det känns som om jag är fast i någon annans kropp vissa dagar när jag vaknar. den jag ser i spegeln vissa dagar är jag, men vissa andra dagar är det någon annan.
Känner igen känslan...jag ser så många ansikten emellanåt att jag knappt vet vilket som är mitt riktiga längre. Alla bilder jag tar kan skilja sig så otroligt mycket att jag, om någon bad mig välja en där jag ser ut som jag gör "egentligen", det ansikte som alla andra ser, skulle vara inkapabel till att göra det.
Idag är en dålig dag. Var helt, totalt, utpumpat slut imorse och höll på att försova mig; således var enda alternativet att gå osminkad till jobbet. Vissa dagar klarar jag av det (då är jag "bara" ful men inte nödvändigtvis missbildad eller grotesk) men imorse...herregud.
Det har gått en månad sedan min senaste attack men jag känner att en ny är på väg. Med råge. Jag vill inte visa mig, vill inte prata med chefen eller sitta ner och äta lunch så att de får tid att studera mitt ansikte och märka alla fel. Är på biblioteket nu men vill bara hem och dra ner persiennerna och låsa in mig. Jag skämks så fruktansvärt. Av alla 2348723729 känslor jag känner för mig själv och mitt ansikte under de gånger jag ser det groteska ansiktet så är skammen den värsta. Då går jag nerför gatan med nedsänkt eller bortvänt huvud och om någon tittar på mig...så skäms jag. Egentligen är det vansinnigt att känna så eftersom jag ju inte har VALT att se ut såhär, det bara blev så. Men jag skäms, skäms, skäms så mycket att det nästan känns som om jag har gjort något fel, något som alla vet och som jag måste stå till svars för. Mitt enda brott är mitt ansikte, och jag KAN inte hjälpa det. Men ändå. Det är svårt att förklara, men...jag hatar blickarna från folk. De har stirrat hela dagen och folks tidigare kommentarer snurrar runt, runt i mitt huvud. Min pojkväns ena tjejkompis frågade honom om jag hade anorexia första gången hon såg en bild av mig (för i helvete, jag är sunt smal och jag äter!), hans killkompis hade sagt (fritt översatt) "eh...nej" när han såg min bild första gången. Det fick jag reda på nyligen, och trots att det är sju år sedan....så gör det faktum att jag nyss fick reda på det alla känslor väldigt färska. Alla som har kommenterat min hy (misshandel/öppen cysta?), mitt "häxhår" (jag kommer aldrig platta det igen) och min tandköttsinflammation -som någon jag känner avbröt mig mitt i en mening för att kommentera (jag VET att den har kommit tillbaka, tack så mycket för omtanken för fan)- allt snurrar runt i mitt huvud och jag känner mig så jävla äcklig och vanskapt. Det känns som att mitt ansikte är ett enda stort misstag, en naturens grymma nyck där dragen har samlats ihop och placerats ut på måfå, utan symmetri och balans. Som att mitt ansikte är fullt av uppenbara fel och behöver rättas till för att jag ska gå att titta på utan att orsaka avsky och obehag. Och allra, allra värst är det faktum att någon har tyckt att jag är så ful att min pojkvän måste vara blind som är tillsammans med mig, att nån har tittat på mig den första och enda gången jag träffat dem och TÄNKT så....herregud. Herregud, heregud...hur har jag kunnat gå runt utan att inse? Att inse att det är så utomstående ögon ser mig. Och jag var sminkad och uppklädd och allt den kvällen, men det hjälpte ändå inte. Det hjälpte inte och inget kommer någonsin hjälpa. Aldrig, aldrig, aldrig.
Aldrig. Att den här personen blev introducerad för mig och under den korta tiden hann tänka att det inte går att vara tillsammans med mig utan att vara blind (underförstått "hur fan kan nån ens ta i henne när de ser hur hon ser ut") ger mig panik, sån jävla panik. Och det som ger mig panik mer än något annat, som får mig att må illa av ångest...är att han har rätt. Ingen skulle säga så om en stereotypt attraktiv människa, vare sig det gäller Heidi Klum, Tyra Banks eller den snyggaste tjejen i klassen. De behöver inte nödvändigtvis hålla med om att de är snygga eller vackra, men att de är fula kan de inte säga just för att det är så uppenbart osant. Hade lovat en kompis att gå och sola emn var precis tvungen att ställa in och jag känner mig så jävla elak.
Jag orkar fan inte mer, jag vill inte, vill inte, VILL INTE visa mig och jag vill för i helvete inte se ut såhär längre!!!!!!!!!!!!! Inte en dag till. Jag menar allvar, jag sliter bort mitt ansikte själv om jag inte får nån hjälp med det snart.
Inte en sekund till.
