"Skriva av sig"-tråd

[kardborre]

Tack.. Om jag bara hade orkat planera det bättre.. Jag har nån sorts försvarsmekanism som släcker ut alla funktioner, jag somnar rent ut sagt (som en klubbad säl!), istället för att få energi av den inre stressen. Det är verkligen ett funktionshinder för mig.
Just nu är jag så trött och ledsen. Allt känns meningslöst. Jag orkar inte må så här, dag efter dag, år efter år.

[SpegelSpegel]

godessceline

Jag funderar nästan på att lägga ut en osminkad bild på mig mig själv som ett slags manifest, bara för att visa att man kan vara ful och ha BDD. Mår också dåligt av att veta att alla andra jag sett som lidit av BDD är så vackra.
Det får mig att skämmas för att berätta för någon om min BDD, jag är rädd att folk ska tro att jag inte förstår att jag är ful på riktigt, att jag går runt och tror att jag är "inbillat ful". Var inne på facebook-gruppen för BDD-drabbade och det var liksom människor som var fotomodeller och stod och poserade i bikini...jag tror inte att den gruppen var något för mig tyvärr.

Mår så jävla dåligt...längtar så jäkla mkt efter någon att älska, vad faan var jag tvungen att få den här irrationella längtan efter kärlek för, varför fick jag det här vidriga utseendet när det enda jag egentligen är intresserad av är människor? Ska man kunna möta andra människor på ett värdigt sätt måste man ju ha ett utseende som inte tvingar folk att vända bort blicken. Det finns en massa folk som tycker att det roligaste som finns är bilar eller hästar eller jobbet eller vad faan vet jag, kunde inte de ha fått mitt utseende istället, de som inte har samma längtan efter meningsfull mänsklig kontakt? Det är som att jag bär på så mycket undertryckt kärlek och längtan, både människokärlek och rent könslig kärlek, att det liksom slår över och blir till hat och äckel istället.

[kardborre]

Jag funderar nästan på att lägga ut en osminkad bild på mig mig själv som ett slags manifest, bara för att visa att man kan vara ful och ha BDD. Mår också dåligt av att veta att alla andra jag sett som lidit av BDD är så vackra.

Ja, det är svårt att förstå.. Inte konstigt i så fall att behandlare definierar bdd som inbillad fulhet. Jag anser att definitionen bör utvidgas.. Om inte ens vi som har bdd kan fatta att andra (läs snygga) lider av detta, hur ska då "friska" individer kunna utforma adekvata behandlingsmetoder (de bör ju ha ännu svårare att fatta)?

[CyanideCupcake]

Ja, det är svårt att förstå.. Inte konstigt i så fall att behandlare definierar bdd som inbillad fulhet. Jag anser att definitionen bör utvidgas.. Om inte ens vi som har bdd kan fatta att andra (läs snygga) lider av detta, hur ska då "friska" individer kunna utforma adekvata behandlingsmetoder (de bör ju ha ännu svårare att fatta)?

Precis...

godessceline

Jag funderar nästan på att lägga ut en osminkad bild på mig mig själv som ett slags manifest, bara för att visa att man kan vara ful och ha BDD. Mår också dåligt av att veta att alla andra jag sett som lidit av BDD är så vackra.
Det får mig att skämmas för att berätta för någon om min BDD, jag är rädd att folk ska tro att jag inte förstår att jag är ful på riktigt, att jag går runt och tror att jag är "inbillat ful". Var inne på facebook-gruppen för BDD-drabbade och det var liksom människor som var fotomodeller och stod och poserade i bikini...jag tror inte att den gruppen var något för mig tyvärr.

Åh fy fan...ska absolut inte söka mig dit då. (men jag känner ju mig själv så jag kommer titta lik förbannat...)

