Jag har läst...

[Anonym]

Jag har läst igenom alla uppfattningarna och verkligen ALLA stämde in på mig.
Alla åsikter som nihil hade har jag också. vi tänker precis likadant.

Hade aldrig hört talas om BDD tidigare tills jag läste i syrrans Cosmopolitan här om dagen och så var det en artikel om sjukdomen. När jag läste den så kände jag att allting stämde in och även min mamma höll med. Jag har känt så här väldigt länge men visste inte att det hade ett namn.

Hälsningar / Madelene

[psycho-doll]

Ska försöka svara lite på de här frågorna också: (utan att ha läst igenom de andra svaren först)

1. Kanske inte, men om min hud var felfri (= ingen akne, och jämn och slät), så skulle jag vara lyckligare. Inte ens om jag vann en miljon, så skulle jag vara lycklig, så länge min hud inte är normal.

2. Jag har lagt ut en bild på en community på nätet och nästan ingen svarar och det måste ju bero på att jag ser konstig ut och är en ointressant person. Eller?

3.  Nej. Men det yttre är ju det 1:a en person ser, så insidan blir ju aldrig synlig.

4. Kanske inte mkt lyckligare, men iaf bättre. Ser man nånsin nån i tv med hudproblem (förutom Göran Johansson då). Nej. Visst vet jag väl att det behövs andra faktorer också, för att man skall må bra. Men om min hud ändå var bra så.. *suck*

5. Tillhör dom bdd:are som inte lägger make-up och så, men visst fixar jag med huden (skin-picking). Vet inte riktigt hur folk uppfattar mig, men inte kan det vara bra iaf.

6. Tycker ju i grund och botten att mitt utseende är förstört, så det spelar ju ingen roll vad jag än gör med mitt utseende. Kan inte kontrollera min omgivning.

7. Fick ju mina bdd-symptom rätt sent i livet (när jag var 29). Så kan ju egentligen bara tala för perioden efteråt. Men ens tankar om sitt utseende kan förstöra mkt. Hade tandställning när jag gick i gymnasiet och vågade knappt närma mig en tjej..än mindre fråga..

8. Vad hjälper det att göra, när ens utseende redan är förstört lägger jag på en kräm, täcker jag ju bara över skadan ( och skadan finns ju kvar under).

9. Är nog inte så påverkad av reklam och media. Men visst kan det nog försvåra för en del personer.

10. Vet ju att bdd är en psykiatrisk diagnos och påverkas inte av kirurgiska ingrepp, men tanken är ändå frestande

[Anonym]

[Borttaget på begäran]

[Anonym]

vad snälla alla är. jag är så himla glad att jag hittade detta forumet och fick se att jag inte är ensam om dessa känslorna. även om det känns som att jag mest ältar allt fram och tillbaka.

sofie: jo tack så mkt! jag vet mkt väl att man kan vara lycklig utan att vara fin. man behöve rinte vara vacker. jag intalar mig detta varje dag, men det känns som att det är mkt snack och lite verkstad liksom. jag är fortfarande lika sjukt blyg och självdestruktiv av en enda anledning; mitt utseende.

madelene: vad var det för cosmopolitan? vore intressant att läsa.

malins mamma: men jag fattar inte hur det kan vara en förvrängd bild? jag ser ju ut sådär som bilderna visar. alla andra ser ju ut som de gör i verkligheten på kort. varför skulle jag vara ett undantag? om jag tror att bilderna ljuger lurar jag ju mig själv. och ta en massa kort är enda sättet att få reda på hur jag egentligen ser ut. känns det som.

