"Skriva av sig"-tråd

[Anonym]

jag vet att det är nästintill omöjligt att tänka positiva tankar om sig själv vare sig det handlar om utseende eller kunskap. däremot kan jag försöka mig på att klargöra en sak för alla oss som lider av BDD. det är bara vi själva som upplever oss som fula och onormala. alla andra är fult upptagna med sina egna utseende att de inte hinner lägga märke till våra "defekter". själv kan jag inte tänka rationellt vad gäller mitt eget utseende eller min prestationsförmåga men det betyder inte att andra utomstående har samma syn på en. jag har även jag otrolig komplex för min hy och tydker det är en kamp att gå till skolan varje dag.
men oavsett om vi nu hypotetiskt sett skulle vara så otroligt fula har inte vi lika stor rätt att leva som alla andra. stäng inte in er ni har lika mycket rättigheter att leva era liv som vilken annan person på jorden.

[Malins mamma]

Tack för ditt svar SpegelSpegel.

Jo, jag var intresserad av hur du blev bemött när du inte var så mycket sminkad och det verkade ju ha gått bra! Du skrev att arbetsförmedlaren var trevlig så då fick du iaf ett bevis på att ditt utseende inte är avgörande för hur folk bemöter dig.

nu ser mitt ansikte ut som om det håller på att lösas upp igen.
Hur kan min hud ändra sig från normal till grotesk på några timmar?

Tror du inte att det kan ha nåt att göra med hur din hjärna tolkar det du ser?

-------
Hon hade en jättestor näsa och formen liknade min. Gissa om jag fick ångest.

Vad var det du tänkte då som gjorde att du fick ångest?
Kunde du ha tänkt nåt annat istället? Tex, den där damen har levt ett hel liv med sin näsa och det har tydligen gått bra.

------------
Jag är verkligen helt dum i huvudet. Min näsa är också för stor, den ser ut som en boll.
Min kropp är ockås för stor, klumpig och dan. Men huden är värst, jag ser ju fan inte normal ut, jag ser ut som något äckligt halvt uppätet av insekter. eller något.

jag förtjänar nog inte ens rätten att gå ut, jag borde stängas in och hållas inlåst för alltid.

Jojo, kan du tänka dig att säga så till nån annan person? Jag skulle inte tro det.
Försök att behandla dig själv med lite mer respekt. Tänk på vilken information du ger din hjärna att arbeta med.
Ingen ska behöva utsättas för såna nervärderande omdömen, inte ens från sig själv.
Hur var det du skrev förut? "Sträck på ryggen och le, det är inte en j*vel som bryr sig." Bra råd!!

Mvh Malins mamma

[vinterglas]

Min näsa är sne, jävligt sne.

[twinkla]

Jag har en enorm panikattack just nu.
För ett tag sedan upptäckte jag en kraftig röd fläck på min kind, och fick panik. Vad är] det för något? Jag rev i den och fylldes med fasa och panik. Innan jag upptäckte defekten så var mitt humör på topp och jag kände mig glad. Det är så lätt att falla tillbaka in till det svarta bottenhålet igen, och man hittar aldrig ut.

[Anonym]

För ett tag sedan upptäckte jag en kraftig röd fläck på min kind, och fick panik. Vad är] det för något? Jag rev i den och fylldes med fasa och panik. Innan jag upptäckte defekten så var mitt humör på topp och jag kände mig glad.

Usch, exakt vad som hände mej för ett par dagar sedan... och det gör som ondast att falla när man känner sig glad och tillfreds. Skrämmande att något så litet som ett hudutslag kan rasera ett helt liv, för mej är det verkligen så... usch vilken ångest jag har haft denna vecka... önskar mej själfrid i julklapp.

[twinkle]

Det är verkligen fruktansvärt obehagligt att pendla så mycket mellan bergtopp och dalbotten. Skönt ändå att veta att man inte är ensam... Att en liten bit hud kan rasera så mycket, det är en gåta för andra och fullständigt självklart för oss. Det är som att vara fånge i sin egen kropp. Ja, tänk om man kunde önska sig själfrid i julklapp... Jag skulle inte tveka en sekund.

[vinterglas]

Ja, det är uselt att pendla såsom vi gör. Man kan aldrig vara säker på något. På två röda sekunder, som med er fläck, kan allt raseras. Från glad och tillfreds till ja, obeskrivlig hemsk känsla. Pendlandet är bland det värsta av allt tycker jag, att man aldrig få någon frid.

