Jag har läst...

[helenah]

Det är helt sjukt hur mycket jag känner igen mig i allt ni skriver. Speciellt det där med att ta foton på en själv... jag mår sjukt dåligt när jag ser bilder på mig själv och tänker: "ser jag verkligen ut såhär?". Jag blir helt apatisk, jag vet inte vad jag ska göra, det är ju så här jag ser ut. Ännu värre - är det så här andra människor ser mig? Enda grejen är att jag har ingen särskild defekt jag hänger upp mig på, det är helheten. Om man plockar itu mitt ansikte i delar, så ser det okej ut, men tillsammans ser det otroligt för j*vligt ut... och det finns ingenting jag kan göra åt det...

Men det är så otroligt skönt och veta att man inte är ensam.
Tack för att ni finnas allihopa.

[Malins mamma]

nihil, några kommentarer:

De finnar du fick var INTE ett straff för nåt du tänkt. Det är väldigt vanligt att man i tonårsåldern får finnar och har inget att göra med vad man har tänkt för tankar.

Jag tror nog att andra redan ser dej för den du är och inte för hur du ser ut, men jag förstår att det skulle vara lättare att vara social om du kände dej fin. (Och för att kunna känna dej fin måste du få bort bdd-tankarnas inflytande på dej.)

Det som du skriver om korten är ju så typiskt bdd. I en viss vinkel tycker du att du ser sämre ut och för att övertyga dej om att du är ful försöker bddn få dej att hålla fast vid den bilden. Den vill inte att du ska se dej i spegeln för då ser du att du ser bra ut.
Jag tycker nog fortfarande att du ska låta bli att ta kort och försöka se dej i spegeln i stället om du tycker att ditt utseende är bättre där. Varför välja att tro på den bild som ser sämst ut?
Tänk också på att i verkligheten är du en rörlig person, inte en stillbild.

helenah, om det är så att du har bdd så är det ingen annan än du som kan se den bilden som du ser av dej själv. Andra ser dej inte på samma sätt, andra fäster inte heller lika stor uppmärksamhet på utseendet som bdd-drabbade gör.

Malins mamma

[Anonym]

I bland kan det nog finnas en viss substans i vissas oro här på forumet även om det i dem allra flesta fall handlar om en förvrängd självbild. Men saken är ju den att det är bdd:n som gör att "problemet" får sådana proportioner. Även om det finns dem här som har ett mindre fördelaktigt utseende så vet jag att det finns många därute som ser betydligt värre ut men har lyckats med att acceptera sina utseenden. Här spelar det ju egentligen ingen roll om självbilden är förvrängd eller inte; huvudproblemet så som jag ser det är oförmågan att acceptera. Jag vet att det är svårt att göra det, för att inte säga nästan omöjligt. Ändå är det där jag tror klämskon är och anledningen till att så få blir bra från bdd.

Helt enkelt(eller svårt som f-n), ACCEPTERA.

/Inga genvägar

[Anonym]

Sofi: Vad är det för hudproblem du har fått?

Det finns en annan terapiform, förutom kbt, som jag tror skulle kunna hjälpa personer med bdd. Har själv inte prövat, men tycker att det låter som om det skulle kunna vara något efter att ha läst en del om den. Den heter Dialektisk Beteendeterapi, eller DBT, och handlar delvis om konsten att lära sig att acceptera jobbiga situationer/kriser i livet. Det har getts ut en bok som bla behandlar detta nyligen som heter  "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" av Anna Kåver. Har precis köpt den och inte hunnit läsa så mycket än, men av det lilla jag läst så verkar den bra.

hälsn...

[Anonym]

Sofie: Nej, tänkte just säga det. Jag har aldrig sett någon som "blivit ful" av rynkor. Det är ju ansiktsdragen i sin helhet som har störst betydelse för utseendet.

[Anonym]

[Borttaget på begäran]

[Malins mamma]

Hej Sofie!

Det som jag tycker att du behöver acceptera och vänja dej vid är att du har bdd nu och att du därför har en förvrängd syn på ditt utseende.
När du har bdd så ser du din defekt som genom ett förstoringsglas. BDDn vill att du ska tycka illa om ditt utseende och tycka illa om dej själv, därför överdriver den också betydelsen av "defekten". Jag vet att du ser linjerna som absolut verkliga men det betyder inte att dom är det, de är i alla fall inte lika synliga och viktiga som du tycker, eftersom du har BDD.  

Jag tänkte bara tala om ifall du inte visste det att det finns två sorters bdd-drabbade, de som tycker att de är fula och de som  tycker att de inte är tillräckligt fina.
För de som tycker att de inte är tillräckligt fina är det lika hemskt att vara normal, medelsöt eller bara lite söt som det är för de andra att vara fula. Det enda som duger är att vara helt perfekt. Det verkar som du har en sån bdd att du tycker att du måste vara jättesöt för att duga...? Det är ingen skillnad på ångsten och lidandet, båda sorterna är lika plågsamma så jag förstår att det kan känns outhärdligt att bara se lite bra ut.

