"Skriva av sig"-tråd

[Anonym]

min näsa växer jättefort känns det som. för två tre år sen såg den inte så här hemsk ut, även om det var illa redan då. men alla andras näsor växer ju inte...det syns iaf inte...suck

[Malins mamma]

Jag har inga hjärnspöken. Jag är ful på riktigt. Jag är äcklig på riktigt.

Jojoplaneten, finns det några bevis för det?

Ser man så äcklig ut som jag så förtjänar man inte att leva, man förtjänar bara att bli hatad och nedsparkad och spottad på.

Menar du verkligen att alla som inte lever upp till ditt skönhetsideal ska behandlas så? Tycker du att det är rätt att spotta och sparka på folk om man inte gillar deras utseende?

-------------
jag kan inte sluta tänka på mina rynkiga händer.

Har du tänkt på varför du inte kan sluta tänka på dina händer?
Troligen för att du (din hjärna) tror att tankarna på dina händer är viktiga.
 
Hur kan du ha fått den uppfattningen då?
Troligen för att du reagerade på nåt sätt när du började titta på dina händer.
Du blev kanske förskräckt eller ledsen, du började kanske studera dina händer mera noga, du började kanske oroa dig för vad andra skulle tänka om de fick se dina händer, du trodde kanske att eftersom du känner obehag när du ser på händerna så måste det vara nåt som är fel eller du försöker kanske att sluta tänka på händerna.

Jag vet ju inte hur du reagerade men alla de sätten jag räknade upp gör att du tänker mer och mer på dina händer. Det beror på att då får hjärnan informationen att de tankarna är viktiga, vilket leder till att, som du skrev "du kan inte sluta tänka på dina rynkiga händer."

För att få tankarna att sluta dyka upp måste du ge hjärnan informationen att tankarna inte är viktiga (för det är de inte, alla har rynkor på sina händer. Skulle du däremot ha helt släta fingrar/händer, som skyltdockorna, så kan du börja bli orolig). Det gör du genom att först lägga märke till tankarna och sen säga/tänka tex: Nu tänker jag så igen, men jag tänker inte bry mig om det".
Pröva med det iaf!

Mvh Malins mamma

[Anonym]

jag hatar mig själv så jävla mycket. alltså jag ÄR verkligen ful. även dom dagar jag tycker mitt hår och min hy är helt okej, så är jag fortfarande ful. jag kan inte exakt sätta fingret på vad det är, men hela mitt ansikte ser bara konstigt och fult och onormalt ut.
jag tror att jag har tyckt det ända sen jag var liten, även fast jag inte var lika medveten om det då som jag är nu. men även när jag var jätteliten tyckte jag att jag såg konstig ut på kort etc, det sista kortet jag har på mig där jag ser normal ut är från när jag var 3 år.


en fråga, vet man egentligen VARFÖR vissa får bdd?

[vinterglas]

Malins mamma

Jag har inga hjärnspöken. Jag är ful på riktigt. Jag är äcklig på riktigt.

Jojoplaneten, finns det några bevis för det?

Nej, men jag ser vad jag ser. Och det kan banne mig inte ljuga.

Ser man så äcklig ut som jag så förtjänar man inte att leva, man förtjänar bara att bli hatad och nedsparkad och spottad på.

Menar du verkligen att alla som inte lever upp till ditt skönhetsideal ska behandlas så? Tycker du att det är rätt att spotta och sparka på folk om man inte gillar deras utseende?

Nej, det är inte rätt att någon ska bli annorlunda behnadlad för sitt utseende. Definivit inte på kränkande sätt heller. Men jag räknar mig inte till dem människorna, för ingen annan förutom jag är ful.
JAg har inga direkta skönhetsideal, specieltl inte för andra. Andra reflekterar jag knappt över hur de ser ut, såvida de nte är otroligt vackra och jag blir avundsjuk. Det är endast jag som ska granskas kritiskt och få straff efter hur äcklig jag är. Ingen annan behöver utsättas för det eftersom ingen annan är otillräcklgi i mina göon.

