"Skriva av sig"-tråd

[CyanideCupcake]

Men herregud! jag blir så ARG på att folk kan bete sig så! Mina klasskamrater var aldrig elaka på nåt sätt men jag var utanför. Många av den kände varandra sen innan och även de som kom från andra lokala städer som jag kom in i gemenskapen. Alla utom jag. De andra klasserna sa ständigt att de var avundsjuka på min klass sammanhållning och jag såg den, men jag kände den aldrig och jag var alltid ensam. I matsalen, innan och på lektionerna...men det har alltid varit så, så jag fann mig i den rollen.  Alla hjärtans dag gjorde allt ännu tydligare: man kunde på skolans bekostnad skicka en nejlika till någon på skolan man tyckte om; röd för kärlek, gul för vänskap och rosa för förälskelse. En lapp med personens namn och klass samt vem blomman var ifrån sattes på och på den aktuella dagen gick en representant från varje klass och hämtade dem. Jag behöver väl inte ens säga att jag inte fick någon. Alla satt där med sina blommor, eller åtminstone EN...men jag hade ingen. Jag har aldrig känt mig så förödmjukad och icke omtyckt i hela mitt liv och jag insåg den dagen mer än nånsin att jag aldrig skulle bli en del i gemenskapen. Skolledningen insåg så småningom att det kanske inte var så solidariskt och föreslog att alla skulle få en blomma automatiskt av skolan. Som om det skulle kännas bättre av att få nån jävla samaritblomma! Jävligt psykologiskt, verkligen...

[kardborre]

De andra klasserna sa ständigt att de var avundsjuka på min klass sammanhållning och jag såg den, men jag kände den aldrig och jag var alltid ensam. I matsalen, innan och på lektionerna...men det har alltid varit så, så jag fann mig i den rollen.  Alla hjärtans dag gjorde allt ännu tydligare: man kunde på skolans bekostnad skicka en nejlika till någon på skolan man tyckte om; röd för kärlek, gul för vänskap och rosa för förälskelse. En lapp med personens namn och klass samt vem blomman var ifrån sattes på och på den aktuella dagen gick en representant från varje klass och hämtade dem. Jag behöver väl inte ens säga att jag inte fick någon. Alla satt där med sina blommor, eller åtminstone EN...men jag hade ingen. Jag har aldrig känt mig så förödmjukad och icke omtyckt i hela mitt liv och jag insåg den dagen mer än nånsin att jag aldrig skulle bli en del i gemenskapen. Skolledningen insåg så småningom att det kanske inte var så solidariskt och föreslog att alla skulle få en blomma automatiskt av skolan. Som om det skulle kännas bättre av att få nån jävla samaritblomma! Jävligt psykologiskt, verkligen...

Usch, det gör ont att läsa! Människor gör ont. Beteenden, ord och handlingar kan åsamka så mkt skada. Jag skäms för mänskligheten men är för sjuk för att orka göra världen till en bättre plats. Känner mig som en parasit när jag inte jobbar. Är förtvivlad. Mer än livstrött. Ledsen att mobbning och liknande existerar. Ledsen att du kände dig så utanför!

[CyanideCupcake]

det är okej...man vänjer sig vid det också så småningom. Det har som sagt alltid varit så, jag känner inte till nåt annat. Det betyder inte att det inte gör ont, men...man vänjer sig.

[memento]

-

[Nokia]

Jag är skit. Det är väl tur att det här forumet finns så att man kan ventilera sig utan att folk hela tiden tror att jag är ute efter uppmärksamhet och blir arga på mig när dom frågar hur jag mår. Visserligen så säger jag ytterst sällar hur jag verkligen mår, men någon gång då och då så kan det hända att ett och annat ur min ångestvärld sipprar ut.

Jag känner mig så fruktansvärt dålig på allt. Jag är en värdelös människa, kan inte komma på någonting som jag gör bra faktiskt. Jag är ful tråkig och konstig det är därför ingen tycker om mig, eller vill lära känna mig. Jag försöker vekrligen, jag har förlorat så många kompisar, så varje gång jag har "chansen" att lära känna någon så går det inte, vet inte vad det är men dom struntar i mig. Förut var det precis tvärtom, jag hade förmågan att lära känna folk överallt.
Varför duger jag aldrig? Det är fel på min personlighet tror jag, har förmodligen jättetorr humor, och säger inte mycket, och så är jag allmänt konstig.


