urrk
är hos min pappa nu, beror det på det? alla "fulspeglar"? min syster?
min halvsyster övertalade mig att följa med henne till stan igår. kändes som att alla stirrade och äcklades av mig.
hemma passade inga kläder. kroppen såg förjävlig ut. speciellt brösten. små och väldigt ful form

har börjat fokusera på dem på sista tiden (senaste veckorna?). och mitt ansikte sedan...

jag ser så hemsk ut. måste undvika att titta i spegeln för att slippa få ångest. när vi cyklade in till stan kändes det nästan som att jag skulle svimma. en slags krypande känsla som växte i mig, men jag motade bort den.
min syster har perfekt kropp och fint ansikte. fastän hon klagar på sitt utseende. säger att hon är för tjock tex. många verkar klaga på att de har tjocka ben. jag förstår inte det. även de som har vältränade ben, inte "fläskiga".
för tillfället tycker jag att mina ben ser bättre ut än vanligt

ja eller tyckte innan jag såg min systers ben i spegeln tillsammans med mina egna, och insåg att mina ben inte alls såg så feta ut som jag tyckt innan, utan att de är lika, ja ännu mer spinkiga än jag brukar tycka.

jag hoppas det är medicinskiftet, tror det började ungefär då. har känt mej ganska nedstämd det senaste, vilket de tabletterna jag hade innan hade hjälpt mot ganska mkt. känns som att det inte finns ngn mening att leva. allt känns liksom tomt. och jag känner ingen direkt glädje för ngt. inte ens tanken på att träffa min pojkvän...men sedna lyckades jag "manipulera" tanken till att minnas när jag var hos honom i helgen och på hur glad jag var då

och då kändes det bättre. min hjärna har svårt att tänka och minnas. tiden flyter liksom ihop. och det känns svårt att ngn glädje i saker, kanske för att hjärnan har svårt att hitta alla bra minnen. jag vet ju att det brukar kännas så bra att träffa min kille. att jag är som i en lycklig bubbla och sedan när jag åker hem så kommer allt det jobbiga tillbaka...det är som att jag glömmer hur ful jag är. kanske för att han visar så mkt hur mkt han tycker om mig och mitt utseende.