[Sad Angel]

Jag hatar mig själv för att jag är så jävla ful. Såg Oprah idag och där var en jättesöt tjej, jättefin var hon, som sa att hon var ful och fet och allt. Jag tyckte det var så himla sorgligt att hon inte såg hur fin hon var! Jag skulle göra allt för att se ut sådär.
Efter Oprah tog jag några bilder på mig själv med mobilen. Tittar på dom. Och ser sanningen. Jag är inte ett dugg söt, jag är bara ful. Köttig, bred, fet näsa, stort, runt ansikte, finnig och blek hy. Ful kropp. JAG HATAR MIG SJÄLV! Jag är inte bra på nånting. Är totalt värdelös som människa. Jag är inte ens fin.

[Jimmys mamma]

God morgon gott folk!
Till Sad Angel vill jag bara säga att du är inte ful i andras ögon bara i dina egna. Sluta studera ditt utseende hela tiden, fokusera på andra saker som har med dig själv att göra, se de positiva sidorna som du har. Om man hela tiden sitter och nervärderar sig själv så kommer man aldrig att må bättre. Man kan inte gå omkring och hata sig själv jämt, det fattar du väl? Man måste inte vara fin för att få leva. Sluta vara denna självplågare, försök iallafall. Bli inte arg nu bara för att jag skriver så här till dig, men du verkar ha fastnat i ett väldigt negativt tänkande. Sköt om er alla, och ha en trevlig jul.

[tangerine]

Jag känner konstant att människor känner obehag med min närvaro och att de hatar mig. Min familj också, bara det att de inte visar det "direkt" eftersom de är familj. (Eller för att de är människor jag menar inte många skriker ut att de hatar alla de inte gillar) Alla vänner jag haft också egentligen. Alla hatar att vara med mig och jag relaterar inte mitt utseende i den frågan. De gillar inte den person de tror att jag är. Jag älskar den jag är, hatar mitt utseende, men jag kanske borde hata mitt inre också, eftersom alla andra värkar HATA allt i mig, på mig, whatever. Jag har känt sådant obehag för personer och jag hatar min halsyster, lika mycket som alla måste hata mig. Det finns. Jag är hatad. Önskar att jag såg genom någon annans ögon för att se vad det är som är så jävla hemskt. För jag måste säga att jag fan inte ser det - förutom utseendet. Men jag måste ha någon jävligt äcklig utstrålning eller nåt. Jag vet inte varför jag skriver här för det har väl inget att göra med utseendet. Vill bara att någon annan hatad ska skriva och säga att jag inte är den ända punkt punkt punkt

[SpegelSpegel]

Malins mamma

Jag gjorde ett experiment förut idag. Jag tog dagens Expressen, där var det en jättefin bild på Malou von Sievers. Jag tycker och har alltid tyckt att hon ser bra ut.
Jag började koncentrera mig på hennes näsa, jag fokuserade enbart på den i 5-10 minuter (väldigt jobbigt att göra). Efter en stund tycktes hennes näsa (som jag aldrig ens hade lagt märke till förut) bli större och större och mer och mer framträdande.
Jag gick över till att fokusera på hennes skrattrynkor runt ögonen och efter ett tag började hennes utseende se annorlunda ut. Till slut var det som att jag nästan inte kände igen henne.
När jag nu tittar på bilden ser jag henne likadant som förut (att hon ser bra ut) men om jag fokuserar på näsan eller skrattrynkorna så blir det en något annorlunda bild som jag inte har sett förut.

Jag tänkte, kan inte nån av er ta en bild på nån (från en tidning) som ni tycker se bra ut och fokusera på nåt i dens utseende och se om ni kan få fram samma typ av förvrängning på den personen som ni ser hos er själva. Som ett test alltså.

Jag vill tillägga att jag aldrig, aldrig, aldrig nånsin skulle kunna tänka mig att göra det testet på mig själv och mitt utseende. Det strider mot alla instinkter jag har.

