Jag SER ju att jag är ful!!!

[laktoos]

Spelar det någon roll om hela världen tycker att man är ful, då? Jag bara undrar, för jag kan inte ta frasen "det viktiga är vad man själv tycker" på allvar när den sägs av en BDD-drabbad, eftersom det där tyckandet om sig själv är långt ifrån normalt och friskt. För inte handlar det om saker i stil med: "Alltså, jag vet att alla säger att jag ser bra ut såsom jag är nu, men jag vill gå ner 2 kilo - för min egen skull, då känner jag mig snyggast"

Klart som tusan det spelar roll vad omgivningen tycker, annars hade man väl inte suttit och oroat sig för folks reaktioner? Eller menar du att du inte längre nojar över andra människors åsikter, du som får bekräftelse varje dag? I så fall är ju det jättebra, för jag tror att det är fullt möjligt för en BDD-sjuk att inte ständigt vara rädd för att alla tycker att man är ful, men då krävs det att man kan tro på de som säger att man inte är det. Inte att man då automatiskt känner att man ser bra ut (för som du säger så sitter det ju i det egna huvudet) men att man tar till sig att andra människor tycker att man gör det. Och sådant spelar roll.

Men hur vet man vad omgivningen tycker? Det enda man kan göra är att gissa och då begår man misstaget att tro att man kan läsa andras tankar.

Ett sätt att få reda på vad andra människor tänker om ens utseende är att rätt ut fråga dem. Känner man inte personen väl blir det konstigt, och hur skulle man kunna lita på deras svar?

Att tro på de som säger att man inte är ful och på så sätt bli fri från BDD är enligt mig lönlöst, även om det för stunden kan vara ett ljus i mörkret. Men hur många personer måste säga att man inte är ful för att man ska tro på det? Även om 200 personer säger att man inte ser kräkframkallande ful ut och en person säger emot, tror man såklart på den senare.

[Antipod]

Men hur vet man vad omgivningen tycker? Det enda man kan göra är att gissa och då begår man misstaget att tro att man kan läsa andras tankar.

Ett sätt att få reda på vad andra människor tänker om ens utseende är att rätt ut fråga dem. Känner man inte personen väl blir det konstigt, och hur skulle man kunna lita på deras svar?

Att tro på de som säger att man inte är ful och på så sätt bli fri från BDD är enligt mig lönlöst, även om det för stunden kan vara ett ljus i mörkret. Men hur många personer måste säga att man inte är ful för att man ska tro på det? Även om 200 personer säger att man inte ser kräkframkallande ful ut och en person säger emot, tror man såklart på den senare.

Förutsatt att omgivningen har sagt något, naturligtvis. Men för övrigt är ju gissningar kring vad folk måste tycka om ens yttre lite av en specialitet hos BDD-drabbade, inte sant?

Och nej, jag varken tror eller påstår att man blir fri från BDD genom att lyssna på att någon/några har sagt att man inte alls är motbjudande - då hade det antagligen varit avsevärt fler som varit friska - men jag är tror att det kan spela roll ändå. Jag vet att det spelar roll för mig. När jag vågar tro att en människa inte finner mig äcklig, inte skäms över mig eller kommer att lämna mig för hur jag ser ut så blir det lättare för mig att umgås. Denna vetskap ändrar inte på något sätt min egen reaktion när jag ser mig själv i spegeln, men jag slipper åtminstone sitta där och oroa mig. Jag kan, i viss mån, slappna av och vara jag - inte enbart ett fult yttre eller en BDD-sjuk brud som ständigt kontrollerar vinklar och ljus.

Hur många som måste säga att man inte är ful för att man ska tro på det? Ptja, det vet inte jag. I mitt fall rör det sig om en person. En enda som jag kan säga att jag vet inte tycker att jag är fysiskt motbjudande. Det handlar inte om ett ljus för stunden, det skänker mig hopp dagligen att jag har kunnat ta till mig detta och förstå att det åtminstone finns en levande varelse därute som inte äcklas av min åsyn. Och den typen av insikt tror jag kan vara jävligt nyttig när jag väl får chansen att genomgå en behandling, för på något plan har jag ju faktiskt begripit att jag inte är fullt så vidrig som jag själv upplever det.