/ nihil

[Anonym]

hej..jag känner samma med kort!!..de måste ju vara så att man ser ut så som man gör på kort eftersom alla andra människor ser ut så i verkligheten som på korten. Men jag tror att vi med bdd ser endast defekterna och inte helheten.
Jag blir helt förvirrad när jag kollar mig i spegeln och sen på kort. Man ser ju helt olika ut och man vet inte om man ska lita på korten eller spegeln. Men som malins mamma skrev att vi kan nog inte lita på något av dom, vi ser fel helt enkelt! Dessutom, bilder är ju en stillbild och oftast blir man väldigt stel, hur bra korten blir beror på hur bra kameran är, i vilken vinkel och ljus man tar det och hur nära.
Den enda jag kunde göra för att sluta ta så mycket kort var att undvika det, jag sa till min mamma att ta min kamera och gömma den och faktiskt så känns det bättre. / Rebecca

[Malins mamma]

nihil, du ÄR ett undantag när du ser på dej själv. Jag vet inte vad du har för bdd-fokus, men är det inte så att när du ser på ett foto av dej själv eller spegelbilden, så går din blick direkt till det som du tycker är fel, du fokuserar så mycket på "felet" att det blir nästan det enda du ser av dej själv. Det är därför du inte ser dej själv som du ser ut.

Ett exempel som Malin brukar ta, på tal om att fokusera, är att om man tex ska träffa nån i stan som man vet har en gul jacka på sig, så ser man plötsligt alla personer som har en gul jacka. Letar man efter nån som är väldigt lång så tittar man bara på långa personer. Kollar du i spegeln om din finne ska synas så är det den du ser. Det man fokuserar på ser man tydligare än annat.

Rebecca och Sofie, tack för hjälpen med att förklara!

Malins mamma

[Anonym]

Det känns så obeskrivligt skönt att höra att det finns andra som känner samma sak för foton tagna på en själv. Jag kan personligen knappt se att den person som fotot är taget på, dvs mig, föreställer den person jag ser i spegeln... Jag måste vara helt skruvad

[Anonym]

du e absolut inte skruvad..eller hmm isåfall är jag de också. ja man blir så rädd när man ser olika ut i olika kameror,olika speglar, vinklar och ljus.
Ett exempel på det...var idag.. För första gången på jullovet lyckades jag ta mig iväg till skolan(eller man kanske ska säga skolans toalett) !..Jag gick upp klockan tre, sedan på morgonen tyckte jag faktiskt att jag såg bra ut. Så då kom jag iväg.

Men som alltid måste jag försäkra mig om att jag fortfarande såg bra ut så då gick jag in på skolans närmaste toalett. Där fick jag panik!! Hur kunde jag se ut såhär?? Det var ett starkt gult sken där inne som lyste precis över mig och fyy vad ful jag såg ut. Jag blev jätte ledsen och visste inte vart jag skulle ta vägen, eller jo HEEM!! Men jag ville inte att någon skulle se mig när jag tog tåget så jag gick en lång omväg och stod lite gömd i ett hörn tills tåget kom. Sedan när jag kom hem och kollade mig i spegeln så såg jag inte alls ut sådär som jag gjorde på skolans toalett, inte i någon spegel hemma. Usch vad jobbigt det är =(
Hälsningar Rebecca

[Anonym]

Rebecca, vad bra att du försökte i alla fall!

Om du tänker efter, vad var det som hände.
Du gick in på skolans toalett och såg dej i spegeln.
Du tyckte att du så ful ut, sen tänkte du en massa saker, tex "jag ser hemsk ut, jag får inte visa mej för de andra när jag ser ut såhär, de kommer att stirra på mej och tycka att jag är ful". Det här var dina automatiska tankar, du märkte troligen inte ens att du tänkte dom. Sen, efter du hade tänkt såhär kom din reaktion, du fick panik och blev ledsen, du visste inte vart du skulle ta vägen.

Om du kunde ändra på dina automatiska tankar så skulle din reaktion bli annorlunda, du skulle inte få panik eller bli ledsen.

För att kunna ändra de automatiska tankarna så måste du undersöka dem och se om de är sanna.
 
*jag ser hemsk ut*
Hur vet du det? Du själv ser inte ditt riktiga utseende pga bddn. Har du något bevis för att du ser hemsk ut?
Du säger kanske att du känner dej ful. Men en känsla är inte ett faktum. Att du ser hemsk ut är bara en åsikt utan bevis.
Tänk såhär istället: Fastän jag själv tycker att jag ser hemsk ut så är det faktiskt ingen som har behandlat mej så. Det är mycket möjligt att jag ser OK ut i andras ögon.