Det här gör jag ibland. Jag har märkt att jag även kan använda "BDD-blicken" på andra än mig själv, men jag gör det oftast inte eftersom jag tycker det är det elakaste man kan göra mot ngn, själv är jag livrädd för att andra ska detaljstudera och kritisera mig. Det händer att jag använder blicken som en tyst hämnd mot människor som är elaka och dryga och beter sig som om de är tusen ggr bättre än mig. Att jag ser på dem och scannar dem efter fel och tänker "Så snygg som du verkar tro att du är är du faktiskt inte, det här och det här ser inte speciellt bra ut på dig". Kan även använda det när jag ser bilder på kända och attraktiva människor, för att skydda mig själv mot deras skönhet söker jag skavanker som bryter perfektionsillusionen. Det finns en massa människor som jag inte ser ett enda fel på även om jag stirrar mig  blind, men det finns även kändisar som, som i ditt fall med Malou von Siewers, ser sämre eller konstigare ut om jag fokuserar på detaljer i deras utseende. Dock har jag aldrig tyckt att ngn endaste person sett rent äcklig eller frånstötande ut som jag gör för det mesta. Sämre än om man tittar på helheten, visst, men ändå ljusår ifrån vad jag ser i spegeln. Men det är ett bra expriment, vanliga människor ser nog inte så noga och kritiskt på andras utseende som vi ser på oss själva.

På kort ser mitt huvud och kropp jättestora och onormala mot andra.

Det här upplever jag också. I speglar bredvid andra trycker jag också jag är helt groteskt stor, bred och med ett stor fotbollshuvud. Inte så fet egentligen, eller jo, men jag är så jävla kompakt och grovt byggd byggd framför allt. Ingen som inte väger minst 150 kilo har så breda lår som jag känns det som, fast jag inte är direkt tjock egentligen. Bara så jävla konstig och ful. Och bred och ihoptryckt som en jävla kvadrat.

[SpegelSpegel]

tangerine

Jag älskar den jag är, hatar mitt utseende, men jag kanske borde hata mitt inre också, eftersom alla andra värkar HATA allt i mig, på mig, whatever. Jag har känt sådant obehag för personer och jag hatar min halsyster, lika mycket som alla måste hata mig. Det finns. Jag är hatad. Önskar att jag såg genom någon annans ögon för att se vad det är som är så jävla hemskt. För jag måste säga att jag fan inte ser det - förutom utseendet. Men jag måste ha någon jävligt äcklig utstrålning eller nåt. Jag vet inte varför jag skriver här för det har väl inget att göra med utseendet. Vill bara att någon annan hatad ska skriva och säga att jag inte är den ända punkt punkt punkt

Känner igen mig så mkt i den känslan. Tycker jämt det känns som om alla hatar/ogillar mig fast jag inte gjort dem ngt. Försöker alltid vara snäll och trevlig mot folk och tycker själv jag lyckas vara ganska socialt kompetent i många sammanhang trots att jag skäms så över mitt utseende. Men ändå är det som om folk har taggarna utåt mot mig redan från början. Även i sammanhang där utseende verkligen är totalt oviktigt. Jag känner mig helt spetälsk. Blir så hundlikt lycklig och tacksam när ngn visar vänlighet för jag är så van vid att folk är otrevliga mot mig. Även mina kompisar verkar besvärade när jag träffar dem på stan eller ringer dem, känner verkligen att jag är det mest lågprioriterade umgänget i min vänskapskrets, känns som om jag alltid får veta allt sist och folk glömmer bort mig. Tyvärr tycker jag hur folk bemöter mig har ett klart samband med variationer i mitt utseende.

[tangerine]

Blir så hundlikt lycklig och tacksam när ngn visar vänlighet för jag är så van vid att folk är otrevliga mot mig.känner verkligen att jag är det mest lågprioriterade umgänget i min vänskapskrets
Så kände jag också. När jag överhuvudtaget umgicks med folk. Fan vad tragiskt liv jag har.

[Synthesized]

Jag är så äcklig.

Jag fattar faktiskt inte att jag faktiskt har överlevt så länge.

[Anonym]

Blir så hundlikt lycklig och tacksam när ngn visar vänlighet för jag är så van vid att folk är otrevliga mot mig. Även mina kompisar verkar besvärade när jag träffar dem på stan eller ringer dem, känner verkligen att jag är det mest lågprioriterade umgänget i min vänskapskrets, känns som om jag alltid får veta allt sist och folk glömmer bort mig. Tyvärr tycker jag hur folk bemöter mig har ett klart samband med variationer i mitt utseende.