[Antipod]

För övrigt kanske jag bör förtydliga att jag givetvis anser att det viktigaste ÄR vad man själv tycker, men att detta inte riktigt funkar ihop med BDD eftersom det faktiskt är det egna tyckandet som ställer till det.

Att jag skrev att det är klart att det spelar roll vad andra människor tycker var alltså inte menat som någon slags universiell sanning, utan en känsla sedd ur BDD-perspektiv.

Alltså: jag, personen bakom sjukdomen, tycker att det är helt jävla oviktigt om folk tycker att jag är strålande vacker eller tjock och ful, men mitt sjuka jag är ju faktiskt stundtals övertygad om att jag är så pass ful att jag inte förtjänar ett liv. Och då är det nog förbannat viktigt att jag jobbar på att våga tro på de människor som säger att jag ser normal och inte ett dugg missbildad ut.

[laktoos]

Förutsatt att omgivningen har sagt något, naturligtvis. Men för övrigt är ju gissningar kring vad folk måste tycka om ens yttre lite av en specialitet hos BDD-drabbade, inte sant?

Och nej, jag varken tror eller påstår att man blir fri från BDD genom att lyssna på att någon/några har sagt att man inte alls är motbjudande - då hade det antagligen varit avsevärt fler som varit friska - men jag är tror att det kan spela roll ändå. Jag vet att det spelar roll för mig. När jag vågar tro att en människa inte finner mig äcklig, inte skäms över mig eller kommer att lämna mig för hur jag ser ut så blir det lättare för mig att umgås. Denna vetskap ändrar inte på något sätt min egen reaktion när jag ser mig själv i spegeln, men jag slipper åtminstone sitta där och oroa mig. Jag kan, i viss mån, slappna av och vara jag - inte enbart ett fult yttre eller en BDD-sjuk brud som ständigt kontrollerar vinklar och ljus.

Hur många som måste säga att man inte är ful för att man ska tro på det? Ptja, det vet inte jag. I mitt fall rör det sig om en person. En enda som jag kan säga att jag vet inte tycker att jag är fysiskt motbjudande. Det handlar inte om ett ljus för stunden, det skänker mig hopp dagligen att jag har kunnat ta till mig detta och förstå att det åtminstone finns en levande varelse därute som inte äcklas av min åsyn. Och den typen av insikt tror jag kan vara jävligt nyttig när jag väl får chansen att genomgå en behandling, för på något plan har jag ju faktiskt begripit att jag inte är fullt så vidrig som jag själv upplever det.

Tänk om personen som säger att du inte är fysiskt motbjudande ljuger? Tänk om personen innerst inne inte uppskattar ditt utseende alls? Betyder det att ditt ljus är utblåst, att det inte finns något hopp, att du verkligen har ett utseende andra äcklas av?

Nu drar jag det till sin spets, självklart är det bara positivt att ha människor omkring sig som bryr sig och tycker om en. Jag tror inte någon ljuger för dig.

[laktoos]

För övrigt kanske jag bör förtydliga att jag givetvis anser att det viktigaste ÄR vad man själv tycker, men att detta inte riktigt funkar ihop med BDD eftersom det faktiskt är det egna tyckandet som ställer till det.

Att jag skrev att det är klart att det spelar roll vad andra människor tycker var alltså inte menat som någon slags universiell sanning, utan en känsla sedd ur BDD-perspektiv.

Alltså: jag, personen bakom sjukdomen, tycker att det är helt jävla oviktigt om folk tycker att jag är strålande vacker eller tjock och ful, men mitt sjuka jag är ju faktiskt stundtals övertygad om att jag är så pass ful att jag inte förtjänar ett liv. Och då är det nog förbannat viktigt att jag jobbar på att våga tro på de människor som säger att jag ser normal och inte ett dugg missbildad ut.

