"Skriva av sig"-tråd

[smalajag]

ja det är tur det, att man inte gör slag i det man tänker...sedan blir jag på ngt sätt orolig för att jag inte är orolig över mina tankar så att säga.jag BORDE vara orolig, men känner mej mest likgiltig...
sedan det där med efter döden.det är väl det att det är en så stor förändring som skrämmer mig.är rädd för förändringar.men jag försöker tänka att det är ngt naturligt, ngt man inte behöver vara rädd för.evig vila.   alla nyheter om människor som dör i olyckor, mord, krig. tortyr, våldtäkt. allt det skrämmer mig. då och då börjar jag tänka på det. just nu torteras ngn. ser bilderna. olyckor. det kan hända mig också. jag vet inte. allt hemskt som finns. mår dåligt av det.

[CyanideCupcake]

Jag har inte samma problem som du med rosacea, men jag har väldigt känslig hud, vilket resulterar i röd och irriterad hud. Jag tänkte jag skulle testa cheer cover, som de gör reklam för på tv shop. Har ingen aning om det funkar, men jag hoppas verkligen det. Jag vet inte om du har hört om det, men de säger att det skall fungera väldigt bra oavsett hudproblem...

Hej! Jag har nämnt sheer cover innan, i "ensamhet"-tråden tror jag att dte var. Det skulle inte funka på mig pga att jag har tredje stadiets rosacea. De första två stadierna innebär "bara" rödhet och det är således lätt att täcka. men min rosacea är värre och jag är därför svullen och har "bucklor" (som finnar fast det finns inget i dem utan är bara upphöjnader) och det kan inget smink i värden dölja. Rödheten kan jag få bort, men resten syns fortfarande. Många av de frågor och kommentarer jag fått (på nätet eller IRL, bl.a av abrn) har varit då jag varit sminkad. Här gick jag och trodde att det hjälpte ltie, liksom....

smalajag: det är med all säkerhet medicinen. Du känner säkert till att man kan bli värre de första veckorna? Finns det någon på psyk du kan ringa om det blir värre? Det brukar gå över efter två-tre veckor.

[Nokia]

Är det någon som har haft overkligetskänslor? Som om allt är en dröm och att det man gör egentligen inte händer på något sätt. Jag får dom ibland och igår var det riktigt obehagligt, jag trodde att jag på väg in i en psykos eller något. Läste nyss att det inte är farligt och att det blir så ibland. Men det stog också att "attacken" håller i sig allt från några sekunder till några minuter, men för mig kan det hålla i sig en hel dag! Misstänker att det bli värre om jag tänker på det, men hur lätt är det att släppa det när man tror att man håller på att bli galen?
Vågar inte berätta det här för min psykolg för jag är så rädd att hon ska ställa någon konstig diagnos på mig som inte stämmer för att hon har missförstått, och sen inte ta mig på allvar längre (hänt förut).

Behöver verkligen svar!

[smalajag]

Nokia:kanske har jag haft det som du beskriver...det är svårt att säga. det känns som att jag har haft så många olika sorters overklighetskänslor liksom...och ibland i dagar. men det kanske inte är den sortens som du beskriver? svårt att veta...men jag känner igen det där med att det känns som att man är på väg in i en psykos. ibland är det som att jag kan välja att låta känslan svepa med mej eller att gå emot den. jag brukar oftast gå emot, för jag är rädd för vad som händer annars...för några ggr har det hänt att får jag som en ångestattack då jag tappar kontrollen över min kropp och bara ligger och skriker av mej själv och det känns som att ngn tar över min kropp...det känns som jag går in i en annan verklighet

[Nokia]

Det känns som att jag drömmer ungefär, som att det som händer inte är på riktigt, brukar ofta känna att jag bara vill "vakna" ur det för det känns fruktansvärt obehagligt. Kan bli lätt förvirrad av det också eftersom jag fokuserar så mycket på det, misstänker att jag beter mig ganska konstigt när det är så. Har fått frågan många gånger om jag är full osv.. Det intressanta är ju att det blir bättre när jag har sovit ut.
Jag vet inte om det här kan ha ett samband med att jag för ett tag sedan hade extremt våldsam ångest pga saker som hade hänt. Jag kunde varken äta eller sova och var tvungen att ta benzo för att överhuvudtaget klara av stå ut.

Funderade ett tag på utmattningspsykos eller liknande men av vad jag har förstått så yttrar sig inte psykoser på det sättet. Men det här verkar iaf vara relaterat till utmattning...