*jag får inte visa mej för de andra när jag ser ut såhär*
Finns det nån lag eller regel som säger "Man får inte visa sig i skolan om man är ful"? Skulle någon stoppa dej om du gick dit?Skulle du själv säga till någon av dina kompisar att hon inte får vara i skolan om hon inte ser bra ut?
Varifrån kommer dethär påståendet då? Jo, det är du själv som tänker så.
Om du ändrar denhär tanken till, "Jag vill helst inte gå in till klassen när jag känner mig såhär ful", då ser du en möjlighet att gå dit, du antar att det kan komma att kännas lite obehagligt men det är inte omöjligt.

*de kommer att stirra på mej och tycka att jag är ful*
Här antar du att du kan förutse vad andra kommer att göra och att du vet vad  de tänker. Är det inte ganska osannolikt att du kan göra det? Isåfall, håll med om att du kanske inte är nån tankeläsare.

Sen, fråga dej själv om inte de tankar och åsikter du tror att andra har om ditt utseende är väldigt lika dina egna tankar......
 
Acceptera fakta, säg, jag är ganska smart men jag kan inte läsa andras tankar, de enda tankar jag kan läsa är mina egna.
Jag kan inte veta vad andra kommer att göra eller vad de tänker så jag ska inte oroa mej för det. Det jag måste koncentrera mej på är att ändra på mina egna tankar.

Om du kommer till skolan, rak i ryggen och ser pigg och glad ut och säger hej till kompisarna så är de nog bara glada att se dej. Och om du visar intresse för dom och frågar hur de har haft det och vad som har hänt i skolan så blir inte koncentrationen så stor på dej till att börja med och då kanske du kan slappna av och inte tänka så mycket på hur du ser ut. Ingen kommer att tycka att du är ful, de kan omöjligt se den bilden som du såg i toaspegeln.

Nästa gång du åker till skolan, försök att inte gå och kolla så ofta hur du ser ut (speciellt inte i den spegeln!), ditt utseende kan inte förändras på några timmar. Om du ändå kollar nångång så försök att ta det lugnt och lägg märke till vad du tänker. Är tankarna realistiska eller är det felaktiga uppfattningar?

Det är jätteviktigt att kunna ändra sina tankar för det är tankarna som orsakar alla de jobbiga känslorna, panik, ångest, ledsnad, hopplöshet, rädsla och oro.

Malins mamma

[Malins mamma]

Jag glömde visst att logga in.

[Malins mamma]

Mattias, kul att du är tillbaka här!
Jag har läst dina svar och ser att du har en hel del problem med utseendet. Men du, liksom Sofie har också en lite mer avslappnad attityd i vissa frågor än de unga har, kanske beroende på åldern = mer livserfarenhet.
Men det verkar som att både du och Sofie är övertygade om att det är "defekterna" dvs dålig hy och streck under ögonen som är orsaken till er bdd. Men som jag förstår det så är det nog tvärtemot. Det är på grund av bddn som ni upplever "defekterna" som större, synligare och mer betydelsefulla än de i själva verket är.

Madelen, välkommen hit!  
Synd att du också känner igen dig i denhär sjukdomen. Berätta gärna lite mer om dej själv.

Rebecca, jag hoppas att du inte har nåt emot att jag tar dej som exempel. Det är lättare att förklara om man har ett "verkligt fall" än om man bara skriver i allmänna ordalag. Hoppas att ni andra som har liknande problem också tar åt er av det ni kan ha nytta av.

Malins mamma

[Anonym]

[Borttaget på begäran]

[Malins mamma]

Jag fortsätter med nr 9:
Reklamens, TVs och veckotidningarnas budskap gör det omöjligt för mej att vara nöjd med mitt utseende.

Jag sammanfattar ur boken:
Om du har denhär uppfattningen så gör du dej själv till ett offer.  Du känner dej maktlös. Media försöker övertyga dej om att det bara finns två sätt att bli lycklig och framgångsrik i livet. Endera måste du vara född perfekt eller så måste du köpa alla deras produkter för att bli perfekt.
Låt oss titta närmare på denhär uppfattningen.