[emmabnm]

jag har börjat sommarjobba. 3/12 dagar är avklarade och jag har redan brutit ihop. jag sitter ju bara hela dagarna ensam på ett kontor och slår in siffror med min pappa som sitter i kontoret brevid. jag trodde det skulle bli ganska lätt eftersom det bara är lite äldre människor där, ingen jag kan jämför mig med. men icke.. det är jädrans speglar överallt och jag ser kort, bred,fet och fruktansvärt ful ut. jag är inte bekväm i mina kläder ett dugg och sitter och vrider på mig och rättar till hela tiden. jag skäms så mycket, herregud vad i helvete ska jag ha på mig imorn. imorse rotade jag fram hela garderoben men på något sett satt jag ändå på mig det fulaste jag kunde hitta. jag står inte ut med detta. varje gång jag ska gå någonstans är det samma sak. jag vill bara för en gång skull kunna sätta på mig mina fina kläder på 10 min, kunna gå ut och känna mig bekväm. kunna sitta och röra mig bekvämt utan att behöva hålla in magen och rätta till mina tröjor och byxor. jag vill kunna köpa kläder som inte bara är fina en gång utan som alltid är fina varje gång jag sätter på mig dem.

[emmabnm]

för några dagar sen fick jag nästan som en uppenbarelse. jag kom på varför jag kanske har blivit såhär. eller i alla fall en anledning till det.

när jag var 5 år flyttade jag till en annan stad och då träffade jag en tjej på dagis som försökte mobba mig redan då. det gick några år och allting var fortfarande bra. sen blev vi bästa kompisar. vi började på mellanstadiet och min "bästis" gjorde plöstligt allt för att trycka ner mig men jag fattade det knappt själv. hon var ju min vän..

hon hade själv problem hemma så jag var alltid tvungen att stötta henne. det blev hennes ursäkt till att behandla mig hur hon ville. jag har tusentals historier om hur hon har förudmjukat mig. hon stal saker och pengar ifrån mig, hon lånade pengar som hon aldrig lämnade tillbaka. hon lämnade mig i sticket men kom tillbaka när det passade henne. ibland "lekte" vi att hon skulle kidnappa mig. hon drog ett skynke över mitt huvud och höll ner mig på golvet tills det kändes som jag skulle kvävas och dö. fastän jag skrek sluta gjorde hon inte det.

jag fick nog i 5:e klass och berättade hur dum hon hade varit, jag berättade för min lärare  och vägrade prata med henne. det gick ett halvår, många bråk och ensamma samtal med lärare och kurator. min lärare som jag litade på skulle rädda mig ifrån henne lovade att vi inte behövde bli bästa kompisar igen men att vi åtminstone inte skulle bråka mer. jag gick på hennes lögner. vi slutade bråka men på något sett blev vi bästisar igen och allt försatte som om ingenting hade hänt... jag litar inte på vad någon säger efter denna händelsen. min lärare ville inte rädda mig, hon ville rädda henne..som det var så synd om. jag var ju den elaka.

det fortsatte.. hon tvingade mig till att göra "dåliga saker" som att ljuga, stjäla, förstöra och andra saker. så fort jag ville vara snäll blev hon arg och sa "du ska alltid vara en god, perfekt, liten ängel". när jag gjorde något dumt blev hon glad och påstod att hon hade lärt mig det. jag fick inte ha några andra kompisar förutom henne. när jag fick bra resultat på prov drog hon mig i håret och sa att hon hatade mig. hon skrattade åt mig när jag blev arg och ledsen, hon ljög rakt upp i ansiktet på mig och jag grät på kvällarna. ingen fattade något, ingen brydde sig. jag hade ju redan ropat på hjälp men ingen hade brytt sig om att hjälpa mig. alla hjälpte bara henne och tyckte synd om henne. jag var alltid den stöttande kompisen. i högstadiet var det också hemskt men jag orkar inte berätta mer, hon tryckte ner mig på sätt som inte syntes lika väl. i gymnasiet valde jag att inte gå på samma skola som henne och det är det bästa valet jag någonsin gjort. mitt liv förändrades men jag har fortfarande sår efter de 10 åren.

jag har alltid varit tacksam över att jag sluppit bli mobbad och att jag har haft så fina kompisar när jag växt upp men har jag varit helt blind eller? kan man kalla detta mobbning? :/ det är konstigt att säga det ordet, det känns inte som om det inte har hänt mig. jag blir tårögd när jag skriver detta eftersom jag inte kan fatta att jag har förnekat det så. jag har alltid sett henne som min allra bästa vän. vad ska man kalla detta? kan det vara en anledning till att jag har sånna problem med mig själv?