 

[memento]

-

[tahc]

[28Jul08 23:58:49] jag blir så ledsen av att höra hur någon annan har det så, kommer inte kunna sova inatt

[28Jul08 23:59:01] ja
[28Jul08 23:59:12] och tänk på dig
[28Jul08 23:59:22] det är både och

[29Jul08 00:01:49]det är lätt att säga att det skrämmer och avskräcker och att man inte vill hamna där själv, men ibland känns det som att man förlorar hopp när man hör att tex nästintill ingen med bdd brukar bli (helt) frisk ifrån det... på gott och ont är det lättare att ta avstånd från dem inte jämföra sig och tänka att allt kommer att lösa sig
[29Jul08 00:02:10] och jobba för det
[29Jul08 00:02:12] förstås
[29Jul08 00:02:41] även om jag vet att den tjejen inte hade just bdd

[29Jul08 00:02:45] instinktivt ville jag säga nåt till dig
[29Jul08 00:02:48]om det

[29Jul08 00:02:54]vad?

[29Jul08 00:03:07]men trodde du skulle avfärda det hela som
[29Jul08 00:03:21]jaja han tror sig veta så mycket
[29Jul08 00:04:01]jag har sett hört läst om folk i sådana grupper
[29Jul08 00:04:19]och visst det är bra att jämföra och kunna prata
[29Jul08 00:04:27] men det finns en stor risk
[29Jul08 00:04:34] som till slut
[29Jul08 00:04:48]känns som att det gör mer skada än bra

[29Jul08 00:04:55] ja jag har tänkt på det
[29Jul08 00:04:56]mycket
[29Jul08 00:05:05]på bdd-forumen, jag ville aldrig gå in där för det,
[29Jul08 00:05:17]det känns som att de blir sjukare snarare än friskare
[29Jul08 00:05:21]av att prata med varandra

[29Jul08 00:05:18 ett sånt sektarism att det blir som en subkultur man är stolt över
[29Jul08 00:05:27]dunkryggning
[29Jul08 00:05:34]frossande i sin misär

[29Jul08 00:05:39] jo
[29Jul08 00:06:03] jo men jag vet

[29Jul08 00:06:04] ja exakt vågade inte säga nåt innan du tog upp det själv
[29Jul08 00:06:17] som om de hittar en grupptillhörighet
[29Jul08 00:06:32]utan att snacka så mycket om att bli bättre

[29Jul08 00:06:32]det är därför jag tagit avstånd från såna forum etc

[29Jul08 00:06:51] det är ganska förståeligt
[29Jul08 00:07:08] det är som ett missbruksbeteende
[29Jul08 00:07:31]och då bland andra likadana blir det lättare att rättfärdiga helt
[29Jul08 00:07:47] SJUKT
[29Jul08 00:08:03] du vet för några år sedan hört talas om proana
[29Jul08 00:08:07] ?

[29Jul08 00:08:10] ja

[29Jul08 00:08:20]helt galet

[29Jul08 00:08:26] ja

[29Jul08 00:09:00] http://must-be-thin.bloggagratis.se/2007/12/01/383479-pro-ana-ar-inte-fel/

[29Jul08 00:09:35] ska kolla länken
[29Jul08 00:10:13] ja fyfan
[29Jul08 00:10:27] fast så är det int epå forumet för bdd utan mer indirekt och kanske omedvetet
[29Jul08 00:11:22][ vilket nästan är värre för det är svårare att ta avstånd
[29Jul08 00:11:32]] om man vill prata om sina problem osv
[29Jul08 00:11:50] ibland gick jag in på forumet för att skriva av mig, men kollade sällan på vad de andra skrev
[29Jul08 00:12:04] i de andra trådarna åtminstone
[29Jul08 00:12:07] men jaja
[29Jul08 00:12:13] du vet

[29Jul08 00:12:18]ärligt tycker det gör mer skada än nytta

[29Jul08 00:12:54] jag vet, att ens tänka på att det finns andra om än det låter galet men bara att tänka på det

[29Jul08 00:13:00] det är som med knarkare:) första steget: inte ha kontakt med andra knarkare