Enligt Dr Claiborn så lägger bdd-drabbade för stor vikt och för stort ansvar på sitt utseende. Den här överdrivna betydelsen av hur man ser ut och att vilja veta hur man ser ut är en stor del av problemet med BDD.

Jag tror du måste inrikta dej på att tänka att det är inte så viktigt att veta hur du ser ut, att det inte spelar någon roll om du är jättesöt, ganska söt, lite söt eller OK, ditt människovärde beror inte på utseendet.

Tråkigt att du känner dej så ledsen, jag hoppas att det inte beror på mej, vi har varit på Svenska Rallyt och bott i husvagn från torsdag till söndag, sen jobba, linedance, Linda gjorde läxa på datorn, jobba och ikväll fick vi oväntat besök av Malins pappas lumparkompis som vi inte har träffat på 28 år. Om jag inte skriver på ett tag så beror det alltid på andra omständigheter, inte på nåt som någon har skrivit här. (Ville bara tala om det för alla, jag vet att det är så lätt att tro att man har skrivit något "fel" om någon inte svarar).

Hälsn. Malins mamma

[mattias77]

Hmm...det var intressant det där med två olika grupper. Jag tillhör nog gruppen som ibland känner att "det enda som duger är att vara helt perfekt ".

[Anonym]

[Borttaget på begäran]

[Malins mamma]

Sofie, eftersom du skriver att du behöver vara söt för att kunna leva ditt liv som du vill så tänkte jag att det skulle passa att ta upp dethär med grundtankar. (core beliefs)
Jag hoppas att du inte har nåt emot att jag tar dej som exempel.
Det jag skriver kanske inte stämmer alls med hur du är eller vad du skulle ha svarat på frågorna. Se det som ett exempel bara. (Jag vet inte riktigt heller vad din defekt är men för enkelhetens skull så säger vi att det är linjer vid ögonen.)
Jag översätter och sammanfattar ur Dr Claiborns bok.


Grundtankar.
Vi har alla våra egna grundtankar. En del av dehär tankarna kan vara helt felaktiga och kan orsaka mycket lidande. Många grundtankar är såna som vi har lärt oss tidigt i livet, såna som vi aldrig har pratat om eller ens medvetet känt till. Om du tex har en grundtanke att ditt värde är baserat på vad andra tänker om dej får du troligen en automatisk tanke som ?jag är värdelös om jag inte ser bra ut?. Den tanken är en förlängning av din grundtanke.
 
Eftersom grundtankar är som en plattform för dina automatiska tankar så är det viktigt att identifiera dem och undersöka om de är riktiga eller felaktiga. Om de är felaktiga så ska man försöka förändra dem.
Ett av de bästa sätten att identifiera grundtankar är att använda ett ?flödesschema?.
Börja med en upprörande automatisk tanke och fråga dej själv ?om det här var sant, vad skulle det betyda?. Ställ den frågan om och om igen tills du hittar den grundtanken som har lett till din automatiska tanke.

Exempel på flödesschema:
En upprörande tanke:
Jag har fått linjer vid ögonen och är inte lika söt längre.
--Vad skulle det betyda om det var sant?
Folk skulle se linjerna och tycka att jag inte ser bra ut.
--Vad skulle det betyda om det var sant?
De skulle se mej som en ointressant och värdelös person.
--Vad skulle det betyda om det var sant?
Att jag är ointressant och värdelös.

Nu har vi identifierat två grundtankar. Då gäller det att undersöka om de är sanna, det gäller att leta efter verkliga bevis, vad man själv tycker och tänker är inget bevis för nånting. Är du verkligen ointressant och värdelös?

Intressant-ointressant:
Du har berättat här på forumet om flera händelser i ditt liv som vi alla har läst med stort intresse. Du har bott i USA och råkat ut för olika saker, varit tvungen att klara dej själv och varit med om mycket som de flesta inte har upplevt.
Jag skulle nog beskriva dej som en mycket intressant person.
Att du är ointressant är alltså en felaktig grundtanke.

Värdefull-värdelös:
Först får vi fråga oss om det finns nån människa som är värdelös. Är man värdelös om man är missbildad eller handikappad på nåt sätt, eller om man är av nån speciell ras? Är man värdelös om man inte kan en massa saker, om man inte är speciellt duktig på nånting?
Svaret är nej, alla människor har ett värde oavsett hur man ser ut eller vad man kan. Det värdet kan ingen ta ifrån en och det värdet är likadant för alla, ett fattigt flyktingbarn är lika värdefullt som ett rikemansbarn, en alkoholist lika värdefull som en kung.
Det värdet kan inte mätas.
Det kan inte ökas av utbildning eller andras gillande.
Det kan inte förminskas av misslyckanden eller andras ogillande.
Alla har rätt att mötas med respekt och värdighet. Ingen är värd att behandlas sämre än andra, INTE ENS AV SIG SJÄLV.
 