Vad gör jag i den här världen?! Jag är bara en liten parasit som kostar pengar för samhället.

[Nokia]

Åh jag exploderara snart av ångest, Jag vill bara se normal ut och kunna lära känna NÅGON männsika jag tycker om. Hur lyckades jag bli så fruktanvärt misslyckad? Jag VET ju varför dom inte tycker om mig, jag VET det men jag kan inte ändra på mig, jag är född med den konstiga och tråkiga personligheten jag har har, så det är ingen idee. Vad är det för mening med någonting egentligen, vad spelar det för roll om jag lever eller dör? Vi alla kommer dö tillslut ändå, och jag har ändå så lite att leva för att det inte är männskligt längre, inga kompisar, knappt någon familj (dom flesta bor inte i sverige och dom som gör det skiter i mig), ingen pojkvän (och dom killar jag träffar sårar mig bara), ingen utbildning missade studenten nu också. Det enda jag har är datan, min ventil till omvärlden.
Och även OM jag mot stor förmodan skulle bli bättre i bdd:n så spelar det ingen roll för jag har ändå inget liv där ute att gå till. Jag ser ingen mening med att leva längre, det är bara en lång plåga.

[kardborre]

Det är väl tur att det här forumet finns så att man kan ventilera sig utan att folk hela tiden tror att jag är ute efter uppmärksamhet och blir arga på mig när dom frågar hur jag mår. Visserligen så säger jag ytterst sällar hur jag verkligen mår, men någon gång då och då så kan det hända att ett och annat ur min ångestvärld sipprar ut.

Känner precis som du Nokia, tur att man kan skriva anonymt. Det händer att jag lämnar ut mig också (förutom här på forumet), men jag håller de jag känner på avstånd i en förhoppning om att jag ska bli bättre och då kunna umgås som förut. Har lärt mig att psykiska besvär är så olustigt att "man" hellre pyser än stannar kvar. Så jag är m e r än restriktiv.

Hatar allting just nu, jag med. Har skyhög ångest. Äcklas av min degiga, feta magklump som lägger sig i flera stora blekfeta veck, fullständigt omöjlig att dölja under min blus 

Har lovat att träffa en kompis. Hon är redan på stället där vi snart ska ses. Jag har gjort henne glad genom att bestämma träff, sedan jag velat hit och dit. Känner mig tvungen men skäms för mitt utseende och vill verkligen inte längre. Inga kläder - fet i ansiktet - och fulare än nånsin.

Vill gärna träffa henne dock (har skjutit upp och skjutit upp våra träffar pga mitt mående allt för mkt). Fint att vi ändå har kontakt.

Jag har panik; jag vill inte, vill inte, vill inte ... A n d a a a s ... * ... * ... *

[smalajag]

mamma började för några timmar sedan prata igen om ifall jag verkligen var deprimerad. hon sa att det nog var vitaminbrist. sedan sa hon att min morfar hade tyckt jag såg förjävlig ut igår, på min systers student. att jag var svart under ögonen. att jag såg sliten och sjuk ut. att jag såg ut som ett lik.
när läkaren sa att jag inte såg konstig eller ful ut, att jag såg ut som alla andra människor, kanske han var ärlig. jag ser kanske EGENTLIGEN inte äcklig ut. men jag är så sliten å gravt underviktig. det är det folk reagerar på. och förskräcks av.
herregud. att jag inte fattar det själv. jag får inte isolera mej. för jag måste ta tag i mitt mående. jag måste ta ansvar över mitt liv. men samtidigt måste jag förändra mitt utseende. för jag ser förskräcklig ut. jag är sjuk. jag vet inte om jag kommer lyckas. men jag måste lyckas. det är mitt största misslyckande här i livet:att jag inte ens kan lyckas se frisk ut. om någon kunde hjälpa mig. för jag vet inte hur jag ska lyckas. jag klarar ingenting.

