Total isolation

[Anonym]

efter år av kämpande med bdd började jag besöka kuratorer och psykologer men trots det blev jag aldrig bättre. vi tog kontakt med psykakuten efter att jag känner att jag inte kan bryta mig ifrån denna sjukdomen själv. däremot fick jag inte den respons jag väntade på. jag förväntade mig att de nästan skulle tvångsomhänderta mig vilket de inte gjorde. däremot fick jag en tid dit men jag känner att det inte är nog. dagligen misstrivs jag enormt med mig själv och fungerar inte normalt inombords. jag tänker ständigt på självmordstankar och har som du tagit tabletter vid ett tillfälle. vad krävs för att man ska få den hjälp man verkligen behöver, mitt hjärta och min själ slits itu inifrån. det är plågsamt att behöva leva denna tragiska livsstil

[Ilona]

Anonym


Du har rätt att få den hjälp du känner att du behöver. Men det är ont om folk inom sjukvården, och egentligen skall man inet behöva ta till drastiska metoder för att visa att man behöver hjälp.

När du tog en överdos, vad hände? Sjukhus?

Kräv att få bli inlagd om det är det du vill. Gå inte därifrån förren de gör som du säger.

Tänk också på att en inläggning är en tillfällig lösning, kanske en chans att vila upp sig, men den stora förändringen tror jag sker genom en samtalskontakt, ute i det verkliga livet.

[Anonym]

jag är väl medveten om att en inläggning är en tillfällig lösning, men däremot kan jag oxå känna att det i mitt fall hade varit en nödvändig åtgärd för att kunna bryta mitt beteede.
Jag står nu i kötid på psykakuten för samtalskontakt och förhoppningsvis ska det vara tillräckligt för att jag ska kunna tillfriskna.
under en helg då mina föräldrar var bortresta hade jag en enormt nedåtgående period och jag ville egentligen inte ta mitt liv men däremot ville jag få ett slut på mitt smärtsamma liv. då svalde jag en paket alvedon, dock bara med vatten. anledningen till varför jag tog alvedon var för att jag var för feg för att ta något annat starkare preparat. den enda bieffekten jag fick var dåsighet och jag blev trött.
jag har under längre perionder funderat på att en inläggning skulle bli min enda utväg från min sjukdom men däremot vet jag inte hur det skulle kunna fungera i och med skolan. går du själv i skolan och i så fall hur löste du det samtidigt som du var inlagd.

[tangerine]

Blir lite förvånad när jag läser att så många har partner och lever sociala liv, är det bara jag som lever så här avskärmat?
Min situation är precis likadan!

[Ilona]

Anonym

I början var jag bara på sjukhuset, men sedan sa doktorn att jag fick gå i skolan. Eftersom det är en bit från sjukhuset så har jag fått skolskjuts. Jag vet inte om det är vanligt att man får gå i skolan när man ligger inlagd, men det var en annan tjej där som också gick i skolan, men den låg nära, och så tyckte doktorn, varför kan inte jag få gå i skolan då?

[amav]

Tack, Insatiable och Kara för att ni bemötte mina tankar kring hur ni tänker. Det var som jag misstänkte, dvs. att det går att ha/hitta problem även om man har partners etc.

Det är det som jag tycker är den stora behållningen av att ta del av hur andra tänker. Bland annat för att man kan se att man till vissa punkter har vitt skilda liv, men ändå samma tankar. Det tycker jag ger ett ganska underlag till tanken att kanske är det mest våra kognitioner som joxar för oss. Inte sant? För, om det fanns någon verklig konsekvens, ja då borde vi kanske agera exakt likadant allihop, men här finns det folk som har samma idé (fult utseende), men vitt skilda tolkningar och livsföringar.

[Anonym]

usch nu ska man ut igen på nyåsafton. Ut där alla är uppiffade och snygga och detta är ännu en högtid då man mer än vanligt måste tänka på hur man ser ut... usch hatar detta... är det bara jag som är orolig och bara vill låsa in mig???
tänk om man inte kysser ngn ikväll vid tolvslaget då kommer jag bara att komma hem och må ännu sämre än när jag gick... jag kommer undra vad det är för fel på mig, varför ingen vill kyssa mig måste bero på att jag är för ful...
så den stora frågan är nu ska jag gå ut eller inte?