"Skriva av sig"-tråd

[CyanideCupcake]

Hur? Hur ska man förklara för någon utomstående hur det verkligen är att ha BDD? Det känns som att jag har försökt så många gånger men jag lyckas aldrig beskriva det ordentligt. Går det ens? Eller måste man helt enkelt uppleva det..?
Det är så lätt att beskriva hur vardagen ser och ritualerna osv, men bdd-attackerna? Den där fruktansvärda ångesten? Eller fixeringen vid defekterna? HUR ska man få någon att förstå?
Den största missuppfattningen jag stöter på är att folk tror att det handlar om en liten difus känsla av att man är ful (även om man även kan känna sig ofattbart ful utan att kunna sätta fingret på det ibland också).   

Jag har också tänkt mycket på det där...och jag tror inte att det går, egentligen. Jag har försökt förklara för folk runtomkring mig efter bästa förmåga, men som med allt annat är det ju omöjligt att fullt förstå något man inte själv har upplevt. Jag kan (relativt väl, numera9 förklara själva tänket för folk, men ångesten kommer de aldrig att förstå hur mycket jag (och de) än försöker. Jag har haft tur det senaste och sett det "okej" ansiktet och det ä'r så skönt att få en andningspaus. Jag vet att det bara är en tidsfråga innan jag ser det groteska igen och låser in mig, vägrar gå ut och gråter och fotar i panik, men det får komma när det kommer. Just nu försöker jag bara vara i stunden.

Vill bara ha bort allt men det värsta är att det som jag ser är fel är benstrukturen o det känns helt hopplöst att veta att det inte går att göra något åt.

Jag känner likadant. Kunde jag skulle jag omforma hela min benstruktur från grunden men insikten om att dte inte går är fruktansvärd att hantera. Allt annat som gör mig ful/grotesk (näsa etc) går ju att fixa men "grunden" är jag fast med. Det är riktigt, riktigt ångestframkallande.

[CyanideCupcake]

Ser på Dr. Phil-avsnittet ang. BDD just nu (dte finns på youtube) och jag är väldigt konfunderad ang. Cheyenne, den blonda tjejen. Jag tror fortfarande inte att en BDD:are skulle ställa upp i skönhetstävlingar eller andra sammanhang där stereotypisk skönhet betygsätts, men frånsett det....så känns mycket av hennes tankar som mina. Det faktum att varken Dr. Phil elelr Dr. Winograd trodde att hon faktiskt har BDD utan "bara" en störd självbild...ger mig panik, på nåt sätt. För..tänk om inte jag heller har det? Det är sant att diagnoser används för lätt i dagens samhälle men det kan hjälpa att få ett namn på sitt eget tankemönster. Om jag då inte har BDD...vad är det för fel på mig då? Då är jag antingen ful, eller så har jag också "bara" en störd självbild. Jag vet att Dr. Winograd inte sa rätt ut i sitt mail om han anser mig ah BDD eller inte (han skrev enbart "nedanför är en lista på namn som väl känner till BDD, jag rekommenderar starkt att du tar kontakt med dem för utvärdering och eventuell behandling) och Dr. Andréewitch verkade inte heller vilja säga termen rätt ut. Jag förstår att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att diagnosticera någon över telefon, och han sa i i princip "jag förstår att ett namn på det man har kan hjälpa i många fall men i det här fallet tror jag inte det eftersom du ändå inte skulle tro mig". Men ändå. Jag har fortfarande inte varit i Stockholm på nån utvärdering, har inte råd och vågar inte, vill inte försätta mig i en situation där någon ska avgöra om jag är sjuk eller faktiskt bara ful. Jag fattar inte. Cheyenne verkade ha så mycket BDD-tänk, och det kan väl inte BARA vara det faktum att hon ställer upp i skönhetstävlingar som gör att de tvivlar på att hon har BDD? För även om just det är ett JÄTTESTORT frågetecken med tanke på hur grotesk en BDD:are ser sig själv (man borde logiskt sett hellre skära halsen av sig än att visa sig i ett sånt sammanhang -så känner i alla fall jag) så kan man väl inte bara ignorera alla de andra tankarna hon hade? Nån?