[Nokia]

Det låter helt fruktansvärt!

[Malin]

Jag skulle bara vilja kommentera det här:

Jga fattar inte varför dte måste vara nåt sjukt med att acceptera och inse att man ser ut på ett visst sätt och vara medveten om det.

Nej det är ju det som inte är sjukt. Accepterar man sitt utseende, även om man inte gillar det, har man ett friskt tänkande. Man förstår att man kan ha ett normalt hyfsat liv trots sina defekter och fastnar inte i det tvångsmässiga fixandet/döljandet som är handikappande vid bdd.

Ex:

Olle 25 har ett ärr på kinden. Han önskar att det inte var där och tycker att alla stirrar på det. Han känner inte att han "har rätt" att ha ärret, det måste bort. Han spenderar mycket tid på att leta krämer som reducerar ärr och kosmetiska procedurer, har prövat flera stycken. Han är uppslukad av tankarna på hur han ska få bort det. Innan han går ut försöker han sminka över det, han går sällan ut dagtid då han är rädd att folk ska se ärret eller upptäcka att han har sminkat. Han vågar inte skaffa sig en flickvän av rädsla för att hon ska upptäcka hur illa ärret ser ut på nära håll.

Peter 25 har ett identiskt ärr på kinden. Han önskar att det inte var där och märker ibland att folks blickar faller på det. När han rakar sig på morgonen kan han konstatera att ärret är där, men han känner inte att hela hans person står och faller beroende på det. Han går vidare till jobbet ändå och är social med kompisar/har flickvän. En gång kollade han upp en laserbehandling men tyckte det verkade för dyrt och ganska smärtsamt så det är inte prioriterat. Kanske gör han behandlingen någon gång i framtiden om han har pengar över.

Här har vi samma defekt hos en bddare och en normal person. I det första fallet saknas acceptans för defekten, i det andra finns en acceptans för defekten.

[CyanideCupcake]

Jag skulle bara vilja kommentera det här:

Nej det är ju det som inte är sjukt. Accepterar man sitt utseende, även om man inte gillar det, har man ett friskt tänkande. Man förstår att man kan ha ett normalt hyfsat liv trots sina defekter och fastnar inte i det tvångsmässiga fixandet/döljandet som är handikappande vid bdd.

Ex:

Olle 25 har ett ärr på kinden. Han önskar att det inte var där och tycker att alla stirrar på det. Han känner inte att han "har rätt" att ha ärret, det måste bort. Han spenderar mycket tid på att leta krämer som reducerar ärr och kosmetiska procedurer, har prövat flera stycken. Han är uppslukad av tankarna på hur han ska få bort det. Innan han går ut försöker han sminka över det, han går sällan ut dagtid då han är rädd att folk ska se ärret eller upptäcka att han har sminkat. Han vågar inte skaffa sig en flickvän av rädsla för att hon ska upptäcka hur illa ärret ser ut på nära håll.

Peter 25 har ett identiskt ärr på kinden. Han önskar att det inte var där och märker ibland att folks blickar faller på det. När han rakar sig på morgonen kan han konstatera att ärret är där, men han känner inte att hela hans person står och faller beroende på det. Han går vidare till jobbet ändå och är social med kompisar/har flickvän. En gång kollade han upp en laserbehandling men tyckte det verkade för dyrt och ganska smärtsamt så det är inte prioriterat. Kanske gör han behandlingen någon gång i framtiden om han har pengar över.

Här har vi samma defekt hos en bddare och en normal person. I det första fallet saknas acceptans för defekten, i det andra finns en acceptans för defekten.

I suppose....

när jag var 5 år flyttade jag till en annan stad och då träffade jag en tjej på dagis som försökte mobba mig redan då. det gick några år och allting var fortfarande bra. sen blev vi bästa kompisar. vi började på mellanstadiet och min "bästis" gjorde plöstligt allt för att trycka ner mig men jag fattade det knappt själv. hon var ju min vän..

