"Skriva av sig"-tråd

[.]

Ni med dålig hud. Prova zinktabletter, helst 30mg per tablett, 2 gånger dagligen, efter måltid. Tror det lindrar hudbesvären något.

Högsta önskan för mig vore att vara normal, som alla andra.. Att alltid bära huvudbonad, för att dölja sin fulhet, börjar bli rejält så påfrestande. Jag har inte haft en endaste vän sedan 23? års-åldern. Alla har skaffat familj och flyttat bort någonstans. Här sitter man ensam, utan några vänner alls, förutom några bekanta... Vad man än gör, så blir inte livet bättre, tråkigt men sant.

[ESM]

Fan vad jag mår skit...

Står inte ut med att vara ensam längre!
Vill ha tillbaka livet jag en gång levde, och de underbara människorna som hade funnits vid min sida... om jag låtit dem. FAN!

Skam, skam, skam... jag dryper av känslan. Hatar att jag alltid trycker ner mig själv. Hatar perfektion... samtidigt som det är det enda som kan hålla mig uppe.


Åh, om jag bara kunde få känna närhet igen...

[monstro]

jag ser ut som ett monster. det är det som beskriver mitt utseende mest. ett monster. kan jag inte bara få vanlig? jag kämpar och kämpar varje dag ändå blir allting bara helt fel. kläderna jag köper får mig att se ut som jag vet inte vad. allt jag köper är fult fult fult!!! jag får panik, jag skakar så arg är jag på mig själv. jag börjar skolan på fredag. ÅNGEST. jag vill inte gå tillbaka dit. jag vill sitta hemma i mitt rum. jag vill inte stå flera timmar gråtandes varje morgon bara för att bestämma vad jag ska ha på mig. det slutar ändå alltid med att jag tar på mig det allra fulaste och är ledsen hela dagen för att jag är så ful. jag vill tänka på något annat nu!!! jag vill inte tänka på kläder jämt!!! jag vill inte få panik pga kläder. jag hatar det, jag hatar mig själv. jag vill vara smal och ha en normal kropp, hår och ansikte som alla andra. jag vill inte ut som ett äckligt monster längre!!!!!!!!

[Nokia]

När ska det börja räknas som mobbning?

Det finns ett gäng tjejer som hela tiden sprider rykten om mig, snackar skit, kommer med nedvärderande kommentarer, osv...

Jag försöker undvika dom så mycket jag bara kan, men i helgen så råkade jag ändå träffa två av dom. Dom började ställa frågor som "varför är du så rädd?", "varför är du så tråkig?", "varför är du som du är?" eller värst av allt "Varför går du inte ut på dagarna, vad gör du egentligen sitter du bara hemma och läser en bok eller vadå?"......

Och så fortsatte kvällen med diverse spydiga kommentarer och snetittande blickar.


Jag mår jättedåligt va det här, men jag vågar aldrig erkänna det för då får dom ju rätt, då är jag ju en känslig liten rädd mes som inte har några kompisar. Jag vet aldrig vad jag ska säga tillbaka för det känns inte som att det är någon idé. Dom lyssnar inte iaf. Jag har ju inte direkt en stor skara av kompisar som kan försvara mig heller, så jag måste försöka stå ut med det här helt själv. Det finns ingen som kan säga åt som att sluta, ingen som säger till mig att jag är bra som jag är, osv...

Skolan börjar på onsdag och jag vet inte hur jag ska klara det. Har laddat upp med benzo nu iaf, men dom får jag inte ta en längre period.

[Nokia]

Jag skämms så mycket, är det mitt fel det här? Är det rätt åt mig eftersom jag är så osäker?

[studsbollen_87]

Hej!

Kan du inte testa att hålla med dom? Bara för att se vad de säger då? Om det ändå inte hjälper att försvara sig menar jag.

Ex:
"Sitter du bara hemma och läser då?" -

"Ja, det gör jag. Jag sitter bara hemma o läser."

Bry dig inte om vad de säger, de verkar vara riktiga små idioter. Jag lovar att de kommer skämmas en dag - när de blir äldre för hur de har betett sig. Folk som var taskiga mot mig när de var yngre vågar knappt se mig i ögonen idag. De hälsar, men jag hälsar inte tillbaka. Jag tycker inte de är värda det. (Precis som puckoidioterna inte är värda din ansträngning att försöka vara dem till lags.)

Skriv gärna mer o berätta, jag vill veta hur det går för dig.

Stor Kram och stå på dig

[Nokia]

Tack för din omtanke studsbollen_87.

Jag ska faktiskt testa att svara något sådant, då hör dom liksom själva hur dumt det låter.

Jag hoppas att du har rätt, ska iaf fokusera allt jag kan på skolan nu så jag äntligen blir klar.

[smalajag]

usch känner igen det där nokia. vet inte om jag varit med om liknande, tror det, men att jag förträngt det. och alltid samma tankegång:det måste vara mitt fel och sedan skammen...
men bry dej inte om dem. såna där människor försöker alltid hitta ngn att trycka ner för att hävda sig själva. om de hade den minsta empati så att de kunde förstå hur du har det så hade de inte betett sig sådär.  