Förutom det reella värdet som alla har så har vi alla olika egenskaper, karaktärsdrag, begåvningar och talanger som kan vara bra eller dåliga.

Har du några sådana som är bra? Ja, du är musikalisk och har en otroligt fin sångröst, du har lätt för att uttrycka dej i skrift (och tal), du kan flera språk, du är trevlig och tolerant mot andra osv. Du kanske också har egenheter som är mindre bra, du är kanske snarstucken eller har dåligt tålamod, du har kanske svårt att passa tider.
Allt dethär tillsammans är det som gör dej till en levande människa, ditt utseende är bara en del av dej.
 
Vi måste acceptera att vi är den vi är och inte döma oss själva. Det är ironiskt att de flesta av oss inte gillar folk som är fördömande och vi vill inte vara sådana själva. Ändå är det just så man är när man har BDD, inte mot andra men MOT SIG SJÄLV.
 
Nu kanske ni andra tänker att ?men jag då, jag har inte varit med om så mycket som Sofie och jag kan varken spela eller sjunga, jag är inte ens speciellt bra på engelska, jag är faktiskt både ointressant och värdelös?.
Men det är du inte, alla människor är intressanta, därför att alla har sin egen unika historia och som BDD-drabbad är man faktiskt ännu mer intressant, därför att BDD är en ganska okänd och intressant sjukdom, för andra alltså, för den drabbade är den bara en plåga.
Jag kan också nämna en bra egenskap som jag tror att alla BDD-drabbade har och det är förmågan att känna empati med de som har ångest, de som är rädda och de som lider. Ni vet hur det är för ni har varit med om det själva.

Alltså, INGEN, inte ens du är värdelös eller ointressant. Om du har någon av dom grundtankarna så måste du forma om dem, för de är inte sanna.  

Malins mamma.   ... jag fortsätter med mera senare....

[pelle]

Bra inlägg, som vanligt!

[Malin]

Sofie,

Tja, vad säger jag om det..? Jag känner mig mest förfärad över att ha ställt upp i en tidning som har den policyn, om det nu stämmer

Men jo, jag är av uppfattningen att det är sminket som gör att jag ser normal ut på den bilden. Jag har visserligen kommit att inse att jag nog ha en övertro på hurpass mycket sminket döljer av mitt riktiga utseende.

Mvh
Malin

[Anonym]

[Borttaget på begäran]

[Malins mamma]

Att omforma sin grundtanke från "jag är värdelös" till "Hur jag ser ut, vad jag kan och andras åsikt om mej är inte viktigt för min självkänsla, för jag vet redan att jag är värdefull" är kanske svårt för en BDD-drabbad, men om du kunde tro på den tanken så skulle du inte ha BDD längre.  

Om man baserar sin självkänsla, sitt värde som människa på vad man kan eller hur man ser ut, så kommer man förr eller senare att bli besviken.  
Det kommer alltid att finnas nån som är duktigare eller som är attraktivare.
Om man baserar sitt människovärde på vad andra tycker, kan man nånsin bli nöjd då?
Isåfall måste man gissa sig till vad de gillar, vad de lägger märke till och vad de tycker är viktigt. Om du tex tror att alla tittar på dina linjer vid ögonen och att de tycker det är fult; hur kan du veta om någon alls tittar på, eller ser linjerna, hur kan du dessutom veta att alla gör det? Hur kan du veta att någon tycker att det är fult? Hur kan du veta att folk inte gillar dej för att du har linjer vid ögonen? Folk kanske gillar dej eller inte gillar dej. Hur kan du veta om det har nåt att göra med linjerna vid ögonen?

Varför tycker man att det är så viktigt vad andra tycker om ens utseende?
Om du tror att andras värdering av ditt utseende är viktigt så måste det finnas någon orsak till det. Du säger kanske att du vill att de ska tycka om dej. Om du tror att de inte skulle gilla dej för att du har linjer vid ögonen så fråga dej själv, ?Tänker jag så, gillar jag bara personer som har ett helt perfekt utseende?? Är det otänkbart för dej att vara vän med nån som har linjer vid ögonen. Du tänker kanske att det är dumt att resonera så, människor med ett perfekt utseende är kanske attraktiva men det är ingen garanti för att de är trevligare, omtänksammare, förnuftigare eller att de är bättre människor för det.
 
Om man tänker realistiskt så kan det vara så att av de som känner dej är det somliga som gillar dej, det finns kanske nån som inte gillar dej och en del har ingen åsikt om dej. Av de som känner dej är det troligen inte så många som tillbringar nån längre tid med att tänka på hur du ser ut. Om vi antar att alla som känner dej skulle tycka att du ser bra ut, skulle det automatiskt betyda att de gillar dej då?
 