[29Jul08 00:16:58] och när jag läste om den här tjejen som hyperventilerar, jag har hyperventilerat två gånger i mitt liv vid tillfällen då jag nästan "tvingats" att gå ut annars skulle jag inte få pengar osv (ta mig till socialen), och jag vet inte det låter sjukt men när jag såg vad hon skrev tänkte jag på mig och det tja i baktankarna, väldigt långt bak måhända men någonstans kändes det som att det var lika bra att ge upp, eller ok så svag är jag inte men något av det liksom smittar på det sättet. men jag är medveten och lyssnar inte till det
[29Jul08 00:17:49]men känns inte som att jag vill veta om sådant och du verkar förstå
[29Jul08 00:18:29][ och att du sa att "ja och tänk då på dig"... föbättrar inte
[29Jul08 00:19:41]jag vill inte se mig som sjukling

[29Jul08 00:20:48] nej men att du inte vill hamna där och det är bra som skräckexempel det är inte en "sjukdom"
[29Jul08 00:21:34] utan orsakas av ångest över att aldrig ha nånting att göra ångest över situation och framförallt pengar!

[29Jul08 00:21:40]jag vet, men  egentligen är det inte alls det som behövs
[29Jul08 00:22:23] jag menar skräckexempel, har tillräckliga







- Detta som sägs om att det skapas av ångest av att inte ha något att göra, osv. osv, syftar inte på att BDD orsakas av det, snarare kan det hända längre fram - att ingenting händer och man till slut känner så och eventuellt ligger och hyperventilerar om nätterna? Eller alltså det var skräckexemplet åtminstone.

[Beskyddaren]

Jag får sån sjuk ångest av att sommarn snart är över och jag har inte gjort ett skit av allt jag ville göra. Allt somrigt. Gå och bada med kompisar, åka till landet med familjen, ha picnic i någon park, glida runt inne i stan, gå ut å käka, dansa hela natten lång...Är dessutom en sådan person som mår skitdåligt av mörker och kyla i sig.

Sitter här. Ensam. Kan inte/har inte träffat en levande själ på 10 dagar. Varit isolerad sedan Maj ( med undantag för allra närmsta familjen, som nu är bortresta) Sitter och funderar på vad det är jag väntar på och det känns fan inte som om det finns mycket...Vad är det livet har att erbjuda som en dag ska väga upp all denna ångest och all denna ensamhet? Samtidigt tycker jag att det är så jävla tragiskt att jag som är en (fysiskt) fullt frisk person, som har en jättebra familj, bra sociala förhållanden och allt man egentligen kan önska. Ska sitta och gnälla på det här viset. Känner mig verkligen som en äcklig, otacksam, bortskämd liten västvärldsidiot. Men även om jag tvingar mig igenom en enorm, enorm ångest process och tar mig iväg på något. Om det så är det roligaste jag kan tänka mig. Så väger det liksom inte upp. Så vad väntar jag på? Varför står jag ut? Jag tror själv att jag väntar på att få bli kär någon gång och få det besvarat. Är det enda jag kan tänka att jag verkligen vill uppleva. Kärlek. Men vafan är det som ska vara så fantastiskt med det. Alla människor gör en besviken efter ett tag. Tyvärr är det den enda erfarenheten jag har av så kallade vänner. Det är ju en oskriven regel...Väldigt osannolikt att min första pojkvän skulle bli den jag är tillsammans med resten av livet. happily ever after. Så jag väntar på besvikelse. Visst så är livet, det får man ta och det är väl inget konstigt med det. Men är det värt att sitta här och stå ut och vänta på?

[kardborre]

Jag blir helt slut och gravt deprimerad av att varje månad befinna mig i ekonomisk kris! Har klarat mig tidigare tack vare ett kreditkort. Sjukpengarna har försvunnit från ena dan till den andra då mina räkningar slukar dem direkt. Mat har jag handlat på kredit. Sedan nån månad tillbaka är kreditkortet "uppätet" men jag klarade mig genom att återigen låna 2.000 kr av min bror (som också är pank nu), fick även tillbaka 1.000 kr på skatten.

Krediten på 10.000 kr är slut (vilken varit min stöttepelare hela året) och skall nu återbetalas (pö om pö). Jag står även i skuld till min bror, har lånat 13.000 kr sammanlagt sedan försommaren förra året.

Jag lever snålt, köper inga kläder (trots att jag vuxit ur allt i klädesväg) och unnar mig inget, av den enkla anledningen att jag inte kan. Nu har jag återigen p a n i k ! Räkningarna är många(!) men jag kan inte ens betala hyran den här månaden. Cirka 400 kr fattas (på enbart hyran). Och jag är rädd att jag blir vräkt!

Jag är så trött på att kämpa. Försöker hålla huvudet ovan vattenytan men jag är f**n så dj**a less på all denna stress! Vet varken ut eller in. Finner ingen lösning på problemet denna månad och egentligen är det otroligt att jag klarat mig så här länge! Blir jag hemlös "slänger jag in handduken" (jag tycker ändå att livet är ett fängelse).