[Anonym]

Nu har jag ångest över att jag har rynkiga fingrar. Det är ju så larvigt egentligen. Men jag kan inte hjälpa det.

[Anonym]

gah idag vaknade jag EN KVART innan jag skulle vara på jobbet, och det tar MINST en timme bara att åka till jobbet. gah! jag hatar sånt. stress stress stress. jag hatar det. jag måste hinna med mina vanliga rutiner på morgonen, annars blir hela dan förstörd. och liksom, kan man komma till jobbet två timmar försent, och vara värsta sminkad? för då lär väl alla undra varför man har stått och sminkat sig istället för att skynda sig till jobbet? eller?:/ suuuuck.

[amav]

SpegelSpegel skrev:
"Blev tvungen att cykla två mil för att hämta ett postpaket med hudprodukter idag. En massa uppförsbackar, så jag var helt röd och hyn var troligen vidrig när jag kom fram. Två småungar som stod bakom mig i kön viskade till varandra, och sedan sa den ena till den andra: "Vad elak du är!". Jag vet att det var mig de viskade om , jag var den enda som stod i kön och de tittade på mig."

- Hur vet du att de inte talade om någon klasskamrat, personen i kassan, varrandra etc.?

- Hur vet du att det var din hy de pratade om? Är du oklanderlig i övrigt?

[SpegelSpegel]

Malins mamma

nu ser mitt ansikte ut som om det håller på att lösas upp igen.
Hur kan min hud ändra sig från normal till grotesk på några timmar?

Tror du inte att det kan ha nåt att göra med hur din hjärna tolkar det du ser?

Jag tror ju i o fs inte det, då hade jag ju ändå inte fått en chock när  jag såg mig i spegeln...händer ibland att jag går ut och tycker jag ser hyfsat okej ut även när jag kommer hem, och det verkar inte ha ett samband med hur jag mår psykiskt och på vilket humör jag är. Jag kan t ex ha en "bra" period och vara ganska uppåt, inte känna mig så missbildad osv, men när jag råkar se mig i spegeln kan jag bli väldigt nedslagen och fötvivlad. Så jag tror min självbild är sammanbunden med hur jag faktiskt ser ut. MEN det är möjligt att jag överdriver, tittar aldeles för noga och i olika ljus och liknande, kanske därför jag tycker jag ser så vidrig ut. Men jag kan definitivt se klara skillnader under dagen, min hy ändrar sig, men kanske inte så mkt som jag uppfattar det som. Hoppas verkligen inte det i alla fall, för ser jag rätt är jag verkligen ett missfoster.


Det är verkligen fruktansvärt obehagligt att pendla så mycket mellan bergtopp och dalbotten. Skönt ändå att veta att man inte är ensam... Att en liten bit hud kan rasera så mycket, det är en gåta för andra och fullständigt självklart för oss. Det är som att vara fånge i sin egen kropp. Ja, tänk om man kunde önska sig själfrid i julklapp... Jag skulle inte tveka en sekund.

Ja, det är uselt att pendla såsom vi gör. Man kan aldrig vara säker på något. På två röda sekunder, som med er fläck, kan allt raseras. Från glad och tillfreds till ja, obeskrivlig hemsk känsla. Pendlandet är bland det värsta av allt tycker jag, att man aldrig få någon frid.

Åh,det här tycker jag nog också är nästan det grymmaste med BDD...att man kan känna sig nästan normal ena sekunden för att nästa bli knuffad ner i avgrunden pga ngn småsak... det är så svårt att få folk att förstå också, hur man kan bete sig som två olika människor, hur man ena dagen kanske är hyfsat social och vågar saker, andra helt paralyserad av skräck vid tanken på att lämna huset. Folk som träffat mig när jag mått lite bättre tror ju inte på att jag mår så fruktansvärt som jag bitvis gör, de förstår inte att det kan vara en blick, ett ord, en titt i spegeln, ett utslag som gör skillnaden mellan sinnesbalans och normalt beteende och total ångest och oförmåga att hantera vardagssituationer.

