Jag SER ju att jag är ful!!!

[kaktusen]

Hur kan det vara inbillning? Allt är så ologiskt.
Jag har haft fyra pojkvänner och strulat med desto fler. Jag har fått många komplimanger från folk och killar. MEN även fått kommentarer om att jag är ful (i tonåren) och de har satt sig.

Jag är osymmetrisk, har för små tänder och... Alltså den person jag ser på foton stämmer INTE överens med den person jag känner mig som.
En hel dag kan bli förstörd efter att jag sett mig själv på ett foto.
Jag vill inte mer gå ut.
HUR kan folk vara/ha varit attraherade av mig?? Jag finner ingen logik.

Inte blir det bättre av att tandläkaren säger jag har ett bettfel som gör mig sned heller. (Nej jag tänker inte reglera det. Jag vill acceptera mig som jag är, men det är SÅ SVÅRT)

Hur vet man om man ÄR ful eller bara inbillar sig?

[peppermintcheesecake]

Hur kan det vara inbillning? Allt är så ologiskt.
Jag har haft fyra pojkvänner och strulat med desto fler. Jag har fått många komplimanger från folk och killar. MEN även fått kommentarer om att jag är ful (i tonåren) och de har satt sig.

Jag är osymmetrisk, har för små tänder och... Alltså den person jag ser på foton stämmer INTE överens med den person jag känner mig som.
En hel dag kan bli förstörd efter att jag sett mig själv på ett foto.
Jag vill inte mer gå ut.
HUR kan folk vara/ha varit attraherade av mig?? Jag finner ingen logik.

Inte blir det bättre av att tandläkaren säger jag har ett bettfel som gör mig sned heller. (Nej jag tänker inte reglera det. Jag vill acceptera mig som jag är, men det är SÅ SVÅRT)

Hur vet man om man ÄR ful eller bara inbillar sig?

Jag känner precis som du... människor säger att jag är vacker,men jag kan inte se det någonstans,jag ser mig själv som äcklig,ful... jag förstår ingenting.

Man är ju alltid sin egen värsta kritiker,man ser det som ingen annan ser.Det är inte särskilt många människor som ser sig själva som "vackra".Vid BDD överdrivs det där nog ännu mer,och bilden av sig själv upplevs som fulare.

Jag tycker att "skönhet" respektive "fulhet" bara är en åsikt.Någon kan tycka att en människa är jättevacker medans någon annan tycker samma person är ful,så jag tror faktist inte att det finns något rätt och fel i den frågan.

[eDrog]

Dem flesta verkar dock dela samma uppfattning om vad som är snyggt och fult.
Men det finns väl förhoppningsvis någon fin själ där ute som ser mer än bara mitt yttre..

annars är det väl bara att ge upp, ta livet av sig?
Om jag inte får bli bekräftad snart så ser jag ingen mening i att leva vidare 

[Vinge]

Känner precis samma här, får jag ingen bekräftelse snart så orkar jag inte kämpa mer..

[CyanideCupcake]

Vad är det för bekräftelse ni söker, komplimanger för ert utseende? För jag har en känsla (delvis baserat på egen erfarenhet) av att det inte skulle hjälpa om någon kallade er snygga/söta/vackra för ni skulle ändå inte tro dem.

[Vinge]

Ja det har du rätt i. Men jag tror jag bara vill höra någon säga, helt ärligt att denne person anser att jag är vacker. Jag tror inte jag skulle tro det, men vill bara höra det nån gång i mitt liv..
Tror dock inte det skulle ändra min syn på mitt utseende men det vekrar som om flera här har flick/pojkvänner som antagligen måste tycka att de är vackra. Vilket aldrig kommer hända mig. Nånsin.

[eDrog]

Kommer inte hända mig heller vinge!

sen har jag aldrig fått höra något fint 

men om nån som inte visste om att jag var missnöjd med mitt utseende skulle ge mig en komplimang så skulle jag nog bli hyfsad glad 

[Emeliiee]

Jag vill bli bekräftad för hur jag ser ut , men samtidigt är det svårare att inte bli accepterad för mitt inre. För det är jag, min själ.
Samtidigt som jag vill bli bekräftad så spelar det egentligen ingen roll vem eller hur många som säger att jag ser bra ut , det sitter så djupt , känslan att känna sig oattraktiv. Kan inte visa min kropp under sommaren. Skäms.

Det handlar om att acceptera mig själv som jag är och att kunna älska mig själv, men att komma dit och acceptera mina brister utseendemässigt känns helt oöverstigligt.