Man behöver inte vara ett geni för att märka hur extremt och snedvridet dethär budskapet är. Om alla trodde på det här så skulle ingen människa gilla sitt utseende. Men det finns folk som gillar sitt utseende ändå. Det är för att de vet att det inte krävs att man ser bra ut för att ha ett bra liv.

Media och den stora skönhetsindustrin gör det verkligen svårt för oss att acceptera vårt utseende, men svårt betyder inte detsamma som omöjligt. De försöker att hjärntvätta oss, men de står iallafall inte med en laddad bössa och kommenderar "Tro på oss och gör som vi säger, annars..."
Vad du tror på och vad du gör är helt upp till dej. Tänk på det!

Så vad ska du göra? Borde du slänga ut TVn och sluta läsa tidningar? Borde du bojkotta alla skönhetsrelaterade produkter? Troligen inte. Du kan höra och se reklamen men du behöver inte tro på den, du behöver inte var ett offer.

Tänk såhär:
Jag är trött på att hoppas på att jag ska bli lika perfekt som personerna i reklamen. Jag behöver inte se ut som dem. Hela affärsiden med att sälja skönhetsprodukter är att tjäna pengar, om alla vore nöjda med sitt utseende skulle de inte få sålt nåt. Därför försöker de med hjälp av så snygga personer som möjligt, eller retucherade bilder få oss att tro att om vi köper deras produkter så kommer vi att bli lika snygga och lyckliga (!!??) som fotomodellerna. Det är bara ett försäljningstrick som jag inte behöver tro på.
 
Malins mamma

[Malins mamma]

Sofie, du hade skrivit tre inlägg så länge jag skrev ett, så jag hade inte sett vad du skrev innan jag skickade.
Det jag tänkte på var att det var egentligen bara två av de felaktiga uppfattningarna du höll med om helt, och två till som du höll med lite halvt. Resten av påståendena visste du var fel.

Du har kommit underfund med att vackra människor inte har allt, att det tom kan vara negativt, att din "defekt" inte är det första folk ser, att ens utseende inte visar hur man är innerst inne, att du inte alltid måste göra vad du kan för att se så bra ut som möjligt och du tror inte blint på reklamen. Det var dethär som jag trodde berodde på mer livserfarenhet. Men det kan ju också bero på att du inte har så svår bdd.

Hursomhelst så är det ju positivt att du inte har så många felaktiga uppfattningar, det gör det nog lättare att bli av med bddn. Du är inte alls knäpp, som du skrev, det är bddn som gör att små detaljer får större betydelse än de egentligen har.

Konstigt det du skrev om att du nästan "förberedde" dej på att få bdd. Hade du det speciellt jobbigt just då eller hur kunde det bli så?

Hälsn. Malins mamma

[Anonym]

usch. jag är verkligen en sån som du (sofie) tänkte att du aldrig skulle kunna stå ut med att leva som om du såg mig. jag var verkligen likadan. jag såg folk med jättemkt akne och tänkte att jag aldirg skulle stå ut med att se ut sådär. så fick jag hur mkt finnar som helst! som ett straff! egentligen rätt åt mig eftersom jag tänkt så. nu har jag nästan inga kvar, men en massa ärr som kommer sitta kvar för resten av livet. det är inte så kul.

jag kände igen mig i detdär med att känna sig osynlig också. det har jag varit i hela mitt liv. när folk kollar på sina gamla klasskort kommer de titta på mig och tänka "men vem var DET nu igen?" jag vet inte hur man ska göra för att börja bli sedd för den man är, och inte för hur man ser ut. det känns som att jag behöver vara fin för att våga bli social och prata med folk och så. jag behöver bekräftelse och komplimanger för att våga. men det får jag inga, så därför vågar jag inget.

ang. det med korten så är det ju fortfarande jag på kortet. i en viss vinkel SER jag ut så. jag tror det är så att jag måste inse det, och om jag tar en massa kort på mig så kanske jag vänjer mig vid hur jag ser ut efter ett tag. jag mår dåligt när jag inte tar kort också. för då kan jag se mig i spegeln och tycka att jag ser bra ut, men veta att jag egentligen är jätteful.

nu ska jag sluta tjata!

/ nihil (varför blir jag anonym hela tiden?)