Det viktigaste är vad man tänker (tycker) om sig själv. Det funkar bra ihop med BDD på det sättet att man genom att ändra vad man tänker om sig själv kan frigöra sig från BDD:n.

Det är inte ditt sjuka jag som är övertygad om att du är ful, det är dina sjuka tankar som övertygar dig om det.

[Antipod]

Tänk om personen som säger att du inte är fysiskt motbjudande ljuger? Tänk om personen innerst inne inte uppskattar ditt utseende alls? Betyder det att ditt ljus är utblåst, att det inte finns något hopp, att du verkligen har ett utseende andra äcklas av?

Nu drar jag det till sin spets, självklart är det bara positivt att ha människor omkring sig som bryr sig och tycker om en. Jag tror inte någon ljuger för dig.

Ja, tänk om. Alla dessa "tänk om". Jag kan meddela att jag under hela mitt liv har förutsatt att alla som någonsin haft något snällt att säga om mitt yttre har ljugit, velat håna mig eller sagt det för att de inte sett hur jag egentligen ser ut. Att jag vill bryta det tankemönstret kan jag inte se som annat än positivt, och jag förstår inte ditt syfte med att skriva sådär. Förklara gärna.

Grejen är att just i det här fallet finns det inga "tänk om". Jag har valt att kasta bort dem, valt att tro att den här människan ser mig som normal. Valt att veta det. Väljer att svara "ja" när personen frågar om jag är medveten om att h*n inte skäms över att vistas utomhus med mig. Den här personen vet hur jag ser ut. Den här personen har sett mig i alla tänkbara vidriga situationer och vinklar och säger att jag inte ser konstig ut. Efter många år ser jag fortfarande inte konstig ut i dennes ögon. Fram till för bara några månader sedan gick jag omkring och intalade mig att h*n måste ha missat något, måste ha sett fel. Det ledde ingenstans, så... jag gav upp. Valde att tro på en annan människas "sanning". Det är en behaglig känsla.

Visst skulle jag kunna föreställa mig hur jag skulle reagera om personen helt plötsligt kastade i ansiktet på mig allt har varit lögn, att jag enligt denne liksom enligt mig själv är onormal, missbildad och äckelframkallande. Det skulle med största säkerhet vara en allt annat än vacker upplevelse. Men när dessa tankar inte längre kommer automatiskt så tänker jag inte mana fram dem.

[laktoos]

Ja, tänk om. Alla dessa "tänk om". Jag kan meddela att jag under hela mitt liv har förutsatt att alla som någonsin haft något snällt att säga om mitt yttre har ljugit, velat håna mig eller sagt det för att de inte sett hur jag egentligen ser ut. Att jag vill bryta det tankemönstret kan jag inte se som annat än positivt, och jag förstår inte ditt syfte med att skriva sådär. Förklara gärna.

Grejen är att just i det här fallet finns det inga "tänk om". Jag har valt att kasta bort dem, valt att tro att den här människan ser mig som normal. Valt att veta det. Väljer att svara "ja" när personen frågar om jag är medveten om att h*n inte skäms över att vistas utomhus med mig. Den här personen vet hur jag ser ut. Den här personen har sett mig i alla tänkbara vidriga situationer och vinklar och säger att jag inte ser konstig ut. Efter många år ser jag fortfarande inte konstig ut i dennes ögon. Fram till för bara några månader sedan gick jag omkring och intalade mig att h*n måste ha missat något, måste ha sett fel. Det ledde ingenstans, så... jag gav upp. Valde att tro på en annan människas "sanning". Det är en behaglig känsla.

Visst skulle jag kunna föreställa mig hur jag skulle reagera om personen helt plötsligt kastade i ansiktet på mig allt har varit lögn, att jag enligt denne liksom enligt mig själv är onormal, missbildad och äckelframkallande. Det skulle med största säkerhet vara en allt annat än vacker upplevelse. Men när dessa tankar inte längre kommer automatiskt så tänker jag inte mana fram dem.