Samtidigt skäms jag över mitt yttre och varje gång jag går hemifrån försöker jag dölja mig själv , tex ha scarfs , vill inte göra iordning mig  - vill inte bli sedd- samtidigt som en del av mig vill bli sedd, bekräftad . Men jag vet inte om jag vill bli objektifierad- har ett konstigt förhållningssätt till killar och dess sexualitet.

[ESM]

Ang. rubriken "Jag SER ju att jag är ful":

Om jag studerar mitt utseende i en spegel, ignorerar alla bddtankar/-känslor som dyker upp och sedan tar fram penna och papper och koncentrerat ritar av det jag på riktigt ser, skulle personen på ritningen inte alls likna ett monster. Det skulle föreställa en helt vanlig människa. Trots det vill jag ändå automatiskt säga att det jag ser i spegeln är fruktansvärt, att jag faktiskt ser vanskapt ut. Det skulle inte kännas som att jag ljög, då det är de enda orden som faktiskt kan beskriva det jag så starkt känner inför mig själv. Jag tror nämligen på riktigt att det jag ser är fruktansvärt, men egentligen förstår jag att det inte är sanningen. Det kommer aldrig heller att kunna bli en sanning, bara en uppfattning...

Jag intalar ständigt mig själv att jag ser hemsk ut utan smink. De tankarna finns alltid där. Med smink på kan känslorna variera, men det är alltid den aktuella känslan som avgör vad jag ser när jag tittar mig i spegeln.
Hjärnan skapar det jag säger åt den att skapa. Om jag hela tiden säger till mig själv att jag ser vanskapt ut, registrerar hjärnan detta och skapar ett synintryck baserat på den känslan, på min "sanning". Min övertygelse är så stark att hjärnan tror att mitt ansikte är groteskt och skapar den "bilden" för mina ögon att se. Sedan spelar det ingen roll hur mycket jag än försöker förändra/kamouflera/maskera mitt utseende så länge jag är övertygad om att mitt utseende är hemskt. Hjärnan har då registrerat detta och jag kommer därför fortsätta att uppleva "mitt" ansikte som groteskt (trots ev. skönhetsoperationer) om jag behåller den uppfattningen om mig själv. Detta betyder att det "äkta" utseendet inte har någon betydelse för vilken bild hjärnan skapar. Det är uppfattningen/tron som styr allt.

När jag betraktar min spegelbild ser jag egentligen inget monster. Det är bara en känsla som säger till mig att det hjärnan registrerar via ögonen ser groteskt/vanskapt/hemskt ut. Om jag aktivt byter ut alla de negativa tankarna om mig själv till positiva (jag ser bra ut, jag är vacker, det är inget fel på mitt utseende) så kommer hjärnan till slut att registrera detta, och då blir det min "sanning" istället.

[Malins mamma]

ESM, jättebra förklarat!! 

Så här skrev jag i december 2004 i tråden "Att identifiera BDD-tankar".

...Men det finns två sätt att få se sitt riktiga utseende.

1. Om du inte vet om att det är dej själv du ser.
Tex  du ser en person i en affär, egentligen är det din spegelbild men det vet du inte om, du tror att det är nån annan. Under den eller de sekunder det tar innan du kommer på att det är dej själv du ser så kan du få en skymt av ditt riktiga utseende.
2. När du blir fri från bddn. De som har blivit friska kan åter se sitt riktiga utseende. 

Som Sara skrev så handlar inte bdd om ens verkliga utseende.
Det utseende som den bdd-drabbade ser och mår så dåligt över är inte sitt riktiga utseende utan en förvrängd bild som inte finns i verkligheten.

Tack ESM, du beskrev på ett utomordentligt sätt det jag har försökt förklara. Tänk över det alla, för jag är övertygad om att det är precis så här det går till. "Monstret" ni ser är helt och hållet skapat av er hjärna, och orsaken till att er hjärna skapar en sån bild beror på de tankar, uppfattningar och övertygelser ni har. Att byta ut de negativa tankarna till positiva är bra, risken är bara att man inte tror på dem, därför är det ännu bätte att byta ut dom mot realistiska tankar.
Dr Claiborn brukar skriva att man ska bli sin egen vetenskapsman och inte godta några som helst "bevis" som inte skulle hålla i en domstol. Som bekant är inte någons tyckande och tänkande eller hörsägen något bevis för nånting. Det betyder tex att vad någon sagt nångång (tex under skoltiden) går bort direkt. Det bevisar inte ett enda dugg om hur man ser ut.
Jag vet att ni bddare har hel en drös med "bevis" för att ni är "fula", men jag vet också att inte ett enda av dom "bevisen" skulle hålla i en domstol. Därför har ni alla stora skäl att fundera över vilka tankar och uppfattningar ni har egentligen.