[monstro]

herregud, jag får panik nu. jag köper nya kläder jämt, min garderob svämmar över, det ligger kläder på sängen, på golvet, i lådor, överallt! men ÄNDÅ har jag INGENTING ATT TA PÅ MIG. allt sitter fult, nån vecka efter att jag köpt ett plagg blir jag så arg att jag gråter för att jag inte fattar hur jag kunde köpa så fula kläder och lägga en massa pengar på det. jag fattar inte vad det är med mig. jag vill bara kunna "slänga på mig" någonting och gå ut men NEJ. det är omöjligt. jag ser ut som en fet gris i allt!

jag har bantat hela sommaren men det händer ingenting. jag kan inte sätta på mig kläderna, dem är så fula. jag köper oftast det minsta storlekarna jag kan hitta men det är ändå för stort och då ser jag ännu större och hemsk ut. men det låter helt ologiskt. vart köper smala människor sina kläder? om de minsta är för stora för mig och får mig att se förskräcklig ut.

[Ell87]

godessceline: Jag hittar inte avsnittet. Kan du länka? 

[CyanideCupcake]

godessceline: Jag hittar inte avsnittet. Kan du länka? 

bien sur

http://www.youtube.com/watch?v=QMxL1uv9Vh0&feature=related (det är första delen...resten kan vara svåra att hitta om man inte söker på dem, men kopiera bara "titeln" och ändra sen till "PART 2", "PART 3" etc. så borde de komma upp.)


Jag börjar känna av min depression på allvar, den blir värre och värre....och det går så sjukt mycket upp och ner och fram och tillbaka. Kan ha en okej dag fö att bokstavligt talat nån timma eller till och med några minuter senare översköljas av apati och en våg av total hopplöshet; en känsla av att ingenting spelar nån roll alls. Inte så att jag vill dö, utan mer...jag bryr mig inte om vilket för vi finns ändå bara på jorden för att få tiden att flyta på tills vi (om vi har "tur") blir gamla och dör. Jag FATTAR inte, hur kan man bara växla sådär? Skulle nog inte kalla mina konsertperioder maniska, men annars skulle jag på fullt allvar undra om jag inte är manodepressiv. Det är helt stört.

[Malins mamma]

Godessceline, enligt min uppfattning har Cheyenne BDD även om hon är med i skönhetstävlingar. Det hon visar för andra är ju hennes "tillrättalagda/sminkade" utseende och då har hon inga problem att uppträda för folk. Det är ungefär som de flesta av er gör när ni går ut, om ni tycker er ha döljt "defekten" ordentligt så kan ni visa er för andra.

där någon ska avgöra om jag är sjuk eller faktiskt bara ful. Jag fattar inte.

Om man "bara är ful" så påverkar det inte ens liv i nån större utsträckning, man lever som vanligt, gör det man vill/gillar att göra och tänker inte på sitt utseende mer än normalt.

Om man lider av BDD påverkar det större delen av ens liv och vardag, man blir begränsad, kan inte göra vad man vill och tänker nästan jämt på sitt utseende. BDD följs ofta av depression och hopplöshetskänsla.

Enligt vad du har skrivit så passar BDD-beskrivningen mycket bättre in på din tillvaro än "fulhet".

//Malins mamma  

 

[CyanideCupcake]

Godessceline, enligt min uppfattning har Cheyenne BDD även om hon är med i skönhetstävlingar. Det hon visar för andra är ju hennes "tillrättalagda/sminkade" utseende och då har hon inga problem att uppträda för folk.

Då förstår jag inte att Dr. Winograd inte kunde se det som BDD? Han sa iofs inget rätt ut, men....han ska ju ändå vara ledande expert. Blir helt villrådig.

[Nokia]

Jag var hemma hos några kompisar igår, vi hade det ganska trevligt (fast jag hade massor av ångest tyvärr), men så kommer en av killarnas flickvän dit. Hon var hur snäll som helst och så men hon hade ett sådant behov av att hävda sig och att visa att hon minsan hade gått igenom såå mycket. Jag tvivlar inte en sekund på det, men ibland känner jag bara för att explodera när andra människor hela tiden dömmer mig för fort och tar för givet att jag inte har haft det svårt pga att jag inte har varit sprutnarkoman. Det finns så många olika tragiska öden, och man ska aldrig jämföra dom.
Jag kan inte sätta ord på det här helvetet. Och ja, det är ett helvete. Det kanske sticker i ögonen för dom människor som har gått igenom "vanliga" hemska saker att dom inte är dom enda.

Jag är så utmattad av den här ångesten och alla människor runt mig som inte tar mig på allvar, som tror att dom vet hur jag känner och viftar bort det med "jaa men jag har också haft komplex, men det blir bättre när man blir äldre". Jag vet inte vad jag ska göra längre?! BDD:n är inte bara en sjukdom för mig, det är ett handikapp, det hindrar mig från ALLT jag vill gör i livet. Jag klarar bara av att gå utanför dörren mer max en gång i veckan när det är mörkt ute, och då enbart med folk jag känner mig trygg med (självklart extremt få också). Jag vill aldrig mer höra någon i min omgivning klaga på att dom haft sååå tråkigt bara för att dom har suttit hemma EN jävla dag. Kan dom DÅ tänka sig hur det är att göra det VARJE DAG och förlora alla sina kompisar, vara utan utbildning, ingenting! Sen ska vi inte ens tala om alla ritualer och allt vad bdd:attackerna innebär.
 