Nästan exakt allt i ditt inlägg stämmer på mig, till punkt och pricka. Lärde känna en tjej när jag var sex år som var den elakaste, mest manipulativa människa man kan tänka sig redan från början. Det är nästan läskigt hur ett BARN kan vara så medvetet elakt och...ont. Att ett barn redan i så låg ålder kan ha lärt sig hur man manipulerar och sårar, medvetet. Hon kunde vara helt okej för att helt plötsligt bli kall och elak och behandla mig med total tystnad. Minns en gång då vi bestämt att jag skulle sova över hos henne (jag var väl runt nio år eller så) och jag var exalterad och såg fram emot kvällen jättemycket. Pappa körde dit mig, lämnade av grejorna, kramade hejdå, och jag gick in till hennes rum. Hon tittade knappt på mig och svarade inte ens när jag försökte prata med henne. Vi satte oss ner för att äta kvällsmat,; fortfarande inte ett ord. Det fortsatte så under ett par timmar; jag var ett oroligt barn som egentligen inte tyckte om att sova borta och speciellt inte under sådana otrevliga omständigheter så jag började gråta (grät väldigt mycket som barn, minns jag) och bad att få ringa hem. Jag gjorde så och snyftade fram till mamma att jag ville hem; så pappa kom och hämtade mig med en gång. Tjejens mamma (som var en riktig subba och säkerligen har stor del i att den här tjejen blev som hon blev) mötte knappt upp i hallen och när pappa frågade vad som pågick egentligen svarade hon bara att "ja, jag vet inte vad det är med X, hon är konstig". Jo tjena. När vi plockat ihop mina saker och jag skulle åka blev tjejen helt plötsligt supertrevlig igen. Hon gjorde så rätt ofta, bytte fram och tillbaka sådär. Hon hade till skillnad från mig inga problem med att få kontakt med andra barn så gångerna var många då jag kommit till skolan och spenderat hela dagen ensam för att hon fått för sig att ignorera mig just den dagen.

När vi kom upp i mellanstadiet (och senare högstadiet) började hon umgås med en annan tjej på samma sätt hon umgåtts med mig. De viskade bakom min rygg, ignorerade mig, kastade blickar...minns att de satt bredvid mig en gång och högt och tydligt pratade om en fest de skulle ha. Gästlista var man ju tvungen att ha förstås, och Karin, Sofia, Hanna, Jenny och fan och hans moster skulle stå på den. Alla utom jag. Det är svårt att beskriva, men hon hade ändå en sådan otroligt makt över mig, jag brukar likna det vid att vara i ett förhållande med fysisk misshandel. Även om jag inte har någon personlig erfarenhet av sådant, så kan jag tänka mig att det är så det känns. Vi skulle färglägga i skolan och jag försökte smygkika på hennes diagram för att se vilka färger hon använde så att jag skulle kunna välja exakt samma för att jag fick ångest av att göra något eget. Så jävla lite självständighet och egna tankar hade jag kvar. Hon behandlade mig som skit och jag krälade och krälade för att åter vinna hennes uppskattning så att hon skulle prata med mig igen. Hon var ju den enda jag hade. Vet att hon sa till den "nya" tjejen hon började umgås med (hon och jag har kontakt då och då idag så det här har uppdagat sig i efterhand) att "om du umgås med Sandra (det är då jag...hej allihop ) slutar jag på juniorerna på onsdagar och sen pratar jag inte med dig mer." Och se; tjejen i fråga slutade umgås med mig. Slutade prata med mig, slutade...se mig. Jag fanns inte, mer än när den så kallade "kompisen" jag känt så länge kände för att spela sitt sadistiska spel och trycka ner någon. Vi tog ofta sällskap till skolan (fråga mig inte varför) och jag minns speciellt en morgon, på hösten. Vi hade bestämt att träffas på den vanliga platsen, samma tid som alltid, och jag stod där som utlovat. och väntade, och väntade, och väntade. (Maken till missriktad lojalitet får man leta efter). Till slut blev klockan så mycket att jag riskerade att komma för sent, så med dåligt samvete åkte jag. Jag kom in i klassrummet, och där satt hon med den andra tjejen. Senare på dagen fick jag veta av mina bröder att de sett henne ta en omväg den morgonen för att undvika mig, och jag stod där som ett fån och bara väntade.

