Vill bara säga att jag tycker det är en intressant diskussion, har följt den till och från men inte orkat lägga mig i själv. Jag har hört resonemanget flera gånger förr så jag blev inte lika upprörd eller ledsen den här gången, försöker helt enkelt se det som ett ifrågasättande, en diskussion om hur man ska definiera och se på saker och ting. Och diskussioner är ju alltid bra. Dock förstår jag verkligen att folk här tar illa upp, jag gör det också mer eller mindre, beroende på hur jag mår och hur stark jag känner mig, av olika anledningar som jag inte orkar gå in djupare på nu. Däremot vill jag kommentera detta:
Det var först flera år senare, när jag var 15-16 som jag förstod att bdd var riktigt allvarligt (läste artiklar om bdd) då mina problem började förvärras. Jag började väl antagligen tycka synd om mig själv när jag för första gången såg mig själv som sjuk.
Jag tror att det påverkar att tänka på sig själv som psykiskt sjuk, ja. Vill inte dra ner ESM med mig men hon gav ju ett exempel på hur hon trodde att det möjligtvis hade påverkat henne. Jag tror verkligen att psykiatrin kan förvärra en människas situation, jag tror att det finns betydligt bättre sätt att närma sig mentalt lidande, med betydligt mindre dramatik.
Självklart respekterar jag ESM:s upplevelser, så är det säkert för vissa (ingen värdering i det); men jag vill ändå berätta att mina erfarenheter är raka motsatsen. När jag "hittade" diagnosen BDD kändes det som en stor, stor lättnad. Det väckte även en stark kampvilja i mig (därav mitt användarnamn, skapade användarkontot här i samband med detta).
För första gången gick det upp för mig att det kanske inte var mig det var fel på. Jag kanske inte var det groteska monster jag kände mig som. För första gången kunde jag berätta för min familj exakt vad det var som plågade mig, kunde visa den information jag hittat om BDD, ge dem en förklaring. Och framför allt: JAG VAR INTE ENSAM! Visst är BDD-symtom något man kan tycka sig se hos varenda tonåring till och från, men jag hade alltid, ALLTID känt mig fruktansvärt ensam med mina upplevelser. Även det är mänskligt och säkert typiskt för tonåren, men av alla jag kände var det ingen annan som blev så extremt begränsad, inte under så lång tid. Andra slutade inte skolan, isolerade sig inte, gömde sig inte för vänner, släktingar och till och med för den egna familjen. Och det är skillnaden mellan normalt mänskligt beteende och det vi kallar sjuka beteenden: att det "sjuka" går till sådana överdrifter, blir ett så stort hinder för individen och även för individens omgivning. Sen kan man kalla det vad man vill, sjukt eller inte, det orkar jag som sagt inte diskutera egentligen (men det är svårt att låta bli..
).
Att hitta och senare få diagnosen BDD fastställd innebar alltså, för mig, att jag fick en förklaring och en större förståelse för mig själv - och att jag blev ännu mer medveten om vad det var jag kämpade mot. Det har för mig enbart varit positivt. För mig handlar det om att bli tagen på allvar, för det ÄR inte normalt att leva så som jag och andra BDD:are levde/lever, det är det inte. Att kalla det en naturlig del av livet, något som alla går igenom antingen det kommer när man är 17 eller 37 (som en vän sa till mig), är enligt mig att förringa problemet. Det känns som att man inte har förstått allvaret i det då.
Jag har mått dåligt av andra anledningar, jag har haft utseendekomplex, relationsproblem, druckit för mycket osv. (observera att mina utseendekomplex var/är vitt skilda från mina BDD-fokus) och sådant ska förstås också tas på allvar, men det är inte samma sak som att "ha" ett tvångssyndrom. Långt ifrån. Jag förstår tanken att detta är vår tids sätt att förhålla oss till oss själva, att det inte är bra för alla och att det kan gå till överdrift. Men jag ser diagnoserna (rätt ställda!) som ett led i att få rätt hjälp.
Sedan kan man diskutera för- och nackdelar i all oändlighet, det sjuka i att man ska behöva få en diagnos för att känna sig tagen på allvar, risk för smittoeffekt, att man uppvisar symtom som man läst om (omedvetet) osv. men det får bli någon annan gång.
