckte var konstigt med tjejen (som jag skrev i dr phil inlägget), var att hon verkade ha en sund inställning till scenen, men jag tolkade det kanske fel. jag tror inte att jag har samma kroppspråk när jag pratar om att vara i en "roll", utan jag förändras nog mer i mitt kroppspråk på ngt sätt. men det vet jag ju inte...
men det jag känner kanske inte är riktigt samma som det för dr phil tjejen...? det kanske inte har ngt med bdd att göra ens...kanske bevisar att jag inte har bdd.

[CyanideCupcake]

Så det KAN gå så mycket upp och ner! Då kanske jag har det i alla fall...kan till viss del känna igen mig i tjejen du nämnde, jag är också upp och ner väldigt mycket även om jag kanske inte ändrar mig så mycket som en gång i veckan. Angående tjej nr två från dr phil så...visst kan hon ju känna att hon bar en mask (vilket även jag gör när jag är sminkad), men....jag vet inte. Jag har alltid varit medveten om mitt utseende ändå sen jag var liten och i lågstadiet fick negativa kommentarer och minns att jag när jag såg klassfotona från åttan och nian blev helt chockad över hur jag såg ut. Har aldrig haft perioder då jag inte velat ändra nåt men såhär illa har det aldrig varit. Har speglat mig i allt i åtminstone sex år men det var nåt jag trodde alla gjorde och jag mådde liksom inte dåligt av det på samma sätt....fram tills början av förra året ungefär.  Väldigt mycket hände i mitt liv då, mina föräldrar bröt upp, min mamma försökte ta livet av sig, det tog slut med min sambo...kan sånt vara utlösande? Det här med att jag inte vill visa mig för folk för att jag känner mig rent grotesk har jag inte haft såhär starkt i mer än kanske fem månader eller på. Älskar konserter och har band jag följer, där är det ofta mellan 10 000 och 60 000 människor och det har inte varit några problem innan (min sociala fobi är mycket mindre bland sådana enorma folkmassor då jag känner mig som en myra i myllret, anonym) men nu är tanken på att gå på sånt riktigt jobbig...där till och med för mig att artisterna i fråga ska se mig och tänka 'herregud'...

[CyanideCupcake]

Smalajag: jag kan också göra så ibland, liksom... Få för mig att folk tittar av positiva anledningar, inte för att jag är snygg men för att jag har en snygg stil på håll. Men det är inte logiskt för jag tror på nåt sätt inte på det innest inne...Det är skitsvårt förklara och jag förstår det inte själv.

[vinterglas]

"Det var konstigt att läsa för ena veckan var hon den fulaste människan på jorden, alla blev äcklade av henne och drog sig undan henne (tyckte hon), och nästa vecka skrev hon att nu var hon frisk, nu förstod hon att allt bara fanns i hennes tankar och hon gav goda råd till andra, sen veckan efter var hon återigen ful och "förstod" att hon bara hade lurat sig själv veckan innan. Såhär gick det fram och tillbaka hela tiden man visste aldrig var man hade henne. Det som förvånade mig mest var att hon alltid var så jättebergsäker på att den "perioden" hon var i just då var den som var verklig."

Det där har jag tänkt på så många gånger. Jag har verkligen svajat något otroligt i självinsikt och självbild. Jag har under de senaste tre månaderna varit förvånansvärt stabil och kanske inte lagt in så mycket värderingar i hur jag sett ut. (eller har jag tyckt jag sett bra ut?) Men så häromveckan gick det åt helvete, och jag blev helt förkrossad och höll på att kräkas när jag insåg hur ful jag var. Och jag mådde så dåligt över att jag tydligen inbillat mig själv över att jag var normal, så som jag ser ut så är man inte värd att leva. För ful för att bli älskad, för ful för att leva.

Precis innan mitt breakdown så tänkte jag för mig själv: herregud, fan, jag är ju typ frisk nu!

Nu, när det gått ett tag efter den bra perioden och breakdownet har jag insett att... ja, det var kanske itne så enkelt ändå. Och jag har fantastiskt många ritualer och beteenden som jag använder mig av varje dag. Antagligen är de dem som fått mig att må så bra som jag gjort, i kombination att jag träffat fler människor utan att de tagit avstånd från mig - utan tvärtom har velat vara med mig och umgås, på eget initativ.

Jag har också märkt hur oförstående och fast man är i sina perioder. Är man i en ful-period är det helt otänkbart att man ens ett minsta unns skulle kunna gå an, på något sätt. Man är för ful för att leva, dömd för livet och ja, allt är svart. Är man i frisk-perioden så vet man att allt bara är fantasifoster i ens egen hjärna, och att det "jag" vet inte är på riktigt. Man är så gott som frisk helt enkelt, för man vet vad felet är och vad man ska göra åt det, man lever, och mår förhållandevis bra.

Jag har aldrig själv förstått mina pendlingar, hur det kan vara så olika från dag till dag, eller vecka till vecka. Ena dagen är jag fulast i världen, för att i nästa veta att äh, det är bara fantasifoster. inte underligt att då andra, icke insatta inte kan förstå!

[laktoos]

Jojoplaneten:

Ditt senaste inlägg beskriver min situation just nu nästan på pricken!

Jag är mitt inne i ett väldigt bakslag och orkar inte ens tänka på att träffa människor.

Även fast allting känns tungt just nu och jag känner mig värdelös vet jag att också jag har all rätt i världen att leva ett bra liv, hur min hy än ser ut. Kanske har jag ändå tagit ett par steg på rätt väg, även fast det just nu känns som precis förr i tiden...