Medan allt detta pågick led jag i tysthet; jag sa inte ett ord hemma men mamma och pappa märkte hur jag gick ner mig, mer och mer. Varje fredagseftermiddag var jag glad och sprudlande (skolan var ju över!) men varenda söndagskväll, utan undantag, blev jag tyst och orolig och ville sova i deras rum. De frågade gång på gång och jag teg, tills den dag då jag inte orkade mer. De ringde rektorn som lovade att ta tag i saken, men dagarna gick och inget gjordes. Mamma ringde upp igen för att fråga om något rört på sig och fick då höra "åh nej, det har jag alldeles glömt bort!" Okej...

Ett nytt försök gjordes och kuratorn blev inblandad. Jag träffade henne och hon lovade att hon skulle prata med tjejerna i enrum och att jag slapp vara med. Dagen efter ringer interntelefonen, läraren svarar och säger efter hon lagt på inför hela klassen: "Sandra, x och x, ni ska till kuratorn". Wunderbar....vi gick, och väl där förklarar kuratorn läget; att jag känner att de inte svarar när jag pratar med dem, etc. "Kompisen" (är så jävla frestad att skriva ut hennes namn, jävla subba) VÄNDER då på steken och häver ur sig "nejmen det är ju du som inte pratar med oss! Vi försöker få med dig men du går alltid undan". Jag blir helt tagen på sängen och stammar fram något varpå kuratorn säger: "Jamen Sandra du vet att när man börjar högstadiet kan saker kännas lite främmande och jobbiga, men det är normalt, så du vänjer dig nog ska du se". That was it. Inget mer hände, och det bara fortsatte som förut. Mamma ringde igen och fick svaret "Jo, men jag har gått i korridorerna och tittat på Sandra och hon ser så nöjd och glad ut. Visserligen går hon ensam, men hon ser inte ut att må illa av det". Då brast det för mamma. "Psykologi, har du läst det?" "Ja...?" "Jaha. Och då har det aldrig slagit dig att hennes nöjda och glada min är en mask?" Nej, så hade hon ju aldrig tänkt. Det är för fan inte konstigt att man är trasig...

[kardborre]

jag har tusentals historier om hur hon har förudmjukat mig. hon stal saker och pengar ifrån mig, hon lånade pengar som hon aldrig lämnade tillbaka. hon lämnade mig i sticket men kom tillbaka när det passade henne.

det fortsatte.. hon tvingade mig till att göra "dåliga saker"

jag fick inte ha några andra kompisar förutom henne.

hon ljög rakt upp i ansiktet på mig och jag grät på kvällarna. ingen fattade något

Precis som godessceline känner jag igen mkt av din berättelse. I mitt fall handlade det dock om ren hjärntvättning; om gud och djävulen, synd och skam, gott och ont,.. för att göra en lång och jobbig historia kort.

Hon var guds utvalda ängel på jorden och jag var ett "smutsigt" barn som genom att tjäna henne (lika med guds önskan) kunde "betala av" mina synder genom att -bland mkt annat- rent konkret betala h e n n e . Alla mina besparingar gick åt pö om pö. Pengar och nyinköpt godis gick direkt till den här skitungen...

Hon var m a k a l ö s t duktig på att manipulera och ljuga, ett praktexempel på utstuderad psykopati i ung ålder om man frågar mig.

I alla fall, jag fick bara träffa henne -alla andra kompisar var syndare och kunde förstöra mina chanser att nå den gudomliga nivå som hon så övertygande och vackert språkade om-. Jag fick heller inte berätta för någon om hennes storhet och att hon kommit in i mitt liv för att "hjälpa mig" att bli lika ren och gudalik som hon.

Det fanns en massa regler. Jag fick inte bära kläder som inte var ljusrosa. Och eftersom jag inte hade några ljusrosa skor fick jag tillåtelse av henne att sätta på mig skorna inomhus -när mamma såg på-, men så fort jag kom ut skulle dom av. Jag gömde skorna i buskaget och gick t ex barfota hela vintern. Fick iof bara gå till skolan, gitarr-lektionen eller affären (för att köpa godis åt henne -för mina pengar-).

Min säng var inte rosa så jag kommenderades att sova på det kalla golvet. Mamma var förtvivlad för hon fattade ju ingenting! Hon lyfte upp mig i sängen medan jag sov men nästa ggn hon tittade låg jag på golvet igen (och igen och igen).