Jag tror det jag vill ha sagt är att om man BARA bygger sitt värde utifrån vad andra tycker och tänker är risken stor att man kommer må dåligt, förr eller senare.

[Antipod]

Jag tror det jag vill ha sagt är att om man BARA bygger sitt värde utifrån vad andra tycker och tänker är risken stor att man kommer må dåligt, förr eller senare.

Men... jag har aldrig påstått att jag bygger mitt egenvärde på andra människors åsikter och tankar, eller att det är något man borde göra överhuvudtaget. Jag tycker inte på något vis att man ska lägga sitt eget öde i andra människors händer, och det har jag inte gjort heller. Vad jag har gjort är att ha tagit till mig en annan människas uppfattning och på så vis funnit en viss tröst och hjälp i det.

Att alla människor har sina egna tankar om saker och ting är en självklarhet, det finns nog inte en enda fråga i vilken alla tycker likadant. Men när jag ser mig i spegeln så är jag övertygad om att jag är det där undantaget, det som alla kan tycka samma sak i. Att jag har personifierat fulheten, förkroppsligat den. Att en bild på mig borde synas brevid "ful" i en ordbok. Denna övertygelse grundar sig inte att andra människor har sagt att jag ser illa ut, utan i (som rubriken säger) att jag ju SER att jag är ful, och det ständiga inpräntandet av att det är vad man själv tycker som spelar roll, att det är det man ska utgå ifrån. Förstår du? Jag har alltså tagit fullt fungerande och i grunden bra koncept ("lyssna på dig själv", "tro på dig själv" osv) och förvandlat det till en mental självmordsbomb.

Att då kunna förstå att det finns andra sätt att se på saken är viktigt för mig. Väldigt viktigt. Det förminskar min egen sanning. Och jag tror att alla BDD-drabbade med viss sjukdomsinsikt kan skriva upp på att den sanningen inte är så värst mycket att ha.

Det handlar alltså inte om att folk måste övertyga mig om att jag ser okej ut, utan om att jag ska sluta att förutsätta att de äcklas bara för att jag själv gör det. Och om jag kan lyckas uppnå ett förminskande av sådana tankegångar genom att bara våga ta till mig att det finns andra tankar där ute vid sidan om mina... Ja, då är det väl helt enkelt skitbra?

Jag kan liksom inte se vad som är fel i att försöka tro på att människor tycker att man duger. Däremot kan jag se tusentals fel i att ständigt i sitt huvud upprepa "han eller hon ljuger" så fort någon ger en positiv respons. Naturligtvis är det viktigaste att man själv tycker att man duger, men genom andra kanske man kan förstå att det egna självhaten är oproportionerligt och inte alls så befogat som man tror.

[laktoos]

Men... jag har aldrig påstått att jag bygger mitt egenvärde på andra människors åsikter och tankar, eller att det är något man borde göra överhuvudtaget. Jag tycker inte på något vis att man ska lägga sitt eget öde i andra människors händer, och det har jag inte gjort heller. Vad jag har gjort är att ha tagit till mig en annan människas uppfattning och på så vis funnit en viss tröst och hjälp i det.

Att alla människor har sina egna tankar om saker och ting är en självklarhet, det finns nog inte en enda fråga i vilken alla tycker likadant. Men när jag ser mig i spegeln så är jag övertygad om att jag är det där undantaget, det som alla kan tycka samma sak i. Att jag har personifierat fulheten, förkroppsligat den. Att en bild på mig borde synas brevid "ful" i en ordbok. Denna övertygelse grundar sig inte att andra människor har sagt att jag ser illa ut, utan i (som rubriken säger) att jag ju SER att jag är ful, och det ständiga inpräntandet av att det är vad man själv tycker som spelar roll, att det är det man ska utgå ifrån. Förstår du? Jag har alltså tagit fullt fungerande och i grunden bra koncept ("lyssna på dig själv", "tro på dig själv" osv) och förvandlat det till en mental självmordsbomb.