Tänk om de inte fäster så stor vikt vid ditt utseende utan tänker mer på hur du bemöter dom. Tänk om de gillar din sång och inte bryr sig ett dugg om hur du ser ut.
Tänk om de tycker att det är roligare att prata med dej än att kolla om du har ett perfekt utseende.
Tänk om de tycker att du är en trevlig (eller en otrevlig) person och struntar i om du är fin eller ful. Tänk om INGEN  BRYR SIG OM att du har linjer vid ögonen. Vad är det då för nytta med att oroa dej för ditt utseende?
 
Vi människor har olika värderingar om vad som är viktigt och oviktigt i livet och i umgänget med andra. Vänskap, humor, generositet, omtänksamhet, utbildning, karriär, punktlighet, ordning och reda, hjälpsamhet, trohet, klokhet, talang, kunskap, lojalitet och medmänsklighet är några exempel på sånt som de flesta tycker är viktigare än hur någon ser ut. Ditt utseende är bara en del av dej. Inte allt.

Hur ska man kunna veta vilka saker som andra lägger märke till och som de anser är viktiga? För att få en  ledtråd kan man tänka efter vad de personer som man känner mycket väl uppskattar.

Är det någon av dem som tycker att det inte spelar någon roll hur du är, det viktigaste är att du ser bra ut? Troligen inte.
Tex Pelles pappa tycker att det är mycket viktigare att Pelle kommer på utlovad tid än att Pelle ser bra ut. Sofies syster lovade att älska Sofie hur hon än ser ut. Jag och vi andra i familjen uppskattar Malin för den hon är, för oss spelar det ingen roll om Malin är sminkad eller inte. Rebeccas familj tycker det är viktigare att Rebecca går i skolan än att hennes ögonbryn är symmetriska.

Nu tänker ni kanske att det beror på att det är för att vi är familjemedlemmar som vi inte bryr oss så mycket om ert utseende. Men det är inte därför, det är för att vi ?. och nu kommer poängen ? är som de flesta människor är, vi har inte BDD och därför lägger vi inte nån större vikt vid utseendet.

Vilka är det då som tycker att ett bra utseende är den viktigaste egenskapen? Jo det är modellagenturer och reklam-makare för skönhetsprodukter ? och BDD-drabbade. Men som ni vet är man som BDD-drabbad bara upptagen av sitt eget utseende, inte andras.
Modellagenturer är inte ute efter att döma folk för deras utseende, de försöker bara hitta såna som passar för deras syften.

Att lägga all sin energi på att sitt utseende och på att oroa sig för sitt utseende är inte värt mödan. De flesta människor bryr sig inte så värst mycket om hur man ser ut ändå.

/Malins mamma

[Anonym]

Hej Malins mamma!

På ett visst sätt har du rätt, utseendet både spelar och spelar ingen roll.

Jag har haft personer som varit kompis med mig bland annat för mitt utseendes skull, och även varit ihop med en och annan kille som var det för mitt utseendes skull. Mitt intryck är att folk kan vara enormt utseendefixerade (även de utan BDD) och att jag för det mesta varit mindre utseendefixerad än de flesta. Det hör bland annat i hop med att jag växte upp deprimerad pga ett trauma, och därmed isolerade mig och vände mig innåt. Vilket gjorde att jag odlade mina inre egenskaper. Men någon stans längtade jag hela tiden efter att vara lite mera ytlig, bara på skoj ibland.

Vad är det som gör att vissa artister är kända och vissa inte? Jag har träffat massor av talangfulla artister som är 100 gr mer talangfulla än de kända, men de kommer aldrig riktigt ha en chans att bli riktigt kända, för de har fel utseende eller fel ålder. Det är en realitet. Endel är inte ens särskilt fula, de är helt enkelt inte tillräckligt vackra. Men man får ju erkänna att musikindustrin är extrem just nu. Jag vill tillägga att det här gäller mest i USA, Sveriges musikindustri är mildare. Men om du slår igenom får du finna dig i att folk har åsikter om och kommenterar ditt utseende i tidningar m.m. Speciellt om du är tjej förståss!

Samtidigt finns det ju så mycket mer saker i livet än just utseendet, och som sagt mer än just utseendet som tillhör personen. Och det finns många människor som värdesätter inre egenskaper minst lika mycket som yttre. Och yttre egenskaper är man född med medans inre egenskaper odlas fram vilket är mycket mera imponerande.

Mitt största problem är inte vad andra skall tycka i mitt dagliga umgänge, jag är medveten om att folk inte bryr sig så mycket om detaljer, utan problemet är vad jag själv tycker och hur jag känner mig.