X och jag gick i samma klass (på lågstadiet). Jag fick inte öppna bänklocket eftersom det inte var rosa, och inte heller läxböckerna däri. Fröken (som jag tyckte så mkt om) rev sitt hår i förtvivlan och jag likaså! Hon gnällde, tjatade, bönade och bad. Men jag bara satt där, orörlig, med tårar i ögonen och kunde inte förklara varför jag blåvägrade till samarbete. X satt i nån bänk bredvid och iakttog hela karusellen, gång efter annan.

Jag blev svårt sjuk. Lungorna tog stryk av att jag gick i snön utan skor. X var den enda som -enligt hennes riktlinjer- fick hälsa på mig (och min familj tyckte hon var fantastisk som dök upp varje dag). Men hon stannade bara fem minuter åt gången, lagom länge för att kräva in pengar på mitt rum. Jag "uppfann" under den här tiden en låtsaskompis, då jag kände mig så ensam och ledsen.

Jag hostade ständigt, halsen blödde och sjukperioden fortlöpte (månader gick). Jag smög ut -medan jag låtsades att jag var kvar på mitt rum- för att skynda till affären utan skor och köpa godis till X, precis som hon begärt. Inte konstigt att jag aldrig kunde tillfriskna.

Gitarrspelandet avbröt jag slutligen, bland annat för att det var krångligt att träna på gitarrläxan med (förstora) plasthandskar på -gitarren var inte rosa så utan genomskinliga handskar fick jag inte nudda den-.

Etc, etc, etc...

Jag förvånas när jag tänker på vilken total a v s a k n a d på empati hon besatt. Och ibland undrar jag hur många fler barn hon hunnit manipulera (på ett eller annat sätt) genom åren??? En skrämmande tanke! X flyttade tack och lov från stan i samma veva som jag "bröt tystnaden" och allting uppdagades.

Jag skämdes d j u p t inför omgivningen, eftersom jag "som var så stor" (tyckte jag själv) hade blivit så grundlurad. Samtidigt fanns det en liten del av mig (precis likt den som hjärntvättats) som undrade om det kanske, kanske ändå var sant..? För säkerhets skull fortsatte jag att be till gud under flera år därefter...

Min tanke var att jag kort och koncist skulle nämna detta, men nu blev det en uppsats i alla fall (trots att jag uteslutit massor). Inget roligt minne att tänka på så nu släpper jag detta ämne... Adjö! Goodby! And fuck you X...   

[CyanideCupcake]

Nu har jag fått nog av det här. Pratade med ytterligare en tjej härifrån på MSN och jag DÖR snart, jag orkar inte. Hon var så jävla söt, så himla vacker. Och så sitter jag här och ser ut...såhär. Fy fan, fy fan, FY FAN!!!! Jag ser inte ut i närheten av det där; och det är självinsikt för det hade jag kunnat säga för ett par år sen om du frågat mig. (Hade inte så mycket BDD-tänk då). Jga orkar inte mer, fy FAN. Jag ska sluta prata emd folk härifrån och från andra BDD-forum för det gör mig fullständigt nedbruten.

[emmabnm]

Hon kunde vara helt okej för att helt plötsligt bli kall och elak och behandla mig med total tystnad. Minns en gång då vi bestämt att jag skulle sova över hos henne (jag var väl runt nio år eller så) och jag var exalterad och såg fram emot kvällen jättemycket. Pappa körde dit mig, lämnade av grejorna, kramade hejdå, och jag gick in till hennes rum. Hon tittade knappt på mig och svarade inte ens när jag försökte prata med henne. Vi satte oss ner för att äta kvällsmat,; fortfarande inte ett ord. Det fortsatte så under ett par timmar; Hon gjorde så rätt ofta, bytte fram och tillbaka sådär.

