Idag känns allt bara så j-la jobbigt.. egentligen har det gjort det rätt länge, men. Nu är det väl som värst. Ska berätta lite om nu nån är intresserad
På nyårsafton gick jag faktiskt ut och festade, trotsade rädslan och mitt fula jag och gick ut fullkomligt överstylad. Men hellre överstylad än 100% ful. Jag träffade den där killen som jag skrivit lite om på forumet och det slutade med att vi gick hem med varandra och hade sex. Så långt var allt bra och det var ju en jättebra natt, jag tycker verkligen om honom och vi hade det bra tillsammans. Dessutom hade vi inte bara sex utan pratade väldigt mycket, så det kändes som om vi kom varandra närmare. Men redan dagen efter var han tvungen att åka hem dit han pluggar och vi har inte kunnat träffas sen dess. Det känns jättejobbigt. Han sa också till mig att han inte vill att vi ska ha några förväntningar på detta eftersom vi bor så långt ifrån varandra. Men jag tror
självklart att han sa så bara för att han egentligen inte tycker om mig. För att han vill kunna "härja" med så många snygga brudar han vill. Liksom, vad ska han med mig till? Jag har tom. förbannat mig själv för vad tror jag egentligen, att jag skulle ha en chans hos honom? Fula jag, vad trodde jag egentligen?!
Så nu inte bara saknar jag honom utan ältar och analyserar sönder allt. Vi har pratat flera gånger sen dess främst på msn, men min låga självkänsla och fulkänslorna gör att jag övertolkar allt han skriver och allt han
inte skriver. Jag vrider och vänder på allt och i slutänden går allt jag känner ut över honom. Han skriver saker som jag misstolkar och då blir jag sur, fast försöker att inte visa det men blir som ändå lite spydig. I stunden känns det som om han faktiskt menar det jag tror att han menar, finns inga tankar på nåt annat. Men sen efteråt när jag tittar tillbaka inser jag att jag bara överreagerade.
Ett annat exempel är om jag skriver nåt ironiskt (min humor är lite sådan). Plötsligt inbillar jag mig (för det är väl oftast inbillning, nog för att han kan vara lite trög men inte SÅ trög) att han inte greppar ironin och då måste jag skriva tre miljarder ursäkter, vilket bara blir jobbigt för honom i slutänden. Jag känner hur han snart kommer att be mig flyga och fara. Eller om han inte hänger med i nåt jag berättar, då känner jag mig förbisedd och illa omtyckt. Istället för att förklara för honom vad jag menade eller vara så modig att jag berättar för honom att jag har världens sämsta självkänsla och är ett litet psykbarn och tar illa upp när folk inte fattar vad jag menar (kanske inte så smart att berätta det, men iaf), blir jag liksom spydig och odräglig framöver. Han får lida för att jag mår dåligt.
Och det är bara NÅGRA exempel på hur fjantigt jag beter mig. Jag tycker så synd om honom. Innan tyckte jag synd om honom för att han var tvungen att visa sig med mig som är så ful men då funkade iaf relationen bra. Nu funkar det inte lika bra mellan oss och jag vet att det mesta är mitt fel, om nu inte allt tom. är mitt fel. Nu tycker jag dubbelt synd om honom som måste stå ut med en tjej som inte bara är ful, utan också knäpp. Jag kan inte ens vara mig själv längre när vi snackar, jag vet inte hur jag ska förklara det men jag pratar inte om saker jag brukar prata om och jag har svårt att agera avslappnat. Så till sist blir det bara en massa svammel av det hela eller också blir det stelt och surt. Han har börjat logga in på msn allt mer sällan, förut var han inne i princip dygnet runt men inte längre. Och jag vet ju att det är för att han vill undvika mig. Jag skulle också vilja undvika en person som beter sig som jag gör. Det värsta är att jag
tycker så förbannat mycket om honom, och ändå gör jag så här. Det sista jag vill är att han ska bli sårad på något sätt men ändå förstör jag bara allt i slutänden.
Jag känner att om inte jag får hjälp att bli en normal människa snart kommer jag att sabba alla mina relationer i mitt liv, men jag får aldrig nån hjälp. Har väntat i tre månader nu men allt som hänt på de månaderna är att jag gått på ETT bedömningssamtal. Eftersom jag hatar att prata i telefon vågar jag inte ringa dit.
Ångesten har också ökat på det sista, har fått flera ångestattacker. Försöker gå i skolan men det kommer inte att funka länge till, jag känner hur jag bara håller inne med all ångest och alla dåliga känslor. Många gånger är jag nära att börja gråta och jag tänker konstiga tankar kring utseende, hygien och annat. Det känns som om alla stirrar på mig för att jag är så ful och ett vänligt leende förvandlas till ett hånfullt "vad ful du är"-leende. Jag våndas inför alla redovisningar vi ska göra, HUR ska jag klara av att stå framför alla kurskamrater och babbla på. När jag knappt kan titta på mig själv, hur ska jag klara av att en massa andra människor har sin uppmärksamhet koncentrerad på mig i 5-10 minuter?
Jag försöker spela normal men egentligen vill jag bara skrika högt, slå någon, ha sönder saker, slita bort mitt fula ansikte och sen lägga mig ned på golvet och dö. Jag är jätterädd att jag faktiskt ska göra nåt knäppt snart, som att få en ångestattack in public eller verkligen slå till någon eller ha sönder något. Fan, fan, fan....
