Av alla 2348723729 känslor jag känner för mig själv och mitt ansikte under de gånger jag ser det groteska ansiktet så är skammen den värsta. Då går jag nerför gatan med nedsänkt eller bortvänt huvud och om någon tittar på mig...så skäms jag. Egentligen är det vansinnigt att känna så eftersom jag ju inte har VALT att se ut såhär, det bara blev så. Men jag skäms, skäms, skäms så mycket att det nästan känns som om jag har gjort något fel, något som alla vet och som jag måste stå till svars för.
Du beskriver det så väl, godessceline... Jobbigt! Det är precis så det känns för mig med.
För övrigt är jag helt slut av inre stress. En ny månad är påväg; helvetiskt många räkningar(!!!) och jag har inte någon som helst möjlighet att kunna betala hyran för september. Nu lär jag bli utslängd på gatan - utan tvekan - och det känns för djävligt.
Exakt hela året har jag väntat på att försäkringskassan ska höja min SGI (inkomstgrundande sjukpenning), men
ingenting händer

!
När jag sjukskrevs förra sommaren var jag i så dåligt skick att jag inte klarade av att sköta ngt; mig själv, bostaden (städ-tvätt-mat-räkningar etc) och flera månader gick innan jag ens fick in de pappersunderlag som FK behövde för att kunna starta någon utbetalning till mig. Jag levde helt och hållet på pengar från mitt tidigare arbete, som blivit över (och alla mina besparingar gick åt).
Extremt för den perioden var min totala
förvirring (kognitivt "utbränd"). Jag hade förlorat alla normala funktioner av fungerande, men förutom det var jag skräckslagen varje sekund, utan orsak, och ljudkänslig till max. Blev
livlivlivrädd om tfn:en ringde, varpå jag inte kunde ha den igång. När posten kom flög jag högt, kröp ihop till en boll och bara skakade i timmar. Jag var på helspänn varje vaken minut. Kroppen kändes uppsliten och söndertrasad. Det var som att befinna sig i en skräckfilm, en mardröm som jag aldrig vaknade upp ur! Jag insåg att jag var sjukare än någonsin förr.
Familjen försvann liksom vänner men brorsan fanns kvar ibland. Kaoset gjorde att jag inte hade någon som helst koll på mina räkningar (de "försvann" bland allt annat i lägenheten som liknade en "knarkarkvart"). Den ena påminnelseavin efter den andra kom med posten men slukades upp av röran lika snabbt. Inkassobreven blev allt fler. Ångestnivån var skyhög, förvirringen och den (obefogade) rädslan extrem, jag hade ingen inkomst eller någon ersättning från FK, ingenting att vänta vid månadens slut med andra ord.
Brorsan kom till undsättning, var förbannad och orolig, försökte hjälpa mig att få in rätt papper till FK, men jag var så snurrig i huvudet, förvirrad och skräckslagen att jag gjorde honom förvirrad med. Jag fick slutligen iväg mina inkomtuppgifter, men det visade sig att de var från fel år... På samma gång var jag hyperstressad över det faktum att mina besparingar tagit slut samt att hyran inte kunde betalas. "Snälla, snälla, skynda er med mitt ärende", bad jag när kraften till det äntligen fanns (efter påtryckningar från min bror). "Bara ni ger mig pengar, vad som helst, så kan jag inkomma med korrekta uppgifter sen".
Min SGI-nivå grund-lades på mina inskickade uppgifter och blev såklart extremt låg. Den grundade sig på ett år av studier där jag levde på fullt studielån och jobbade lite extra. Ja, nåt sånt. Det som beaktades blev alltså inkomsten från ett extraarbete och inget annat.
Men så fel det blev!Det "sjuka" är att jag inte varit sjukskriven tidigare (& det har hänt att jag haft två jobb). Men jag var nu så illa däran att det var ett "under" att jag ens fick in några uppgifter
alls till försäkringskassan... Det här var förra året.
Detta år har mina kognitiva funktioner s a k t a , pö om pö återvänt. Vid årets början tog jag kontakt med rätt lönekontor och fick rätt uppgifter skickade till FK *puh* Men månaderna gick, jag var låg, apatisk och hade stora problem med att ringa (tfn:en var fortfarande ngt som skrämde mig). Efter tre månader tog jag mod till mig och ringde FK. Jag frågade om de kommit nånvart med mitt ärende (att höja upp min SGI till rätt nivå). Det hade de inte eftersom de fortfarande saknade en blankett från mig, som jag inte hade nån aning om att jag skulle skicka in.
Så istället för att göra mig medveten om vad de väntade på, t ex genom att skicka ett brev till mig - med rätt blankett - och skriva; fyll i den här också,
la de mitt ärende åt sidan och struntade i det!
Jag bad att få blanketten hemskickad, fyllde i den snabbt och skickade tillbaka den till FK ihop med ett personligt brev. Där skriver jag att
om någon uppgift, blankett eller dyl fortfarande skulle saknas så
informera mig då om det! Jag förklarar även att jag lever i en ekonomisk kris samt att det är
livsviktigt för mig att ärendet så snart som möjligt tas om hand.
Det här var i mars-april. Och deras handläggningstid ska ligga på mellan 4 till 6 veckor, men fortfarande har ingenting skett. Jag började fungera lite bättre under sommaren och återfick kraft tillräckligt för att orka ringa, ringa och ringa... FK. Hela sommaren har jag bemötts av tfnsvarare och gång på gång har jag talat in ett meddelande där jag undrar hur det går med min SGI-höjning. Inget svar! (semestrar) Flertalet ggr har jag även ringt FK:s växel, suttit ca 20 minuter i tfnkö, blivit kopplad från växeln till någon handläggare - som inte svarar - och jag är borta ur kön. Bortkopplad! Och jag får ställa mig på kö på nytt, dock med samma resultat. Det är verkligen helt sjukt.
Nu är semestrarna över och "min" (de har bytt flera ggr) handläggare är tillbaka, vars tfnsvarare jag (bl.a) trakasserat i sommar. Jaha, då visar det sig att det inte alls är hon som har hand om mitt ärende, men hon ska ta reda på vem det är och återkomma till mig. När hon inte ringer tillbaka, hör jag av mig igen. Nej, hon vet inget än. Jag väljer att ringa växeln istället ett par vändor men de kan heller inte se vem som har hand om mitt ärende. "Det tar 4 till 6 veckor, förstår du", säger de som om jag
precis nu blivit sjukskriven. Jag har dock fått försäkrat att alla uppgifter finns och inget saknas.
Hela sommaren har jag trott att
snart, snart får jag mina pengar... och kan leva normalt. Det är fruktansvärt stressande att leva under sådana omständigheter (ekonomisk kris)!
Jag kan mycket väl bli hemlös den här månaden men det sjuka är att jag väntar på typ hundra tusen retroaktivt förutom en normalisering av min sjukpenning. De kan mkt väl komma för sent.
Antagligen prioriteras jag bort för att de har så mkt att räkna!? Men det kan lika gärna handla om att jag är sjukskriven för psykisk ohälsa, vilket sätter mig i underläge. Speciellt med tanke på att jag förra året var fullständigt apatisk och (otäckt) förvirrad under många månader och därför inkom med mina uppgifter sent. Men det var trots allt
förra året. Hela detta år har jag trott att de nu fått korrekta uppgifter från mig och därmed behandlar mitt ärende. "4 till 6 veckor" har jag tänk så många gånger i år att jag skulle vilja kräkas på de orden !!! Och nu kommer månad 09, september.