PRECIS samma sak gjorde min "kompis". Vissa dagar var hon helt kall och det var som om vi inte kände varandra. Och detta hade jag fått för mig var ok ändå även om jag blev ledsen, eftersom hon hade problem hemma. så var det alltid "men hon har ju problem hemma" så då får man göra vad man vill alltså? jag hörde detta ifrån vuxna människor till och med.

nu kom jag på en grej när jag var kanske 6-7 år. vi var nämligen tre st som var kompisar då (varning! tre funkar inte när man e liten) och jag och den snälla tjejen lekte ganska mycket men ibland var de två helt emot mig. de ropade tvärs över hela skolgården "emmaaaaa!" jag vände mig om och sa "vad e det?" och då sa dem "nej alltså inte du, vår låtsaskompis emma", jaha tänkte jag och fortsatte med mitt. då ropade dem igen och igen och igen men jag svarade inte eftersom det var "låtsaskompisen" som hette Emma. dem gav inte upp förän jag svarade "men vad e det?" och då sa dem samma sak igen.. och så fortsatte det ganska ofta.

när jag blev äldre fick jag acne och dålig hy vilket jag skämdes för så enormt mycket. en dag (vi var 13-14 år) när vi var hemma hos mig sa hon "jag vet! jag har läst att man kan ha ägg som ansiktsmask och att det ska vara bra" och hon övertalade mig att vi skulle testa så vi knäckte några ägg och hon sa att jag skulle börja och ja sa "men du MÅSTE lova att göra det efter mig annars blir jag faktiskt arg" och hon sa "jag svär" och jag trodde henne som vanligt.. jag tog ägg på ansiktet och så "ok nu gör du". hon skrattade och sa "nej jag orkar inte, jag vill inte" och gick och satte sig framför tv:n och där stod jag med ägg inkletat i ansiktet som en jävla idiot. sånna saker var typiskt henne. hon förudmjukade mig verkligen men jag låtsades som ingenting. jag rörde inte en min förän jag var ensam.

och sen hur det blev när man blev äldre och killar börja komma in i bilden ska vi ju inte ens tala om..vi var väl 14 år nånting och jag hade träffat en kille och pratat med honom (första gången man gillade nån ni vet) och jag gick till henne och visade "kolla honom har jag lärt känna nu blabla" och vad säger hon "ååh shit vad snygg, jag måste träffa honom så tycker han nog att jag är snygg också, hihi" hmm ok kul. vad skulle jag göra, de träffades och blev såklart tillsammans framför mina ögon och hon låtsades som ingenting var fel. hon lurade mig också många gånger att säga något dumt om någon och sen berättade hon det för dem..

gud, jag får tårar i ögonen nu när jag tänker på allt. det värsta var att alla ändå tyckte så synd om henne, stackarn. men jag bryr mig fan inte om vilka problem hon hade med sin familj, hon hade andra vuxna som brydde sig om henne men vem fan brydde sig vad hon gjorde mot mig? det har ju skadat hela mig och hela mitt liv. när jag var ett barn var jag världens lyckligaste och trivdes jättebra med mig själv. att en person kan förstöra allt..

[emmabnm]

kardborre: men herregud vilken skitunge. det där med ljusrosa saker, helt rubbat ju. fattar att du tagit stryk av det. jag känner igen det där med att man liksom inte vågar säga nej man "måste" göra allt hon säger. sånna människor tar inte ett nej och säger man ifrån så är man dödsdömd.

[CyanideCupcake]

Precis som godessceline känner jag igen mkt av din berättelse. I mitt fall handlade det dock om ren hjärntvättning; om gud och djävulen, synd och skam, gott och ont,.. för att göra en lång och jobbig historia kort.

Hon var guds utvalda ängel på jorden och jag var ett "smutsigt" barn som genom att tjäna henne (lika med guds önskan) kunde "betala av" mina synder genom att -bland mkt annat- rent konkret betala h e n n e . Alla mina besparingar gick åt pö om pö. Pengar och nyinköpt godis gick direkt till den här skitungen...

Hon var m a k a l ö s t duktig på att manipulera och ljuga, ett praktexempel på utstuderad psykopati i ung ålder om man frågar mig.

I alla fall, jag fick bara träffa henne -alla andra kompisar var syndare och kunde förstöra mina chanser att nå den gudomliga nivå som hon så övertygande och vackert språkade om-. Jag fick heller inte berätta för någon om hennes storhet och att hon kommit in i mitt liv för att "hjälpa mig" att bli lika ren och gudalik som hon.