[kardborre]

Kroppens alla lemmar s k r i k e r efter sömn! Tröttheten äter mig i slamsor. Jag orkar ingenting men vill en massa. Detta funktionshinder är inte förenligt med ett fungerande liv. Jag vill dö igen, jag vill somna in, jag står inte ut med att ständigt känna denna kraftfulla känsla av ångestdrypande o l u s t som tar över min kropp.

Åh, om bara någon kunde scanna min hjärna! Och ta prov på ryggmärgsvätskan. Jag vill veta! Jag vill att någon inom psykiatrin eller övriga vården rent konkret utreder mig grundligt. Hur ser t ex kortisolutsöndringen ut? Är det kanske så att ryggmärgsvätskan påvisar sänkt halt av serotoninets nedbrytningsprodukt (5-HIAA)? Hur står det till med dopaminet? Tillhör jag den kategori av människor som måste utöva livsfarliga sporter för att uppnå en normaliserande nivå av t ex dopamin, noradrenalin, serotonin och acetylkolin? Hur kommer det sig att vakenhetsgraden varit så vansinnigt låg v a r j e d a g , tjugo år tillbaka? Finns en bakomliggande neuropsykiatrisk förklaring?

Det är förståerligt att man stoppar en sådan utredning (ADD/ADHD) för att en människa (jag) är för deprimerad. Kognitiv svikt och andra tänkbara funktionsnedsättningar kan bli klart missvisande. Men som enskilt fall (kronisk depression) anser jag att de borde göra ett undantag och prova ut ett amfetaminliknande preparat åt mig, som är farmakalogiskt accepterat. Framför allt med tanke på att jag inte reagerar på antidepressiva medel i någon form. Och att skjuta upp en neuropsykiatrisk utredning pga pågående depression är idiotiskt i mitt fall då jag a l l t i d är sjuk i depression. Moment 22 och oförståelse... Bör jag s p e l a frisk för att få en rättmätig utredning och därefter ges tillgång till adekvat medicin? (Ja, jag är övertygad om att jag har ngn form av ADHD).

Samtidigt borde amygdala ha krympt i storlek efter alla år av affektiv sjukdom. Och hur ser cellfunktionen ut i hippocampus? PET och SPECT skulle kunna ge svar på många frågor.

Allt jag vill är att uppslukas i en evighet av frid, vilken dröm! Och därför blir dödstankarna starka.

[usch]

fyfan... jag orkar inte mer.. jag mår bäst när jag slipper se mig själv o sen så fort jag ser ett kort eller liknande så ser jag hur jävla grotesk jag ser ut! Vill bara ha bort allt men det värsta är att det som jag ser är fel är benstrukturen o det känns helt hopplöst att veta att det inte går att göra något åt. Mina föräldrar orkar inte mer och tycker jag e sjuk i huvudet som mår så dåligt. Dom fattar inte hur mycket ens utseende spelar roll och säger att jag borde fokusera på något annat och att jag är söt. Men jag vet att jag inte är det.. ser ut som en jävla jag vet inte vad...

[emmabnm]

detta är kanske inte så mkt bdd tankar men jag vet inte vart jag ska skriva av mig annars..
jag är så sjukt arg på min mamma just nu. hon är den mest själviska jag någonsin mött. hon fick mig när hon var 21 och mina syskon när hon var 23 och 25 så hon blev trebarnsmamma när hon var ganska ung och hoppade över ungdomstiden kan man säga. INTE BRA!! snälla ni där ute, skaffa inte barn om ni inte levt färdigt det liv ni vill leva som ung. skaffa inte barn om ni inte är redo. sedan dagen mina föräldrar skilde sig (när jag var typ 5 år) är hon ute och festar jämt. och det värsta är att hon hela tiden försöker få mig att gå ut och festa, dricka och träffa killar. FÖR HELVETE NEJ!! jag hatar ALLT sånt. jag har EN KILLE och vill inte ha flera, jag dricker inte, jag festar inte eftersom det är så jävla töntigt och inte kul för fem öre. jag vill inte va som henne!