Det är ingen slump att så många med bdd tar livet av sig!!! Vad mer krävs det för att få allmänheten att förstå?!

[sajlenZ]

Jag står knappt ut längre, jag hatar mitt liv och mig själv. Jag vill bara vara normal och kunna göra allt jag drömmer om. Bdd-hyn förstör hela mitt liv, och min familjs också som ska behöva lida av att se mig må såhär dåligt. Har haft bdd i ungefär 3-4 år men innan dess har jag lidit av tvångstankar, tvångshandlingar, ångest och allt möjligt. Varför just jag? den frågan tänker jag nog exakt varje dag som går. Innan ja fick bdd så kunde jag iallafall visa mig ute, som är min största dröm igen. Jag hade massor av vänner, tjejer och fotbollen som jag älskade över allt annat. Jag var väldigt duktig fotbollsspelare och jag spelade även med polare på fritiden. Allt detta är borta med vinden och här sitter jag helt själv i min mörka källare. Har fått hoppa av skolan för jag grät varenda rast inne på toan av panikångest. Alla som inte fattar att ja verkligen mår skit, tror bara att ja hoppat av skolan för att verka cool eller att ja inte bryr mig om något. Men sanningen är att jag verkligen längrar tillbaka till skolan och hade tillochmed gått skolan om det varit valfritt. Om ja då hade varit frisk så ja klarat av det. Jag har förstört min mammas liv, för hon mår jättedåligt för jag mår dåligt. Jag vill inte leva längre, för ja känner mig så värdelös och äcklig. Vissa dagar när jag är nöjd med min hy så mår ja verkligen mycket bättre, och ja klarar av att sticka och bada, fiska och spela fotboll med min bästa polare. Men sen när finnar har ploppat upp så isolerar jag mig i källaren igen. Då betyder de att bara jag får något som funkar mot finnar och dålig hy så kommer ja ju må bättre? ja vet att det inte fungerar på med bdd, att det försvinner för man operar sig osv, men varför mår ja bättre de dagar jag har bara lite finnar? jag är bara jävligt petig och hade jag fått roaccutan som gör huden mindre fet och finnarna försvinner osv, då hade jag mått mycket bättre. Det är jag 100 % säker på! Kanske inte föralltid, men ett tag. Och det är verkligen guldvärt om ja kan få njuta i ett halvår utan att gråta över min hy. Jag ska till hudläkaren på lördag och jag hoppas innerligt att han kommer skriva ut roaccutan fast det är näst intill omöjligt att han gör.. Dels för jag inte har bölder, som roaccutan är till för. Plus att jag inte ätit antibiotika osv. :/ Men om man mår så dåligt över sin hy och finnar så borde han väl kunna skriva ut det? Vad kan bli sämre? Mitt liv är redan katastrof, man måste chansa och riskera saker när man mår såhär.

Jag har alltid haft lätt för tjejer osv, men det blev svårare när ja började få finnar. Jag hade flickvän för ett tag sen och det fungerade relativt bra.. Men jag ville inte visa mig ute på ljusa dagen osv. Så jag kände mig värdelös som inte kunde hitta på saker på henne på ljusa dagen.. Men på kvällarna kunde jag åtminstonde bada, sticka ut och träffa andra osv, mina bra dagar..  Men alla tjejer jag haft nu under bdd-tiden har mer eller mindre vetat om att jag mår dåligt osv... Jag skäms inte över att berätta det... accept it or leave it girls!



GE MIG ROACCUTAN eller finare hy för min är katastrof och äcklig, snälla snälla snälla!  Jag står inte ut längre!


Någon som ätit roaccutan och kan berätta lite om det eller har några tips mot finnar osv? eller lider av hy-bdd som jag, så får ni gärna adda min msn!          Jag är en 18 årig kille så ni vet!