Att då kunna förstå att det finns andra sätt att se på saken är viktigt för mig. Väldigt viktigt. Det förminskar min egen sanning. Och jag tror att alla BDD-drabbade med viss sjukdomsinsikt kan skriva upp på att den sanningen inte är så värst mycket att ha.

Det handlar alltså inte om att folk måste övertyga mig om att jag ser okej ut, utan om att jag ska sluta att förutsätta att de äcklas bara för att jag själv gör det. Och om jag kan lyckas uppnå ett förminskande av sådana tankegångar genom att bara våga ta till mig att det finns andra tankar där ute vid sidan om mina... Ja, då är det väl helt enkelt skitbra?

Jag kan liksom inte se vad som är fel i att försöka tro på att människor tycker att man duger. Däremot kan jag se tusentals fel i att ständigt i sitt huvud upprepa "han eller hon ljuger" så fort någon ger en positiv respons. Naturligtvis är det viktigaste att man själv tycker att man duger, men genom andra kanske man kan förstå att det egna självhaten är oproportionerligt och inte alls så befogat som man tror.

Allt du skriver är vettigt.

Det jag skrev riktar sig inte direkt till dig, utan är mer ett försök att allmänt diskutera kring andras tankar och deras betydelse för ens eget värde.

[angel84]

hej på er söta!,... jag har oxå haft såna tankar om mig själv, och det är helt normalt.. jag tror inte det finns något som heter BDD sjukdo.. det är isåfall ett  vetenskapligt påhitt, de ska alltid hitta namn på allting. Gör så här: inbilla dig att du klumpar ihop alla tankar om att du är ful till en boll och trampa sönder den. Tankar kan förändras precis som du kan tänka negativt om dig själv kan du tänka positivt! Livet är för kort för att tycka att man är ful. jag lovar om du råkar ut för någon olyckshändelse och blivit räddad eller oskadd kommer du att verkligen tacka för att du överlevde, och hur konstigt och banalt du tänkt om dig själv. Slut fred med dig själv. Träna på att gilla istället för att klanka ner på dig själv. Du är vacker och värdefull, säg det till dig själv varje morgon med orden, det här kommer att bli en finfin dag..Ryck upp dig själv, räta på ryggen,fixa håret, sminka dig naturligt eller gå några sminkurser, eller lär dig från nätet, satsa på att utsmycka det du har, man kan göra under med smink och tänk bara på att du inte sminkar över dig själv utan utsmyckar det du har.. det e precis som att klä en julgran, vad vore en julgran utan pynt?, ja lite tråkig..

[CyanideCupcake]

hej på er söta!,... jag har oxå haft såna tankar om mig själv, och det är helt normalt.. jag tror inte det finns något som heter BDD sjukdo.. det är isåfall ett  vetenskapligt påhitt, de ska alltid hitta namn på allting.

Livet är för kort för att tycka att man är ful. jag lovar om du råkar ut för någon olyckshändelse och blivit räddad eller oskadd kommer du att verkligen tacka för att du överlevde, och hur konstigt och banalt du tänkt om dig själv.

Ryck upp dig själv

Vad gör du här? Du vet uppenbarligen inte ett skvatt.

[angel84]

vad jag gör här? äger du forumet då eller? vilket arrogant svar! fy!

[CyanideCupcake]

vad jag gör här? äger du forumet då eller? vilket arrogant svar! fy!

Nej, vad som är arrogant är att logga in på ett forum för folk som lider av vad som vetenskapligt bevisat är en psykisk sjukdom och hävda att deras sjukdom inte existerar samt att säga åt dem att få ordning på sina perspektiv och rycka up sig - för det var i princip det du gjorde. Går du in på schizofreniforum och hävdar att deras sjukdom är påhittad också eller är det bara här?

[Synthesized]

Tror vi har fått ett litet troll

Ska du provocera kan du väl åtminstone göra det lite roligt, "angel84"...

[Eqm]

Man är bara vacker när ingen ser en, och när man har ingen att se.