[CyanideCupcake]

Alltså vad i helvete tänker din mamma på när hon säger såna saker?? Jag blir så jävla arg, vad är det för FEL på folk?? Att folk tror att de har rätt överhuvudtaget att yttra sig om någon annans utseende gör mig vansinnig, fullkomligt rabiat.

Jag hittar fler och fler saker jag skulle vilja ändra. Det är inte nödvändigtvis så att jag har bdd-tänk kring dem som så, men jag anser att de bidrar till min fulhet. Gula tänder och slitet hår, till exempel. Jag var på puben med min pojkvän, min brors fru, hennes syster (som jag även jobbar med) och några gemensamma bekanta. Det kändes verkligen skitjobbigt innan vi kom dit och det höll i sig. En av dem har inte felfri hy som så, men när hon är sminkad ser den perfekt ut, så jämn att det blir overkligt. Kunde inte slita mig, satt bara och stirrade på den. Min hy hjälper inget smink i världen mot. Jag vill också ha mjukt, fint hår (läs: 'fint' som i motsats till grovt) och mjuk och typiskt tjejig hud, men det har jag inte. Jag mår så jävla dåligt av alla tjejer som ligger på stranden med sina kurviga, feminina kroppar och mjuka hår uppsatt i en slarvig knut. Jag vill också slänga mig i vattnet på ren impuls och vara sådär bekymmerslös och rolig och charmig, men det är jag inte. Jag är allvarlig och eftertänksam på gränsen till tråkighet, och jag hatar det. Jag ÄR inte bekymmerslös och sprallig, har aldrig varit det. Jag är en gammal själ, och jag är så trött...

[CyanideCupcake]

Jag förstår inte hur jag kan ha så många olika utseenden...Tittar på bilder jag tagit med mobilen de senaste veckorna och jag FÖRSTÅR verkligen inte. På vissa ser jag normal ut förutom näsan som sitter som en stor klump mitt i ansiktet, på andra är precis allt defekt: ansiktsformen, området runt munnen, de skarpa linjerna på var sida om näsan (som bara blir djupare och djupare)...jag förstår inte. Jag känner mig så otroligt ledsen och desperat. Fångad. Det trycker över bröstet och gråten sitter fast i halsen  som en klump. Inte bara över min fulhet som så, utan över att folk är så snabba att döma andra efter hur de ser ut. Över att mitt liv inte skulle sett ut såhär om jag varit attraktiv.  Visst, saker utanför min kontroll (sjukdomar etc) skulle fortfarande inträffa, men eftersom ett attraktivt yttre skulle gjort mig populär och mer omtyckt skulle det gett mig självkänsla och det i sin tur skulle göra mig starkare att klara av saker. Jag förstår inte hur någon kan säga att det inte stämmer,

och...jag kan inte sluta tänka på vad céline måste ha sett när hon tittade ner på mig. Jag hade inte hunnit sminka mig ordentligt och det var varmt och svettigt, men jag trodde inte det skulle vara så farligt eftersom det skulle vara mörkt i arenan. Hur såg hon mig? Jag vet ju inte ens vilket ansikte som är mitt riktiga längre. Såg hon min fulhet, var det därför hon var så mjuk? Av medlidande? Vad tänkte första raden när de såg mig gå fram? Jag kommer aldrig att få veta och det ger mig panik. Jag kan inte andas, jag kvävs. Känner mig så jävla fångad.

[Nokia]

jag håller de jag känner på avstånd i en förhoppning om att jag ska bli bättre och då kunna umgås som förut.

Så gör jag också. Förutom några få gånger då jag har berättat mer ingående om hur jag verkligen mår (något jag aldrig kommer göra om), många av dom blev rent förbannade på mig. Jag vet verkligen inte varför dom blev arga, jag försökte berätta på ett sånt sätt så att dom skulle förstå det hela utan att låta som att jag bara ville ha uppmärksamhet eller höra "nej du är inte alls ful". Och det konstigaste var att det var DOM som ville veta mer detaljerat hur jag tänkte så tillslut så berättade jag. Jag försöker för mitt liv förstå vad som gjorde dom så arga, för jag vet iaf med säkerhet att dom inte var arga över att jag mår dåligt utan mer som om det jag berättade blev för mycket, som om att dom inte trodde att man verkligen kunde må sådär.