[Antipod]

Ang. rubriken "Jag SER ju att jag är ful":

Om jag studerar mitt utseende i en spegel, ignorerar alla bddtankar/-känslor som dyker upp och sedan tar fram penna och papper och koncentrerat ritar av det jag på riktigt ser, skulle personen på ritningen inte alls likna ett monster. Det skulle föreställa en helt vanlig människa. Trots det vill jag ändå automatiskt säga att det jag ser i spegeln är fruktansvärt, att jag faktiskt ser vanskapt ut. Det skulle inte kännas som att jag ljög, då det är de enda orden som faktiskt kan beskriva det jag så starkt känner inför mig själv. Jag tror nämligen på riktigt att det jag ser är fruktansvärt, men egentligen förstår jag att det inte är sanningen. Det kommer aldrig heller att kunna bli en sanning, bara en uppfattning...

Jag intalar ständigt mig själv att jag ser hemsk ut utan smink. De tankarna finns alltid där. Med smink på kan känslorna variera, men det är alltid den aktuella känslan som avgör vad jag ser när jag tittar mig i spegeln.
Hjärnan skapar det jag säger åt den att skapa. Om jag hela tiden säger till mig själv att jag ser vanskapt ut, registrerar hjärnan detta och skapar ett synintryck baserat på den känslan, på min "sanning". Min övertygelse är så stark att hjärnan tror att mitt ansikte är groteskt och skapar den "bilden" för mina ögon att se. Sedan spelar det ingen roll hur mycket jag än försöker förändra/kamouflera/maskera mitt utseende så länge jag är övertygad om att mitt utseende är hemskt. Hjärnan har då registrerat detta och jag kommer därför fortsätta att uppleva "mitt" ansikte som groteskt (trots ev. skönhetsoperationer) om jag behåller den uppfattningen om mig själv. Detta betyder att det "äkta" utseendet inte har någon betydelse för vilken bild hjärnan skapar. Det är uppfattningen/tron som styr allt.

När jag betraktar min spegelbild ser jag egentligen inget monster. Det är bara en känsla som säger till mig att det hjärnan registrerar via ögonen ser groteskt/vanskapt/hemskt ut. Om jag aktivt byter ut alla de negativa tankarna om mig själv till positiva (jag ser bra ut, jag är vacker, det är inget fel på mitt utseende) så kommer hjärnan till slut att registrera detta, och då blir det min "sanning" istället.

Helt fantastiskt bra skrivet! Hoppfullt. Välformulerat och med en insikt som tycks vara ganska ovanlig bland BDD:are. TACK!

[ESM]

Malins mamma: Tack så mycket! Jag försökte beskriva mina tankar så gott jag kunde, jätteroligt att det uppskattades Har tyvärr inte tagit mig tid att läsa Dr Claiborns böcker ännu. Måste ta och göra det snart känner jag, verkar mycket intressant!

Yvette: Åh, vad glad jag blev över ditt inlägg, tack själv! Jag hoppas verkligen att fler upplevde det som du!
Tack för de värmande orden 

[peppermintcheesecake]

Dem flesta verkar dock dela samma uppfattning om vad som är snyggt och fult.
Men det finns väl förhoppningsvis någon fin själ där ute som ser mer än bara mitt yttre..

annars är det väl bara att ge upp, ta livet av sig?
Om jag inte får bli bekräftad snart så ser jag ingen mening i att leva vidare 

Vad sorgligt att läsa vad du skriver... ser du verkligen att det enda som är värt något i livet är att bli bekräftad,att någon ska se en som vacker,om någon människa sa till dig "vad fin/snygg/vacker du är" skulle hela ditt liv ändrats då?

[eDrog]

Vad sorgligt att läsa vad du skriver... ser du verkligen att det enda som är värt något i livet är att bli bekräftad,att någon ska se en som vacker,om någon människa sa till dig "vad fin/snygg/vacker du är" skulle hela ditt liv ändrats då?

Nej en komplimang skulle nog inte göra saken bättre även om det förmodligen skulle vara en liten boost för mig, ifall det kom från någon som inte vet att jag tycker illa om mig själv.

Var nog rätt dålig på formulera mig då jag skrev det där :/
Menar helt enkelt att jag inte orkar leva ensam längre och eftersom ingen alls verkar uppskatta mig så lär jag nog få leva ensam länge till om jag fortsätter 

[Vinge]

[Menar helt enkelt att jag inte orkar leva ensam längre och eftersom ingen alls verkar uppskatta mig så lär jag nog få leva ensam länge till om jag fortsätter   ]


Känner PRECIS samma sak...Orkar inte vara ensam längre.