Najjklas@hotmail.com         

[Nokia]

Jag har också hud-bdd och hade problem med acne förut (ca 1 år sedan nu). Precis som du så går jag inte heller ut i dagsljus.

jag addade dig nyss, hoppas det är ok

[CyanideCupcake]

Är det bara jag som har problem med dålig service ute och som tar det perssonligt? Det finns ett ställe där jag bor som har öppet på sommaren och varenda jävla år, men speciellt detta året, har det varit usel service när jag varit där. Det har "glömts" beställningar och väntetiderna på att få lämna sin bestä'llning har varit löjliga trots att det bara suttit fyra pers på hela stället. Och det är BARA för mig det blir så här, ingen annan jag känner har fått så dålig service där. Var på en annan restaurang igår och de gav mig fel maträtt, till råga på allt var de tykna också när jag sa att mellanskillnaden de så "generöst" bjudit mig på för att kompensera mitt misstag låg på ynka tio spänn och inte betydde ett dugg. Folk som känner mig asgarvar åt det här för att jag "har sån otur" men jag börjar på fullt allvar tro att det beor på mitt utseende, att min fulhet gör folk så obekväma till mods att de blir distraherade och därför sjabblar bort beställningen på grund av det. Det låter säkert komiskt för utomstående eller folk som läser detta, men det är det inte.

[Synthesized]

Okej, jag har nu verkligen (för tusende gången..) insett att BDD inte botas genom att "åtgärda defekter". Min hud har varit bättre ett bra tag nu än på länge, verkligen inte fin, men jag har kunnat leva med den för det mesta den sista tiden. Jag var "nöjd" ett tag. Nu hatar jag resten av mitt ansikte och min kropp betydligt mer än innan och har fått nya fixeringar som jag inte tidigare haft alls. Och hudfixeringen kvarstår trots allt eftersom jag ständigt oroar mig för att den ska bli grotesk igen (den är som sagt inte alls fin, men den har varit så himla mycket värre), och att motstå skinpicking är en hård kamp.

[monstro]

fy fan vad jag hatar mig själv. alltså fy fan jag blir så äcklad när jag ser mig själv och min kropp. nu sitter jag här och gråter som fan för att jag inte har några kläder att sätta på mig. allt är så jävla obekvämt och ser ut som skit. jag ser ut som en jävla uteliggare. om en vecka börjar skolan och jag fattar inte hur jag ska orka. allt har blivit värre under sommaren. hur ska jag kunna klä mig varje morgon. det är fan OMÖJLIGT. det är en så enkel grej, många älskar kläder och att gå runt i snygga kläder. för mig är det som ett jävla uppdrag jag måste klara varje morgon. jag tänker jämt på kläder och försöker bestämma vad som passar och vad jag ska köpa. jag får sån ångest när jag köpt något jag inte använder eller som ser fult ut. jag kunde ju köpt något jag passar i istället för dem pengarna... fan jag dör av ångest just nu. jag vill aldrig går ut!!!!!!!!!!!!!

[kardborre]

Jag är glad över att jag rent utbildnings-/yrkesmässigt lyckats pricka in de intresseområden som på olika sätt så nära samstämmer med min livstro på en djupt existensiell nivå. Den röda tråden visar sig alltmer tydligt i mitt liv och de fragmenterade val jag tidigare gjort knyts samman på ett ganska så självklart sätt. Men det har tagit en evinnerlig tid. Och jag sörjer alla år av svår depression där utbildning varit detsamma som ett accepterande av att bli kvar i det liv som jag endast ville släcka! Varför utbilda sig, ta stora lån och leva fattigt när man ändå snart ska dö?
Den friska delen av mig längtar efter att bli verksam och jag kämpar för att hålla den delen av mig "vaken".

[kardborre]

Måendet växlar. Jag hamnade på en tv-kanal som visade ett bröllop. Jag registrerade de storslagna blickarna av ömhet och fascination som angränsade till glädjetårar. I mina ögon så "naket" vackert och berörande... Men minnesbilder sprang fram och penetrerade andetagen med häftig s m ä r t a . Mitt bortgifta ex mot min tinninglob! Jag bytte kanal, nyheterna sändes och beskrev den ena hemskheten efter den andra. Hjälp, det är ett helvete bara att lyssna! Hur klarar andra människor av att ta in allt från svält, vansinnesdåd, biotopernas sönderfall och skogens skövling? Det är inte ok att djurliv och fauna dör ut för att vår urbana utveckling kräver t ex nya motorvägar... Mänskligheten måste inse att ekonomi och välstånd i n t e är separerat från fungerande ekosystem och biologisk mångfald. Varför är jag så d**a ledsen, varför kan jag inte distansera mig från det som sker i den här världen? Vad f**n kan jag göra?  Står inte ut med det faktum att jag bara kan göra politiska ställningstaganden som endast faller inom ramen för min egen livsvärld, det räcker inte, det räcker inte a l l s för mig... *gråter*