Varför måste psykiska problem vara så tabu? Märker ju att många verkar vara så intresserade av det, men när det väl kommer till kritan så klarar dom inte av att lyssna ändå. Någon som har en teori om varför som reagerar så?

[CyanideCupcake]

Nu vet ju inte jag exakt vad du sa till dem, men jag har märkt att bdd tenderar att få folk att reagera så. Tjejen som skrev här efter outsiders är ett utmärkt exempel: folk tenderar att tro att man är ytlig och utseendefixerad och behöver bli påmind om folk med 'riktiga' problem. Jag vet inte hur många gånger jag hört människor jag känner säga 'tänk på de som är missbildade på riktigt/saknar ben/är brännskadade etc. En kompis tyckte att jag skulle behöva jobba på kvinnohärbärget för misshandlade kvinnor där hon jobbade för att få perspektiv, detta trots att hon VET att jag har så mycket medkänsla med andra att jag till och med kan må dåligt av det. Tack som fan, liksom. Då bdd är så fruktansvärd okänt tenderar folk att inte ta en på allvar och tro att man 'bara' har lite dålig självkänsla och behöver en reality check. Till och med depression som är så vanligt och som så många känner till är fortfarande en aning tabu, så att folk reagerar som de gör på bdd-symptom är egentligen inte så konstigt. De FÖRSTÅR helt inte att det är en faktisk diagnos med vanföreställningar och självmordsfrekvens. Outsiders gjorde det ju inte bättre genom att  lägga programmet om folk i rullstol och transvesticism veckan efter det om bdd, direkt. 'i nästa veckas outsiders'...ja, tjena. Klart att folk blir provocerade. Sen ser de ju faktiskt inte vad vi ser vilket gör det hela ytterligare svårare att förstå för dem.

[Nokia]

Jo du har nog helt rätt.
Men jag har märkt att folk blir arga över andra psykiska sjukdommar också, men har inte riktigt förstått VAD dom blir arga över? För dom reagerar inte som om att dom behöver mer perspektiv eller så utan mer som att det är för konstigt och svårt för att vara verklighet.
En som jag känner reagerade med att "men gud, asså du behöver hjälp det där är sjukt".. Men det var ju just det jag berättade, att jag är sjuk. Jag tror att många inte riktigt förstår innebörden av att vara psykiskt sjuk, som om att den typ av ångest och annat inte existerar utan att vi bara överdriver. Sen när dom får se det så blir dom nästan avskräckta.

Kanske lite som krig och mord och annat i världen, man hör om det på nyheterna och läser om det i tidningarna, man blir liksom "van" att höra det, men när det väl händer i ens eget liv så inser man hur hemsk det fakitskt är (nu säger jag inte att bara för att det inte har hänt en själv så kan man inte sätta sig in i en annan situation).

Men jag vet inte... Jag kanske har isolerat mig så länge nu att jag inte har perspektiv på någonting.

[kardborre]

Med själen i söndersmulad form och kläder i dockstorlek kom jag ingen vart med gårdagens planer. Djup förtvivlan - desperation - med sorgbruten röst sa jag nej; "Det går inte. Jag kan inte. Jag har inga kläder att bära."

Död var ambivalensen, behovet av avskildhet stred. Så vann jag min andning åter, dimridåns gråbistra sken f ö r l å t e r ; omsvept var rödbrända jordeskred.

[CyanideCupcake]

Min anonymitet är röjd en aning. Det har visat sig att jag är från samma småstad som en annan användare här på forumet och att den här personen såg mig på stan häromveckan och det känns skitjobbigt. Då jag inte vet hur den här personen ser ut känner jag mig tvingad att vara superfixad hela tiden för att inte riskera att de ser min fulhet fullt så mycket. Det kan vara vem som helst på gatan och det känns så fruktansvärt jobbigt. Åh.