SpegelSpegel skrev:
"Blev tvungen att cykla två mil för att hämta ett postpaket med hudprodukter idag. En massa uppförsbackar, så jag var helt röd och hyn var troligen vidrig när jag kom fram. Två småungar som stod bakom mig i kön viskade till varandra, och sedan sa den ena till den andra: "Vad elak du är!". Jag vet att det var mig de viskade om , jag var den enda som stod i kön och de tittade på mig."

- Hur vet du att de inte talade om någon klasskamrat, personen i kassan, varrandra etc.?

- Hur vet du att det var din hy de pratade om? Är du oklanderlig i övrigt?


Det vet jag inte, men det verkade troligast eftersom de viskade och tittade på mig.

Nej, jag är inte oklanderlig i övrigt, men jag antog att min hy var det vid det tillfället mest negativt uppseendeväckande på min kropp.

[Sad Angel]

Jag känner mig så ensam. Börjar snart gråta av ensamhet. Måste göra nåt åt det här. Måste bli smal, måste bli frisk, måste bli gladare, måste bli snygg, coolare. Hjärtat slår fortare, tänker på 2 personer samtidigt. Faan vad jag är kluven! Typiskt mig att bli kär i 2 stycken på samma gång. Kan inte få nån av dom heller. Men det är inte lättare, för vem vill vara med en sån ful, fet människa som jag?

[Alameda]

Tänk vad skönt det skulle vara att kunna tänka och känna att "Fine, jag är jävligt ful men vad spelar det för roll, jag ska inte behöva be om ursäkt för hur jag ser ut". Tror man skulle se mycket attraktivare ut på köpet då också. Men det funkar ju inte riktigt så, eller kan man öva upp det?
Det jag är rädd för att även om man lyckas på något vänster att banka in en sån inställning i psyket så kommer det alltid komma de där människorna som ska påpeka hur ful man är. Det är det jag är rädd för när jag är ute, att någon ska säga något om min näsa eller hud eller vadsomhelst, för då  får jag det bekräftat att det verkligen är så illa som jag själv tycker att det är. Genom att själv vara den som klankar ner på mitt utseende (det är visserligen befogat) och utstråla osäkerhet har jag ett slags självförsvar mot kommentarer. Ungefär "jag vet att jag är ful, titta inte på mig" i hopp om att de ska låta en vara. Om jag ser ut som om jag trivs med hur jag ser ut fast att jag är ful är jag rädd att folk ska störa sig mer och ge mig mer kommentarer.

När jag gick i högstadiet var det en tjej i årskursen över mig (hon var en av de där populära, snygga men otroligt elaka som egentligen inte kan ha mått så himla bra själva) som ständigt pratade skit om mig, bland annat "hon tror att hon är snygg" osv. Vilket kändes lite absurt eftersom jag var jätteblyg och ocool osv, jag har väldigt svårt att tänka mig att jag utstrålade någon slags "jag är snygg"-look. Men uppenbarligen störde hon sig väldigt på mig. Jag förstår inte varför, jag var ju inte precis ett hot mot henne. Iaf så undrar jag om det där kan ha satt sina spår och att det fortfarande sitter kvar i bakhuvet vare sig jag är medveten om det eller inte.

[SpegelSpegel]

Alameda


Det jag är rädd för att även om man lyckas på något vänster att banka in en sån inställning i psyket så kommer det alltid komma de där människorna som ska påpeka hur ful man är. Det är det jag är rädd för när jag är ute, att någon ska säga något om min näsa eller hud eller vadsomhelst, för då får jag det bekräftat att det verkligen är så illa som jag själv tycker att det är. Genom att själv vara den som klankar ner på mitt utseende (det är visserligen befogat) och utstråla osäkerhet har jag ett slags självförsvar mot kommentarer. Ungefär "jag vet att jag är ful, titta inte på mig" i hopp om att de ska låta en vara. Om jag ser ut som om jag trivs med hur jag ser ut fast att jag är ful är jag rädd att folk ska störa sig mer och ge mig mer kommentarer.

Precis så känner jag också. Därför känner jag ofta att jag inte VILL bli "frisk". BDD:n är som ett skyddsnät och en sköld, den är både min värsta fiende och bästa vän. Så länge jag utgår från att folk tycker illa om mig pga eller stör sig på mitt utseende blir jag inte lika chockad och sårad av negativa kommentarer, blickar, att bli ratad och utfryst . Har tyvärr upplevt en hel del sånt tidigare i mitt liv. Därför använder jag Bdd som ett redskap för att förbereda mitt svaga psyke för andra människors elakhet.