Jag har gett upp tanken på att kunna ungås med människor överhuvudtaget. Det som räknas är utsendet först och sedan kommer personlighet. Jag vet att jag är en bra människa som är snäll, men tyvärr räcker det inte till för att räknas för då behöver man vara snygg också. Jag är bortglömmd av mina vänner och det tror jag beror på mitt utseende och inget annat. Visst en del vänner växer man ifrån och det blir naturligt att tappa kontakten, men oftast i mitt fall beroro det utseendet. Jag är inte lika rolig att gå ut med som någon som är snygg.

Inte så fet egentligen, eller jo, men jag är så jävla kompakt och grovt byggd byggd framför allt.

Grovt byggd är också jag, även om jag gå ner i vikt så försvinner inte grovheten i kroppen. Jag känner mig som en sumobrottare på 150kg inte vackert direkt. Jag har även konstig form på kroppen, avskyr mina höfter de är värst på hela kroppen. Alla kläder måste sitta bra så det inte blir konstigt över mina höfter. Allt hänger på det måste sitta bra över höfterna. Inte för löst, men inte heller för tight.

[tangerine]

Asså helvete. . Jag hittade någon gammal klasskamrat på internet, från ett ställe jag bodde på innan och jag vet inte jag antar att det fick mig att tänka på den tiden och då hatade (tillexempel hon) mig. Hon är sådan som har jävligt lätt för att dömma och utesluta folk som många andra och jag blir så jävla irriterad. Jag var världens blygaste (still am, kanske) eftersom osäkerheten för mitt utseende gör mig riktigt tillbakadragen, och jag var så jävla vänlig också, fattar inte varför folk alltid har tyckt illa om mig så mycket?! Jag har ändrats under åren och personer från vissa perioder skulle nog inte känna igen mig om de träffade mig i en annan period så att säga. Och ändå har det alltid varit jag som varit den "mest lågprioriterade umgänget i min vänskapskrets" som spegelspegel skrev. Det är säkert för att jag själv är så osäker i och med mitt utseende, jag svär på mitt liv att allt skulle bli så jävla mycket enklare om jag fick tandställning och käkoperation. Jag har inget annat problem med mig själv. Jag skiter i om det nu inte är vad andra tycker, jag tycker om mig. Det är bara de jävla tänderna och käken som gör att jag inte öppnar munnen fan. Och jag kommer förmodligen inte få någon tandställning till 19 och då måste jag betala själv, hur i helvete ska jag det... hmn, denna text blev säkert helt osammanhängande men för att sammanfatta; jag tar livet av mig eller går i ide för resten av livet om jag inte får tandställning och operation och det ända jag kommer att få är psykologbesök eller tvångströja. VARFÖR FÖDDES JAG INTE BARA VACKER för? Varför skulle just jag, som är så idiotiskt fixerad vid skönhet födas ful? Och varför förstår inte människor att allt jag BEHÖVER (bara jag kan veta det förhelvete, varför lyssnar de inte på MIG) är en ny mun? Fattar de inte hur jobbigt det är att le (ens öppna munnen) om man ser ut som en dåre när man gör det? Och fattar de inte hur meningslöst ens liv är om man inte någonsin bokstavligt talat ler? Det spelar ingen roll hur många psykologbesök jag gör och hur glad jag känner mig, jag kommer fortfarande inte öppna munnen. Kan de inte bara fatta.

- det där med "sammanfattning" funkade inte, fingrarna får ett eget liv när man börjar skriva ibland och förmodligen producerar de bara en massa skit. det är inte värt att läsa.

[lorelai]

(jag har vart anonym innan men nu skapar jag en användare)

min hy har vart okej/så pass bra som den kan bli, i ett halvår. och det har varit såå skönt att inte behöva oroa sig lika mycket för den, det räcker med allt annat. i morse när jag vaknade förstördes allt, min hy är helt rödprickig igen. och det är inte inbillning, men jag vet inte alls varför det kom just nu.
jag dör, jag har vart rädd för det här hela tiden, jag visste att det skulle komma tillbaks vilken julklapp liksom. vill inte, KAN INTE se ut såhär!!!!!

[tangerine]

jag har blivit så jävla fet.