Det fanns en massa regler. Jag fick inte bära kläder som inte var ljusrosa. Och eftersom jag inte hade några ljusrosa skor fick jag tillåtelse av henne att sätta på mig skorna inomhus -när mamma såg på-, men så fort jag kom ut skulle dom av. Jag gömde skorna i buskaget och gick t ex barfota hela vintern. Fick iof bara gå till skolan, gitarr-lektionen eller affären (för att köpa godis åt henne -för mina pengar-).

Min säng var inte rosa så jag kommenderades att sova på det kalla golvet. Mamma var förtvivlad för hon fattade ju ingenting! Hon lyfte upp mig i sängen medan jag sov men nästa ggn hon tittade låg jag på golvet igen (och igen och igen).

X och jag gick i samma klass (på lågstadiet). Jag fick inte öppna bänklocket eftersom det inte var rosa, och inte heller läxböckerna däri. Fröken (som jag tyckte så mkt om) rev sitt hår i förtvivlan och jag likaså! Hon gnällde, tjatade, bönade och bad. Men jag bara satt där, orörlig, med tårar i ögonen och kunde inte förklara varför jag blåvägrade till samarbete. X satt i nån bänk bredvid och iakttog hela karusellen, gång efter annan.

Jag blev svårt sjuk. Lungorna tog stryk av att jag gick i snön utan skor. X var den enda som -enligt hennes riktlinjer- fick hälsa på mig (och min familj tyckte hon var fantastisk som dök upp varje dag). Men hon stannade bara fem minuter åt gången, lagom länge för att kräva in pengar på mitt rum. Jag "uppfann" under den här tiden en låtsaskompis, då jag kände mig så ensam och ledsen.

Jag hostade ständigt, halsen blödde och sjukperioden fortlöpte (månader gick). Jag smög ut -medan jag låtsades att jag var kvar på mitt rum- för att skynda till affären utan skor och köpa godis till X, precis som hon begärt. Inte konstigt att jag aldrig kunde tillfriskna.

Gitarrspelandet avbröt jag slutligen, bland annat för att det var krångligt att träna på gitarrläxan med (förstora) plasthandskar på -gitarren var inte rosa så utan genomskinliga handskar fick jag inte nudda den-.

Etc, etc, etc...

Jag förvånas när jag tänker på vilken total a v s a k n a d på empati hon besatt. Och ibland undrar jag hur många fler barn hon hunnit manipulera (på ett eller annat sätt) genom åren??? En skrämmande tanke! X flyttade tack och lov från stan i samma veva som jag "bröt tystnaden" och allting uppdagades.

Jag skämdes d j u p t inför omgivningen, eftersom jag "som var så stor" (tyckte jag själv) hade blivit så grundlurad. Samtidigt fanns det en liten del av mig (precis likt den som hjärntvättats) som undrade om det kanske, kanske ändå var sant..? För säkerhets skull fortsatte jag att be till gud under flera år därefter...

Min tanke var att jag kort och koncist skulle nämna detta, men nu blev det en uppsats i alla fall (trots att jag uteslutit massor). Inget roligt minne att tänka på så nu släpper jag detta ämne... Adjö! Goodby! And fuck you X...   

Jag mår verkligen fysiskt illa när jag läser det du skrivit. Här rör det sig verkligen om en psykisk störning, känner jag. Alltså inte bara ett barn som beter sig illa pga yttre omständigheter utan pga ren sjukdom. Det GÅR inte att bete sig så annars, det gör fan inte det. Herregud...det jag skrev om bleknar i jämförelse. Vill bara ta tag i ungjäveln (hon är vuxen nu, jag fattar det, men ändå) och slå ihjäl henne. Bokstavligt talat. Att prata om Gud och godhet och sedan bete sig så...ont. Ren och skär jävla ondska, verkligen. Fy fan. Världen är åt helvete.

[CyanideCupcake]

Jag vill verkligen, verkligen operera mig. studerar ändras ansikten och försöker se mina drag i dem; hur ser jag ut i den vinkeln eller det ljuset? mitt ansikte 'hänger' och behöver stramas upp. linjerna på var sida om näsan ska bort, överflödig hud på ögonlocken ska bort, överbettet ska korrigeras, tänderna ska fixas och blekas, min äckliga jävla hy ska läkas, näsan omformas...sen kanske jag äntligen blir vacker.