[smalajag]

orkar inget...visst tänker inte så mkt på utseendet, eller speglar mig inte iaf. klarar inte av det. jag är så ful. orkar bara sova hela tiden. känns så svårt att andas när jag försöker göra ngt. ett tryck över bröstet. herrregud. två vänner har jag. den ena flyttade ifrån stan förra hösten, den andra ska åka om några veckor...ensam...men på ett sätt. känner jag mig ensam redan nu. visst det är kul att hitta på saker, bio, fika mm. men det känns inte som att ngn bryr sig om mej. min kompis pratar bara om sig själv, helt ointresserad av mitt liv. känns som att hon umgås med mej bara för att ha ngn att prata av sig mot. om samma saker om och om igen...och den andra...hon orkar inte höra om hur jag känner. men iaf så kan hon verka intresserad av det jag säger. men vår kontakt har blivit så sporadisk med tiden, det senaste året. jag tror aldrig det kan gå tillbaks till det det var innan. och min pojkvän...just nu känner jag mej så långt från honom också.
varför måste jag vara så intresserad av andras liv? och bli sårad, besviken när andra inte är lika intresserade?
känns så konstigt och ensamt. svart.

[Nokia]

Ja om du haft dom känslorna så har du nog varit med om det också .
Så dumt att det ska behöva vara så, varför ska folk vara så elaka?

[Nokia]

Förstår precis vad du menar smalajag.

Känns aldrig som någon orkar lyssna, vad jag än säger så tas det inte riktigt på allvar, till slut vet jag liksom inte längre HUR jag ska förklara saker o ting för det verkar så meningslöst. Som om jag skriker i rymden.. Så jobbigt när man verkligen behöver prata med någon så avbryter den med sina egna bekymmer...

[mascara]

Jag känner att jag vill skriva av mig lite, bra att det finns en sådan här tråd.
Iaf...jag har inte fått något fastställt diagnos på BDD, utan bara panikångest och socialfobi. Men mycket tyder på att jag även har BDD. Efter en mobbing för några år sedan blev jag mer och mer fixerad av mitt utseende. Allt jag vill ha är pengar - göra plastikoperationer = må bra. Allt på mig är fel och fult, men det som främst sticker ut är min näsa, runda ansikte, och tjocka kropp. Just nu ligger tankarna mest på min näsa. Den ser grotesk ut. Piercade mig i näsan för flera år sedan,och har nu fått en "bulle" på den, som gör att den ändå ser större ut än vad den var innan. Vill skära bort knölen:( har tankar på att göra det själv, för jag har inte råd att gå till läkare =( DET ÄR KAOS!
och vikten,varför kan jag inte gå ner i vikt? hur kan andra vara så smala,och jag fet och ful?
allt känns hopplöst.

[Nokia]

vad många här som har blivit utsatta för mobbing

[CyanideCupcake]

vad många här som har blivit utsatta för mobbing

Ja, tror det är vanligare än man tror. Även jag, då, har blivit utsatt.

Varför går du inte ut på dagarna, vad gör du egentligen sitter du bara hemma och läser en bok eller vadå?

nej, för det kan man ju verkligen inte spendera sin tid på.  Smartass-människan i mig skulle så jävvla förbannad och vilja (men inte våga) säga "ja, det är bra för hjärnan, rätt uppfriskande faktiskt. Ni borde prova det så kan vi diskutera frihetskampen i Tibet och skönhetsbarbarin i tredje riket när ni är klara". Åhhhhh.

[Beskyddaren]

Jag vet inte om det går mycket längre till. Har sådan jävulsk ångest som kommer hela tiden. Helt plötsligt bara lägger jag mig ner och skriker. Jag blir förvånad själv över att det liksom bara händer. Tårarna bara rinner och jag kan inte hejda mig. Jag blir helt hysterisk och vet inte vart jag ska göra av mig själv. Sliter bort hårstrån och biter mig själv för att istället kunna koncentrera mig på fysisk smärta. Känner mig hungrig hela tiden men får ångest av att äta. Är ensam hemma nu. familjen är på Gotland. Jag höll god min innan de skulle åka för jag vill inte förstöra för dem. Unnar dem verkligen att åka dit och ha trevligt. Skrek i kudden och grät inlåst på mitt rum. Jag är helt utom min egen kontroll. Jag vet inte vad jag tar mig till om det kommer ett starkt ångestanfall och jag är ensam. Jag känner att jag vill göra mig själv illa. Stress ovanpå med att jag är mörkrädd och rädd att vara hemma själv. Min familj/ föräldrar älskar mig jättejättemycket och de har sagt att jag kan ringa när som helst och be någon komma hem så ska så ske fortast möjligt. Jag skulle aldrig begära det eller be de komma hem när de åkt för att fira mammas 60-årsdag. Jag är också varmt välkommen att ringa min mammas bästa väninna (som är som hennes syster) eller min bästa kompis. Men hallå! JAG ÄR FÖR JÄVLA ÄCKLIG OCH FUL för att kunna träffa, eller låta någon människa vara i närheten av mig. Dessutom har jag svårt för att be om hjälp och medlidande.

Har fått antidepp utskrivet av läkaren, men vågar inte börja ta dem nu när jag är hemma själv eftersom att ångesten kan tillta i början av behandlingen. Dessutom kan jag inte svälja dem hela. Läkaren går ju såklart inte att få tag på för hon har inte telefontid förrän på fredag. Nähä? Men på fredag kanske jag är död då. Härliga svenska psykvård. Nu måste jag alltså sitta såhär och vrida mig av ångest och bara vänta. På vad fan då?