[Malins mamma]

Tror du inte att det kan ha nåt att göra med hur din hjärna tolkar det du ser?    Jag tror ju i o fs inte det,

Nej, det är ju klart att du inte tror. Du har helt rätt i att om du visste om att det du ser inte är riktigt så skulle du inte bry dig om det. Min fråga var nog fel ställd egentligen.

Det jag undrar över är vad du (och andra) tror om det jag skriver (enl. Dr C) om hur hjärnan tolkar det som ögonen ser.
Det är ju fakta att det är något som sker hos alla människor. Hjärnan tolkar hela tiden den bild som ögonen ser.

Jag antar att de flesta har sett den där svartvita bilden som kan tolkas endera som en vas eller som två ansikten i profil, mot varandra. Vad man upplever att man ser beror på hur man fokuserar.

Jag gjorde ett experiment förut idag. Jag tog dagens Expressen, där var det en jättefin bild på Malou von Sievers. Jag tycker och har alltid tyckt att hon ser bra ut.
Jag började koncentrera mig på hennes näsa, jag fokuserade enbart på den i 5-10 minuter (väldigt jobbigt att göra). Efter en stund tycktes hennes näsa (som jag aldrig ens hade lagt märke till förut) bli större och större och mer och mer framträdande.
Jag gick över till att fokusera på hennes skrattrynkor runt ögonen och efter ett tag började hennes utseende se annorlunda ut. Till slut var det som att jag nästan inte kände igen henne.
När jag nu tittar på bilden ser jag henne likadant som förut (att hon ser bra ut) men om jag fokuserar på näsan eller skrattrynkorna så blir det en något annorlunda bild som jag inte har sett förut.

Jag tänkte, kan inte nån av er ta en bild på nån (från en tidning) som ni tycker se bra ut och fokusera på nåt i dens utseende och se om ni kan få fram samma typ av förvrängning på den personen som ni ser hos er själva. Som ett test alltså.

Jag vill tillägga att jag aldrig, aldrig, aldrig nånsin skulle kunna tänka mig att göra det testet på mig själv och mitt utseende. Det strider mot alla instinkter jag har.

------------------------------
Tänk vad skönt det skulle vara att kunna tänka och känna att "Fine, jag är jävligt ful men vad spelar det för roll, jag ska inte behöva be om ursäkt för hur jag ser ut".

Där är du väldigt nära den attityden som friska har. "Jag ser ut som jag gör men vad spelar det för roll, mitt utseende är ändå inte speciellt viktigt. Varför skulle jag be om ursäkt för hur jag ser ut, det gör ingen annan heller."

negativa kommentarer, blickar, att bli ratad och utfryst . Har tyvärr upplevt en hel del sånt tidigare i mitt liv.

SpegelSpegel, om du tänker efter riktigt noga, hur ofta och hur länge sen var det någon som kommenterade ditt utseende negativt? Alltså något som du verkligen är 100% säker på att det var ditt utseende som kommenterades. Räkna inte med de gånger som du har tolkat andras blickar eller vad det är till att vara negativ uppmärksamhet. Som du vet så har BDD-drabbade en tendens att tolka allt möjligt negativt även om så inte är fallet.

Därför använder jag Bdd som ett redskap för att förbereda mitt svaga psyke för andra människors elakhet.

BDD är inget skydd, BDDn:s syfte är att få dig att tro att du är ful och att ditt utseende är viktigt. BDD:n syfte är att få dig att tolka och se andra människors blickar, gester och beteende som elakhet fast det inte har nåt med ditt utseende att göra.

Så länge jag utgår från att folk tycker illa om mig pga eller stör sig på mitt utseende

Så länge du utgår från att folk stör sig eller tycker illa om ditt utseende kommer du att tolka det så, hur det än är.
Du upplever att BDD:n är som ett skyddsnät och en sköld mot nedlåtande kommentarer. Jag skulle säga att BDD:n istället är som en radar som fångar upp minsta antydning till kritik och sen får dig att må dåligt.
Utan BDD skulle du inte behöva skydda dig mot negativ kritik därför att utan BDD skulle du inte uppleva någon negativ kritik.

Det blev nog rörigt förklarat, hoppas ni förstår hur jag menar.

Mvh Malins mamma