hon har haft ett från och till förhållande i alla dessa år men när de gjort slut varje gång träffar hon en massa andra män och drar hem dem till oss när vi är hemma. just nu har hon ihop det med FYRA män och berättar allt för mig och min syster. men va fan, vi, i alla fall jag, vill inget veta! hon har en svensk men som jobbar i ett annat land, en i en annan stad, sin förra kille och hans bästa kompis (vilket är hemligt). hon har varit "den andra kvinnan" och igen fick vi höra alla detaljer om hur de blev påkomna osv. hon har även varit otrogen och skämtade om hur lovern glömt sina kalsonger under hennes säng och att hennes kille hittade dem. när hon inte har en man i sitt liv är hon ute jämt. en gång åt jag middag ute med henne men ville gå hem. hon försökte få mig att stanna men jag stack eftersom det var sent. kl 4 på morgonen kommer hon in genom dörren efter att min pappa blivit tvungen att köra hem henne. hon var dyngfull och hade gått barfota igenom skogen och tappat både mobiltelefon och plånbok.

jag orkar inte med hennes skit längre!! hon beter sig som en 21-åring som bor ensam och inte har något ansvar alls men hon har tre tonårsbarn. vi vet ju hur det gick för mig, jag har BDD och andra problem eftersom jag sitter här och skriver, min syrra har blivit inlagd för drog och alkoholproblem samt skär sig själv över hela kroppen, värre än någon jag nånsin sett. jag vet inte vad som pågår i min lillebrors huvud men jag ber till gud att han inte blivit helt fucked up som vi har. hon spenderar helst inga pengar på oss, det får vår otroligt snälla pappa ta hand om. man kan inte be henne om någonting eftersom hon bara tänker på sig själv och tror att hela världen kretsar kring henne. när hon fick reda på att min syrra tog droger skrek hon och slog sönder en stol rakt i golvet och blev typ deprimerad. istället för att inse att det INTE HANDLAR OM HENNE.

gud, jag vet inte mer vad jag ska skriva, jag är för arg..

[smalajag]

ingenting verkar funka. visst, jag har gått upp några kg i vikt, men det verkar inte som det blir ngt mer...och jag känner att jag mer och mer börjar tänka på att äta "rätt" igen. för det verkar ändå inte funka att äta det jag äter. och huden blir äcklig av det. magen tjock. jag kan ta tag i fettet på magen och den går nästan alltid utåt lite. när jag sitter ner ser benen jättesmala ut och magen jättetjock från sidan. ringarna under ögonen blir alltmer tydliga.och munnen slappare och mungiporna lutar mer neråt. jag måste äta mer frukt och grönsaker och mindre mättat fett. mindre socker. och jag måste tänka mer på mina "grimaser" så att jag kan ändra rynkorna i ansiktet. jag vet inte...det känns som att jag inte kommer orka med att låta mitt utseende vara ifred snart. jag vill gripa in och påverka det. för även om jag gått upp i vikt så ser jag inte bättre ut för det. 

[twinkle]

Jag blir så ledsen av att läsa era tankar... :S Önskar jag kunde krama er allihop!

I alla fall svara er, men jag måste sova snart. För jag ska upp imorgon och möta så så så mycket ångest. Konsert. Panik. Allt hoppande, puttande, trängsel, mörker och sen ljus, regn (?), osv.  Och att möta några jag inte träffat på länge, som är så perfekta i sig själva och gah. Nej fan! Nu ska jag inte tänka så, herregud. Gah! Jag får istället tänka att det ska bli supermysigt att träffa dem igen och att gå på Winnerbäck! Och att defekter är oväsentliga, att jag är värdefull ändå och att brister inte får dra ner mig i ett mörker. Jag äger mig själv inte sjukdomen!!!
(behåll den tanken nu för i helvete, kommer jag skrika till mig själv hela dagen imorgon.)

[Nokia]

Hur? Hur ska man förklara för någon utomstående hur det verkligen är att ha BDD? Det känns som att jag har försökt så många gånger men jag lyckas aldrig beskriva det ordentligt. Går det ens? Eller måste man helt enkelt uppleva det..?
Det är så lätt att beskriva hur vardagen ser och ritualerna osv, men bdd-attackerna? Den där fruktansvärda ångesten? Eller fixeringen vid defekterna? HUR ska man få någon att förstå?
Den största missuppfattningen jag stöter på är att folk tror att det handlar om en liten difus känsla av att man är ful (även om man även kan känna sig ofattbart ful utan att kunna sätta fingret på det ibland också).   

Jag känner nästan skuld över att jag har BDD. Många går igenom så hemska livsöden, och jag skulle vilja säga att mitt är minst lika illa men på ett annat sätt, men jag vågar inte. Det är så oaccepterat på något sätt.